Vi brukar skälla på Beatrice Ask i den här bloggen titt som tätt. Men nu tänkte jag ge henne lite beröm.

I mitt Facebookflöde under förra helgen såg jag gång på gång följande citat:

Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen. — Jenny Lindahl Persson

Jag spred det inte vidare själv, eftersom jag tyckte det lät lite väl otroligt till och med för vår justitieminister. Jag ville kolla källan först och se om jag höll med om Jenny Lindahl Perssons beskrivning. Nu har jag tittat  igenom Gomorron Sveriges intervju med Beatrice Ask den 24 juni och kan inte med bästa vilja i världen höra henne uttrycka något sådant. Lite tråkigt för Beatrice Ask att en stor mängd människor har skickat vidare ett missvisande refererat av hennes intervju, men det är väl sånt som händer.

För säkerhets skull tittar jag också på intervjun med justitieministern i TV4s nyhetsmorgon. Det kan ju ha skett en sammanblandning av tevekanalerna, tänker jag. Det visar sig vara värt besväret, för i TV4 säger Beatrice Ask en hel del både tänkvärt och hoppingivande:

”Det handlar ju om att slå vakt om demokratin och att uppmuntra öppenheten den öppna diskussionen och debatten …”

Hon ansluter som ni ser till Jens Stoltenberg och andras tanke att svaret på terror i första hand måste vara mer öppenhet, mer demokrati och mer humanitet. Beatrice Ask stannar länge vid temat att det är mer samtal som behövs i en sådan här stund:

”Vi behöver prata med varandra. Vi behöver söka svaren tillsammans. (…) Det är ju viktigt därför att i ett stängdare samhälle där finns ju ingen möjlighet att hitta den här typen av individer heller. Så öppenheten och rättssäkerhet och balans när gäller hur man skyddar integritet är otroligt viktigt för att faktiskt nå fram.”

Men när samtalet kommer in på det politiska samtalet mellan ungdomar och mer specifikt om vikten av att släppa in det politiska samtalet i skolorna inser man att justitieministern kanske är efter sin tid:

”Var ska ungdomarna annars få svaret. På nätet är dom ensamma. Där utnyttjas dom också av extrema krafter.”

Samtal och öppenhet är viktigt och bra, men inte på nätet alltså. På nätet finns i Beatrice Asks föreställningsvärld ensamhet och risker. Jag önskar att det fanns tid i justitieministerns pressade schema för att delta i samtalet på nätet, för att upptäcka att nätet innehåller både de goda och onda sidorna hos människor, att nätet är en spegel av människan och det samhälle vi lever i.

Nätet är på gott och ont ännu öppnare och mer demokratiskt än alternativa arenor för samtal. På nätet kan man inte stänga ute vissa åsiktsriktningar eller grupper på det sätt som till exempel görs när det ska diskuteras politik på landets skolor. På nätet under anonymitet vågar människor som är rädda för repressalier tala om och hämta information kring ämnen som är känsliga. Ungdomar talar om sex, sexuella minoriteter hittar likasinnade och människor som fastnat i extremism kan hitta en väg tillbaka.

Visst finns avarter som osunda miljöer, hatiskt språkbruk och extremism. Konstigt vore det väl annars. Men det är något vi har ett gemensamt ansvar för. Vi kan kämpa emot – inte genom förbud, utan dels genom att föregå med gott exempel och dels genom att låta bli att ge bränsle åt hatarna.

Ett fritt och öppet nät

Mycket av det ovan sagda gäller naturligtvis bara på ett fritt och öppet internet. Om internet blir föremål för övervakning och filtrering, så förlorar det mycket av sitt värde. Om vi inte kan vara säkra på att vi får vara anonyma, om vi inte är säkra på att det vi säger inte blir uppsnappat av andra än de vi tänkt oss, så blir vi försiktigare.

Jag vet människor som tidigare ägnade sin fritid åt att söka efter och anmäla webbplatser med barnpornografi. Det fortsätter man knappast med när det har blivit olagligt att titta på barnpornografi och man vet att trafiken är övervakad. I länder där datalagringsdirektivet är infört och myndigheterna kan få tillgång till alla elektronisk trafik har människor slutat ha kontakt med t ex terapeuter på elektronisk väg. I länder med omfattande övervakning och filtrering av internet som Kina eller Iran, begränsas oppositionellas möjligheter att samla sig och bilda opinion. Exemplen är många.

