Moral, juridik och politik

En minister har avgått. Kvällstidningar avslöjar både det ena och det andra. Känslorna svallar heta. Och för ovanlighetens skull har jag en helt annan syn än mina vänner Göran och Marcus på en fråga i skärningspunkten mellan politik, moral och juridik. Beror det bara på att mina vänstersympatier får mig att känna antipati där deras marknadsliberala tendenser får dem att känna sympati? Eller finns någon mer grundläggande skillnad i sättet att tänka om sakerna? Så, Marcus, Göran och alla andra läsare av denna blogg: Här försöker jag bena ut mina egna tankar om saken. Tänker jag fel någonstans? Var tycker vi olika?

1. Lagar och moral är olika saker

Låt mig börja med relationen mellan juridik och moral. Jag tror vi alla tre är ense om att moral och lagar är olika saker. Det händer att min moral tillåter, ibland till och med påbjuder, sådant som lagen förbjuder. Men detta innebär också att  min moral kan förbjuda sådant som lagen tillåter. Jag kan tycka att handlingar som i lagens mening är helt OK förtjänar min avsky.

2. Jag önskar moral, inte slavisk laglydnad, av mina politiker

Det krav jag ställer på de politiker som ska företräda mig och styra mitt land är inte i första hand att de i varje avseende följer lagens bokstav. Det jag vill veta om våra ledande politiker är hur de fungerar relativt sin egen moraliska kompass. Och hur den kompassen ser ut i jämförelse med min.

Då ser i vart fall min kompass ut så att jag inte har några problem med en utrikesminister som suttit i styrelsen för ett oljebolag och kanske möjligen haft hål i verklighetsuppfattningen så att han inte ställt alla de frågor man möjligen i efterhand kan tycka att han kanske borde ha ställt. Men som många gånger under sitt politiska liv visat att han vågar stå upp och med kraft och skärpa hävda åsikter han är övertygad om är rätta, även om han därigenom tar stora risker för sin fortsatta politiska karriär.

Medan jag skulle ha problem med en politiker i min egen generation som går till prostituerade. Och ännu större problem med en politiker som i sina försök att slippa en debatt kring frågan om han gjort detta eller inte skjuter sina barn framför sig. Och lurar allmänhet och politiska motståndare att tro att han avgår för barnens skull.

Om dessa tre punkter kan man dock tycka olika. Det finns många som på mer eller mindre begripliga grunder bedömer utrikesministern strängare än jag. Eller ser mildare än jag på den nyss avgångne ministerns agerande.

Juridik och politik

Nå, men  det hela är ju bara en anklagelse. Den avgångne ministern är ju inte fälld för något brott. Det pågår inte ens en polisutredning. Inte ska man väl publicera sådana uppgifter då? Jo, det ska man. Jag som väljare vill att massmedia (naturligtvis efter sedvanlig prövning av om storyn håller, om uppgifter är trovärdiga osv) ska publicera allt som har betydelse för att jag som väljare ska kunna göra en så god bedömning som möjligt av den moraliska kompassen hos dem som gör eller gjort anspråk på att få styra det här landet.

Jag säger medvetet gör eller gjort. Jag vill veta sådant även om dem som med hög svansföring beklätt och kandiderat till ämbeten, och sedan dragit sig undan med svansen mellan benen. Så att jag ska  ha möjlighet att begrunda vilka eventuella misstag jag gjorde när jag litade på honom eller henne i första vändan.

Men hur kan jag tycka så? Vart tar oskuldpresumtionen vägen? Det är mycket enkelt. De jurisika och politiska systemen har olika hårdvaluta. Juridik syftar till rättssäkerhet. Politik bygger på förtroende. Rättssäkerheten fordrar att hundra skyldiga frikänns för att undvika att en enda oskyldig fälls. Den generositeten kan vi  inte kosta på oss när vi avgör vilka politiker vi ska ha förtroende för.

Titta bara på när Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i slutet av förra valrörelsen började tala om att man inte kunde göra en hel generation till brottslingar. Hur många med piratsympatier trodde att de menade allvar? Hur många trodde att de bluffade och vilseledde? Vågade någon till och med skriva detta? Helt korrekt tillämpade vi inte oskuldspresumtion då vi bedömde om de slingrade sig och ljög eller ej. Vi avvaktade inte utfallen i eventuella bedrägerirättegångar.  I politiken vill vi inte ta risken att bli lurade. Hellre misstror vi en politiker för mycket, som inte får våra röster, än vi vill rösta in någon vi fruktar kan lura oss.

Därför tycker jag det är bra att historien om Carl Persons promemoria om Lennart Geijer kom ut i media. Jag tycker det är bra att man avslöjade hur Palme vilseledde och manipulerade mediarapporteringen kring promemorian. Jag tycker det var bra att media avslöjade den socialdemokratiska maktcirkelns engagemang i Ebbe Carlsons privatspaningar. Jag tycker det var bra att Aftonbladet avslöjade Ove Rainers vidlyftiga och inte speciellt socialdemokratiska skatteaffärer. Jag tycker det är bra att Aftonbladet avslöjar anledningen till att en viss minister avgick. Liksom att Expressen blottlägger det cyniska sätt det ”nya statsbärande partiet” hanterar de regeringsmedlemmar, som inte hållit måttet.

En dörr in, eller många vägar ut?

Det har stormat mycket på sistone om försäkringskassa och trygghetssystem. Alliansens politik har fått öknamnet ”den kalla handens politik”, vilket mest får ses som högstämd retorik. Det visar dock på att oppositionen håller på att lyckas skaffa sig tolkningsföreträdet igen, vilket borde oroa den sittande regeringen. Det senaste initiativet kallas ”en dörr in”, en samordning av de olika systemen så att den behövande medborgaren skall få hjälp lättare och slippa bollas mellan myndigheter.

