Som pappa till barn i puberteten vet jag att det här med sex är ett svårt ämne att beröra med tonåringar. Det finns så många sätt att göra fel i all välvilja. Jag antar att andra föräldrar känner igen sig. Som före detta lärarvikarie med erfarenhet av att undervisa i sex och samlevnadsundervisning vet jag hur stort intresset och engagemanget bland högstadieelever är och hur bra samtal det kan bli runt samlevnadsfrågor, moral och sexualitet med dem. Jag har bara inte listat ut hur jag kommer dit med mina egna barn.

När jag tittade första gången på Utbildningsradions och RFSU:s samarbete, filmen Sex på kartan av Annamaria Dahlöf, var det med de glasögonen. Jag tyckte den var en bra skildring som jag inte skulle tveka att visa mina egna barn. Jag associerade den inte på något vis med barnpornografidebatten trots att den visar barn i väldigt sexuellt explicita situationer, som synes på de bilder jag klippt ut ur filmen.

Syftet färgar vår tolkning av bilder, filmsekvenser och andra kulturyttringar. En film gjord i ett pedagogiskt syfte upplevs oftast inte som pornografisk. Fast vår eget syfte som betraktare färgar också tolkningen. Tillspetsat kan man säga att porr sitter i betraktarens ögon. En från början oskyldig eller vällovlig skildring av nakenhet och sexualitet kan av oss som publik användas på andra sätt. Med hjälp av vår fantasi kan vi fylla den med de associationer och känslor vi själva önskar. Det som är konst för mig kan bli porr för dig, eller tvärtom.

Därför ska man kanske inte förvånas över att Sex på kartan polisanmäldes för barnporrbrott och att en utredning om förledande av ungdom har startats med anledning av den. Vi lever i en konstig tid där moralism och lössläppt sexualmoral lever sida vid sida, nästan som i symbios. Samma medier förfasar sig över sakernas tillstånd ena dagen och häller mer ved på brasan med bröstchocker och sextips nästa. Det kanske är bra om rättssystemet får pröva om RFSU och UR gjort sig skyldiga till barnporrbrott. Om så är fallet kanske en eller annan inser att lagen är absurd.

Studenten Daniel Tanse som stod för polisanmälan av filmen förklarar sitt synsätt på SVT Debatt:

Det som dock, inkompetent pedagogik åsido, är mest påfallande är hur som helst just att filmen utspelar sig i högstadiemiljöer där ungdomarna tänker på sin pågående pubertet med tillhörande moppemusch, sitt första BH-köp och sommarjobbssökande.

Det är i denna klart underåriga miljö som UR tycker det är fullt motiverat att lägga in en sexscen med två ungdomar, en scen som saknar utbildningsvärde, och vars främsta funktion blir underhållning i en annars rätt så tunn berättelse. En sexscen som i linje med filmens ton i övrigt inleds med att pojkens mustasch vinkar till flickan och säger ”komsi, komsi”.

Jag håller inte med honom om hans värdering, men det är en intressant observation han gör. Filmens huvudpersoner är i fjorton-femtonårsåldern och de avbildas som ni kan se på bilderna i realistiska sexuella situationer utan krusiduller. Allt annat skulle ju vara missriktat med tanke på filmens syfte.

Men det som slår mig och andra är inte att filmen är olämplig för barn eller behöver polisanmälas, utan något helt annat. Nämligen att vår lagstiftning om barnpornografi är otillräcklig eller rent av vansinne. Oavsett om den tar hänsyn till syftet med en framställan och alltså friar sexualupplysningsfilmer, men fäller mangateckningar eller om den förhåller sig neutral  och det visar sig att jag begår barnpornografibrott som lägger upp dessa bilder, är den enda rimliga slutsatsen att lagen är tokig.

Mangatecknaren Åsa Ekström skrev redan i förra veckan på SVT Debatt och drog paralleller till fallet med mangatecknaren som dömdes för barnporrinnehav i somras.  Hon oroar sig för möjligheten att använda seriemediet till att skildra ungdomar och deras sexualitet och önskar sig ett avskaffande av den lag som gör teckningar olagliga.

Dagen efter kom hovrättens dom i Mangamålet. Serieöversättaren dömdes även i hovrätten för innehav av barnpornografi, även om de vid en genomgång av bilderna i fråga fann att vissa av dem inte tillräckligt tydligt kunde anses vara pornografiska eller anses föreställa barn. Min spådom från i somras om att det sociala stigmat skulle vara ett värre straff än böterna har också besannats. Serieöversättaren får inte jobba för det förlag som ger ut mycket av den översatta manga som ges ut i Sverige.

