Idag gick jag med i gruppen Hands off my Google search! på Facebook. Det hör samman med något jag skrev om häromdagen i inlägget om förändringarna i barnpornografilagen:

Jag läser hos Christian Engström att ett initiativ just nu pågår i EU-parlamentet som kan tjäna som ett  typiskt exempel på att det är dags att få stopp på oövertänkt politik som i sin iver att åtgärda upplevda problem med starka känslomässiga klangbottnar riskerar ha sönder mer än den reparerar. Smile29, som de kallar sig, vill att alla våra sökningar på google och liknande sajter ska sparas för att möjliggöra en effektiv bekämpning av barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet. Det är vad som står i den skriftliga förklaring som de försöker få mer än hälften av EU-parlamentets ledamöter att signera, och de är på god väg att lyckas redan.

Det är roligt att se att det inte bara är vi piratpartister som reagerar nu. Nedmonteringen av våra rättigheter i jakten på t ex barnpornografi har gått för långt och det är glädjande att fler reagerar. Att vi ska få ha våra sökningar på Google i fred från snokande myndighetspersoner är något jag hoppas vi är många som kan ställa oss bakom. Just nu är det över 800 medlemmar i Facebookgruppen. Om du är på Facebook, gå med du också.

Centerpartisten Lena Ek uttalar sig mot Datalagringsdirektivet och i synnerhet mot tanken att inkludera våra sökningar i ett uttalande tillsammans med Christian Engström, Piratpartiet. Fler integritetsvänner inom och utom Piratpartiet hänger på. Mary X Jensen poängterar att vissa frågor är större än partierna. HAX samlar ihop internationella och svenska reaktioner. Kjellberg låter uppgiven. Anna Troberg, Johan Örjes och Satmaran bland andra uppmärksammar Christian Engströms ansträngningar. projO berättar att det finns de som tagit sitt förnuft till fånga och dragit tillbaka sitt stöd för Smil29, t ex Marit Paulsen. Badlands Hyena undrar: ”Vill Du stoppa barnporren, eller är Du pedofil?” Techrisk ger en tänkbar förklaring till det demokratiska underskottet. 之乎者也 (Niklas Dougherty) funderar över ”den av goda föresatser kantade vägen till helvetet”.

Så vad kan då Livbåten tillföra?

Jag tänkte bara uppmana er läsare att fundera över vad ni söker efter på Google och vad av det ni vill ska komma till omgivningens kännedom. Och kom inte och tala om för mig att ni inte söker efter något ”känsligt”. Jag ser vad de av er som hittar hit via Google söker efter och tro mig det är ingen trevlig syn. Det är möjligt att Alf Svensson är så helig att han aldrig googlar efter något han inte kan berätta om för familjen. eller också är han bara gammal. Men vi vanliga dödliga vi söker efter både det ena och det andra, eller hur?

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Jag sitter på en kurdisk fest anordnad av Kurdistans Demokratiska parti i Iran (PDKI). De firar 64-årsdagen av den kurdiska republiken – Republik Mahabad. För 64 år sen var det demokrati och framtidstro i den kurdiska delen av Iran, under elva månader innan Sovjetunionen drog tillbaka sitt stöd och den USA-stödda Shah-regimen lade hela Iran under sig.

Kurder över hela världen oavsett om de är från den Iranska, Irakiska eller Turkiska delen av Kurdistan minns denna korta stund av självstyre med stolthet. Det var en för den tiden i den delen av världen mycket upplyst regim, som ville ta tag i saker som kvinnors analfabetism, religiös förföljelse och rätt till skolgång. Får jag tro mina nya kurdiska vänner var de 1946 långt mer moderna i sitt tankesätt en stora delar av mellanöstern är än idag.

Detta får mig att tänka på flera saker som anknyter till den nutida svenska politiska debatten. Den första är hur vansinnigt det är att generalisera utifrån människors härkomst, kultur, religion eller nationalitet. En svensk är en svensk är en svensk Nej. En kurd är en kurd är en kurd. Nej. En muslim är en muslim är en muslim. Nej.