Bara den senaste veckan har jag sett två nyheter som visar hur de senaste årens utbyggnad av övervakningssamhället gått snett:

• Förändringarna i barnpornografilagstiftningen som nu har drygt ett år på nacken har inte lett till ett enda åtal. Polisen själva säger att de inte lägger några resurser på att leta efter personer som endast tittar efter barnporr. Vi har alltså en lag som gör det svårare att se gränsen mellan lagligt och olagligt, en lag som gör att alla bilder på människor under 18-år som kan ge upphov till sexuella associationer kan vara olagliga. Men polisen säger att de inte har resurser att tillämpa lagen och sakkunniga på justitiedepartementet säger att det inte handlar om ­huruvida polisen kan beivra brottet.
• Regeringen har beslutat att polisen ska få se bilder från kamerorna som registrerar bilister i Stockholm för trängselskattens räkning med anledning av en polisutredning om ett rån. Bilderna kommer från kameror som, när de sattes upp runt om i Stockholm, inte skulle användas till något annat syfte än indrivning av trängselskatt. På transportstyrelsens hemsida står det: ”De sekretessbelagda uppgifterna lämnas bara ut till fordonsägaren och kan, efter en särskild begäran, skickas per post till fordonsägarens folkbokföringsadress.”

Det går att ge mycket fler exempel både på lagar och övervakningssystem som antingen inte fyller sitt syfte eller ger upphov till ändamålsglidning. Detta var bara den senaste veckan.

Vi vet fortfarande inte vad FRA-lagen lett till i det här avseendet. Hur används den? Finns den översyn som utlovats? Ger FRA andra (t ex polisen) tillgång till spaningsinformation? Frågorna är många. Vi är några som väntar på svar. Under tiden har Ung Pirats driftige ordförande Gustav Nipe tagit saken i egna händer.

Jag hoppas att vi snart har en justitieminister som förstår att internet är en del av det öppna samhälle och det fria samtal som är vårt bästa försvar mot extremism. Och som inser att den nivå av övervakning och filtrering som skulle behövas för att vara ett riktigt skydd mot världens ondska skulle innebära att man kastat ut barnet med badvattnet.

Markus Uvell, VD på Timbro, sammanfattade det bra i en artikel på Newsmill häromdagen.

Massakern betyder vidare INTE att vi behöver överge våra principer om frihet på Internet och respekt för personlig integritet. Det är förstås lätt att säga att personer med åsikter som Utöya-mördarens borde övervakas bättre, att deras möjligheter att kommunicera med andra olämpliga personer borde begränsas etc.
Men sanningen är att fruktansvärda saker kommer att fortsätta inträffa då och då, så länge vi inte lever i ett totalitärt system där alla övervakas in i minsta detalj. Vi kan och måste minska risken att det händer. Men tanken att ökad kontroll av medborgarna helt kan skydda oss från ideologiskt eller religiöst motiverade vansinnesdåd är orealistisk och skulle dessutom innebära att vi i praktiken förverkligar det antidemokratiska samhälle våldsmännen strävar efter.

Det är glädjande att en så framträdande borgerlig opinionsbildare på ett så tydligt sätt försvarar friheten på Internet och respekt för personlig integritet.

För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Tänk er en tallrik på ett restaurangbord. Måltiden är avslutat och kvar på tallriken simmar några grönsaksrester i den lämnade bearnaisesåsen. Köttet och potatisen är uppätna till sista smulan. Vid bordet sitter en man och röker. (Restaurangen ifråga står antingen att finna utomlands eller i dåtiden som ni förstår.) När han tömt den sista slurken kaffe, drar han njutningsfullt ett sista bloss på cigaretten och fimpar mitt i bearnaisesåsen.

Till och med som rökare var det här den sortens tallrikar jag hatade att ta hand om när jag arbetade som diskare i min ungdom.

Bearnaisesås och cigarettaska. Bea & Aska. Ja, ni fattar vart jag är på väg.

Regeringen (med god hjälp av den parlamentariska oppositionen) håller på att ge vår ungdomsgeneration – Urban Bäckströms ”historiens bästa generation” – ett ännu tuffare städuppdrag när de ska återupprätta rättsstaten och den personliga integriteten efter den nedmontering som nu pågår.

Senast i raden: det höga antalet inställda rättegångar får Beatrice Ask att vilja utreda möjligheten att ha rättegång utan den tilltalade närvarande. Emma skriver apropå detta att det är bra att ifrågasätta sättet saker görs på om man inte glömmer bort att det kan finnas goda skäl.

Den här veckan har Tant Gredelin också föreslagit att det ska bli lättare att få tillstånd för övervakningskameror trots allt som tyder på att de inte har den önskade effekten. Hon vill till och med göra det till en valfråga.

