Regeringsoduglighet

Med ”enighet” utåt om FRA, så försöker partiledarna i alliansen visa sin regeringsduglighet. Istället visar de på totala motsatsen, regeringsoduglighet. För vem vill egentligen att landet skall styras av en liten klick som tidigt låser fast sig i ett beslut och sedan vägrar tänka om oavsett kritik?

FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra.

Den svåra avvägningen

Alla stater har behov av kunskap för att skydda sina intressen. Det är det helt enkelt inte mycket att säga om. Det är i grunden samma sak som att vi har en militär för att skydda vår nationalstat; att vi har en ordningsmakt med våldsmonopol och ett rättssystem med rättsligt monopol.

Mot det står individens rättigheter och demokratins förutsättningar. Mellan de ultimata individuella rättigheterna och den perfekt effektiva statsmakten råder ett ständigt balansförhållande.

I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord.

Man kan också definiera det i kontrast mot den organiska synen, där varje individ inte är mer än en kugge i det stora maskineriet. Man sätter sig inte upp mot maskineriet, och maskineriet har tolkningsföreträde framför de individuella kuggarnas önskningar. Det är en syn som omfattas av många reaktionärt konservativa element, såväl som av socialismens avarter. Det är också närmast en förutsättning för totalitarism, eftersom ett totalitärt system inte fungerar om individernas frihet värnas. Det är också tyvärr grunden för mycket av det moraliska dravel vi slarvigt kallar ”sunt förnuft”.

När landet befinner sig i krigstillstånd, görs oftast rejäla undantag i de personliga fri- och rättigheterna. Det har givit upphov till begreppet ”undantagstillstånd”, vilket naturligtvis bygger just på att det är ett undantag mot den normala ordningen. FRA innebär att vi gör undantaget till regel, att vi inför ett permanent undantagstillstånd.

Secure Beneath the Watchful Eyes
Är säkerhet alltid vad man är ute efter?

Den organiska synens seger

När det gäller FRA-lagen så har den organiska synen segrat i varje led. Vill du förstå hur det gått till, så skulle jag rekommendera läsning av fokusartikeln ”Spelet om FRA”, som på ett överskådligt sätt beskriver tidslinje och intriger kring processen. Där får man en inblick i hur falsk ”enigheten” egentligen är:

Fredrik Reinfeldt ville visa upp alliansens regeringsduglighet. Den dåliga stämningen märktes ännu inte utåt. Men HG Wessberg och Magnus G Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, rök ihop på ett statssekreterarmöte så till den milda grad att Ulrica Schenström läxade upp dem. De vägrade sluta tala om FRA.

– Gå ut och gör upp eller håll er till dagordningen, röt Schenström enligt en källa.

Ett år tidigare hade Göran Persson gett justitiedepartementet rätt. Nu var rollerna ombytta. Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visse att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet.

Artikeln är ett dystert vittnesmål om hur illa det gått till när en i grunden feltänkt idé baxats hela vägen in i lagboken. Det är dessutom otroligt märkligt att just moderaterna varit så drivande i en fråga som ligger så långt från moderata kärnvärden. De borgerliga kommer att få leva med det här länge. Det kommer inte bli roligt för de som skall ut i valrörelsen nästa år, eller för att citera HAX:

Jag undrar just hur kul det kommer att vara att vara moderat, folkpartistisk, centerpartistisk eller kristdemokratisk kandidat i riksdagsvalet 2010. Fattar de inte att varenda torgmöte, varenda skolpresentation och varenda debatt kommer att glida in på integritets- och övervakningsfrågorna?

En allians som systematiskt avideologiserat sin politik förtjänar inte de borgerliga väljarnas röster, låt dem inte glömma det.

Ägg i ansiktet...
Ägg i ansiktet...

För att förklara varför jag anser att den organiska synen vunnit, så måste man förstå hur det idealt borde gått till. För den processen hade sett något annorlunda ut oavsett vilket faktiskt resultat vi fått:

FRA borde ha rapporterat problem och önskemål. Dessa borde utretts utifrån en balanserad syn mellan underrättelsebehov och integritet av någon som inte direkt efteråt blir generaldirektör för FRA.