Vi är alla människor helt enkelt och vi delar den här jorden, eller det här landet och måste hitta sätt att leva tillsammans, växa av varandras styrkor, vara vaksamma mot varandras svagheter.

Det finns inga enkla lösningar. Stängda gränser och särskiljande av människor på generella grunder är alltid en förlust. Att vi har ledande politiker i det här landet som svävar på målet om kvinnors rätt att bära burka* fyller mig med lika stor sorg som att det finns politiker i andra länder som vill tvinga dem.

Öppnare kommunikationer, öppnare gränser, mer samtal med fler inblandade, modet och viljan att lära känna varandra och att se människan i varandra är vad världen behöver. Internet är därför en möjlighet inte ett hot, för internet sänker kostnader och undanröjer hinder för kommunikation över nationsgränser – hinder för förståelse, sympati och kärlek.

Men denna möjlighet är hotad av människors rädsla. Rädsla för terrorister, för pedofiler och för ”tjuvar”. Vi hör krav på begränsningar, på filter, på censur. En politiker vill lära internet att glömma, andra vill veta allt som sägs så att de kan leta efter de de är rädda för.

Ikväll har jag hört en politiskt aktiv iransk kurd berätta att han vet att någon lyssnar på honom. Han planerade ett framträdande på en politisk manifestation i Tyskland. På vägen dit i bil stoppades han av den tyska polisen som begärde att han skulle undvika att tala om Iran.

Vart ska det sluta, egentligen. Ska det sluta när ingen längre vågar säga vad den tycker och tänker. Ska de sluta när självcensuren, av rädsla för att det smutsiga mjöl vi alla har i våra påsar ska komma i fel händer, har kvävt all kommunikation.

Jag vägrar tro det. Därför kämpar jag för det fria ordet, för människors rätt att tänka, tycka och säga vad de vill överallt till vem som helst. Därför kämpar jag emot varenda politiker överallt i världen som vill ta kontroll över våra möjligheter att tala med varandra.

Ikväll har Piratpartiet genom riksdagskandidat Jacob Hallén lyckönskat det kurdiska folket på 64-årsdagen av deras demokratiska republik. Jag hoppas de inte behöver fira så många fler innan de har nya demokratiska framsteg i iranska, irakiska och turkiska Kurdistan att fira. Samtidigt hoppas jag att vi inte sitter här i framtiden och firar minnet av vår egen demokrati. Det vore bra sorgligt.

(*) I bloggosfären pågår en debatt om burkaförbud eftersom några politiker har uttalat sig för detta och till och med talat om hur ohygieniska och äckliga dessa är. Sophia på Dexion har ett spännande förslag till lösning på politikerproblemet. Veronica Svärd är också less på politiker. Thomas Tvivlaren tycker det är äckligt och ohygieniskt. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg säger att Burkadebatten är en icke-diskussion. Jag håller inte med, när politiker är ute och fiskar i grumliga vatten är det rätt att säga ifrån. Jonas Morian berömmer Göran Hägglund för det humoristiska sätt han använde för att säga att Burkaförbud inte är kristdemokraternas partilinje. Sliced Lime resonerar kring klädförbud och rätten till självbestämmande över t ex klädval. Magnihasa tar tillfället i akt att förklara skillnaden mellan personliga preferenser och välgrundade politiska uppfattningar.

Med ”enighet” utåt om FRA, så försöker partiledarna i alliansen visa sin regeringsduglighet. Istället visar de på totala motsatsen, regeringsoduglighet. För vem vill egentligen att landet skall styras av en liten klick som tidigt låser fast sig i ett beslut och sedan vägrar tänka om oavsett kritik?

FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra.

Den svåra avvägningen

Alla stater har behov av kunskap för att skydda sina intressen. Det är det helt enkelt inte mycket att säga om. Det är i grunden samma sak som att vi har en militär för att skydda vår nationalstat; att vi har en ordningsmakt med våldsmonopol och ett rättssystem med rättsligt monopol.