Tidigare i år har justitieministern visat sin syn på rättssäkerhet, personlig integritet och övervakning så många gånger att jag inte ens orkar referera dem.

De finns de som kräver ministerns avgång. Det gör inte jag. Jag föreslår att vi avsätter henne på det mest demokratiska vis som går – genom val. Med piratpartiet i vågmästarställning i riksdagen kommer nästa justitieminister inte ha Beatrice Ask syn på viktiga rättsgrunder och demokratifrågor. Det törs jag nästan lova.

Medan vi väntar på dagen då vi slipper bearnaisesås och cigarettaska kan vi roa oss med spelsuccén Rick Falkvinges Askbingo.

I Sverige är vi något av världsmästare i konsten att slå oss själva för bröstet. Vi är fredligast och mest moraliska. Vår vård, skola, trygghets- och rättssystem är bäst. Stat och myndigheter vill väl. Dessutom har vi faktiskt skapat begreppet ”ombudsman”, som är ett av de få ord vi har exporterat till i stort sett hela den övriga västvärlden. Genom JO, JK, DO, JämO med flera garanterar vi att den lilla människan har ett vettigt skydd mot övermakten.

Eller…?

I praktiken lär du knappast lyckas rulla någon myndighetsperson i tjära och fjädrar. Vi har nämligen ett annat litet nätt uttryck – ”rättshaverist” – som i sin haveribetydelse är mer eller mindre unikt svenskt (testa en översättning får ni se). I dagligt bruk är det ett epitet på den som tjurskalligt bråkar och vägrar se sin egen delaktighet i sina problem. I rättshaveristens värld är allt någon annans fel. Kombinera det gärna med valfri konspirationsteori och du fattar nog bilden.

I praktiken är däremot väldigt många rättshaverister helt enkelt de som har mage att kräva sin rätt, trots att den rätten bygger på principer snarare än konkreta vardagliga regler. Ordet bygger på kombinationen av ”rätt” och ”haverisk”, det vill säga någon som vill ha sin rätt – men tolkas oftast som ”rätt” och ”haveri”, vilket antyder att kravet på rätt gått snett. Faktum är att ordet är en förvanskning av tyskans ”Rechthaberei”, vilket understryker betydelsen ovan. Problemet för många som försöker, är att maktlöshet och frustration förr eller senare förvandlar dem från principernas riddare till precis de asociala galningar de anklagas för att vara. Snacka om självuppfyllande profetia!

Ett annat ord att lära sig är ”uppenbarhetsrekvisit”, som innebär att domstolar bara kan ogiltigförklara lagar och förordningar som stridande mot grundlagen, om felet är fullständigt uppenbart. Hur stor är egentligen sannolikheten att en lag som nötts av bortemot 349 politiker och deras sekreterare uppenbart strider mot grundlagen? Även om både en och annan är fullständigt inkompetent, så är det nog en ganska trygg gissning att det är en försvinnande liten sannolikhet. Det går utmärkt att köra över eller runda grundlagen utan att vara uppenbar.

Uppenbarhetsrekvisitet infördes i samband med grundlagsändringarna 1974, och sedan dess är varje försök att hävda grundlagen i domstol att jämföra med att svära i kyrkan. Följaktligen dammar man snabbt av stämpeln ”rättshaverist” och stämplar med fett rött bläck i syndarens panna.

Ytterligare ett ord att lära sig är ”adekvans”, som är det ord som betyder att det inte i praktiken finns något tjänstemannaansvar i det här landet. I samband med att uppenbarhetsrekvisitet kom till var man i alla fall ärlig och tog samtidigt bort tjänstemannaansvaret helt, men femton år senare la man tillbaka det – efter att snyggt och prydligt dragit ut tänder och klor. Adekvans innebär att det inte räcker att visa samband mellan felaktigt myndighetsbeslut och skada. Sambandet måste vara av tillräcklig tyngd, vilket i praktiken innebär att om det kan finnas någon annan förklaring eller bidragande orsak till skadan uppnår du inte adekvans. Eller på ren svenska: FET CHANS PUCKO!!!

Våra grodor har kokat i trettiosex år nu, frågan är nog om inte till och med benen är upplösta vid det här laget. Det skulle i alla fall kunna förklara varför svenska folket är så förbannat liknöjt inför att bli påsatta bakifrån med en kall strumpa gröt om och om igen, och igen, och igen, och igen.

