FRA – tre da’r kvar

På tisdag sitter jag på tåget till Hälsingland. Jag kommer då att koppla upp min dator på nätet för att fördriva tiden. Troligen kommer jag att ringa upp en nära vän i USA via Skype och videosnacka med henne en stund. Samtidigt kommer jag säkert att twittra och blogga om allsköns ting med mina internetkompisar.

Jag kommer också att skicka ett eller annat mejl, eller i alla fall personligt meddelande via Twitter, Facebook eller någon av de andra plattformar, som jag använder för att kommunicera. Jag och en av mina närmare affärspartners kommer kanske fortsätta vårt ständigt pågående möte via googlewave. Vad vet jag?

Mycket av det jag gör, skriver och sänder är naturligtvis offentligt. Annat är privat. Vissa saker kanske till och med är hemliga eller känsliga. Jag skickar affärskritisk information eller blir så personlig att jag ogärna vill dela med mig av det som sägs med någon annan än mottagaren. Jag kanske pratar med min amerikanska vän om mitt och min frus sexliv.

En dag som alla andra, med andra ord, fast med en stor skillnad. All den trafik jag nämnt ovan kommer passera någon av FRA:s samverkanspunkter. Där den kommer att filtreras. FRA vill göra det, för delar av den kanske har varit kommunikation med någon i utlandet och delar av den kanske var hotfull mot Sverige som nation. FRA, eller storebror, vill veta. De säger att deras filter kan sortera ut vad av allt det som stormar genom kablarna som är relevant för dem att spana på.

Mitt problem är enkelt. Jag litar inte på FRA. Jag litar inte på någon av alla de politiker som försäkrar att detta inte är signalspaning mot mig. Jag litar inte på framtidens politiker. Dagens politiker säger att spaningen bara ska användas militärt, samtidigt som det inte verkar säkert huruvida Säpo kommer att vara med på ett hörn. Vad säger då att framtidens politiker inte kommer vilja använda det för att undersöka de sökmönster som nämns i förarbetena till den nya barnporrlagen? Om de börjar titta på mina sökmönster för att se om jag spanar på nakna kvinnor under 18 är det inte säkert att de blir besvikna. (Vem orkar leta upp en tjej man ser på bild och kolla leg.)

Och du, du som läser detta. Du kanske känner dig trygg för att du har rent mjöl i påsen. Har du tänkt på att framtidens politiker kanske inte har samma syn som du på vad rent mjöl är.

Justitieministern förstår inte problemet

Justitieministern svarar idag på Johanna Sjödins debattartikel Gör inte min blogg olaglig från förra veckan.

Tyvärr visar det sig åter att vi har en justitieminister som inte förstår problemet, inte förstår att man ska vara försiktig med att skriva in moral i lagen, inte förstår att det är orimligt att försöka lagstifta bort ungdomars sexualitet. Istället drar hon på med stora trumman och får det att låta som att ett lagförslag om att införa strikt 18-årsgräns kring barnpornografibrott är till för att skydda ”barn, en del bara några månader gamla”.

Det är lågt att ta upp bäbisar i en diskussion som handlar om en 17-årings nakenbilder på sig själv. Skäms ministern. Så här skriver Beatrice Ask i Expressen idag:

>För att vara rak vill jag börja med att säga att regeringen faktiskt inte har några synpunkter på Johannas blogg eller vilka bilder hon vill publicera på sig själv. För det andra, att stävja barnpornografi handlar inte om tillknäppt sexualmoral, utan om att arbeta emot sexuella övergrepp mot barn. Barn, en del bara några månader gamla, utsätts för sexuella övergrepp och kränkningar av vuxna runtom i världen. Bilder på detta publiceras och visas för en uppenbart rätt stor och hungrig publik. Kraven på nya sensationer gör att nya övergrepp pågår hela tiden. Bilderna ligger kvar i all evighet. Barn som blivit utsatta för övergrepp får som vuxna lida livet igenom, inte bara för övergreppen, utan också genom att dessa ständigt finns till förfogande för breda grupper. Detta kan varken jag eller regeringen acceptera.

