Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Till datalagringens försvar

Beatrice Ask nämnde det redan i sin första kommentar om EU-domstolens beslut kring datalagringen, och vi kommer få höra fler röster som hävdar att den är väsentlig för ett fungerande polisarbete. För batonghögern framstår det inte som orimligt att ge staten tillgång till var vi är, vem vi talar med, vilka vi gör affärer med bara det ger polisen lite mer verktyg i sin brottsbekämpning.

Beatrice Ask

Men jag tror ändå de inser att deras syn på saken inte delas av majoriteten av befolkningen. Därför undviker de att nämna det som fick EU-domstolen att förklara datalagringen olaglig: att den går att använda för brottslighet som inte är allvarlig nog för att meritera en så drakonisk kränkning av allas privatliv.

För att övertyga den osäkre medborgaren talar batonghögern helst om de riktigt skräckinjagande eller upprörande brotten. Därför är det alltid terrorism eller barnporr som dras fram som argument för behovet av privatlivsintrång.

Nu senast är det rikskrim som oroar sig över att de kan få sina utredningsmöjligheter begränsade (Svd):

– Mest bekymrade är vi när det gäller brott som rör barnpornografi, grooming, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för rikskriminalenheten på Rikskriminalpolisen.

(Låt oss bortse från ironin att han tar upp näthat och förtal.  Vi har redan ägnat oändliga mängder ord till att diskutera varför rättsväsendet är så maktlösa inför dessa brott det senaste året.)

Rikskrim bekymrar sig över effekterna av att Europas högsta juridiska instans satt ner foten vad gäller hur mycket övergrepp på folks privata sfär poliser proportionellt kan tillåta sig vid utredandet av brott. Jag trodde poliser skulle handla inom ramen för lagar och regler inte ägna sig åt lobbying för att påverka dem.

Tänk er att en polis i hög ställning sa sig vara bekymrad över att en domstol slagit fast att de inte får använda våldsamma förhörsmetoder för att de kommer att försvåra möjligheterna att klara upp vissa brott.

Och TT-telegrammet i SvD fortsätter:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att i efterhand rekonstruera vilka kontakter som tagits elektroniskt. Om data inte lagras försvinner möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Om vi gör et försök att översätta det till verkligheten utanför nätet så skulle stycket lyda ungefär så här:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att rekonstruera vilka kontakter som tagit fysiskt. Om inte allting överallt dokumenteras innan någon har möjlighet att städa bort bevis såsom fingeravtryck, hårstrån, klädfiber, försvinner den möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Visst behöver vi poliser. Visst behöver de tvångsmedel av olika slag för att kunna göra sitt arbete. Det här handlar om vilka tvångsmedel och hur stora inskränkningar vi medborgare måste acceptera.

Problemet vi har är tvådelat. För det första verkar det som att våra beslutsfattare inte förmår inse vad internet – att stora delar av befolkningen lever stora delar av sina liv där – och därför har en helt annan syn på att tillåta intrång i folks personliga sfär så fort det gäller nätet. Jag har svårt att se någon politiker stå upp för polisens rätt att registrera och lagra alla besökare i alla hem i landet, även om det skulle öka uppklarandet av vissa brott. Bara som exempel.

För det andra. Rädslan och avskyn för vissa specifika beteenden används för att övertyga oss om att det är bäst för oss själva att vara lite övervakade. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Därför är det alltid barnporr eller terrorism eller något liknande som anförs som argument när övervakningsstaten rullas ut.

Men EU-domstolen vände sig mot datalagringen för att den inte är specifikt inriktad mot de allvarliga brotten, för att det inte finns tillräckliga kontrollfunktioner som ser till att datalagringen används för rätt saker och för att det är orimligt att kränka allas privatliv utan ett mycket mer strikt regelverk.

Jag vet inte vad ni tycker, men vad mig anbelangar behöver Beatrice Ask och hennes polare på rikskrim komma med bättre argument än svepande formuleringar om allvarlig brottslighet. Om jag ska ge upp min frihet vill jag i alla fall veta hur mycket trygghet jag köpt för den Judaspengen.

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!