Jag har sagt det förr men tvingas nu säga det igen: Beatrice Ask aka Tant Gredelin aka Judge Dredd vet inte vad rättssäkerhet är. För några månader sen så ville hon dela ut skamstraff endast på misstanke i form av gredelina kuvert. Hon tycks inte kunna släppa tanken på att slippa krånglet med att verkligen döma bovar och banditer innan man ser till att de får sitt välförtjänta straff. Nu vill hon att domstolarna bara ska ta hand om de krångliga målen. I lägen där skuldfrågan inte är omtvistad så ska åklagare kunna fatta beslut i påföljdsfrågan även när det handlar om andra straff än böter säger hon idag på morgonen i TV4.

Vi har ett system i Sverige som kallas för strafföreläggande. I enklare fall som till exempel fortkörning eller liknande kan du skriva på ett papper där du erkänner och direkt få din böteslapp så är frågan ur världen. Detta är praktiskt för såväl individ som för samhället. Individen slipper en utdragen process som tar en massa tid och som ändå med säkerhet slutar med ungefär samma böter. Samhället sparar in en dyr process. Värt att komma ihåg är att systemet är frivilligt. Du kan alltid hävda din rätt till en riktig process.

I USA har dom ett liknande system även för grövre brott som ni kanske sett i filmer och på teve. Det kallas för ”plea-bargain”. I grunden är det samma sak. Om du erkänner så tas ett summariskt beslut av en domare istället för en lång rättegång. Praktiskt, kan tyckas, men detta system har utvecklats till ett rent köpslående. Juridiken har i många fall slutat handla om försök att bevisa skuld. Istället kretsar den kring en slags blandning av känslomässig utpressning och chicken race. Misstänkta och deras advokater ges en bild av hur ordentligt i klistret och erbjuds sedan en rabatt i form av en överenskommelse där de erkänner ett mindre brott och tar straffet för det. Rättsvårdande instanser slipper inte bara en dyr process, de slipper också bevisa att skuld verkligen föreligger. Det problemet löses med ett erkännande.

Det amerikanska systemet är möjligt eftersom det i USA inte finns ett krav på att bevisa skuld hos den som erkänner. I Sverige har vi än så länge haft principen att även en person som erkänner är oskyldig tills motsatsen bevisats. Orsaken till det är att folk inte alltid vet sitt eget bästa. Det bästa exemplet är väl när psykiskt sjuka (som till exempel Thomas Quick) erkänner brott de inte begått.

Nu vill Beatrice Ask montera ner denna del av oskuldspresumtionen. Gick det inte med lilla kuvert så går det väl med beedigade erkännande tycks hon tänka. Med risk för att se alarmistisk ut, för att ni ska tycka jag drar på mig foliehatten, kan jag inte låta bli att jämföra med några andra rättsapparater som byggde på att man skrev under sin egen dom: inkvisitionen, terrorn under franska revolutionen och sovjetstaten.

Jag är inte säker på att Sverige behöver en ny regering. Men jag är säker på att vi behöver en ny Justitieminister. En som inte säger saker som: ”Vi ska inte i onödan använda rättsväsendet.”

En röst på Piratpartiet i höstens val är en röst för återupprättandet av svensk rättssäkerhet.

Andra reaktioner: Sugbloggen gör en liten pedagogisk berättelse på sitt oefterhärmliga sätt. Vidde förklarar problemet på ren och enkel svenska. Emma försöker hitta en linje i behoven att avlasta rättsapparaten i vissa fall och i andra fall begrava den i arbete.

En av HAX läsare har skrivit ut Beatrice Asks uttalanden. Hon har ju påstått att det var retoriska uttalanden tagna ur sitt sammanhang, och mycket riktigt visar det sig att det lilla vi fick se i videoklippet var långt ifrån hela sammanhanget.

Jag lånar helt enkelt texten rakt av från HAX:

”Stupstocken var väl kanske att gå lite långt. När det gäller straffen så är det ju så här att utredaren har ju fria händer att också titta på påföljderna, naturligtvis, vid den här översynen av sexualköpslagen, som pågår. Det kommer nu under året hennes förslag, så att innan det kommer vill jag inte ge något [svar].

Däremot så har jag en egen idé som… alltså, jag tror ju…. alltså, vi kan ju höja straffen och det kan möjligen vara ett sätt att få polisen att bli mer aktiv i frågorna. Fast jag tycker egentligen att det är jobbigt att det alltid är i relation till påföljderna allting ska ske. Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuverten och verkligen skicka hem till folk som var misstänkta för detta. För jag tror att det värsta som kan hända många utav dem som är ute och köper sex, det är att någon i omgivningen får reda på att de varit ute i… detta.