Mot domen finns inte mycket att anmärka. Den följer gällande rätt i Sverige. Mårten Schultz har skrivit bra om detta så jag tänker inte analysera domen ytterligare. Visst kan vi som Per Hagwall på Svd Brännpunkt hoppas på högsta domstolen, men sist och slutligen vilar ansvaret på de lagstiftare som i sin vilja att framstå som handlingskraftiga mot barnpornografin kastat ut babyn med badvattnet.  Jag kan bara instämma med Anna Troberg som på sin blogg, i Aftonbladet och i Svt:s Agenda förklarat att resurserna borde satsas på verkliga brott mot verkliga barn och inte på seriefigurer.

Jag oroar mig för hur många som håller med Rädda Barnens talesman Olof Risberg som i debatten med Anna Troberg i söndagens Agenda förde fram argumentet att lagen var bra eftersom den skyddade barnen samtidigt som ingen drabbas av den. Att en svensk konstnär förlorat sitt goda namn och rykte samt stora delar av sitt livsuppehälle är alltså inte en negativ effekt av lagen. Antagligen eftersom man inte behöver bry sig om honom – han är ju en brottsling.

Vi måste höja oss över så enkla lösningar på svåra problem. Konst liksom all kommunikation är ett komplext samspel mellan avsändare och mottagare där syften, värderingar, tolkningar och känslor färgar resultatet. Vi kan inte ha en lag som tvingar tingsrätter att fundera över hur stora bröst seriefigurer får ha. Vi kan inte ha en lag som gör att teckningarna som illustrerar detta inlägg är lagliga i en sexualupplysningsfilm, men inte i en serietidning. Vi kan inte ha godtycke. Skyddet för allas vår rätt att uttrycka våra tankar, känslor, fantasier och drömmar är alldeles för viktigt för det.

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  – då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.

I dagens Aftonblad läser jag Carl-Michael Edenborgs ”inpass” om serieöversättaren/seriekännaren som blev fälld häromdagen för barnpornografibrott. Han är kritisk till barnpornografilagens utformning som gör att även tecknade bilder som saknar ett avbildat offer är olagliga eftersom de anses kränka barn i allmänhet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Folkpartisten Mattias Lönnqvist skriver också om fallet med utgångspunkt i sitt serieintresse och avslutar:

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?

Jag har också ett stort intresse för vuxenserier. Jag har barn som är besatta av den mangakultur som den dömde mannen är expert på och översättare av. Dessutom hatar jag tankeförbud, moralistiska inskränkningar i yttrandefriheten och gammaldags sexualmoral. En oerhört duktig svensk konstnär har blivit dömd för utövandet av sitt konstnärskap. Det är vad som hänt.

Eftersom jag tagit hem domen så vet jag vem den dömde mannen är, men jag vill inte publicera det utan hans tillstånd, därför kan jag inte visa exempel på hans konstnärskap som översättare av serier i världsklass. (Ni får tro mig på mitt ord eller själva göra researchen.)

Om domen

Serieöversättaren döms för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter å 310 kronor (dvs 24.800 kronor) samt ska betala  500 kronor till brottsofferfonden och återbetala 5.000 kronor till staten för sina för försvarskostnader. Han får dessutom de beslagtagna hårddiskarna förverkade.

Så står det i domen, men det som inte står i domen, men som jag skulle vilja tillägga är att han dessutom för evigt är stämplad som misstänkt pedofil.

I domen kan man läsa följande om brottet:

I samband med husrannsakan hemma hos NN togs datorer och andra lagringsmedia i beslag. De visade sig innehålla vad polisen betecknat som barnpornografiskt material i form av 51 stycken aktivt sparade bilder. Samtliga bilder är tecknade. Åtalet omfattar dessa bilder.

Brottet är alltså innehav av 51 stycken teckningar sparade på en hårddisk.

