Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.

Inbillad barnfattigdom

När jag och Marcus skrev inlägget Ingen skam att vara fattig häromdagen var vi ganska noggranna med att framförallt ta ställning mot tron att det Expressen skriver om i sin artikelserie är ett enkelt politiskt problem och mot de som ser det som en följd av liberala politiska beslut.

Vi kritiserade därför inte Expressen, Lotta Gröning eller Thomas Mattsson. Vi valde att inte kommentera de publicistiska valen och den journalistiska kvaliteten i denna sommarsatsning: Fattiga barn.

Men efter dagens artikel om Gustav som bara äger ett par jeans så inser jag att Expressen inte bara är budbärare här. De utgör en viktig del av problemet.

Vi har media som kan bestämma sig för att skapa ett problem ur tomma luften för att det gynnar deras försäljningssiffror. Vi har media som genom detta startar en fullständigt meningslös pseudodebatt om det orättfärdiga i att vissa barn inte har råd med märkeskläder. Var är dessa medias publicistiska ansvar? Ska vi ha en debatt om fattigdom i Sverige så får de som vill starta den i varje fall lägga sig vinn om att definiera fattigdom på ett sätt som ger en möjlighet att föra en meningsfull diskussion.

Fattigdom är ett av de största världsproblemen. Riktig fattigdom. Fattigdom som i mindre än en dollar per dag och det finns inte pengar till mat för dagen. Jag tänker inte påstå att vi inte har sådan fattigdom i Sverige. Men om det är den vi ska diskutera och dess orsaker så är Expressens journalistik inte bara otillräcklig som underlag den är direkt destruktiv.

Den diskussion vi får handlar istället om vem det är mest synd om, att det visst finns fattiga och käcka tips till hur man prioriterar bättre. Suck!

Läs också Motpol och Ingerö.

Ingen skam att vara fattig

Vissa saker kan lösas genom politik, vissa saker kan inte lösas genom politik. Det brukar inte vara fruktsamt att blanda ihop de två olika sakerna med varandra. I kölvattnet av Expressens artiklar om barnfattigdom, där Lotta Gröning gör just en sådan sammanblandning, har socialdemokratiska vänsterbloggare försökt slå politiska mynt ur de förväntade känslomässiga reaktionerna på Expressens sensationsjournalistik.

Veronica Palm till exempel:

> Vi genomgår just nu en mycket djup ekonomisk kris som i Sverige förvärras av en passiv regering som, mot alla experters inrådan, väljer att inte göra någonting. I kölvattnet av den ekonomiska krisen får nu kommunerna stora problem med ekonomin. Det drabbar redan nu skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Inget gör mig så upprörd som när barn får betala priset för dåliga politiska beslut.
>
> Barndomen går inte i repris. Det som händer under uppväxtåren följer med in i vuxen ålder och påverkar människor under hela livet. I Sverige på 2000-talet borde det vara självklart att alla barn ha något roligt att berätta när skolan startar igen.

Ingenstans i Veronicas drapa syns minsta försök till att göra en koppling mellan regeringens politik och den ”barnfattigdom” som Expressen beskriver. Monica Greens fråga ”Vad gör regeingen åt barnfattigdomen?” är ett annat exempel på samma retoriska metod.

Svensk fattigdom är inte en fördelningspolitisk fråga längre. Vi kan fördela om och fördela om, några barn kommer fortfarande att ha det sämst. Några barn kommer fortfarande leva i ett samhälle där de är utanför på grund av att andra har det bättre. Dessutom är vi oerhört tveksam till användandet av begreppet fattigdom. Det trivialiseras när det används om folk som inte har råd med en tillräckligt spännande semester för sina barn. Eller som Motpol skriver:

>Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig.