Alltså, om frun får reda på det eller om grannen får reda på det, alltså, vi borde ha… ja… greddelina, eller vad vi nu ska hitta på för färg, kuvert. Ja, det är en jättebra färg. Alltså, förstår ni? Det ska vara tydligt. Du är misstänkt, faktiskt, för att ha varit ute och köpt sex. Det är inte tillåtet. DET tror jag skulle ge mycket större effektivitet än ett par års fängelse. Och det är lite granna egentligen det här att få skämmas på torget.

Och jag tror att det där är någonting som man ska fundera mycket mer på när det gäller påföljder. Ibland är det ju bättre när det gäller den här typen av brott, där det faktiskt handlar om attityder, att hitta alternativ. Så det tycker jag nog att… jag har lite idéer där… men de är inte färdiga. Men jag tror faktiskt att det skulle vara mer effektivt. Jag tror att det är mer risken att bli upptäckt än det eventuella straffet när det gäller dem som är ute och letar prostituerade, som är grejen. /—/

Det var ett fruktansvärt långt svar. Som sagt. Det är möjligt att straffet ska höjas. Vi får se vad den där utredningen föreslår innan vi är där. Men jag tror att vi ska tydliggöra dem som varit ute direkt, så att de får skämmas mer.”

Det var med andra ord taget ur sitt sammanhang, men när det sätts tillbaka i sitt sammanhang blir det faktiskt inte ett dugg bättre. Tvärtom är det lätt att konstatera att Asks uttalanden har långt mycket mer tyngd än den nästan ”spontana” idé det tycktes vara i videoklippet. Här framgår att det här är något hon tänkt på, att hon ”egentligen” tycker det är jobbigt att det är i relation till påföljderna de underförstådda skärpningarna skall komma.

Är detta framtiden?

När man hör det i sitt sammanhang framgår det ännu starkare hur Beatrice saknar alla ryggmärgsreflexer att skydda något så grundläggande som oskuldspresumtionen. För henne är den tydligen jobbig, eftersom det skulle vara effektivare om de misstänkta får skämmas ordentligt.

HAX noterar också den utredning det refereras till har fått förhållningsorder uppifrån, de får inte komma fram till att sexköpslagen är dålig eller att den bör avskaffas. Med sådana förhållningsorder undrar man varför de ens bemödar sig om att tillsätta en utredning, de har ju redan bestämt resultatet?

Det har blivit mycket om Beatrice Ask på sistone, och jag ber om ursäkt om det blir tröttande. Å andra sidan visar Asks uttalanden tillsammans med Johan Pehrsons bravader att alliansen helt tappat greppet ifråga om rättspolitiken. Jag är faktiskt inte förvånad, även om jag sörjer att jag inte är det — tecknen har funnits där hela tiden. Det fåfänga hoppet att Asks uttalanden som oppositionspolitiker mot såväl sexköpslag, FRA, datalagring och liknande skulle kompensera för hennes bristande juridiska kunskaper har alltmer känts som visslingar i mörkret.

Vill alliansen återfå någon som helst rättspolitisk trovärdighet, så måste Ask bort. Dessutom måste Johan Pehrson bort, det är bara att notera vilken attityd han har till rättspolitiken för att förstå varför. Justitieministerposten måste sluta behandlas styvmoderligt. En framtida justitieminister får inte vara ett juridiskt blåbär. Det får inte vara en person som undviker alla interna konflikter och rättar in sig i ledet, samtidigt som hon kombinerar det med rena tokigheter så fort hon faktiskt öppnar munnen.

Posten förtjänar en kompetent och stridbar politiker vars försvar av rättsstaten sitter i ryggmärgen.

Nu sliras det något helt förbannat på den allt gyttjigare politiska och journalistiska spelplanen. På Expressens ledarsida tar Ann-Charlotte Marteus bladet från munnen och kallar bloggosfären för en potta. I UNT gör Beatrice Ask en slags dementi av sin redan inte alltför imponerande pudel.

Det är väldigt mycket ilska i bloggosfären mot Beatrice Ask. Det varken kan eller skall förnekas, inte heller är det oförklarligt. Faktum är att tystnaden från många tidningar är bra mycket mer oförklarlig. Det är vår justitieminister vi talar om: du vet ministern som är satt att övervaka att den rättsliga politiken fungerar, att den ligger i linje med den demokratiska rättsstaten, dess principer och traditioner.

Det är i detta kontext man måste förstå Beatrice Asks klavertramp. För även om det inte precis är ett okänt faktum att man med 349 riksdagsledamöter får med några blåbär. Det går närmast inte att komma ifrån, men det är väldigt olyckligt om ett av dessa blåbär innehar en ministerpost av tyngd. En av de tyngsta posterna som överhuvudtaget existerar är justitieministerposten. På den posten har vi helt enkelt inte råd att låta ett blåbär husera.