Så här beskrivs den tilltalades syn på saken i domen:

NN har i förhör uppgett att han sparat bilderna efter att han hittat dem via Internet. Han är till yrket översättare och betraktas enligt egen uppgift som en av Sveriges mest framstående kännare av japanska serier. I hans arbete ingår att känna till utvecklingen av teckningar och serier inom detta område. En del bilder har han laddat ner från Internet direkt från privata tecknares egna hemsidor, andra har han fått då de bilagts komprimerade filer med annat material. Syftet med att spara bilderna har varit att använda dem som exempelmaterial för honom själv eller andra. Hans intresse för dem har varit både professionellt och privat. Han har 
förvarat bilderna i en mapp avsedd för lite ”tveksamt” material. Personligen har han ansett vissa av bilderna obehagliga, andra har han funnit tilltalande estetiskt. Han har sett vissa av bilderna som erotiskt kittlande. Han kan dock inte minnas om han tittat på de bilder som visats under förhandlingen. I Japan är denna typ av teckningar allmänt tillgängliga. Han har i sin ägo uppskattningsvis 400 japanska seriealbum av liknande slag och har inte haft en tanke på att materialet kunnat vara olagligt. Han bryr sig inte om bilderna och han skulle inte ha laddat ner dem om han hade vetat att de kunde vara olagliga.

De 51 teckningar synes vara japanska vuxenserieteckningar som är allmänt tillgängliga på internet och i den japanska seriehandeln.

Domstolen beskriver sakförhållandena så här:

De bilder 51 bilder som förevisats har ostridigt funnits sparade på datorer och hårddiskar som tillhört NN. Han har således innehaft bilderna. De bilder som förevisats tingsrätten är till stor del av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften. Teckningarna föreställer människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.

Här får vi veta att teckningarna föreställer barn och att de är ägnade att vädja åt sexualdriften. Det här är problemet med morallagar. Vi får domare som grundar sina domslut på bedömningar av vad som är ägnat att vädja åt sexualdriften. Vems sexualdrift? Din, min, den tilltalades, eller domarens? Det finns folk som tänder på Berlinmuren.

Tingsrättens resonemang:

De undantag som medgivits för ett icke-kriminaliserat innehav av barnpornografiskt material på grund av konstnärlig frihet bilder gäller endast den som själv målar, tecknar eller på annat sätt hantverksmässigt framställer en barnpornografisk bild. Undantag enligt ovan får dessutom endast ske under förutsättning att bilden inte är avsedd att spridas vidare till andra. I detta fall har NN innehaft bilder tecknade av andra, vilket innebär att dessa spritts och överlåtits. Att se innehavet av bilderna som straffbart innebär under dessa förutsättningar inte någon inskränkning av NN:s egen konstnärliga frihet.

Enligt lagen är det inte kriminellt att inneha sina egna teckningar. I det här fallet var teckningarna från internet, således kommer inte den tilltalade undan genom att hänvisa till sitt eget konstnärskap.

Tingsrättens resonemang (forts):

NN har hävdat att innehavet av bilderna med hänsyn till hans arbete som kännare av japanska serier och översättare är att se som försvarligt. Bestämmelsen om försvarligt innehav av barnpornografi ska dock enligt förarbeten (prop. 1997/98:43 sid. 92 ff.) tolkas mycket restriktivt. Behov av att inneha bilderna för forskning kan i detta fall inte anses ha förelegat. Några särskilda omständigheter som skulle göra innehavet befogat finns inte.

Att man arbetar med japanska vuxenserier tillåter inte innehav av japanska vuxenserier. Så klart, eftersom den här typen av serier inte får ges ut i Sverige, så kan det ju inte finnas ett behov av att översätta eller för den delen titta på dem.

Tingsrättens resonemang (forts):

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.

Nu kommer vi till den springande punkten. Det offerlösa brottet. Barnpornografi är förbjudet i Sverige inte för att skydda de barn som avbildas, utan för att skydda någon slags idé om det skyddslösa barnet. Alltså kopplas inte brottet till något övergrepp, utan alla sexuella skildringar av barn även de som inget barn varit inblandade i framställningen av är olagliga. Det betyder alltså att man förbjudit människors fantasier. Man har dessutom gjort det på ett sådant sätt att bedömningen med nödvändighet blir subjektiv genom att innehavsförbudet gäller de bilder av barn som är ägnade att vädja åt sexualdriften. Jag påminner om mitt inlägg om tolkningen av ett fotografi av ett barn från för någon månad sen.

I Sverige är vissa människors fantasier förbjudna. Jag anser att det är beklämmande!