Mot det står individens rättigheter och demokratins förutsättningar. Mellan de ultimata individuella rättigheterna och den perfekt effektiva statsmakten råder ett ständigt balansförhållande.

I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord.

Man kan också definiera det i kontrast mot den organiska synen, där varje individ inte är mer än en kugge i det stora maskineriet. Man sätter sig inte upp mot maskineriet, och maskineriet har tolkningsföreträde framför de individuella kuggarnas önskningar. Det är en syn som omfattas av många reaktionärt konservativa element, såväl som av socialismens avarter. Det är också närmast en förutsättning för totalitarism, eftersom ett totalitärt system inte fungerar om individernas frihet värnas. Det är också tyvärr grunden för mycket av det moraliska dravel vi slarvigt kallar ”sunt förnuft”.

När landet befinner sig i krigstillstånd, görs oftast rejäla undantag i de personliga fri- och rättigheterna. Det har givit upphov till begreppet ”undantagstillstånd”, vilket naturligtvis bygger just på att det är ett undantag mot den normala ordningen. FRA innebär att vi gör undantaget till regel, att vi inför ett permanent undantagstillstånd.

Är säkerhet alltid vad man är ute efter?

Den organiska synens seger

När det gäller FRA-lagen så har den organiska synen segrat i varje led. Vill du förstå hur det gått till, så skulle jag rekommendera läsning av fokusartikeln ”Spelet om FRA”, som på ett överskådligt sätt beskriver tidslinje och intriger kring processen. Där får man en inblick i hur falsk ”enigheten” egentligen är:

Fredrik Reinfeldt ville visa upp alliansens regeringsduglighet. Den dåliga stämningen märktes ännu inte utåt. Men HG Wessberg och Magnus G Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, rök ihop på ett statssekreterarmöte så till den milda grad att Ulrica Schenström läxade upp dem. De vägrade sluta tala om FRA.

– Gå ut och gör upp eller håll er till dagordningen, röt Schenström enligt en källa.

Ett år tidigare hade Göran Persson gett justitiedepartementet rätt. Nu var rollerna ombytta. Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visse att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet.

Artikeln är ett dystert vittnesmål om hur illa det gått till när en i grunden feltänkt idé baxats hela vägen in i lagboken. Det är dessutom otroligt märkligt att just moderaterna varit så drivande i en fråga som ligger så långt från moderata kärnvärden. De borgerliga kommer att få leva med det här länge. Det kommer inte bli roligt för de som skall ut i valrörelsen nästa år, eller för att citera HAX:

Jag undrar just hur kul det kommer att vara att vara moderat, folkpartistisk, centerpartistisk eller kristdemokratisk kandidat i riksdagsvalet 2010. Fattar de inte att varenda torgmöte, varenda skolpresentation och varenda debatt kommer att glida in på integritets- och övervakningsfrågorna?

En allians som systematiskt avideologiserat sin politik förtjänar inte de borgerliga väljarnas röster, låt dem inte glömma det.

Ägg i ansiktet...

För att förklara varför jag anser att den organiska synen vunnit, så måste man förstå hur det idealt borde gått till. För den processen hade sett något annorlunda ut oavsett vilket faktiskt resultat vi fått:

FRA borde ha rapporterat problem och önskemål. Dessa borde utretts utifrån en balanserad syn mellan underrättelsebehov och integritet av någon som inte direkt efteråt blir generaldirektör för FRA.

Ett förslag från utredningen borde diskuterats internt inom och mellan departementen innan ens en remiss går ut.

En remiss borde gått ut med sådan framförhållning att alla hade tid att komma med bra svar, och att svaren kunde sammanställas och bearbetas innan beslut ens kom ifråga.

Debatt borde förts innan regeringen på något sätt låser sig i ett beslut. Samtal över parti- och blockgränserna borde varit självklart för att förankra ett beslut av sådan dignitet.

Tveksamheter ifråga om lagen och dess förankring kan väl sägas ha rådit när beslutet initialt blockerades genom bordläggning, i det läget borde en bred parlamentarisk utredning tillsatts.

