Bloggboomen har blivit bloggdöden. Flera kända bloggare har den senaste tiden valt att lägga ner sina bloggar.

– Jag tycker inte att den var särskilt bra längre, jag vet inte hur man är en riktigt bra bloggare, säger Jenny Östergren som la ner sin blogg i lördags.

Flera bloggprofiler tycks ha slutat. Vi saknar dem nu allihopa djupt. Deras röster var viktiga i vårt samtal, men nu är det läge att bita ihop. Risken finns naturligtvis att det blir ett massavhopp och att det livliga tjattret i bloggvärlden utbyts mot den djupaste tystnad.

Men jag är inte orolig, som Niclas Strandh skriver:

Nej, Expressen. De är inte kända bloggare. De är kända människor som bloggar. Det är en jäkla skillnad.

Kent – Musik Nonstop på Spotify.

För ett par dagar sedan anklagade jag DN för att inte förstå Internet. Samma dag beskrev Rolf van den Brink (fd chefred på Dagens Media) meningen ”Du begriper inte internet.” som den nya idiotförklaringen. Om våra två inlägg hade ett samband låter jag vara osagt, och därför bemötte jag aldrig Rolf van den Brinks artikel här på bloggen. (Jag nöjde mig med att kommentera den på plats.)

Men när Dagens Medias nyhetschef Martin Schori bara några dagar senare skriker ut sin skepsis mot bloggosfärens under rubriken Bloggarnas kakafoni är outhärdlig börjar man ju undra hur med i sin tid Dagens Medias redaktion är.

För bloggosfärens hybris har lett till krav på att etablerade medier, med jobbiga saker som utgivarskap att tänka på, ska nyhetsvärdera efter vad ett gäng bloggare, inte sällan med rättshaveristiska drag, skriver. Och visst ska chefredaktörerna vara lyhörda, men en icke-nyhet blir inte nyhet bara för att ett tiotal personer aldrig slutar älta den.

Du begriper inte internet vill jag säga till Martin Schori oavsett om detta betyder att jag idiotförklarar honom. Men jag låter bli. Istället konstaterar jag bara att Dagens Media behöver lägga tid på att surfa och blogga, läsa bloggar och kommentera bloggar så att de kommer ikapp sin tid och förstår att bloggosfären inte är en ny plattform för debattartiklar eller ett moraliskt tveksamt verktyg för skapande av personliga varumärken.

Bloggosfären är ett ständigt pågående samtal. Ett samtal som inkluderar fler människor än något tidigare samtal i historien. Den som vill vara med kan vara med. Den som får något bra sagt blir hörd. Om många är eniga om något blir det tydligt. Ingen behöver lyssna på bloggosfären eller skriva om den. Om gammelmedia vill ignorera den så står de dem fritt.

Det är ju beklämmande att försvarsministern tycker att den slarvigt skrivna artikeln är en ”djupare genomgång”.

Men ännu mer beklämmande är kanske hans avslutande:

Bland annat ser jag att någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls.

Vad är värst frågar jag mig att regeringen fortfarande inte ber om specialisthjälp när de drabbas av PR-problem eller att försvarsministern ljuger?

Eftersom jag själv inte var så engagerad i bloggbävningen förra året så noterade jag mest andras upprördhet och tänkte att DN backar väl, eller försöker tiga ihjäl det i morrn.

Men jag hade fel. Nu har plötsligt den dåligt tänkta, dåligt kontrollerade storyn upphöjts till ledarplats. DN skriver om konstgjorda gräsrötter som om det vore en nymodighet och inte ett politiskt PR-trick som användes i det gamla Rom.

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

En av de bärande byggstenarna i DN:s resonemang är att någon betalade för en helsidesannons i DN för att dra folk till en demonstration. Som yrkesverksam marknadsförare med bland annat val av kanal som en av mina uppgifter så funderar jag ofta på den här sortens frågeställningar. En viss tanke ska presenteras för en viss målgrupp och frågan är var man gör det effektivast.

Om någon med 300 000 kronor över skulle fråga mig hur man lämpligast når unga människor som tycker integritet är viktigt och ogillar statlig avlysning så hade jag inte svarat en helsidesannons i DN. Jag tror inte speciellt många reklam-, pr- eller mediebyråer skulle ha svarat det.