Idag den 1 juli träder förändringarna i barnpornografilagen i kraft. Förändringarna syftar till en effektivare bekämpning av barnpornografi och kan enkelt sammanfattas i två punkter:

1. Förbudet mot barnpornografi utsträcks från att gälla innehav och distribution till att även omfatta tittande på barnpornografiska alster.
2. Definitionen av vad som är barnpornografi utsträcks till att gälla alla pornografiska skildringar av barn under 18 år. Även fullt pubertetsutvecklade barn och även om åldern inte framgår av bilden eller sammanhanget.

Det är på tiden att dessa två luckor i lagstiftningen fylls igen. Det går ju inte an att det inte är förbjudet att titta på dessa hemska bilder. Ska vi någonsin få stopp på utnyttjandet av oskyldiga barn så måste problemet bekämpas vid källan, vid  vuxna människors behov av att begapa nakenskildringar av människor under 18 år.

Nu kan vi äntligen ta tag i oskick som att vuxna människor av romantiska skäl sparar nakenbilder på sina tidiga flickvänner, att ungdomar i experimentsyfte avbildar varandra nakna och i utmanande poser, att unga människor i oförstånd sprider nakenbilder av sig själva på nätet …

Vanity Fairs bild av 15 åriga Miley Cyrus

Närå, vi på livbåten har inte blivit galna. Det är bara svårt en dag som denna att veta vad man ska säga. Ännu en galen lag stiftad av en riksdag med beröringskräck vad gäller internet, ungdomar och normbrytande sexualitet träder i kraft.

Personligen riskerar jag från och med idag att vara kriminell om jag inte:

• Eldar upp fotoalbumet från ungdomen.
• Går igenom hårddisken och raderar badbilder från mina barns tidiga somrar.
• Slutar porrsurfa.
• Slutar använda Google-bildsök till att leta efter  illustrationer som på något sätt har med nakenhet att göra
• Slutar läsa Johanna Sjödins och en hel del andra av mina favoritbloggar.
• med mera …

Nu kanske vän av ordning invänder att det inte är barns nakenhet som blivit förbjuden utan pornografiska skildringar av dem. Men allvarligt talat. Hur definierar du, din granne, din favoritmoster respektive din gamla lågstadielärare pornografi? Är ni överens? Vilken av era definitioner kommer svenskt rättsväsende använda från och med idag? Vilken definition ser vi framför oss om fem, tio eller femton år?

Nakenhet borde vara något vackert! Sluta smutsa ner det med era sjuka fantasier. Brottet ni vill bestraffa utspelar sig i människors hjärnor, inte i internets kablar och lagringsutrymmen. Ni räddar inget offer och gör tusentals oskyldiga till brottslingar. Bra jobbat riksdagsledamöter.

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

You remember my friend the photographer that I wrote about yesterday. She allowed me to publish her respons to the organizers of the art competition, where she explains why it is wrong of them to supress her photograph of her daughter. So here goes, in the words of the artist:

Dear xxx,

I shall change the thumbnail (to let you know I haven’t decided yet if I will just re-crop it so the image starts at the child’s shoulders or change the image completely), but I would like to comment upon this first.

You and your organization are asking me to change the thumbnail due to its ”sensitive nature”. Clicking through ”View the Work” and seeing the other thumbnails, there are erotic images, nude images, an image of a man masturbating on the street. Wouldn’t these also be considered of a ”sensitive nature”? If you censor me, then where else can the censorship go? Why not ask the other artists to choose different thumbnails as well? Is my image more sensitive because it is of a child? I would like to point out that the image is not a  full frontal of a child. She is not in a compromising pose. She isn’t being manipulated into being photographed. She isn’t acting inappropriately or overly sexual. She is just being her.

We bring our own preconceptions to this particular image. Which is why I choose it in the first place. It challenges the viewer. I have had many different responses to this image from it being seductive to it being the essence of childhood innocence. Isn’t the response more of an intimate look at the viewer than anything else?

I understand the world we live in. I understand that you are most likely asking me to change the image because it depicts a nude child, and with the child pornography laws we have in this country (as well as around the world), you are most likely just trying to protect the organization this competition is run through. But what is art if not to challenge perspectives and boundaries within cultures? Where would Sally Mann’s work be if she had tried to release her images in today’s climate?

I believe that, by you censoring me, asking me to change the image you (as well as I because I am conceding to your wishes) are contributing to what we believe we are trying to protect. I would NEVER hurt or endanger a child. But I believe that I am contributing to the climate of violence and abuse by stifling this image. When we change this image we contribute to the world of fear we have created. Every child; boy or girl, every adult; man or woman, are sensual and sexual beings, while at the same time innocent, naive and carefree. By silencing the conversation resulting from the exposure to this image, we are stopping understanding, we are stopping acceptance, we are stopping our voices. By denying this image (or any image like this one, any image that challenges the viewer) we create fear and misunderstanding. Fear creates anger. Anger creates violence. Thusly the cycle begins and continues.

