Eva Sternberg är könsrollernas kreationist

Vad är egentligen skillnaden mellan könen? Är det så att kvinnor är biologiskt mer lämpade att ta hand om barn, vårda familjens inre cirkel och liknande? Är det så att män egentligen knappt hunnit hem från savannen där de jagat lejon? Är män naturligt mer aggressiva och mer benägna till våld? Eller är så gott som allt en ren social konstruktion?

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är nog knappast någon hemlighet. Vi har en uppsättning fysiska attribut som är rätt uppenbara, och i viss mån påverkar även dessa attribut och de hormoner som hör till dem vårt psyke. Så långt tror jag alla är med på spåret.

Det är sen som åsikterna drar isär när vissa anser att de biologiska skillnaderna går långt mycket djupare än så, medan andra menar att den enda skillnaden är den uppsättning genitalier vi är begåvade med.

Tiny Hands
Att vara en närvarande pappa är ett underbart privilegium

Det som smyger sig in är frågan om jämställdhet och värderingar om hur man förväntas leva sitt liv. Det är här det resonemanget kan bli riktigt obehagligt. Ett prima exempel på dessa obehagligheter är Eva Sternberg som glatt proklamerar att män är farliga för små barn. Eva Sternberg är ”ledarskapskonsult med inriktning på hjärnans utveckling” och jag hoppas innerligt att ingen betalar pengar för hennes dumheter.

Hon skriver i Expressen, debatterar som en galning i TV4, och förnekar sig inte heller när hon sitter i TV8s Aschberg-program. Hos Aschberg påstår hon i samband med en debatt om justitieministern att det är väldigt stor skillnad när bara kvinnor möts, för att då minsann är det inte det minsta konstigt om justitieministern glömmer rättsprinciperna när de ”kvinnliga” idéerna haglar.

Eva Sternberg har tydligen fått vatten på sin kvarn nyligen, när hon lyckats tolka en undersökning så att den på något indirekt sätt skulle visa att män är överrepresenterade när det handlar om barnolycksfall eller andra dumheter. Inte nog med att hon läser avhandlingen som fan läser bibeln, hon tolkar den dessutom biologiskt. Även om hon skulle kunna hitta en undersökning som säger det hon tror den säger, så är ändå frågan är om det handlar om biologi eller social skolning.

Eva Sternberg anser tydligen att vi sätter oss emot naturen när vi anser att de biologiska skillnaderna har allt mindre relevans för hur vi lever våra liv. Hon är inte ensam, för så fort det dyker upp någon undersökning som skulle kunna tolkas som att män eller kvinnor är bättre eller sämre på någonting kryper diverse reaktionära troll fram från stenarna de gömmer sig under.

Det är den sociala präglingen stupid!

Personligen ser jag det sociala arvet som långt mer viktigt i den här frågan än om mjölkkörtlarna utvecklats till ballongform eller om genitalia sitter inuti eller utanpå. För det alla dessa genustroll har gemensamt, är hur de underskattar den sociala prägling som pågår från det att våra barn lämnar moderlivet och till dess de är färdiga att stå på egna ben.

Trots att jag själv tyckt mig varit medveten, så underskattade jag i hur hög grad denna prägling pågick till dess jag själv fick barn. Jag får tacka min sambo som aldrig låtit mig missa detaljerna i hur barnen präglas. Så har jag sett hur smarta och jämställda människor behandlat mina barn utifrån könsmässiga schabloner. Hur deras beteende tolkats utifrån att de är killar. Hur vuxna intelligenta människor utan att vara medvetna om det har nedvärderat vissa beteenden och preferenser gentemot andra mer ”korrekta”.

Min äldste har långt, mycket långt, hår. Det har varit en ständig källa till konstiga blickar och oftast vänliga men likväl dumma kommentarer. Han har blivit oerhört medveten om hur håret och hans lite lätt androgyna utseende fått många att direkt tolka honom som tjej. Han tar det med en axelryckning, men det påverkar honom. Det påverkar vilka leksaker han föredrar; det påverkar hans favoritfärger och favoritkläder; det påverkar till och med vilka lekkamrater han tyr sig till. Det påverkar honom dessutom inte mindre med åldern utan snarare tvärtom.

Så vår lille pojke som älskade rosa och barbiedockor, såväl som bilar och lego, har nu ratat rosa för gult och dockorna för pokemon. Om vi nu ens föreslår leksaker, kläder eller sysselsättningar som är ”tjejiga”, så ser han ut som en citron i ansiktet. I ”svaga” ögonblick har han erkänt att det nog mer handlar om kompisarnas förväntningar än om hans verkliga preferenser, men den sociala påverkan är så stark att han inte kan göra sig fri från den.

I min egen generation skulle det varit en total social omöjlighet att en kille gillade rosa, och tyvärr finns mycket av den attityden kvar. Fast vilka färger man tycker om är ändå bara ett symptom på något annat, och studerar man hur killarna och tjejerna beter sig på dagis, respektive skolan, så ser man vad det är ett symptom på.

