Hands off my Google search!

Idag gick jag med i gruppen Hands off my Google search! på Facebook. Det hör samman med något jag skrev om häromdagen i inlägget om förändringarna i barnpornografilagen:

Jag läser hos Christian Engström att ett initiativ just nu pågår i EU-parlamentet som kan tjäna som ett  typiskt exempel på att det är dags att få stopp på oövertänkt politik som i sin iver att åtgärda upplevda problem med starka känslomässiga klangbottnar riskerar ha sönder mer än den reparerar. Smile29, som de kallar sig, vill att alla våra sökningar på google och liknande sajter ska sparas för att möjliggöra en effektiv bekämpning av barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet. Det är vad som står i den skriftliga förklaring som de försöker få mer än hälften av EU-parlamentets ledamöter att signera, och de är på god väg att lyckas redan.

Det är roligt att se att det inte bara är vi piratpartister som reagerar nu. Nedmonteringen av våra rättigheter i jakten på t ex barnpornografi har gått för långt och det är glädjande att fler reagerar. Att vi ska få ha våra sökningar på Google i fred från snokande myndighetspersoner är något jag hoppas vi är många som kan ställa oss bakom. Just nu är det över 800 medlemmar i Facebookgruppen. Om du är på Facebook, gå med du också.

Centerpartisten Lena Ek uttalar sig mot Datalagringsdirektivet och i synnerhet mot tanken att inkludera våra sökningar i ett uttalande tillsammans med Christian Engström, Piratpartiet. Fler integritetsvänner inom och utom Piratpartiet hänger på. Mary X Jensen poängterar att vissa frågor är större än partierna. HAX samlar ihop internationella och svenska reaktioner. Kjellberg låter uppgiven. Anna Troberg, Johan Örjes och Satmaran bland andra uppmärksammar Christian Engströms ansträngningar. projO berättar att det finns de som tagit sitt förnuft till fånga och dragit tillbaka sitt stöd för Smil29, t ex Marit Paulsen. Badlands Hyena undrar: ”Vill Du stoppa barnporren, eller är Du pedofil?” Techrisk ger en tänkbar förklaring till det demokratiska underskottet. 之乎者也 (Niklas Dougherty) funderar över ”den av goda föresatser kantade vägen till helvetet”.

Så vad kan då Livbåten tillföra?

Jag tänkte bara uppmana er läsare att fundera över vad ni söker efter på Google och vad av det ni vill ska komma till omgivningens kännedom. Och kom inte och tala om för mig att ni inte söker efter något ”känsligt”. Jag ser vad de av er som hittar hit via Google söker efter och tro mig det är ingen trevlig syn. Det är möjligt att Alf Svensson är så helig att han aldrig googlar efter något han inte kan berätta om för familjen. eller också är han bara gammal. Men vi vanliga dödliga vi söker efter både det ena och det andra, eller hur?

Snuttifiering av integritetsdebatten

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Mmmm shattered glass :)
Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Republik Mahabad 64 år – demokratin är värd att fira

Jag sitter på en kurdisk fest anordnad av Kurdistans Demokratiska parti i Iran (PDKI). De firar 64-årsdagen av den kurdiska republiken – Republik Mahabad. För 64 år sen var det demokrati och framtidstro i den kurdiska delen av Iran, under elva månader innan Sovjetunionen drog tillbaka sitt stöd och den USA-stödda Shah-regimen lade hela Iran under sig.

Kurder över hela världen oavsett om de är från den Iranska, Irakiska eller Turkiska delen av Kurdistan minns denna korta stund av självstyre med stolthet. Det var en för den tiden i den delen av världen mycket upplyst regim, som ville ta tag i saker som kvinnors analfabetism, religiös förföljelse och rätt till skolgång. Får jag tro mina nya kurdiska vänner var de 1946 långt mer moderna i sitt tankesätt en stora delar av mellanöstern är än idag.

Kurdistans flagga

Detta får mig att tänka på flera saker som anknyter till den nutida svenska politiska debatten. Den första är hur vansinnigt det är att generalisera utifrån människors härkomst, kultur, religion eller nationalitet. En svensk är en svensk är en svensk Nej. En kurd är en kurd är en kurd. Nej. En muslim är en muslim är en muslim. Nej.

Vi är alla människor helt enkelt och vi delar den här jorden, eller det här landet och måste hitta sätt att leva tillsammans, växa av varandras styrkor, vara vaksamma mot varandras svagheter.

Det finns inga enkla lösningar. Stängda gränser och särskiljande av människor på generella grunder är alltid en förlust. Att vi har ledande politiker i det här landet som svävar på målet om kvinnors rätt att bära burka* fyller mig med lika stor sorg som att det finns politiker i andra länder som vill tvinga dem.

Öppnare kommunikationer, öppnare gränser, mer samtal med fler inblandade, modet och viljan att lära känna varandra och att se människan i varandra är vad världen behöver. Internet är därför en möjlighet inte ett hot, för internet sänker kostnader och undanröjer hinder för kommunikation över nationsgränser – hinder för förståelse, sympati och kärlek.

Men denna möjlighet är hotad av människors rädsla. Rädsla för terrorister, för pedofiler och för ”tjuvar”. Vi hör krav på begränsningar, på filter, på censur. En politiker vill lära internet att glömma, andra vill veta allt som sägs så att de kan leta efter de de är rädda för.

Ikväll har jag hört en politiskt aktiv iransk kurd berätta att han vet att någon lyssnar på honom. Han planerade ett framträdande på en politisk manifestation i Tyskland. På vägen dit i bil stoppades han av den tyska polisen som begärde att han skulle undvika att tala om Iran.

Vart ska det sluta, egentligen. Ska det sluta när ingen längre vågar säga vad den tycker och tänker. Ska de sluta när självcensuren, av rädsla för att det smutsiga mjöl vi alla har i våra påsar ska komma i fel händer, har kvävt all kommunikation.

Jag vägrar tro det. Därför kämpar jag för det fria ordet, för människors rätt att tänka, tycka och säga vad de vill överallt till vem som helst. Därför kämpar jag emot varenda politiker överallt i världen som vill ta kontroll över våra möjligheter att tala med varandra.

Ikväll har Piratpartiet genom riksdagskandidat Jacob Hallén lyckönskat det kurdiska folket på 64-årsdagen av deras demokratiska republik. Jag hoppas de inte behöver fira så många fler innan de har nya demokratiska framsteg i iranska, irakiska och turkiska Kurdistan att fira. Samtidigt hoppas jag att vi inte sitter här i framtiden och firar minnet av vår egen demokrati. Det vore bra sorgligt.

(*) I bloggosfären pågår en debatt om burkaförbud eftersom några politiker har uttalat sig för detta och till och med talat om hur ohygieniska och äckliga dessa är. Sophia på Dexion har ett spännande förslag till lösning på politikerproblemet. Veronica Svärd är också less på politiker. Thomas Tvivlaren tycker det är äckligt och ohygieniskt. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg säger att Burkadebatten är en icke-diskussion. Jag håller inte med, när politiker är ute och fiskar i grumliga vatten är det rätt att säga ifrån. Jonas Morian berömmer Göran Hägglund för det humoristiska sätt han använde för att säga att Burkaförbud inte är kristdemokraternas partilinje. Sliced Lime resonerar kring klädförbud och rätten till självbestämmande över t ex klädval. Magnihasa tar tillfället i akt att förklara skillnaden mellan personliga preferenser och välgrundade politiska uppfattningar.