So let me ask you one last time before I change this image – Do you want to change the world or do you want to make it even grayer?

Thank you for your time and consideration.

I’ve got an american friend who is a professional photographer. I find her work inspiring. She is really talented.

She called me today quite upset. She had entered an artistic competition on the net – Artist wanted. When she submitted her work to the competition she had to choose one picture out of her portfolio to represent her work. This would be used as a thumbnail. Visiting the site you can choose to view some of the work of the competing artists. This is a randomized function showing the chosen thumbnails of each artist. If they catch your eye you can by clicking them see the rest of that artist’s portfolio. My friend choose this picture of her daughter, that was taken when visiting Sweden.

My friend got an e-mail from the organisation telling her to change her thumbnail. Because of it’s sensitive nature It might be considered offensive, she was told. I don’t know what anybody else would think, but I am offended by people that find something offensive in that beautiful depiction of an innocent child.

To find out what kind of pictures where allowed I clicked the randomize function multiple times to check out the work of the other artists. This nude man masturbating in the street is one of the things I found.

Among the other pictures there was many depicting nudity in an erotic or sensual fashion. I consider myself open minded and liked a lot of the stuff I saw. None of it was offensive to me. But I would think that among people that are offended by nudity the man in the mask would be worse than the little cute girl in the water. But what do I know?

I would like my readers to tell me their views. What do you think of these pictures?

EDIT: I changed a sentence because I got told exactly how the people at the competition had formulated their e-mail.

Engelskan är för att min amerikanska väninna och hennes vänner ska kunna läsa vad jag skrivit.

Det är dags för en visualiserad liten lektion i brottslighetens teknologi. Uppenbart är att varken Cecilia Malmström eller hennes närmaste underhuggare har en susning om problemens komplexitet — för den enda alternativa förklaringsmodellen är att hon och hennes gelikar medvetet för oss bakom ljuset, och så kan det väl inte vara?

Idag läste jag på en blogg som HAX länkade till en beskrivning om hur illegalt innehåll (i det här fallet barnporr) kan distribueras på ett sätt som gör det oerhört svårt att komma åt. Det var en intressant men onödigt tekniskt krånglig beskrivning av en metod som i all sin enkelhet är självklar.

I grunden handlar det om att dölja vem som betalar för en server och att skilja den server som faktiskt innehåller barnporr från de servrar som syns för en utomstående betraktare. Det kräver att man är hyfsat tekniskt kunnig, men kräver i övrigt ingenting märkvärdigt annat än en skrupelfri läggning och tillräcklig motivation…

Den anonyma serverhyran

Det finns tre grundläggande metoder att hyra servrar utan att synas: Att använda stulet kreditkort, att använda ett ”gift-card”, eller att använda sig av tjänster som paypal eller webmoney. Man kombinerar hur som helst en betalningsmetod där man inte personligen figurerar med sitt namn, med falska identitetsintyg av endera slaget. Med stulna kort kommer det hela i så kallade ”card kits”, men oavsett metod så krävs en förfalskning för att förbli anonym.

När man väl valt och förberett sin metod att betala anonymt, så använder man metoden för att skaffa sig en uppsättning servrar spridda över världen. Därefter är det dags att konfigurera sin illegala hantering i en slags lökmodell. Jag tänker beskriva den inifrån och ut.

Innehållsservern

I kärnan på löken finns själva innehållet, det vill säga precis den barnporr som vi alla hatar så innerligt. Den är naturligtvis grovt olaglig, så det är den här som skall skyddas till varje pris.

Genom en kedja av maskiner som ger anonymitet loggar administratören in på servern via SSH, något som ger honom eller henne tillgång till servern på systemnivå. Diskarna krypteras och konfigureras på ett sätt som ser till att de kopplas ifrån om servern stängs av eller kontaktas på fel sätt. I princip innebär det att varje försök att säkra servern polisiärt, med stor sannolikhet leder till att diskarna med innehållet inte längre går att läsa eller få tillgång till.

En brandvägg konfigureras så att servern endast kan kontaktas av bestämda maskiner på ett bestämt sätt, alla övriga anslutningar nobbas. Den metod som används för anslutning är samma som i ett företags VPN — det vill säga samma metod som en person som inte är på kontoret använder för att krypterat prata med kontorets servrar.