Vuxenvärlden har vissa bestämda förväntningar vi inte ens själva är medvetna om. Så killarna förväntas springa omkring och busa, medan tjejerna förväntas sitta lugnt och stilla och pyssla eller klä ut sig till prinsessor och leka rollspelslekar med varandra, med dockor — mamma-pappa-barn. När någon bryter mönstret är det så exceptionellt att man ständigt kommenterar det. Kommentarerna kan vara positiva, men de kommer likväl vilket bara det är ett tecken på de sociala förväntningarna och den sociala präglingen.

Som kille har jag fått lära mig att ta för mig, för alternativet har varit att bli överkörd. Som kille har jag fått lära mig att ta initiativet, för alternativet är att inte få pussas med flickor. Jag har fått lära mig begreppet alfahanne i praktiken, eftersom alfahannen fortfarande ses som det stora idealet. Jag är tämligen övertygad att om jag var kvinna skulle jag kunna rapa upp motsvarande lärdomar, fast från andra hållet.

I detta växer vi upp, men när vi så är vuxna förväntas vi plötsligt vara jämställda! Hur nu det skall gå till när allt vi gjort och allt vi gillat fram till dess har tolkats utifrån ifall vi är tjejer eller killar.

Men det går att genomskåda

De av oss som genomskådat vår uppväxt och lärt oss hantera dumheterna som tutats i oss låter inte vårt kön hindra oss. Jag själv var föräldraledig bra mycket längre än min sambo, och skulle Eva Sternberg kommit hem till oss och påstått att jag var en mindre lämplig förälder att ta hand om mina barn när de var bäbisar, skulle hon blivit utslängd ur mitt hus med näsan först.

Jag är inte perfekt, och en hel del av min prägling sitter kvar i mitt omedvetna. Min generation är bättre än mina föräldrars överlag, men vi har fortfarande en bit kvar även om vi försöker. Våra barn kommer att ha nått ytterligare ett steg (förhoppningsvis) och deras barn ännu lite längre. De sociala mönstren sitter djupt och är ingenting vi blir klara med än på några generationer.

Det är i denna kontext man måste läsa rapporter om män och föräldraskap, om man nu faktiskt lyckas hitta sådana. Vi har präglats till något annat, och alla är inte förmögna att göra sig fria från den präglingen. Det Eva Sternberg propagerar för är att vi ger upp och konserverar den präglingen som naturens ordning. Det är inte jag beredd att acceptera.

På randen till avgrunden

Den sortens avgrund en person som Eva Sternberg representerar illustreras på ett otroligt sätt i hennes resonemang om skamkulturen i samma program (vid 35:20):

–Det jag vill säga, det du sa här tidigare: att det i folkdjupen ändå kan kännas… men vi är ju en gammal skamkultur, vi har ju i hjärnan inlagt att såna som gör saker vi inte gillar skall skämmas… och det här är ju en urgammal sak som vi har ägnat oss åt… jamen om hjärnan har det så är det antagligen bra på något sätt.

Eva är med andra ord en person som anser att alla värderingar vi haft länge är bra just för att de är gamla… Med den typen av resonemang kan vi lika gärna omyndigförklara gifta kvinnor, avskaffa kvinnlig rösträtt, återgå till artonhundratalets sexualmoral och könsroller, införa skampålen igen, införa dödsstraff och allt annat som tillhör de värderingar som är ”urgamla”. Jag tror nog att hon vid närmare eftertanke tycker att vissa ”nya” värderingar slår de gamla, men det är svårt att höra på hennes resonemang och attityd.

Om någon på fullaste allvar vill leva som om vi befann oss ett sekel tillbaka i tiden, så tänker jag inte lägga mig i, var och en är fri att göra som den själv vill. För mig är det däremot en fullkomligt absurd tankekonstruktion att könet skall få bestämma vilka möjligheter vi har att forma våra egna liv.

Gamla gubbar med sexualmoralpanik

Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte är bekymrade över att tonåringar får lära sig hur man lämpligen beter sig om man vill ha analsex. De blir störda i sina trygga cirklar av att RFSU pratar kuk, fitta, clitoris och analsex i skolan.

Faktum är att Roland Poirier Martinsson allra helst vill att vi skall predika avhållsamhet för våra tonåringar, åtminstone fram till femton års ålder, gärna längre:

Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder. Alltså bör skolan med auktoritet och argument verka för sexuell avhållsamhet före 15. Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.

Det är tydligen värre än så, man plockar in sexualliberaler i skolan för att prata om sexualitet! Hemska tanke:

Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?