Marteus skriver:

En annan skriver att Asks jobb borde övertas av någon med ”bättre balanserat psyke”.
Piratpartisten Anna Troberg anser att Ask bör ”krypa tillbaka in under sin sten”. ”Gammal moderathagga” och ”kisstant” är andra tillmälen från nätets vildhundsmobb, denna spretiga grupp tänkare som ser sig själva som rikets enda sanna försvarare av integritet, respekt och demokrati.

Humorn i hennes raljerande, är hur hon ojar sig över ilskna tillmälen samtidigt som hon själv generaliserande utser bloggosfären till en ”vildhundsmobb”. Det var nog det där med bjälken i ögat, eller nåt!

Det är dessutom fråga om ilskna tillmälen mot en minister som konsekvent över hela mandatperioden valt att nonchalera individens rättigheter. Hennes klantigheter kommer precis strax efter förslaget att ungar för att drogtestas skall kunna tvingas dra ner byxorna och kissa inför främmande människor, allt utan att föräldrarna behöver tillfrågas eller ens informeras. Därav det lite smålåga epitetet ”kisstant”, även om hon i så fall nog borde få sällskap av ”kissgubben” Johan Pehrson när ”äran” över de dumheterna skall fördelas.

Vi är många som försökt följa den här mandatperiodens rättsliga politik, vi är nästan lika många som börjar bli direkt mörkrädda. Misstanken om Asks brist på insikt om rättsstatens fundamenta har funnits där länge, och när vi nu får svart på vitt reagerar vi därefter.

Marteus är inte sen att spela ut genuskortet:

Ask tar, tänker jag mig, spjärn mot den historiska orättvisan och säger: Låt oss inte bara skicka hem kuverten, låt frun få en ledtråd om vad hennes lilla torsk har haft för sig.

Och:

Asks kvinnoperspektiv får många att se rött. Eller blått – högerbloggarna spelar en framträdande roll. Och här och där härskar ett nattståndet mansperspektiv: alla prostituerade är lyckliga horor som hatar sexköpslagen och alla misstänkta män är goda familjefäder. Och några brev, i någon som helst färg, får inte skickas till dessa utsatta hedersknyfflar.

När jag läste det här, så var min reaktion tack och godnatt. Det är så oerhört tendentiöst att jag nästan mår illa. Den som inte anser att sexköpslagen är det bästa som hänt mänskligheten sedan skivat bröd får tydligen inte ha några åsikter i frågan. Jag tänker inte ens ge mig in på ämnet om en lag där det är tillåtet att sälja vad som inte är tillåtet att köpa, men jag vill notera att oavsett vilka skurkar eller hedersknyfflar vi pratar om så handlar det om misstänkta, inte om dömda. Redan att anklagas för brott är för många en katastrof, att få sitt sociala liv sönderslaget på köpet är knappast något som har med genus att göra — det handlar snarare om vanlig rimlig anständighet.

Humorn i Expressens ledare blir extra stor, när Ask själv samtidigt ägnar sin tid och energi åt att ta den lilla pudel hon gjorde och dekapitera den medelst verbal däcksmangling. Saxat från UNT:

Beatrice Ask tycker att hennes kommentar om färgglada kuvert plockades ur sitt sammanhang, i en av många diskussioner som hon menar att även politiker måste kunna delta i.

-Jag har lärt mig väldigt mycket om att vara försiktig med att ge exempel. Det är lite sorgligt för jag tror att vi behöver politiker som deltar i en diskussion. Men man får göra det en annan gång än under ett valår.
Det märks att det närmar sig valet?
-Ja, det är många utspel och annat. Jag skulle önska att vi gjorde mindre av att göra affärer av former och personer och i stället pratade om hur vi ska göra Sverige bättre.

Tydligen tror inte Ask att uttalandet som sådant är problemet, utan att problemet är att det är valår. Surprise Beatrice, åtminstone här på bloggen skulle vi huggit lika hårt om dumheterna kommit ett år tidigare, eller två, eller tre. Det handlar inte om att det är valår, för dina dumheter vinner inga val — det handlar om att du som varande justitieminister är vår garant för att grundläggande rättsprinciper vårdas och hålls levande. Betyget hittills är inte direkt översvallande och det är nu ganska tydligt varför: Det är helt enkelt så att du inte förstår de principer du är satt att vårda. Visst du kan rapa upp rätt plattityder, men de sitter inte i ryggmärgen. Hade de suttit där skulle du aldrig kläckt ur dig något sådant som harangerna om de grälla kuverten, och då skulle du inte heller behöva oroa dig för att dina kommentarer togs ur sitt sammanhang.