Ett förslag från utredningen borde diskuterats internt inom och mellan departementen innan ens en remiss går ut.

En remiss borde gått ut med sådan framförhållning att alla hade tid att komma med bra svar, och att svaren kunde sammanställas och bearbetas innan beslut ens kom ifråga.

Debatt borde förts innan regeringen på något sätt låser sig i ett beslut. Samtal över parti- och blockgränserna borde varit självklart för att förankra ett beslut av sådan dignitet.

Tveksamheter ifråga om lagen och dess förankring kan väl sägas ha rådit när beslutet initialt blockerades genom bordläggning, i det läget borde en bred parlamentarisk utredning tillsatts.

När beslut väl skulle fattas, borde det varit självklart att alla riksdagsmän äger sin egen röst — det ingår i själva definitionen av att vara förtroendevald.

Istället har FRA i praktiken skrivit sin egen lag. Den är skriven utifrån deras önskemål, och integritetsaspekterna har halkat inett bananskal först i elfte timmen. Dessutom har den demokratiska processen kortslutits när beslutet i praktiken föregripit debatten. En bordläggning i Riksdagen nonchalerades och tegs ihjäl totalt. Slutligen har alliansledamöterna i riksdagen fått sig en rejäl lektion i hur det känns att vara en liten kugge i ett stort maskineri, och precis hur en partipiska smakar. Hela processen är ovärdig en modern demokrati, vilket i sig borde vara tillräckligt för att backa och börja om.

Parked
Lite lack så blir allt bra...

Genom diverse tillägg har regeringen betett sig som en försäljare av begagnade bilar som lackar om en bil för att den skall glänsa trots att den faktiskt är rostig. Det är osmakligt att se hur man försöker polera ytan, utan att fundera på om grunden egentligen är rimlig.

Mikael på MiNimaliteter har i en serie skrapat lacken från den rostiga bilen, och visar hur svag en sådan polish i verkligheten är. Han sågar itu frågorna om: teknikneutraliteten, kontrollfunktionerna,  domstolen, ”trafikstråken”, trafikdata, om privilegierad information, integritetsskydden, och om partipiskorna.

Det ursprungliga förslaget borde snarare ha utgått från vad som överhuvudtaget är acceptabelt att göra utifrån integritets- och demokratiaspekter. Vi befinner oss inte i krig, alldeles oavsett vilka hotbilder man med god vilja skulle kunna måla upp.

Vaga, allmänna och förhållandevis stabila hot är i sig inte skäl att kasta de demokratiska principerna om fredad kommunikation överbord.

Effektivitet ursäktar inte vilka åtgärder som helst — med ett sådant felslut skulle vi kunna argumentera för tortyr, återinförande av dödsstraff, tvångssterilisering och diverse annat vi som samhälle tagit avstånd ifrån. Utgångspunkten kan inte enbart vara effektivitet, utan måste vara en helhetssyn där effektiviteten endast är en del. Inte ens om hoten varit långt mer konkreta och omedelbara vore det självklart att varje åtgärd enbart bedömdes utifrån effektivitet. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta om FRAs kabelspaning ens är effektiv, men det är egentligen inte ens intressant.

Det är först när man har en sådan helhetssyn som utgångspunkt som man kan diskutera vad som kan göras, varför man gör det och hur man kan gå tillväga för att medicinen inte skall vara farligare än sjukdomen.

Men det förstås. I vårt ideala svenska samhälle, skulle ju aldrig någon komma på tanken att missbruka lagen. Alla svenska auktoriteter har ju allmänhetens bästa för ögonen…

Den som ser samhället organiskt maskinellt, ser nog inte ens problemet med den utsagan.

En försvarsminister utan PR-koll?

Försvarsminister
Sten Tolgfors kommenterade igår DN:s artikel om FRA kampanjen på sin blogg. Tyvärr går det inte att kommentera där, eftersom kommentarsfunktionen är avstängd, så jag gör det här.

Det är ju beklämmande att försvarsministern tycker att den slarvigt skrivna artikeln är en ”djupare genomgång”.