Politikens uppgift är inte att individuellt hjälpa Sirpa och andra i hennes situation. Politikens uppgift är att skapa ett samhälle där deras situation är så ovanlig som möjligt och med spelregler som gör att så många som möjligt får det så bra som möjligt. Ett politiskt beslut om att ta pengar någon annanstans ifrån och ge dem till Sirpa eller någon/några andra av Sveriges ensamstående mammor som dragit nitlotten i det socioekonomiska lotteriet skulle inte lösa problemet.

Tyvärr domineras det politiska samtalet runt fördelningspolitiska frågor av att det går en skiljelinje mellan dem som ser samhället som ett nollsummespel och de som inser att politik är att skapa rimliga och rationella spelregler och incitamentsstrukturer. Mellan de som anser att politik är att välja om statens pengar används till att sänka skatten för de rika eller till att ge pengar till fattiga barn och de som anser att alla sådana val är illusioner.

Det är ingen som tagit pengar från dessa fattiga familjer. Tvärtom är de i de flesta fall så att de får pengar, men kanske inte tillräckligt mycket för att betala för det de vill eller behöver. Det är helt enkelt fel att göra frågan om fattigdom till en moralisk fråga.

Vänstern gör det t ex genom att göra billig politisk retorik av folks liv. Somliga liberaler gör det genom att få det att framstå som att det finns ett samband mellan den personliga moralen och ekonomisk framgång, den fattige får skylla sig själv.

Fattigdom i ett land med en fördelningspolitisk struktur som den svenska har oftast konkreta orsaker i livsval, livstil, tur och otur. Bland de med sämst ställt finns framförallt ensamstående, familjer med många barn och folk som hamnat utanför arbetsmarknaden. För att förenkla det hela för resonemangets skull kan vi jämföra så kallade DINKies (Double Income No Kids) med familjer med många barn och i extremfallet en ensamstående förälder med svag kontakt med arbetsmarknaden. Som en följd av livsval eller tillfälligheter har Dinkies blivit mycket ekonomiskt rikare än en sådan familj. På många andra sätt än i ekonomiska termer är den familjen rikare. Eftersom vi tror att vårt samhälle mår bra av mindre klyftor, av rättviseskäl och för att folk ska våga skaffa barn så transfererar vi ekonomiska resurser från Dinkies till t ex ensamstående mödrar med många barn.

Om det tas beslut om förändringar i dessa transfereringar så att Dinkies får behålla mer av sina ekonomiska resurser så är det fel att tala om det som att vi tar pengar från de fattiga barnen. Återigen, det är inte en fråga om moral, det är en fråga om spelregler.

I ett samhälle med fasta spelregler kan individen till och med vara fattig på grund av eget val. Detta bör inte föranleda förändrade spelregler. Det är inget omoraliskt, fult eller fel med att värdesätta annat en rikedom i livet. Som Caught in the Act skriver:

>Måste man verkligen ha alla bekvämligheter som vi tar som självklara för att livet ska ses som fungerande? Måste man ha tv, mikro, flera rum och kök, hyllmeter med filmer, tv-spel, en blå studsmatta, leksaker i överflöd, 538 gosedjur, eget badrum, mobiltelefoner, 100-mbit, 84 kanaler med barnprogram och fem datorer för att ha en dräglig tillvaro?
>
>I think not.
>
>En majoritet av världens befolkning klarar sig faktiskt utan det mesta av detta. Det är inte så förvånande att det finns tv-program som SuperNanny och annan skit. Desperata liv kräver desperata åtgärder. Och var annars ska de skildras om inte i vår tids opium för folket, televisionen?
>
>Jag tar hellre en dräglig tillvaro med tid över för att ta aktiv del i mina barns liv, än en tillvaro i lyx där jag måste leja bort umgänget till en au pair. Jag har kunnat få båda, men vad är det värt i slutändan?

Vi ska vara glada att vi lever i ett land där den fattige är så rik. Vi ska vara stolta över och rädda om ett system som gör att de socioekonomiskt svaga fortfarande kan vara stolta samhällsmedborgare. Eller om vi slutar med att låta Sirpa själv komma till tals:

>Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)
>
>Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?