Vi har här på bloggen inte vidare värst höga tankar om den sittande regeringen. Dels handlar det om misshandeln av integritetsfrågorna naturligtvis, men dels handlar det om en irritation över kombinationen av den ovanes tafflighet och total brist på ödmjukhet. Nu senast skrev Marcus om ”cancer och arbetsförmåga”, vilket kan tjäna som en illustration av problemet. Där visar regeringen att den inte riktigt har kontroll på de konsekvenser som följer av fattade beslut, och att de saknar medvetenhet om behovet av uppföljning och förtydliganden. Där skulle de kunna göra en rejäl insats för sin ”regeringsduglighet” snarare än att förlita sig på partipiskor och en unison front.

Trots att vi själva inte helt imponerats av själva genomförandet av det som vi i sak tycker är nödvändig politik, så imponerar knappast oppositionens retorik heller. Den luktar valupptakt, och lite klädsamt ansvarstagande från de som byggt systemet skulle vara på sin plats. För det system som kritiseras har inte plötsligt på några få år gått från ett under av perfektion till en bokstavlig katastrof. Den var en katastrof redan innan 2006.

Det var ett system som läckte pengar utan att ge fullgod service. Ett system där godtycklighet var vardagsmat. Ett system som skapade förtidspensionärer på löpande band, samtidigt som verkligt sjuka fick avslag eller fick vänta på pengar till dess de gick i personlig konkurs.

En dörr in låter väldigt bra på pappret. Det ser nytt och fräscht ut, och tycks ge svaret på hur man hanterar problemet med de människor som kommer i kläm mellan de olika myndigheterna. Det låter nytt om man inte känner till FINSAM (FINansisell SAMordning) en lag som möjliggör precis just en sådan samordning mellan myndigheter som skall förenkla för den behövande och hindra att folk hamnar i kläm. I nuläget bygger det på frivillighet och drivs av eldsjälar som på många ställen gör ett utmärkt jobb. Frågan är dels vad som är nytt och dels vad man vinner på en sådan lagstiftning jämfört med situationen idag?

Dessutom som påpekats på annat håll, så borde väl inte den enda frågan vara bara om det är en dörr in? Minst lika viktigt är att det finns många vägar ut, snarare än en enda — till förtidspension…

För vi behöver lösa två problem utan att det väger över åt det ena eller andra hållet. Det ena problemet är att sjukdom och arbetslöshet inte skall innebära att man hamnar på gatan — och där ligger mycket av de röd-grönas fokus just nu. Det andra problemet är minst lika viktigt att lösa, och det är att se till att en dörr in inte innebär att det som slår igen bakom ryggen är celldörren. Det måste finnas många vägar tillbaka till arbetslivet, och det är bara om någon helt saknar arbetsförmåga som man kan nöja sig med att bara betala ut bidrag. Utanförskap är inte bara att sakna pengar, det är också att sakna möjligheter att förändra eller förbättra sin situation.

Den utsträckta handen

Olof Palme pratade i början på 80-talet om en utsträckt hand, en inbjudan till samtal om den ekonomiska politiken och om löntagarfonderna riktad dels till näringslivet, dels till mittenpartierna. Han ville skapa ett bredare samförstånd runt för landet viktiga beslut. Det handlade naturligtvis delvis om att lugna de delar av de egna leden som var oroliga för hur t ex löntagarfonderna skulle påverka tillväxt och företagande. Det handlade också om att skapa en bredare uppslutning runt nödvändig politik och därmed minska beroendet av VPK. Men det handlade också om retorik, om att framställa socialdemokratin som den konstruktiva parten och borgerligheten som dogmatikerna som inte vara beredda att samarbeta för landets bästa. Jag skulle vilja hävda att den retoriska sidan av Palmes utsträckta hand kom i vägen för den pragmatiska. Det blev inget samarbete och avståndet mellan blocken växte under perioden 1982 – 1985.

Nu är vi där igen – retoriken kommer i vägen för politiken. Den fråga som de rödgröna lyfter upp i sitt ”En dörr in”-initiativ är värd att lösas och lösas nu. Precis nu, när vi befinner oss i lågkonjunkturens verkliga avgrund, skulle samsyn verkligen behövas. På många sätt finns det nog samsyn, men för att nå någonstans behöver man erkänna det. Då skulle det nog gå att komma överens om att förbättra samverkan i socialförsäkringssystemen. För den politiska kontroversen handlar inte om detta. Det finns ingen ”den kalla handens”-politik. Visst finns det rejäla åsiktsskillnader, där de borgerliga mer inriktat sig på möjlighetsaspekten av utanförskapet, medan de rödgröna mer inriktat sig på den ekonomiska trygghetsaspekten.

Men det finns likheter också. Vi vill väl alla att de sjuka liksom de arbetslösa skall få all nödvändig hjälp. Vi vill väl alla se:

  • mer genomskinlighet i systemet
  • större förutsägbarhet
  • bättre service
  • minskad byråkrati
  • ökad närhet till människorna

Vi behöver helt enkelt en tydligare väg genom systemet. Går det att lösa med mer samordning, så är det mer samordning vi skall ha. Men samtidigt måste vi vara lyhörda för risken att skapa ännu en papperstiger: ett nytt vackert system där poesin i lagtexten kommer i vägen för genomförbarheten i det verkliga livet.

Tyvärr har det här blivit en valfråga, vilket effektivt blockerar en samsyn. Vi faller tillbaka i ”den kalla handen” mot ”alla skall med – oavsett om de vill eller inte”. Problemet kommer inte ett dugg närmare sin lösning. Det är inte utan att en viss känsla av hopplöshet infinner sig.