Den här servern syns inte i några DNS:er, ingen fysisk person utöver administratören kommer att överhuvudtaget vara medveten om den här serverns identitet. Den är fullständigt anonym och inte mer märkvärdig än en hel hord av företagsservrar. När dessutom alla serverns loggar skrivs till /dev/null, det vill säga till serverns inbyggda lilla svarta hål, så finns inget att analysera även om polisen skulle både hitta och lyckas få tillgång till serverns innehåll.

Förmedlingsserver

Så för att användaren skall kunna få kontakt med innehållet behövs ett mellansteg som förmedlar kontakten. Det handlar om en slags proxyserver, vars enda uppgift är att fungera som mellansteg mellan innehållsservern och besökaren. Genom denna förmedling förblir innehållsservern anonym och det går att bygga hur många lager lök man vill runt innehållet.

Förmedlingsservern har inte heller den några loggar, även den är krypterad och den saknar eget innehåll. Till de olika förmedlingsservrarna pekar en domänserver som fördelar trafiken.

Det som händer när man bygger på det här sättet är att redundansen blir stor, och att man ofta får rejält med förvarning om någon försöker nysta upp nätverket. Om man konfigurerar det så att det finns rejält med mellansteg, så kan man plocka ut ett av dem för att få ett spår att sluta i en återvändsgränd.

Konsekvenser

Att man tekniskt löser problemet med att serva förbjudet innehåll innebär inte att man för den skull väljer att lägga eländet på en öppen hemsida — tvärtom. De som är intresserade hittar ändå dit förr eller senare, och ju mindre väsen man gör av sig desto mindre uppmärksamhet får man från lagens långa arm.

Meningen med den här manövern var att visa hur komplicerat det är att komma åt barnpornografin vid källan.

Det i sin tur visar på en annan sak, en som politikerna säger sig förstå men som de ändå helt tycks missa: att det krävs långtgående internationellt samarbete för att ha en chans att spåra distributörerna och därmed i nästa led förövarna.

Om vi mixar äpplen och päron blir det oerhört svårt att få en genuin internationell uppslutning.

För att vara drastisk så blandar vi grova övergrepp på barn med japanska serieteckningar med sexuell laddning. Det första är olagligt överallt i hela världen (såvitt jag vet), medan det andra av naturliga skäl inte är det. Dessutom håller vi det inte rent från andra saker som inte borde ha med frågan att göra, som: droger, fildelning, bedrägerier, sabotage, dataintrång, integritetsbrott, finansbrott och spam.

Om vi för ett ögonblick orkade bortse från vårt eget äckel och titta nyktert på frågan, skulle vi inse att vi måste hålla rent för att lyckas med något alls. Rent som i att det måste handla om otvetydiga och internationellt entydiga brott — att det inte får handla om brott utan offer. Det måste också handla om att angripa distributionsledet, eftersom det är där kopplingarna till förövarna finns.

Det som nu händer är istället att allt vattnas ur genom att allt innefattas, istället för att använda skalpell så klipper man till problemet med en våt filt. På det sättet löser man inga problem, men man ser handlingskraftig ut och kan ta till brösttoner i debatten.

Det tekniska inkompetensen blir ytterligare tydliggjord av de metoder man föreslår. Man vill använda sig av RIPE, vilket innebär att man kan bomba ut tusentals adresser/användare för att komma åt en enda — för att inte tala om att det är en envägsåtgärd. Tydligt är att man förstått att DNS-filter är triviala att undvika och går vidare på IP-adresserna, men att man inte förstår konsekvenserna av en sådan upptrappning.

Analyserar man modellen jag beskrivit ovan, så inser man snabbt att inte ens bombmattor mot IP-nummer på något sätt garanterar att man lyckas klippa det man är ute efter. Det är snarare en slags desperation man uppvisar, en slags nutidens motsvarighet till första världskrigets generaler. De upptäckte den hårda vägen att krigets spelregler drastiskt förändrats — men eftersom de inte hade ett svar på hur man anpassade sig, så gjorde de bara mer av allt som redan visat sig kosta tusentals och åter tusentals liv. Situationen idag är att spelbrädet totalt bytts ut i och med internet. Den kontroll som förr var självklar är i dag näst intill omöjlig med mindre än att man drar ut pluggen. När man inte lyckas kontrollera det som inte är gjort för att kontrolleras, försöker man allt mer intensivt trots att allt visar på att man är fel ute.