När beslut väl skulle fattas, borde det varit självklart att alla riksdagsmän äger sin egen röst — det ingår i själva definitionen av att vara förtroendevald.

Istället har FRA i praktiken skrivit sin egen lag. Den är skriven utifrån deras önskemål, och integritetsaspekterna har halkat in på ett bananskal först i elfte timmen. Dessutom har den demokratiska processen kortslutits när beslutet i praktiken föregripit debatten. En bordläggning i Riksdagen nonchalerades och tegs ihjäl totalt. Slutligen har alliansledamöterna i riksdagen fått sig en rejäl lektion i hur det känns att vara en liten kugge i ett stort maskineri, och precis hur en partipiska smakar. Hela processen är ovärdig en modern demokrati, vilket i sig borde vara tillräckligt för att backa och börja om.

Lite lack så blir allt bra...

Genom diverse tillägg har regeringen betett sig som en försäljare av begagnade bilar som lackar om en bil för att den skall glänsa trots att den faktiskt är rostig. Det är osmakligt att se hur man försöker polera ytan, utan att fundera på om grunden egentligen är rimlig.

Mikael på MiNimaliteter har i en serie skrapat lacken från den rostiga bilen, och visar hur svag en sådan polish i verkligheten är. Han sågar itu frågorna om: teknikneutraliteten, kontrollfunktionerna,  domstolen, ”trafikstråken”, trafikdata, om privilegierad information, integritetsskydden, och om partipiskorna.

Det ursprungliga förslaget borde snarare ha utgått från vad som överhuvudtaget är acceptabelt att göra utifrån integritets- och demokratiaspekter. Vi befinner oss inte i krig, alldeles oavsett vilka hotbilder man med god vilja skulle kunna måla upp.

Vaga, allmänna och förhållandevis stabila hot är i sig inte skäl att kasta de demokratiska principerna om fredad kommunikation överbord.

Effektivitet ursäktar inte vilka åtgärder som helst — med ett sådant felslut skulle vi kunna argumentera för tortyr, återinförande av dödsstraff, tvångssterilisering och diverse annat vi som samhälle tagit avstånd ifrån. Utgångspunkten kan inte enbart vara effektivitet, utan måste vara en helhetssyn där effektiviteten endast är en del. Inte ens om hoten varit långt mer konkreta och omedelbara vore det självklart att varje åtgärd enbart bedömdes utifrån effektivitet. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta om FRAs kabelspaning ens är effektiv, men det är egentligen inte ens intressant.

Det är först när man har en sådan helhetssyn som utgångspunkt som man kan diskutera vad som kan göras, varför man gör det och hur man kan gå tillväga för att medicinen inte skall vara farligare än sjukdomen.

Men det förstås. I vårt ideala svenska samhälle, skulle ju aldrig någon komma på tanken att missbruka lagen. Alla svenska auktoriteter har ju allmänhetens bästa för ögonen…

Den som ser samhället organiskt maskinellt, ser nog inte ens problemet med den utsagan.

Försvarsminister
Sten Tolgfors kommenterade igår DN:s artikel om FRA kampanjen på sin blogg. Tyvärr går det inte att kommentera där, eftersom kommentarsfunktionen är avstängd, så jag gör det här.

Det är ju beklämmande att försvarsministern tycker att den slarvigt skrivna artikeln är en ”djupare genomgång”.

Men ännu mer beklämmande är kanske hans avslutande:

Bland annat ser jag att någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls.

Vad är värst frågar jag mig att regeringen fortfarande inte ber om specialisthjälp när de drabbas av PR-problem eller att försvarsministern ljuger?

Veckans citat står nog Göran Petterson — ”någons” ledamot i riksdagen för:

Jag har under sommaren tagit del av en stor mängd kommentarer från personer negativa till lagen. Även detta har varit värdefullt då det gett mig en god uppfattning om hur de ledande motståndarna resonerar. Sommarens diskussioner har gjort att min bild av debattläget börjar bli rätt tydlig. Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

Så om man skrapar på ytan och upptäcker att motdebattören är allmänt kritisk till statens kontroll av individen, då är motståndarens politiska intresse ”asymmetriskt”?