Men DN spänner hästen framför vagnen, eftersom de är helt fast i sin egen medielogik så utgår de ifrån att gammelmedia alltid är mer på riktigt än de nya medierna. Det är dags att komma in i matchen. De nya medierna är snart 25 år gamla! Alla de hundratals blogginläggen om FRA som inte kostade en krona och som skedde till följd av gammalt hederligt engagemang är värda enormt mycket mer än en helsida i DN oavsett om den är betald eller om den tillhör det redaktionella innehållet.

Vad DN inte förstår om den nya tidens kommunikation är att nyckelordet är autenticitet. De som tillbringar mycket tid på nätet tvingas bli allt bättre på att avgöra om något eller någon är äkta. Bloggare blir populära och får genomslag för att de är äkta: HAX, Emma Opassande, Blogge Bloggelito, Carl Bildt, Svensson, Mymlan…

Den gamla sortens journalistik blir alltsom oftast insorterad bland det icke autentiska inte för att de har en agenda, det har alla, utan för att de är vana vid att inte behöva skylta med den. Vad är DN:s agenda just nu t ex? Vi är tvungna att gissa.

Och det som inte är äkta tror vi inte på. En annons är aldrig äkta eftersom den är köpt, så den tror vi inte på. Reklamlogiken är därför på väg att dö. Större delen av medie- och reklamvärlden funderar idag över hur man ska förhålla sig till denna nya tid. På DN tycks man sova trygga i förvissningen om att den som verkligen vill ha genomslag i Sverige den köper en helsida i DN. Det blir nästan lite gulligt när DN:s ledarredaktion (som inte tycks ha fattat någonting) oroar sig för oss andra:

De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Vi som är verksamma i bloggosfären är väldigt noga med att visa vem avsändaren är. Vi länkar, vi citerar, vi anger källor. Vi vet att det är viktigt att särskilja åsikter från fakta. Vi vet att det är så man skapar trovärdigt och autencitet. Men detta begriper inte DN eftersom de fortfarande tror att det vi håller på med är ”dagböcker på nätet”:

Bloggar, nätbaserade dagböcker, används inte bara i privat syfte. Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor. På så sätt kan de snabbt åstadkomma en ”bloggbävning” som fångar mediernas och kanske även politikernas intresse.

Dålig journalistik blir inte bättre av att man upprepar den som Marcus påpekade. Har man inte gjort sin hemläxa blir man idag obönhörligen avslöjad i bloggosfärens läxförhör. DN kan få vara bekymrade över de nya mediernas hot mot demokratin men det vore klokare att bekymra sig för sina egna möjligheter att överleva i en värld som man så uppenbart inte förstår.

Hur skall man annars tolka dagens ledare? Den har den talande titel ”konstgjorda gräsrötter”:

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

Nå vi har två alternativ: Antingen är hela FRA-motståndet orkestrerat av gud vet vem, av gud vet vilken anledning. Eller så uppstod ett motstånd som en snöbollseffekt, där diverse olika debattörer väckte tillräckligt många som sedan fortsatte debatten av egen kraft.

Om man använder lite Occam på hela frågeställningen så framstod DN som idioter redan igår, idag är de väl närmast jubelidioter.

För vad är troligast som en vettig förklaring till vad som hände förra sommaren?

Är det någon Mr(s). X, gärna i rullstol med en katt i knät som orkestrerat en bloggmobb? Har denna dolda aktör lyckats starta/finansiera såväl stoppaFRAlagen.nu och nätverket svart måndag? Dessutom direkt eller indirekt finansierat en kader proffstyckare som avlönats för att driva mobben och köpt ett antal röster, samordnat sig med PR-byråer och politiker för att dra oss stackars nyttiga idioter vid näsan?

Vem är i så fall Mr(s). X och varför skulle han/hon vilja göra något sådant? Vad är syftet?

Är det snarare så att FRA-lagen är en skitlag som dels inte fyller sitt syfte och dels är farligt för svenska medborgares integritet, yttrandefrihet och i förlängningen en fara för demokratin. Kan det vara så att folks ilska över lagen är genuin, att den innefattar såväl politiker, bloggare, pr-folk och företag? Kan det vara så att det är ett dynamiskt kluster, en modern icke-organisation, snarare än någon dolsk intressents manipulation av opinionen?

Jag vet vad jag anser är troligt.

Kanske skall vi skicka en omgång foliehattar till DN, de verkar vara i behov av sådana.