I avsaknad av vettiga svar ägnar man allt större energi åt att göra fel, men är det så vi skall möta framtiden?

Det är inte många frågor jag skyggar för att skriva om, men barnpornografi är en av dem. Just därför känner jag att jag måste spotta i händerna, för den mängd magsyra det skapar är i sig en varningssignal att något är väldigt, väldigt fel.

Att jag skriver just nu handlar förstås om det förslag till tittförbud som kan komma att bli lag redan i mitten av nästa år. Ett förslag som på ytan säkert är välment, men som helt missar ett antal litmustest för vad vi kan lagstifta om och hur.

Sexualisering av nakenhet

Man kan få en känsla av att barnporr är något väl definierat, men i så fall bedrar man sig. Helt klart finns material som utan tvekan passar beteckningen. För handlar det om en film med en skräckslagen tolvårig flicka och fyra anonyma män i hockeymasker som droppar stearin på henne samtidigt som de kör upp saker i diverse hål, så är det klart att det är fråga om övergrepp.

Men istället skulle jag först vilja ta fasta på förändringen i synen på nakenhet. När jag själv växte upp under sjuttiotalet var nakenhet överlag inte konstigare än att man inte hade kläder på sig. Naturligtvis fanns det pedofiler och hebefiler även då, men de präglade inte samhällets syn på barns avsaknad av kläder.

Såväl när jag gick på dagis, som när jag direkt efter gymnasiet jobbade på dagis, så fanns det sommardagar då plastbassängen åkte fram och kläderna av. Inte satt vi och spejade om någon gömde sig bland buskarna, inte heller reflekterade någon över att den nakenheten skulle vara ett övertramp mot barnen. Bara några år senare förändrades den situationen drastiskt, och så kort tid som tio år efter att jag slutat jobba som dagisfarbror skulle avsaknad av badkläder med stor sannolikhet inneburit badförbud. Idag är situationen så infekterad att vi föräldrar fick tydliga instruktioner när barnens simskola hade avslutning att vi inte fick fotografera om några andra barn än våra egna fanns i sökaren. Då var barnen ändå klädda i badkläder, så de var inte ens nakna.

Någonstans på vägen har med andra ord all form av nakenhet satts i sexuell kontext. Vårt västerländska tabu mot nakna kroppar, som vi äntligen hade börjat luckra upp, har nu slagit tillbaka i en backlash som skulle utnämnt till och med Carl Larsson till pedofil.

Definition av barn

En annan aspekt som är fullständigt absurd är vår definition av barn. I Sverige är byxmyndighetsåldern femton år. Ingen kan dömas för att en femtonåring frivilligt haft sex med dem. Är man däremot fjorton år och 364 dagar gammal, så kan det leda till våldtäktsdomar för den man haft sex med.

Oavsett vad man anser om byxmyndighetsåldern, så är den trots allt femton just nu och kommer nog fortsätta vara så. Det vill säga om inte de värsta av moralisterna får sin vilja fram fullständigt. För nu vill man skapa en ny definition av ”barn”, i alla fall när det gäller bilder och filmer av sexuell natur. Barn kommer nu vara alla som inte är arton fyllda, vilket gör en betydande del av dagens ungdomar till ”barnpornografibrottslingar”.

Med den nya definitionen av ”barn” kommer det fortfarande vara lagligt att ligga med en femtonåring, men om han eller hon fotograferar tillställningen och ger en kopia till sin äldre partner kommer det vara olagligt att inneha eller ens se på den kopian. Hårdrar man det hela, skulle det vara olagligt för mig att behålla bilder på mig själv i sexuell kontext från åren innan jag fyllt arton. Det finns mig veterligen inte några undantag för egna bilder – men även om undantag skulle finnas, skulle det vara olagligt för någon att titta på mina bilder även om jag själv frivilligt visar upp dem.

Det kanske är ofrånkomligt att ha en fast ålder för byxmyndighet, men vi måste ha respekt för ungdomars sexualitet. Åren mellan de första sexuella känslorna och upptäckterna, och fram till inträdandet i vuxenlivet är den period då många om inte de allra flesta har sin starkaste sexualdrift. Det kan vi inte förneka, eller försöka förhindra, utan att samtidigt göra samhället mörkare och mer hycklande. Det är helt OK att ha personliga moraliska aversioner mot ungdomlig sexualitet, men det betyder inte att den personliga moralismen skall lagfästas.