Ve oss om vi skulle våga kritisera dessa fenomen. Då kan vi avfärdas med det enkla bortviftandet av hela vårt samlade åsiktspaket som varande ”asymmetriskt”.

Men vad säger det egentligen om Göran själv? Inget gott är jag rädd.

Jag säger som Jörgen L i hans kommentar:

Själv hade jag mycket väl kunnat acceptera vissa intrång om:

1. De hade varit förutsägbara

2. Det funnits en trovärdig anledning.

3. Jag hade trott att intrånget gett effekt mot någon slags reellt hot.

4. Det hade skötts i en process som varit transparent och kontrollerbar och där jag kunde lita på att missbruk inte skulle kunna förbli oupptäckt.

De fyra punkterna är en god sammanfattning av en stor del av kritiken, minus ord som massavlyssning och liknande.

Det vi vänder oss mot är förutsägbarheten, vilken är noll eftersom hela filtreringsprocessen är hemlig och att det enda vi vet är att just VI tydligen inte är ”intressanta”… utom förstås när vi är det. Just bristen på förutsägbarhet är också ett av de stora hoten mot den fria kommunikationen, eftersom det riskerar innebära självcensur — vi kommer sluta betrakta vår digitala kommunikation som brev och mer se det som vykort.

Det vi vänder oss mot är bristen på trovärdighet i anledningarna till det breda avlyssningsmandatet. Diverse vagt beskrivna, i stort icke-militära, hotbilder smäller inte högt. Dels för att vi inte förstår vad de har med FRA och militär signalspaning att göra? Dels för att vi inte ställer upp på premissen att statens önskemål om kunskap är detsamma som statens rätt till kunskap med vilka medel som helst. För mig och många andra med mig låter FRA-lagen som ett helt fritt mandat, som kan komma att innebära nästan vad som helst beroende på regering, ideologi och till och med dagens populistiska hjärtefrågor.

Det vi vänder oss mot är den troliga bristen på verklig effekt mot reella hot. Bara det faktum att mandatet givits innebär att trafik med stor sannolikhet kommer styras om från det svenska nätet, att kryptering troligen kommer användas i mycket större utsträckning och att anonymiseringen kommer nå nya höjder. Dessutom kan det verkligen ifrågasättas i vilken mån FRAs grävande kommer skaffa fram relevant information som inte billigare och mer fullständigt skulle kunna fås fram på andra mer konventionella vägar. Det kan verkligen ifrågasättas om metoden ens är relevant för en stor del av de hotbilder som målats upp. Det finns till och med en farhåga att säkerheten blir en chimär, så att man står i bruset och missar den mest väsentliga informationen — ungefär som man gjorde i USA 2001.

Det vi vänder oss mot, är att vi alla gemensamt kommer kliva upp på varsin stege och måla ett stort svart kors i taket den dag FRA någonsin ens kritiseras för att ha gjort fel i sin spaning. För alla andra än de närmast sörjande politikerna, så är allt krimskrams som häftats på lagen inte mycket mer än teater — det finns inte en enda extern kontrollstation som både har resurser att faktiskt kontrollera om missbruk skett och samtidigt inte har något intresse av att det sopas under mattan — eller åtminstone att båten inte gungas för mycket.

Asymmetriska politiska hälsningar.

Marcus

Det första Tolgfors, Reinfeldt, Björklund och Olofsson borde inse, är att de inte har folket med sig. Bara detta enkla faktum borde få dem att åtminstone haja till och fråga sig om de är rätt ute.

Det minsta man kan begära är att de faktiskt lyssnar på argumenten mot, och ärligen överväger om de är giltiga. Det minsta man kan begära är att de inser deras makt utgår från folket, inte tvärtom — och att de därför låter bli att vifta bort, förminska och förlöjliga inte bara folkets röster, men även de delar av näringslivet som är närmast drabbade, en hel eskader experter för att inte tala om sina egna lokala ledande politiker, ungdomsförbund och medlemmar.