Döm själva om detta är ett rättvist sätt att diskutera ett förslag som regeringen själva beskriver så här i sitt eget pressmeddelande:

>Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot barnpornografi skärps. Ett förslag är att en bestämd 18-årsgräns införs i definitionen av barnpornografi. Straffbestämmelsen om barnpornografibrott ska enligt förslaget skydda även de fullt pubertetsutvecklade barn som enligt gällande rätt inte omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.

Om vi ska kunna ha en debatt om integrites- och privatlivsinskränkande lagstiftning, om lagstiftning som inkräktar på medborgarnas rätt att själva bestämma över sina liv oavsett ålder, sexuell läggning, religiös inriktning med mera, så måste lagstiftningsivrarna och antiliberalerna sluta fuska. Det duger inte att trumfa ut pedofilikortet (eller terroristkortet eller något annat av dessa panikframkallande hot) varje gång man ska besvara kritiken.

För att vara rak (som ministern säger): att göra bilder på sexuellt utvecklade 17-åringar olagliga skyddar inte en enda bäbis. Det enda vi uppnår med en sådan lagstiftning är att ytterligare vidga klyftan mellan hur samhället ser på ungdomars sexualitet och hur de själva ser den. Bra jobbat ministern!

Får jag ha kvar bilderna jag tog på min fru förr 25 år sen när vi var unga och vackra? Får jag visa dem för någon?

För att inga missförstånd ska uppstå så vill jag klargöra några saker:

  1. Jag tycker att det är fel att framställa bilder på icke könsmogna barn i sexuella situationer.
  2. Jag tycker inte det är fel att framställa bilder på vuxna i sexuella situationer.
  3. Jag inser att det där emellan finns en gråzon.
  4. Jag anser att det finns en gräns mellan vad som är pornografiskt och vad som bara är naket.
  5. Jag tror inte att det går att fastställa objektivt var den gränsen går.
  6. Jag litar inte på rättsvårdande instansers förmåga att göra den bedömningen på ett tillfredsställande och rättsäkert sätt.
  7. Eftersom jag inte vill att bigotta domare med en sexualmoral från förra eller förrförra seklet ska ges möjligheten att göra sådana bedömningar är jag emot såväl en strikt åldersgräns som tittförbud.
  8. Detta innebär att jag anser att jakten på barnpornografi måste koncentreras på de svin som framställer och distribuerar skiten, inte de som frivilligt eller ofrivilligt konsumerar den.
  9. Det viktigaste skälet till detta är att vi annars riskerar att kriminalisera handlingar som många svenskar ägnar sig åt utan att ens veta om det. För ärligt talat: Vem ska avgöra vad som är porr? Vem kan avgöra om någon är 17 år och 11 månader eller 18 år gammal?

The blogger former known as Blogge Bloggelito skriver också om Moraltant Ask.

EDIT – Isobelle skriver utförligare om de tolkningsproblem som Beatrice Ask förefaller omedveten om.

Vem ska titta på det tittförbjudna?

Det är alltså jag som är Marcus nya gästbloggare – Göran Widham. Vem jag är och var jag står i olika frågor får jag kanske anledning att återkomma till. Men idag tänkte jag använda Marcus utlånade läsarintresse till att ondgöra mig över drevmentalitet. 

Inte drevmentalitet hos journalister, det är inte Lisa Marklund-affären som ska få sig en ny omgång barrikadstampande, utan drevmentalitet bland oss vanliga dödliga.

När någon frågar dig om du vill skriva under ett upprop eller stödja en viktig sak på något annat sätt. Hur förhåller du dig då? Jag förhåller mig försiktigt avvaktande. Jag efterlyser mer information och om den inte är omedelbart lättillgänglig, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar den information som görs tillgänglig och är det inte uppenbart vem som är avsändare, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar vad de står för och är det inte kristallklart vad jag ombeds stödja, kan de glömma mitt stöd. Jag funderar på vad jag själv tycker och om jag inte till hundra procent håller med dem, så, ja ni har gissat rätt, då kan de glömma mitt stöd.

Som ni säkert förstått är det många upprop som blivit ounderskrivna, många pengainsamlingar som gått bet, många demonstrationståg som fått klara sig utan min närvaro. Jag tror helt enkelt inte på dessa kollektivistiska manifestationer eftersom det stöd som ges till dem är för ogenomtänkt, grunt och oinspirerat.