Övergrepp

En redaktör på en liten månadstidskrift skrev för många år sedan ett kåseri där han berättade om en reklamskylt för underkläder som satt fullt synligt utanför hans kontorsfönster. Han var nyligen frånskild, och såg varje gång han tittade ut genom fönstret en gigantisk rumpa i ett par väldigt sparsamma tangatrosor. Han berättade hur det spelade samman med hans egen ensamhet och sexuella frustration, hur han närmast mot sin vilja blev upphetsad. Han berättade att han senare sett samma bild i betydligt mindre format, och inte kunnat förstå sina egna tidigare reaktioner.

Det är möjligt att modellen som visade sig i minimala trosor skulle blivit störd av att få veta att någon blev kåt av att titta på bilden, men det gör det inte heller till ett övergrepp. Jag hade länge några bilder från min ungdom där jag i sängkammaren plåtat min då sjuttonåriga flickvän. Den var inte ett övergrepp eftersom hon visste när och godkände att jag tog den, och att hon skulle fått den av mig om hon så ville. Det gäller att sätta saker i sitt kontext och se att allt som är naket och sexuellt inte kan klippas med samma sax, slås med samma klubba eller bedömas med samma ögon.

Det illustreras väldigt väl av Johanna Sjödin i hennes Expressenartikel:

Dagens unga har till skillnad från författarna till lagförslaget växt upp med teknik som möjliggör reflexmässig dokumentation av fest och vardag. Verklighetens unga väljer öppet att publicera och göra nakenbilder på sig själva tillgängliga för andra. I dag finns det knappt några unga som inte äger sex- och nakenbilder på sig själva.

Johanna beskriver verkligheten utifrån ungdomarnas perspektiv. Jag tvivlar att någon av lagförslagets författare ens bemödat sig om att ta reda på hur ungdomarna själva ser på saken. Johanna har själv fått se sin blogg stängas ner efter barnpornografianmälan, hon har fått se den filtrerad i olika sammanhang, och om ett halvår kan sidhuvudet på hennes blogg vara olagligt att titta på — men är det fråga om ett övergrepp?

Det som är ett övergrepp är att utsätta någon för sexuella tvångshandlingar, oavsett om det handlar om våldtäkt, sexuell posering eller annat liknande. Om sedan offret för övergreppen inte är könsmoget så blir bilder och filmer som tagits barnpornografiska. Det måste finnas ett uppsåt, vilket gör tittförbud och till och med innehavsförbud till en legal moras. Det måste också finnas ett faktiskt övergrepp, vilket inte existerar i ett fall som Johannas.

Symptombehandling

I samband med att jag vid ett tidigare tillfälle fattade mod och skrev om liknande saker ritade jag en bild med klar sexuell laddning.

Han smygtittar på det hon smygvisar

I det censurfilter som sätts samman av rikspolisen med benägen hjälp från ECPAT, finns ett antal sajter med tecknade bilder. Då har man skapat ett brott utan offer, vilket i konsekvensens namn borde göra även den bild jag ritade till ett gränsfall… Gudarna vet, kanske du bryter mot tittförbudet om du läser den här artikeln om ett år eller så . Ingenting skulle egentligen förvåna mig längre, och jag valde noggrant vinkel för att hennes ben skulle täcka skrevet, och gjorde den liten av samma skäl som i reklamkåseriet — så självcensuren finns redan där.

Det som förundrar är att det tycks så lätt att komma med åtgärder och lagar som angriper symptomen, när det som egentligen är mest intressant är att angripa källan. Det är glasklart att filmen på tolvåringen som jag refererade till i början av artikeln måste beivras. De hockeymaskförsedda männen borde se insidan av en domstol, precis som producent, kameraman etcetera. Likaså borde de sajter och nätverk som fungerar som källa beivras, snarare än att hamna i något korkat filter.

Att angripa det med i stort sett verkningslös filtrering och tittförbud, är delvis att dölja problemet, och delvis att göra det lätt för sig. Man tar en aspirin mot febern och huvudvärken, men behandlar inte cancern som ligger bakom.

Det skulle vara betydligt kostsammare att effektivt angripa problemet från rätt håll, men det skulle samtidigt vara fostrande. Då skulle man vara tvungen att prioritera de fall som är otvetydiga och hårresande, moralism skulle inte löna sig som strategi, och arbetet skulle kunna följas av var och en eftersom symptomen inte döljs.