Om man bortser från de närmast sörjande i riksdagsgrupperna och på FRA, så är rösterna mot nästan märkligt enade. Hade beslutet fattats genom acklamation hos svenska folket, så hade de hört ”NEJ!” ända ner till Tyskland. Men istället nonchalerar de konsekvenserna av sitt handlande, och framhärdar med dårars envishet.

Det går inte att rädda lagen med plåster och tejp, den måste rivas upp. Det enda sätt man kan komma framåt är att tänka om i grunden och börja om från början.

Moderaterna upprepar nu samma trötta och sönderslagna argument in absurdum. Ibland får de hjälp av något annat ljushuvud, men oftast står de i ensam majestät medan folket pekar och påpekar att kejsaren är naken.

Några moderata politiker har fattat, men det kunde man inte tolerera så man går ut med ett internt mail. Fast man kunde lika gärna ha låtit bli, för mailet innehåller exakt samma idisslande som utmärker hela debatten från moderat sida. Det skall vara ett förtydligande, men tillför noll och intet.

Men för att plocka sönder idiotierna ÄNNU en gång — de som nu senast rapades upp i mailet:

Massavlyssning eller inte?

Sorry Tolgfors bara för att du säger att det inte är fråga om massavlyssning gör inte utsagan sann.

Alla mina mail kommer att passera FRAs filter, eftersom min mailserver står på utländsk mark. Att FRAs tjänstemän kommer att ha få eller inga skäl att manuellt läsa mailen är fullkomligt ointressant, de har fortfarande filtrerats. Samma sak kan sägas om kommunikationen för en stor majoritet av alla svenskar, så den fågeln flyger inte.

Regeringskansliets enighet

Att hela regeringskansliet står bakom lagen förvånar mig inte. Jag känner fortfarande blodlukten från partipiskorna som ven innan beslutet, så allt annat vore närmast förvånande.

Får FRA del av all trafik?

Ja, FRA får en kopia av all elektronisk trafik, den som går över landsgränsen, det är hela betydelsen av att de får tillgång till trafikströmmen från de så kallade ”samverkanspunkterna”. Att påstå något annat är direkt vilseledande och kan till och med kallas en direkt lögn.

Gås trafiken igenom?

Att påstå att det är ”olagligt, icke önskvärt av någon och dessutom omöjligt” att allas email, sms och telefonsamtal gås igenom är en (medveten?) missuppfattning av kritiken. Bara det faktum att trafiken filtreras via sökbegrepp innebär att den påstådda omöjligheten redan falsifierats.

Är det relevant att kräva brottsmisstanke för avlyssning? Massavlyssnar man oskyldiga?

Det lika mycket den officiella allianslinjen som blandar äpplen och päron ifråga om underrättelseverksamhet och rättsliga tvångsmedel. Signalspaning har traditionellt haft betydelsen militär kommunikation i etern. Där är det fullständigt irrelevant att kräva brottsmisstanke, det är helt oproblematiskt.

Det som inte är oproblematiskt är när man blandar in civil privat kommunikation i soppan. Det är kommunikation som närmast kan jämföras med brev och telefonsamtal — eller för den delen privata samtal öga mot öga i privat miljö. Där krävs traditionellt brottsmisstanke och domstolsbeslut för att avlyssna. Brev är till och med skyddade genom brevhemligheten. Man hamnar därmed i konflikt med meddelarskydd och källskydd och ett antal liknande problem. I teknikneutralitetens namn, så kan man inte gärna göra skillnad på elektroniska brev och traditionella på papper.

Problemen uppstår därför att lagen blandar in kanaler som primärt är civila, och som människor i allmänhet räknar som privata. Där blandas äpplena och päronen. Det är inte annat att vänta att det ifrågasätts varför det plötsligt inte krävs brottsmisstanke och domstolsbeslut i just detta specialfall?

Ägnar sig FRA åt brottsbekämpning?

