Retorisk lathund för argumenterande korta texter

När journalister kallar bloggosfären för en kloak, så har de naturligtvis inte rätt, men de har inte helt fel heller. Det är en smältdegel inte lik någon annan och det är lika diversifierat som en multitud av konversationer i en stor folkmassa skulle vara, eftersom det är ungefär det det är fråga om.

För den som läser och försöker följa bloggosfären skulle det vara underbart om den blev lättare att ta till sig, lättare att läsa och hade renare och klarare analyser. Precis som när man talar, så finns det de som kan föra ett sammanhållet resonemang och de som mest bara bluddrar. Det innebär inte självklart att de som kan konsten har ett bra budskap. Inte heller att de som bluddrar inte har något att säga alls, bara att de inte är skolade i hur man får fram det man vill ha sagt.

Det finns mängder med vanliga fel som görs i parti och minut:

  • Man försöker spänna över för många frågor i en och samma text, vilket innebär att man inte kommer i mål i en enda fråga.
    Det är en fördel om du isolerar en enda fråga som fokus för artikel och argumentation.
  • Man försöker argumentera medelst ”ångvältsmetoden” och staplar argument på argument på argument till dess det inte längre går att läsa texten utan att somna.
    Det är en fördel om du låter läsaren tänka själv och väljer dina argument med omsorg — allt behöver inte sägas varje gång.
  • Man blandar vilt temporala former, perspektiv och metaforer, vilket istället för att lätta upp texten gör den tröttande.
    Försök att inte göra omedvetna växlingar och när du växlar, gör det medvetet och konsekvent (som i denna lista: man/du)
  • Man växlar mellan berättelse, teser och argument om vartannat, vilket gör att läsaren till slut inte kan reda ut vad det är man vill.
    Det är en fördel att använda en logisk struktur (exempel kommer senare), så att du inte tröttar ut läsaren.

Poängen är tydlighet och enkelhet så att läsaren snabbt förstår vad som sägs och varför. Budskapet blir inte bättre av att det är krångligt.

När man höjer nivån, så blir de egna åsikterna och ståndpunkterna klarare inte bara för läsaren utan även för en själv. Man trasslar inte in sig lika mycket, vilket gör det lättare att försvara och förklara om det behövs. När vi blir duktigare skribenter, så blir vi duktigare debattörer och i slutänden duktigare ideologer.

När man höjer nivån blir det lättare att hålla isär en frågas kärna från krims-kramset och att väga olika aspekters vikt mot varandra.

När man höjer nivån är man snäll mot läsarna som får lättare att läsa och uppskatta det som läses. Det gör att man får fler återkommande läsare.

Det är sant att vissa texter inte passar normala mallar, men de flesta mår faktiskt bra av enkelhet och tydlighet. Så även när man bryter mot retoriska regler är det bra att först använda dem.

Väl beprövad visdom

Tänk först på innehållet. Redan Aristoteles och Cicero sammanfattade kunskapandet i några hållpunkter: vad, varför, när, var, hur, vem och med hjälp av vad. Alla dessa har flera aspekter och är bra verktyg för att för sig själv klargöra vad som är tillräckligt kött på benen. Leta länkar, citat och fakta och bygg pusslet.

Sen behöver du strukturera dig. Det finns en klassisk retorisk struktur, en dispositio, som stötts och blötts under ett par millenia. Den har tagit sin form helt enkelt för att den fungerar. Det innebär inte att man alltid slavisk måste följa den, men däremot har man alltid nytta av att ha den med sig när man skriver.

Strukturen har sin grund i uppmärksamhet och trovärdighet. I början förutsätter man att man inte har någotdera, så därför skaffar man sig först uppmärksamheten och sedan trovärdigheten för att sedan lägga fram det man vill ha sagt och argumentera för det. Avslutningen är menad att återlämna frågan till läsaren och/eller sluta resonemanget, samtidigt som den ofta uppmanar till handling och samhörighet.