Så för att än en gång till slut återvända till Beatrice chefsapologet på Expressen, så kommer den naturliga frågan: Är det denna ministers dumheter du vill försvara?
I så fall är jag inte det minsta avundsjuk på dig, du har verkligen inte någon brist på arbete…

Vi andra ser nog hellre en justitieminister som förstår och kommer ihåg grundläggande rättsprinciper även när hon sitter på seminarier.

Man kan en dag som denna trösta sig med att vår statsminister inte tycker att vi ska straffa folk blott på misstanke. Fast är det inte en klen tröst, att vi får nöja oss med en sådan självklarhet. Självklart måste en statsminister ibland försvara fackministrar i blåsväder, men han måste också kunna visa när de gått över gränsen. Reinfelt avvisar kraven på Beatrice Asks avgång.

TT ställer idag frågan till statsministern om det var en groda av Ask att lägga fram det nu beryktade förslaget om gredelina kuvert. Och statsministern svarar:

Ja, vi är överens om att inte lägga ett sådant förslag.

Men det är ju vad statsministern inte säger som är problemet. Han tycker avgångskrav förs fram för lättvindigt och jämför med när han själv krävde Tomas Bodströms avgång pga rymningar från Hall.

Så nu har vi fått statsministerns syn på proportioner. En justitieministers ansvar för problem i enskildheter inom verksamheter han är ansvarig för – avgång. En justitieministers ansvar för att förstå och ställa sig bakom vår grundläggande rättsordning – ej avgång.

Vare sig statsministern eller justitieministern bemödar sig om att ta debatten om vad Beatrice Ask menade och om det verkligen är rimligt att en justitieminister för sådana åsikter till torgs.

Själv tänker jag kanske framförallt på frågan om oskuldspresumtion. Men en mängd kloka debattörer har i dagarna pekat på andra brister i Tant Gredelins resonemang. Mårten Schultz frågar sig om vi vill att skam ska vara en del av vår straffrätt? Lisa Magnusson pekar på den förlegade synen på kvinnlig oskuld som ligger bakom justitieministerns tankegång. Peter Andersson vill inte att Sverige har en justitieminister som inför glåpordssamhället. Bara för att ta några exempel.

Tomas Bodström ställer nu skriftliga frågor till såväl Ask som Reinfeldt. Det är bra. Det är många som kräver justitieministerns avgång nu, och om inte Ask kan förklara sig är jag böjd att hålla med. Men för mig är inte hennes eventuella avgång huvudpoängen. Poängen är att få klarhet i vad som är hennes uppfattning i den här frågan. Vi behöver inte locket på – skademinimering och försök att avleda uppmärksamheten nu. Vi behöver ett samtal om våra rättsgrundsatser där justitieministern, statsministern och andra företrädare för regeringspartierna berättar hur de ser på rättsamhället. Vi behöver inte slagord, vi behöver förklaringar.

Men det jag läser mellan raderna i Reinfelts svar till TT, är att han tycker att alla tjänar på att debatten lägger sig.

När justitieministern glömmer bort grundläggande rättsliga principer, så skulle man spontant skulle vilja fråga henne om hon är full. När reaktionen hos aftonbladets läsare är att drygt 44 procent tycker att hon har rätt när hon tycker vi skall brännmärka folk för misstanke om hor, då börjar vänner av frihet packa sina väskor.

Vi har nu än en gång sett prov på att man kan hävda vad stolligheter som helst och försöka undvika en ideologisk eller värdebaserad debatt. Den här gången handlar det dels om drogtest/kissprov eller kroppsbesiktning av barn utan föräldrars vetskap och dels i samma anda om tant gredelins grälla kuvert. En annan gång handlar det om tittförbud och nakenbilder, om motstånd mot sprututbytesprogram, eller om att svensk lag skall övertrumfa utländsk när svenskar är utomlands.

Det är ett sätt att populistiskt luta sig mot en slags ”moral majority”-ståndpunkt, utan att behöva ta hänsyn till obekväma frågor om rättssäkerhet, demokratiska rättigheter eller humanism. Det är för övrigt samma inställning till verkligheten som låter främlingsfientliga partier kalla sig själva politiskt inkorrekta, samtidigt som de underförstått menar att de minsann företräder folkviljan.