FRA ligger under försvarets budget, men tillhör inte försvarets organisation. Det svenska försvaret är inte heller den enda uppdragsgivaren. Det är inte alls omöjligt att tänka sig uppdrag till FRA där informationen i första hand kommer att användas till annat än ren militär underrättelse. Det är till och med så att de exempel regeringen fört fram på moderna ”yttre hot” är så luddiga och i så hög grad ligger inom den civila sfären att kravet på brottsmisstanke inte alls är irrelevant.

Handlar det om att övervaka enskildas privata angelägenheter?

Syftet med den nuvarande spaningen är säkert inte att övervaka enskildas privata angelägenheter. Men det finns en stor skillnad mellan syfte och konsekvens. Inte många ger sig ut på landsvägen i syfte att kvadda bilen, men bakfylla, trötthet, vårdslöshet, dumdristighet, missbedömningar och nonchalans kan mycket väl innebära att man gör precis just det. Därför stoppar trafikpolisen trafiksyndare, inte utifrån vad de syftade att ställa till med, utan utifrån de sannolika konsekvenserna av deras trafikbeteende.

Jag konstaterar att det är fullkomligt ointressant vad Åkesson, Tolgfors, Reinfeldt och Stridsman anser lagen handlar om. Det intressanta är att konsekvenserna av lagen innebär att civila svenskars privata information övervakas utan domstolsbeslut. Den osäkerhet som filtreringen, hemligstämplarna och den obefintliga upprättelsen i efterhand ställer till med gör det ”goda syftet” irrelevant.

Är det lika kränkande att lyssna i etern som i kabel? Går det inte att ha separata lagar för de två kanalerna? Innebär nej till signalspaningslagen nödvändigtvis en återgång till avsaknad av integritetsskydd?

Det ÄR INTE lika kränkande med eterspaning som med kabelspaning. Eller för att vara tydligare: det är inte lika kränkande så länge man håller sig ifrån den luftburna telefontrafiken i möjligaste mån. Etern är traditionellt som torget, det kanske är lite ofint om man smyger sig intill folk för att höra bättre — men ingen förväntar sig att samtalen som förs är helt privata. Kabel är däremot som det traditionella slutna brevet, samtal i enrum eller i telefon, där man förväntar sig att det man säger stannar mellan de som berörs.

Sen går det naturligtvis utmärkt att ha separata lagar för olika kanaler om den politiska viljan finns. Men det behövs inte, det är bara att konstatera att förtrolig kommunikation mellan civilister är off-limits. Man får helt enkelt inte spana mot telefonsamtal, mail, internettrafik eller liknande. Eller varför inte göra brevhemligheten teknikneutral, och utöka den till att även innefatta elektronisk kommunikation i kabel?

Delar av den intressanta kommunikationen har kanske flyttat in i kablarna tillsammans med den civila trafiken. Det innebär inte automatiskt att man kan införa en ”free-for-all” syn på avlyssning i det privata rummet. Man kan mycket väl få finna sig i att nöja sig med den information man kan få tillgång till på ett acceptabelt sätt — ändamålen helgar inte alltid medlen, och vi befinner oss inte i krig.

Slutligen går det alldeles utmärkt att behålla regleringarna utan att samtidigt utöka FRAs mandat med några tusen procent. Att påstå något annat är det som vi ”nördar” kallar FUD — Fear, Uncertainty, Doubt, och anses som ett ytterst fult trick för att misstänkliggöra potentiella konkurrenters system och lösningar.

Vi kan inte försvara demokratin med metoder som inte hör hemma i en demokrati.

Uppdatering: Falkvinge gör ett mer grundligt jobb med att såga idiotin.

Titeln är hämtad från ett typiskt T-shirt-tryck, men jag tycker det gestaltar Ingvar Åkessons känsla för det moderna informationssamhället. Titeln har påkallats av att FRA nu anmält Henrik Alexandersson för yttrandefrihetsbrott…

Det visar helt enkelt på hur lite Åkesson et. al. förstår om det moderna informationssamhället, och därmed varför FRA och tillhörande lag befinner sig där de gör.