Jag vet inte om jag är regredierad, felnavlad eller något annat liknande, men jag minns faktiskt själv motsvarande lektioner från när jag gick i skolan. Inte lär det ha tidigarelagt min sexuella debut med en enda minut, eftersom det faktiskt i tretton-, fjortonårsåldern inte fanns något jag hellre ville än att knulla. Det tillhörde liksom hela hormonpaketet, en del av fenomenet att växa upp och komma i puberteten.

För olika tillfällen
Å Gud! Omoral!

När RFSU kom, slapp man i alla fall en lärare som generat betedde sig som om hon dragit nitlotten i undervisningslotteriet, och man slapp den i och för sig bra biologilärarinnans gottande i biologiska fakta, flytningarnas perioder, utseende och konsistens, de veneriska sjukdomarna och befruktningsprocessen. Istället fick man någon som pang på rödbetan faktiskt pratade om sex, och som trots vår fnittrighet och genans gick rakt på smällkaramellen och antagligen därmed räddade några av oss från de allra värsta klavertrampen.

Ännu tokroligare blir det när stockkonservativa Göran Skytte reagerar på Rolands kolumn:

Därefter följer praktiska instruktioner. Flickorna får lära sig hur man hanterar clitoris, pojkarna hur man trär på en kondom. Och sedan… trumvirvel… höjdpunkten: så här gör man vid analsex. Noggrann redovisning. Använd glidsalva. Inför pojkar och flickor i 14-15-årsåldern.

Detta är inte ett enstaka fall i en enstaka skola. Faktum är att ett stort antal skolor idag överlåtit sexualundervisningen till RFSU, som för många framstår som en extremliberal sexualpolitisk lobbyorganisation. Totalt uppges RFSU undervisa 12000 skolelever i sex och samlevnad – enligt den modell vi nu fått inblick i.

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Är det så här vi vill ha det? Vem har till exempel frågat barnens föräldrar om det är så här de vill ha det? Ingen.

Inte klokt? Varför då? Är det självevident på något sätt? Ignorance is not bliss!

Frågar du mig så hoppas jag att mina barn får precis just den sortens undervisning om sisådär fem, sex, sju år – lagom när de kommer i puberteten och sådana frågor blir ungefär det viktigaste som överhuvudtaget existerar.

Jag hoppas för helvete att inte konservativa idioter lyckas se till att mina ungar inte får lära sig hur clitoris faktiskt fungerar eller hur man trär på en kondom – eller för den delen hur man ser till att analsex inte blir en direkt blodig upplevelse. Det är tillräckligt svårt att få till saker rätt de första gångerna ändå. Jag kommer naturligtvis göra allt jag kan själv, men kom igen: vem vill att farsan skall ”ha det stora snacket”. De flesta ungar vill allra helst sjunka genom golvet i det läget.

Det jag hoppas på att lyckas med, är att prata om det lite pö om pö snarare än att det blir den stora klump av överspänt mästrande det annars riskerar att sluta som. Jag och min sambo har naturligtvis ett ansvar, kanske framför allt ett ansvar att peka ut och förklara gränserna för vad som anses vara ett acceptabelt beteende. Helt enkelt hjälpa våra barn att visa respekt, förståelse, tolerans, omtanke, empati, och förstå ordet nej även när hormonerna spökar runt i kroppen.

Vårt ansvar kan dock inte ersätta de kunskaper de får på annat håll. De kunskaperna lär de få genom kompisar och genom försök och misslyckanden. Får jag välja är även RFSU:s raka puckar en del av den kunskapsmängden.

Jag tror att den allra viktigaste skillnaden mellan mig och Roland PM eller farbror Skytte, är att jag inte har några åsikter alls om vilka former av sexualitet mina barn skall prova på när det är dags. Om vi nu tar för självklart att jag inte vill att de skall ägna sig åt straffbara beteenden, så är resten upp till dem själva. De enda krav jag ställer är att den de har sex med är med på saken, att de själva är med på saken, och att de beter sig intelligent ifråga om skydd mot sjukdomar och graviditet.

Det är helt enkelt inte min sak att ha åsikter om mina barns sexuella läggning, eller vad de är nyfikna eller sugna på. Vill de be mig om råd eller diskutera något med mig, så fine, men i annat fall bör jag låta mina egna preferenser och åsikter förbli mina.

I mina ögon står de konservativa herrarna för en unken kristkonservativ moral som känns åtminstone ett halvsekel gammalt, troligen äldre än så. Det är rena moralfloskler som på något sätt visar att man inte behöver taliban för att anse att gud hatar sex annat än som medel för fortplantning inom äktenskapet.

Själv tror jag Gud älskar sex, varför skulle han annars ha fått oss att se så roliga ut när det går för oss?

På tal om Anna Anka

Hon har ju helt tydligt blivit allas älskling… Men vissa visar verkligen sin skepsis, man kan undra hur deras ideal ser ut?

Den goda hustrun

Där hade ni lite äkta femtiotalsvett och tillika etikett… :mrgreen: Fast skillnaden är väl väldigt liten mot mer ”moderna” alster?