Strukturen är enkel, men enkelheten är bedräglig eftersom det krävs disciplin att följa den. Alla delarna har en roll och rollerna följer en logik. Man får helt visst bryta mot strukturen, men den är ett kraftfullt verktyg:

  • Inledning är till för att väcka uppmärksamhet och/eller att sammanfatta varför och vad. Här kan du vinna eller tappa en läsare, så lägg mycket krut på en bra inledning.
    I denna artikels första två stycken använder jag kloakliknelsen, konversationen och skolningen för att sätta ramarna för artikeln.
  • Bakgrund/berättelse är menat att ge kött på benen, att förklara mer och ge en kontext. Dessutom byggs trovärdigheten upp. Den kan vara kort eller lång, men är den lång bör huvudfrågan redan ha berörts i inledningen.
    Jag använder listan över typiska dumheter och motsvarande metoder att hålla rent.
  • Tesen i sin tur förklarar själva poängen, vad man är ute efter, artikelns kärna. Det är en bra sak att skriva först, så att den får en disciplinerande funktion på resten av författandet.  
    Jag använder resonemanget om enkelhet.
  • Disposition utelämnas oftast i kortare texter och tal. Om du har många aspekter att ta upp kan det vara bra att först spalta upp dem för läsaren/lyssnaren. I den anglosaxiska juridiska traditionen används ofta en disposition i slutanförandet inför juryn för att preparera marken för argumenten och se till att lyssnaren inte missar någon aspekt.
  • Argumenten är till för att stödja tesen. Börja och sluta med de bästa argumenten och fyll ut mellanrummet med övriga argument som förtjänar att tas med.
    Jag använder tankens renhet, att inte trassla till det för sig och att få fler läsare som argument.
  • Kontraargument, när man väljer att ha med dem, är till för att mota olle i grind. I praktiken använder man dem när man redan på förhand känner till motargument och vill bemöta dem direkt.
    Jag kontrar en invändning om att alla texter inte passar mallen.
  • Slutordet är platsen för pedagogiska resonemang som det här, för sammanfattningar, för att sluta resonemangen, för att skapa vi-känsla och för att mana till handling.

Utöver strukturen finns tre aspekter/typer av argumentation kallade ethos, logos och patos. Ethos har samma ordstam som etik och handlar om trovärdighet, att visa att man vet vad man pratar om och är värd att lyssna på. Logos handlar om logik och stringens. Patos i sin tur handlar om känslor, motivation och vädjan.

Den som är riktigt skicklig kan få med både struktur och aspekter i ett enda stycke, till exempel:

Jag blir så förbaskat trött på det trygghetsknarkande kontrollsamhället där dårarna tycks ha satts att sköta dårhuset. Under senare år har kontrollen löpt amok med både kameror, avlyssning, registrering och tillhörande lagstiftning. En sammanställning av nya kontrollerande lagar, som den hos opassande, är därför väldigt dyster läsning. En god start på arbetet att komma åt dumheterna vore att riva upp såväl FRA som IPRED och vägra införa teledatalagringen. Dels finns det inget som visar att dessa fyller den funktion de påstås ha och dels kommer de rent konkret att göra medborgarna osäkra, självcensurerande och rubba tilliten till vårt demokratiska samhälle. Håller vi tyst så accepterar vi utvecklingen. Håller vi tyst visar vi att vi inte värdesätter demokratin. Håll inte tyst!

Ethos, logos och patos. Inledning, bakgrund, tes, argument och avslutning i ett enda stycke… Fler exempel önskas!

Come on!

PS Jag får väl räkna med att en drös av våra texter här analyseras och sågas utifrån min lathund… Shit happens 🙂 DS

PPS Hållplats Hålldén körde under juli en liten serie med Retorik — så funkar det: Del 1, del 2, del 3, del 4 och länkade även till Westanders PR-handbok, som är väl värd en stunds läsning. DDS

Veckans bloggdebatt: Vilka bloggare anser du vara bra?

Den här veckan bjuder Kent Persson in oss bloggare att lista våra favoriter; kamrater på barrikaden, favoritfiender eller bara läsvärda pennor i bloggvärlden. Själv smickrar Kent oss livbåtsfolk med att ha med oss i sin egen lista. Tack Kent!

Bland de knappt hundra bloggarna i min RSS-läsare finns inte bara politiska bloggar. Jag tänkte börja med att lista fem bloggare av mer allmän karaktär, visst innehåller de politik, men från ett mer oberoende och ofta personligt perspektiv. Det är bloggar som tycks finnas för sin egen skull och inte för att driva en viss ståndpunkt eller stödja en viss idé.

Jag börjar med en favorit som betraktar verkligheten med skarpa ögon och skildrar den med en lika skarp penna – Ulrika Good med bloggen As Good as it gets.

En annan vass skribent med en likaså vass tunga är stå upp komikern Magnus Betnér vars dagbok (inte blogg) än en gång bevisar den gamla sanningen att humor är som bäst med allvar i botten.