Att ge sitt stöd till något måste kosta något för att vara värt något enligt min mening. Och det måste vara ett stöd som man ger efter att ha studerat frågan och kommit fram till att den är viktig och att man vill lägga energi på den.

Att gå med i en facebookgrupp för att tala om att man skrivit under ett upprop för tittförbud mot barnporr kostar ingenting. Ingenting alls! Att skriva under namninsamlingen är också gratis, fast tydligen en smula jobbigare med tanke på att Facebookgruppen har över 6000 medlemmar som påstår sig skrivit under en namninsamling som har ca 1500 undertecknare.

Just detta faktum, att folk går med i gruppen utan att ens bry sig om att de inte uppfyller kriteriet för att vara med visar på den drevmentalitet jag talar om. Människor kollar inte upp vad det handlar om, det fattar inte ett noga övervägt beslut. De följer strömmen.

Bevekelsegrunderna för att vara med i en sådan här grupp är i bästa fall av karaktären: ”Ja gud, vad jag hatar barnporr. Det är klart jag ska vara med!” I värsta fall så resonerar man snarare: ”Nu har Kalle, Lisa och Anna gått med, om inte jag också gör det kommer de att tro att jag stödjer barnporren.” (Vi är ofta mer upptagna av vad andra tycker om oss, än av vad vi själva egentligen anser.)

Jag skulle vilja gå med i gruppen för oss som inte skrivit under mot tittförbudet. För om man tänker efter det minsta lilla så är det ju faktiskt ett helt orimligt förslag.

Josh på Enligt Min Humla har redan analyserat hela frågeställningen på ett förtjänstfullt sätt:

> Vidare undrar jag om “JAG HAR SKRIVIT UNDER FÖR TITTFÖRBUD I SVERIGE MOT BARNPORR… HAR DU?” har funderat något över hur lagen ska upprätthållas. Med tanke på alla restriktiva förslag som innebär att både polisen, försvarsmakten och upphovsrättsindustrin ska övervaka vad alla och envar gör vid sin dator, och med avskaffande av anonymitet, budbärarimmunitet och brevhemlighet, så borde det förvisso gå att lösa. Frågan är dock om det är polisen som ska sköta det, eller ska vi kanske leja ut även det här på privata intressen? ECPAT, kanske? Klart är hur som helst att det är ytterligare en lag som skulle kräva totalövervakning av medborgarnas surfande för att ha skuggan av en chans att vara effektiv, och vem vill ha ineffektiva lagar?

Men en sak missade till och med Josh att ta upp och det är vem som ska titta på de tittförbjudna sidorna. Vi ska alltså straffa folk för att de tittar utan att orsaken till deras tittande ska ha bäring på om tittandet är straffbart eller inte. Följden blir att de som tittar på vad vi har tittat på också ska lagföras och de som tittar på vad de som tittar på vad vi har tittat på tittar på de ska också lagföras. Osv.

Till slut kan vi alla träffas i fängelset! Utom världens största barnporrskonsument: Han som varit tvungen att titta på vad alla vi andra har tittat på. Det finns nämligen ingen kvar som kan kolla vad han tittade på.

Nu kanske ni tycker att detta är en orealistisk beskrivning. Och visst detta kommer självklart inte att hända. Men det jag beskriver är den rent logiska konsekvensen av ett riktigt tittförbud. Är det förbjudet att titta så är det. Och ett tittförbud är ju vad folk säger sig vilja ha. När lagen väl skrivs kommer den naturligtvis att innehålla undantag som ger de som jagar tittarna rätt att titta. Men då betyder det att det plötsligt har betydelse varför man tittade på barnpornografin – en betydelse som bara ger polisen rätt att titta, inte alla de andra som kan ha en legitim anledning – journalister, författare, forskare m fl.

Och visst kan vi fortsätta och undanta dem också. Men någonstans borde ju alla kunna inse att en lag som i själva sin konstruktion och syfte förutsätter att vi alla inte är lika inför den, det är en dålig lag. Vi ska inte behöva bevisa att saker vi gjort inte var olagliga. Det är upp till rättsväsendet att bevisa att vi gjort olagliga saker.