Men vi kan inte ha en lagstiftande makt som skapar lagar och regler utan förankring i de grundläggande rättsliga demokratiska principerna. Det är inte lagstiftarnas uppgift att gräva fram hötjugan och sälla sig till lynchmobben, och de som propagerar för en sådan ordning har nog inte tänkt tanken till punkt.

En av de viktigaste grunderna för det demokratiska samhället är individens skydd mot arbiträra tvångsmedel. I detta ingår oskuldspresumtion och förutsägbarhet, personlig integritet och tydlig uppdelning mellan undersökande och dömande makt. Den rättsliga processen är känslig som det är, och det finns många exempel på människor som känt sig rättslösa, men där man ändå kan se en motivation till hur de behandlats, även om den svenska bevisprövningen då och då tycks väl flaxig. Det måste finnas en tydligt utstakad väg för hur processen från brottsmisstanke till dom går till, vilka medel som är tillåtna, vilka rättigheter individen har, hur bedömningar går till och i slutänden hur den som utsatts felaktigt kompenseras för sitt lidande.

De flesta sexualbrott är svåra att bevisa, och därför också svåra att motbevisa. Det är med andra ord ett svårt paket att hantera när det gredelina kuvertet dimper ner i postboxen. Grannarna ser när brevbäraren kommer, en brevbärare som kanske till och med blir så äcklad att han eller hon spottar på kuvertet. Sambon/frugan/flickvännen får ”svart på vitt” att karln inte bara bedrar henne, utan är ett verkligt ärkesvin som knappast ens skulle dra sig för tidelag.

Allt detta utan att något bevisats eller någon dom fallit. Jag och Göran konstaterade häromdagen att det mer eller mindre skulle vara en barnlek att få en förundersökning för sexualbrott att startas mot valfri person. När brevet kommer är personen i praktiken dömd i omvärldens ögon. Det spelar egentligen ingen roll om han sedan får en friande dom, för stigmat kommer kleta sig fast som gammalt bubbelgum i hår.

Misstanke om drogpåverkan är å andra sidan mer eller mindre per definition subjektiv. Just för att det är en så subjektiv misstanke så inbjuder den till ”tolkningar” och missbruk. Det finns alldeles för många exempel på hur den typen av arbiträra tvångsmedel missbrukats, eller brukats på ett sätt som lämnat den enskilde rättslös, förnedrad och till och med i en farlig situation. Vi fick nyligen se ett strålande exempel på farorna med möjligheten att tvångstesta någon för drogpåverkan, och det är knappast en isolerad företeelse det är frågan om.

Det är tillräckligt illa, för att inte säga förjävligt att vuxna människor skall kunna utsättas för detta, att det nu skulle utökas till att gälla barn är en rättslig mardröm. Det skulle i så fall kunna ske utan att vare sig sociala myndigheter eller föräldrar tillfrågats eller ens underrättats.

Men båda dessa fullkomligt galna förslag är ändå bara exempel på ett mer grundläggande problem: en total avsaknad av förståelse för eller respekt för demokratiska och rättsliga principer kombinerat med en bristande förståelse för eller intresse för ideologi. Det skulle till och med vara fel att kalla tendenserna konservativa, i alla fall klassiskt konservativa, för även där finns en grundläggande förståelse för hur viktiga samhällets spelregler är om inte samhället skall förvandlas till något orättfärdigt och repressivt.

Samhällets spelregler är ibland i vägen för att beslutsfattare skall kunna göra precis som de vill. Det är meningen att det skall vara på det sättet, det är inte ett fel utan en uppsåtligt skapad begränsning. Det är därför vi har ett lagråd som skall kontrollera att lagar inte bryter mot svensk rättstradition eller mot grundlagen, det är därför andra fria samhällen har konstitutionella domstolar.

Att lagstifta är en balansgång där önskemål och begränsningar måste vägas mot varandra, och där den egna ideologin och grundläggande moraliska, rättsliga och demokratiska principer skall samverka. Det är därför det är en katastrof med en justitieminister som inte tycks förstå ens de absolut minimala juridiska och demokratiska grunderna. Precis de grunder som gör att det demokratiska rättssamhället kan fortsätta vara just demokratiskt och ett rättssamhälle.

Det är en stor tragedi att det inte i dagens riksdag finns ett enda parti som kompromisslöst står för dessa grundläggande principer, även när de kommer i konflikt med de egna hjärtefrågorna och de egna populistiska utspelen. Bodström är en vandrande mardröm ur integritetssynpunkt, men Beatrice Ask och Johan Pehrson har just visat att de tänker ta strid med Bodström om vem som är farligast för Sverige.

Vårt samhälle strävar mot medeltiden, var kliver man av?