Mårten Schulz kanske inte kan anklagas för att vara komiker, men en duktig skribent är han. Han är dessutom bra på att förklara svåra juridiska sammanhang och när han gör det hålla isär egna åsikter från sin professionella bedömning. Är man intresserad av juridik är det nödvändig läsning. Ett helt annat och unikt perspektiv på världen och samhället har

Johanna Sjödin. För oss medelålders som kanske glömt hur det var att vara ung är hon en påminnelse om att vi aldrig får glömma att om vi var lika smarta då, så är de som är unga nu smartare än oss.

Den sista bloggen jag tänker nämna är en intressant politisk tänkare och skildrare av samhällsdebatten, som alltid tar ställning i sak, men inte ansluter sig till någon kollektiv åsiktsbildning. Ibland önskar jag att jag kunde stå lika fri från partipolitiken som Fredrik Kjellberg.

Partibloggare

Bland partitrogna bloggare måste jag börja med att nämna min favoritmotståndare Anders Widén. Så mycket människokärlek, solidaritet och intelligens och uttryckt med ord som lyfter som fåglar.

Markus ”Lake” Berglund är en annan favorit som jag känner att jag har mycket gemensamt med, liksom mina två gamla partivänner Mary X Jensen och Kent Persson Jag förundras ibland att de orkar stanna kvar och kämpa inifrån moderaterna. som när jag läser Kents beskrivning av rötterna till hans politiska engagemang. Det kunde varit jag som skrivit den texten.

Till sist smyger jag med en bloggare utan parti bara för att hon är så bra, kanske min favorit bland alla Sveriges politiska skribenter – Isobel Hadley-Kamptz

Pirater

Till sist vill jag nämna de som förmodligen betyder mest för mig som bloggare. Jag hittar idéer, blir bekräftad och sporrad av de många duktiga bloggande partivänner jag har. Här skulle jag naturligtvis vilja nämna ett helt länktåg, men jag bestämde mig för fem av varje sort, så det blir fem pirater också.

Det går inte att börja en lista med piratbloggare utan att göra det med Opassande. Tack Emma för alla läsupplevelser, alla tankeställare och alla nyttiga länkar. Två andra vassa piratskribenter som jag kan rekommendera er som inte har en full RSS-läsare är Skivad Lime och Magnifika Gnistor Hackar Samhället. Riksdagskandidaten Klara Tovhult har en förmåga att skriva om det politiska i det privata så att man drar efter andan. Fortsätt vara modig Klara!

Jag avslutar med en person som det börjar bli tradition att hylla här på Livbåten – Josh på Enligt min Humla. Det beror på att både jag och Marcus är så avundsjuka på klippet i Joshens slägga.

Medborgarjournalistik

Till sist i en helt egen kategori vill jag lyfta bloggare som verkligen gör skäl för namnet medborgarjournalist. Bloggare som skapar eller hittar sina egna nyheter. Bloggare som jag går till när jag vill se vad vanliga medier inte skriver om. Här nöjer jag mig med två exempel, två politiska ytterligheter: HAX och Svensson

Ropa inte vargen kommer

Lunds Universitet har en blogg där tio studenter skriver om sitt vardagsliv. Detta är ett sätt för universitetet att marknadsföra sig i sociala medier. Nu får de kritik för att de förbjuder studenterna att blogga om politik och religion. I Sydsvenskan får man en bättre helhetsbild:

Sedan november skriver tio studenter inom området service management i en blogg som drivs av institutionen.
– Jag kom på idén. Marknadsföringsgruppen för campus ville nå ut till nya studenter. Sociala medier ger användaren tillgång till en plats där all information är samlad. Hemsidor är lite passé. Ungdomar idag vill ha mer kött på benen om hur det verkligen är, säger Mathilda Brook Welin, en av studenterna som bloggar.

I Sydsvenskans artikel framgår att de bloggande studenterna inte är missnöjda med att de fått riktlinjer för skrivandet. Ändå ropar folk om censur. Jag tycker man lika gärna kan kalla det censur när en ledarsida i en tidning väljer att inte ta in texter av fel politisk färg. Avsändaren eller ägaren av en mediekanal är i sin fulla rätt att kontrollera innehållet i den. Yttrandefrihet är inte att vi ska få skriva eller säga vad vi vill var vi vill, det är att vi ska ha tillgång till forum att skriva och säga vad vi vill.

De som ropar om censur grund av sådana här företeelser beter sig som Peter i Peter och vargen. När deras röster behöver höras kommer folk att ha tröttnat på att lyssna.

EDIT: Jag tog bort några länkar som jag slarvigt inkluderat bland de som ropar vargen kommer. Dels råkade jag dubblera länken till Sydsvenskan där, dels har diskussionen i kommentarerna fått mig att inse att det var fel av mig att inkludera Aurora Gullbergs inlägg där.