De har anmält HAX utifrån brott mot 2 kap. 2 § av sekretesslagen.

Man tar sig för pannan.

Han har publicerat en hemligstämplad handling, så långt är allt klart. Men eftersom han inte heter James Bond, så får man anta att handlingen inte var fullt så väl skyddad som man skulle kunna förmoda…

Tvärtom har FRA på sistone läckt som ett såll — inte minst har Ingvar Åkesson själv läckt ut diverse hemliga uppgifter och ”lättat på förlåten”. Skillnaden är väl i så fall att det som Ingvar Åkesson läckt ut är MER känsligt i förhållande till annan nation än listan på de 103 personer som FRA indirekt spanat på i onödan. Fast det förstås, det Ingvar själv läckt ut får FRA att framstå som guds änglar, medan det HAX publicerat får FRA att framstå som klåpare.

Det är inte utan att man kan anta att det har med saken att göra. IB-affären all over again once more…

I övrigt finns egentligen bara en sak att säga om det hela:

class Shotgun extends Handguns
{
var $ammo;
var $rounds;
var $maxrounds;
var $target;
   function Shotgun($cartridge="buckshot", $maxr=8, $targt="dummy") {
      $this->ammo = $cartridge;
      $this->maxrounds = $maxr;
      $this->target = $targt;
      $this->rounds = 0;
      $this->loadgun();
      $this->charge();
      $this->aimgun();
   }
   function loadgun() {
      while(count($rounds) < this->maxrounds) {
         $this->insertround($this->ammo);
         $rounds++
      }
   }
   function charge() {
      $this->move_lever();
      $this->release_safety();
   }
   function aimgun() {
      $this->aim($this->target);
   }
   function firegun() {
      $this->fire();
   }
}

$stupid_akesson_move1 = @new Shotgun("buckshot",1,"leftfoot");
$stupid_akesson_move1->firegun();
$stupid_akesson_move2 = @new Shotgun("buckshot",1,"rightfoot");
$stupid_akesson_move2->firegun();

Ingvar Åkesson är igång igen…

Den här gången skall han lära oss hur fiiina och oumbärliga han och hans tjänstemän är för Sverige och svensk säkerhet.

Tyvärr blandar han äpplen och päron igen, och så osnyggt att det är retsamt lätt att slå hål på.

Jag behöver knappt göra något själv, jag kan länka till Richie, som äger:

Återigen, de här fallen har absolut ingenting med massavlyssning av kablar att göra utan rör riktad spaning mot på förhand kända mål, specifika radiofrekvenser och klart avgränsade geografiska områden. Att Ingvar blandar dem friskt i debatten visar bara på faran med att blanda ihop militär radiosignalspaning med polisiär avlyssning av kabel och förstärker min uppfattning att de här två uppdragen ovillkorligen måste separeras så långt det bara går.

Till sist kan man på goda grunder anta att det här är det bästa de kunde få fram. FRA har förmodligen aldrig gjort någon mer konkret nytta än såhär. Myndighetens, och kanske regeringens överlevnad, står på spel – hade det funnits nåt bättre så hade de dragit fram det vid det här laget. De har alltså inte gjort ett skit, som inte Must eller Säpo kunde ha gjort precis lika bra om inte bättre, på över 50 år, till en kostnad av ~500 miljoner kronor per år. Hur många tjetjenska liv kunde 500 miljoner kronor ha räddat om Röda Korset eller Läkare utan Gränser fått pengarna? Hur många flyktingar, om SIDA fått pengarna? Hur många svenskar, om sjukvården fått pengarna?

Försvarets radioanstalt är namnet till trots inte en del av försvaret. De är inte heller en del av den svenska polisen/säkerhetspolisen. De befinner sig i ett limbo i den nationella säkerhetsorganisationen, vid sidan av och utanpå. Närmaste chef är snarast regeringen, om någon.

Det i sig borde kanske få folk att dra öronen åt sig, vad vet jag?

Uppsnappat via Joshen