Men ännu mer beklämmande är kanske hans avslutande:

>Bland annat ser jag att någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls.

Vad är värst frågar jag mig att regeringen fortfarande inte ber om specialisthjälp när de drabbas av PR-problem eller att försvarsministern ljuger?

Symmetri i politiken?

Veckans citat står nog Göran Petterson — ”någons” ledamot i riksdagen för:

> Jag har under sommaren tagit del av en stor mängd kommentarer från personer negativa till lagen. Även detta har varit värdefullt då det gett mig en god uppfattning om hur de ledande motståndarna resonerar. Sommarens diskussioner har gjort att min bild av debattläget börjar bli rätt tydlig. Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

Så om man skrapar på ytan och upptäcker att motdebattören är allmänt kritisk till statens kontroll av individen, då är motståndarens politiska intresse ”asymmetriskt”?

Ve oss om vi skulle våga kritisera dessa fenomen. Då kan vi avfärdas med det enkla bortviftandet av hela vårt samlade åsiktspaket som varande ”asymmetriskt”.

Men vad säger det egentligen om Göran själv? Inget gott är jag rädd.

Jag säger som Jörgen L i hans kommentar:

> Själv hade jag mycket väl kunnat acceptera vissa intrång om:
>
> 1. De hade varit förutsägbara
>
> 2. Det funnits en trovärdig anledning.
>
> 3. Jag hade trott att intrånget gett effekt mot någon slags reellt hot.
>
> 4. Det hade skötts i en process som varit transparent och kontrollerbar och där jag kunde lita på att missbruk inte skulle kunna förbli oupptäckt.

De fyra punkterna är en god sammanfattning av en stor del av kritiken, minus ord som massavlyssning och liknande.

Det vi vänder oss mot är förutsägbarheten, vilken är noll eftersom hela filtreringsprocessen är hemlig och att det enda vi vet är att just VI tydligen inte är ”intressanta”… utom förstås när vi är det. Just bristen på förutsägbarhet är också ett av de stora hoten mot den fria kommunikationen, eftersom det riskerar innebära självcensur — vi kommer sluta betrakta vår digitala kommunikation som brev och mer se det som vykort.

Det vi vänder oss mot är bristen på trovärdighet i anledningarna till det breda avlyssningsmandatet. Diverse vagt beskrivna, i stort icke-militära, hotbilder smäller inte högt. Dels för att vi inte förstår vad de har med FRA och militär signalspaning att göra? Dels för att vi inte ställer upp på premissen att statens önskemål om kunskap är detsamma som statens rätt till kunskap med vilka medel som helst. För mig och många andra med mig låter FRA-lagen som ett helt fritt mandat, som kan komma att innebära nästan vad som helst beroende på regering, ideologi och till och med dagens populistiska hjärtefrågor.

Det vi vänder oss mot är den troliga bristen på verklig effekt mot reella hot. Bara det faktum att mandatet givits innebär att trafik med stor sannolikhet kommer styras om från det svenska nätet, att kryptering troligen kommer användas i mycket större utsträckning och att anonymiseringen kommer nå nya höjder. Dessutom kan det verkligen ifrågasättas i vilken mån FRAs grävande kommer skaffa fram relevant information som inte billigare och mer fullständigt skulle kunna fås fram på andra mer konventionella vägar. Det kan verkligen ifrågasättas om metoden ens är relevant för en stor del av de hotbilder som målats upp. Det finns till och med en farhåga att säkerheten blir en chimär, så att man står i bruset och missar den mest väsentliga informationen — ungefär som man gjorde i USA 2001.

Det vi vänder oss mot, är att vi alla gemensamt kommer kliva upp på varsin stege och måla ett stort svart kors i taket den dag FRA någonsin ens kritiseras för att ha gjort fel i sin spaning. För alla andra än de närmast sörjande politikerna, så är allt krimskrams som häftats på lagen inte mycket mer än teater — det finns inte en enda extern kontrollstation som både har resurser att faktiskt kontrollera om missbruk skett och samtidigt inte har något intresse av att det sopas under mattan — eller åtminstone att båten inte gungas för mycket.

Asymmetriska politiska hälsningar.

Marcus