BitTorrent för politiker och andra aningslösa…

Peter Sunde briljerar som pedagog:

> -Det första vi gör är att installera en bittorrentklient.
> -Vi använder Google för att hitta Azureus som numer heter Vuze. En vanlig klient.
>
> -Vi installerar den på vår egen dator.
>
> -Sedan vill vi dela ut ett verk, då måste man skapa en torrentfil.
>
> -För att göra en torrentfil bör man lägga till trackers. Då behöver vi en lista. Så för att hitta det och vara säkra på att den kommer fungera så väljer vi ett flertal trackers som vi hittar när vi letar efter en lista.
>
> -Det finns hundratals, det är lätt hitta via Google. Vi väljer ut några vi tycker verkar vara bra och lägger till dem i torrentprogrammet.
>
> -Det är lite klipp och klistra, så har vi en lista över trackers. Det går använda vilka som helst som man googlar efter.
>
> -Vi måste också välja verket.
>
> -Vi väljer en bok som precis kommit ut som heter mAkt, broccoli and kopimi, och som är fritt tillgänglig.
>
> -Att sprida torrentfilen är det som är intressant, vi gör det via t.ex. epost. Man loggar in och lägger till torrentfilen vi skapat och skickar till familjen, någon på jobbet och klassen och skriver “det här är vår nya bok”, sen skickar vi iväg eposten.
>
> -Man kan också skicka chatprogram. MSN Messenger är ett av de största med ett par hundra miljoner användare.
>
> -Man drar helt enkelt torrentfilen till kontakten man vill skicka till.
>
> -Sedan använder vi ett liknande program som heter Skype som man kan använda för att prata över internet med. Man kan även där välja en fil, och skicka till sin kontakt.
>
> -Man kan även lägga till torrent-filen på sin blogg.
>
> -Här använder vi WordPress, ett av de vanligaste bloggverktygen på internet.
>
> -Vi skriver i en titel, lite text och även torrentfilen.
>
> -Så här kan det se ut när den är postad.
>
> -Man kan ocksåladda upp den t.ex. på Pirate bay.
>
> -Vi är redan inloggade, jag tänkte att vi hoppar över det. Det har vi sett så många gånger.
>
> -Vi går in på upload, väljer torrentfilen. Skriver in namn och en beskrivning.
>
> -Vi har skojat till det lite här och skrivit något helt annat, bara för att visa att det är helt upp till den som laddar upp att skriva en beskrivning.
>
> -Sen går man in på en annan dator, eller samma dator om man vill, och laddar hem torrentfilen.
>
> -Vi öppnar den i en klient. Men verket är inte tillgängligt, det kommer ingenting.
>
> -Det är en viktig poäng. För att verket skall bli tillgängligt måste den som har orginalverket starta sin bittorrentklient, välja torrentfilen och trycka på ”starta” så den ska bli tillgänglig för allmänheten.
>
> -Det kan ske när som helst, det behöver inte ligga en fil på TPB. Det kan ske tre månader innan torrentfilen finns på internet eller tre månader efter.

Med andra ord:

Vem som helst kan skapa en torrentfil utifrån vad som helst på sin hårddisk. Det enda man behöver är en lista på existerande trackers. Det är inte raketvetenskap att googla fram en sådan. När man skapat torrentfilen, så är den ett krypterat litet textdokument på den egna hårddisken.

Så långt har inget olagligt skett, inte ens om förlagan är upphovsrättsskyddad och man inte har tillåtelse att dela med sig.

Faktiskt är det inte ens olagligt att skicka filen till någon. Den är bara en länkfil, som är helt verkningslös om inte skaparen av filen aktiverar torrenten i sin klient. Det vill säga seedar.

Det är först i det läge där en upphovsrättsskyddad förlaga seedas via en torrentklient som något olagligt sker.

Det är inte trackern som är olaglig. Inte heller torrentfilen. Inte heller de tjänster med vilka den skickats. Inte heller den som säljer bandbredd. Det är den som seedar som gör sig skyldig till brott, förutsatt att filen inte är public domain och att personen saknar upphovsrätten och inte har tillåtelse att dela filen. Det är också den som leechar som begår brott, förutsatt att det kan ledas i bevis att personen visste att fildelningen var ett upphovsrättsbrott.

Dessa är de enda huvudbrott som begås.

Skall man beslå TPB med medhjälpsbrott, så måste man visa antingen direkt uppsåt: att de specifikt uppmanar dig att dela ut en fil olagligen eller till och med hjälper dig i förfarandet.
Alternativt indirekt uppsåt, att det är hela poängen med tjänsten och att det är det uteslutande vanligaste användningsområdet.
Eller likgiltighet: att de lätt skulle kunna stävja det, men väljer att låta bli av ren likgiltighet.

Det är därför som såväl åklagare som målsägarrepresentanter försöker klistra fast procentsatser olagligt kontra lagligt innehåll i det som delas ut. Det är också därför de är så allergiska mot alla påståenden om att samma saker kan hittas på ett flertal andra ställen, via andra söktjänster och trackers.

Pirate Bay kan knappast bindas vid ett aktivt uppsåt, de har inte uppmanat någon att begå upphovsrättsbrott.

Dessutom finns mängder med fullt lagligt innehåll i de verk som delas ut, så även passivt uppsåt är tveksamt. Man kan i och för sig visa på att killarna är skeptiska till den nuvarande upphovsrätten, men det går lika bra att beskriva deras inställning som att information skall kunna delas fritt i största möjliga mån. Talande för inställningen är Sundes utsaga att det är en olycklig konsekvens att en del upphovsrättsskyddat material kommer med, vilket leder till den sista varianten.

Likgiltighetsuppsåt är knepigare och mer svårbedömt. Med tanke på hur omöjligt det skulle vara att kontrollera varje instans i databasen utan att själv ladda ner och därmed begå lagbrott, så är det trots det tveksamt. Det finns dessutom inga garantier för att inte samma användare laddar upp en ny direkt, eller om han/hon avstängs skapar ett nytt konto och laddar upp. Sunde har nämnt streisandeffekten, vilket verkligen har bäring på situationen. Han framförde den när TPB fick kritik för arbogabilderna, men fick aldrig helt chansen att förklara. I korthet går det ut på att försök att censurera blir kontraproduktiva.

Jag misstänker att åtminstone Edison Chen håller med. Polisen i Hong Kong var drakonisk, vilket bara ökade spridningen och intresset.

The Spectrial week one

En vecka har nu gått i Rättegången. Jag vet inte hur många miljoner spaltpixlar som gått åt för att skildra, analysera eller reagera på den. Saken är klar – många ettor och nollor har fått tillryggalägga åtskilliga kabellängder i Spectrials namn.

Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.

Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.

###Politisk rättegång?

För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.

Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.

Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.

Fortsätt läsa ”The Spectrial week one”

Politiska åsikter som graverande omständighet

När jag lyssnar på The Pirate Bay-rättegången framstår det så klart hur det är det nya samhället som slåss mot det gamla. Företrädarna för det gamla förstår inte riktigt än, men jag tycker mig nästan kunna höra hur marken öppnar sig när polletterna börjar trilla ner en efter en.

Åklagaren Roswall har hittills lyckats framstå som ett tekniskt miffo som inte ens kan starta en skärmpresentation. Det är klart oroande eftersom det mig veterligen är samma åklagare som skall hålla koll på cyberbrott i detta land. Ännu mer oroande är att han har tillgång till ”gräddan” av it-kompetensen i de svenska rättsvårdande myndigheterna.

Trots det så kanske jag är orättvis, för då och då låter det som han faktiskt _försöker_ förstå. Vilket är mer än vad man kan säga om målsäganderepresentanterna. Dessutom har han den grannlaga uppgiften att sätta dit ett gäng killar han redan en gång bedömt det nästan omöjligt att komma åt. Det är väl en grundregel i rättssammanhang att man inte skall gå in i en match om man inte är rätt säker på att vinna, eller inte har något val för att alternativet är sämre.

###Cirkus och åsiktsjakt

Målsägandebiträdena framstår som till och med mer inkompetenta. Rättens ordförande börjar låta mer än bara måttligt irriterad över deras märkliga konstranden: nya papper, debatterande angreppssätt, fiskande efter politiska åsikter och liknande som inte riktigt går i linje med svensk rättstradition.

Fortsätt läsa ”Politiska åsikter som graverande omständighet”