Kampen om WikiLeaks är kampen om vår demokrati

Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.

Vårt rättssystem är i behov av reform

Julian Assange, WikiLeaks grundare har nu häktats i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande. Häktningen innebär en internationell efterlysning, vilket torde passa ett antal stater som hand i handske, då de inget hellre skulle vilja än att få ett lagligt skäl att plocka honom.

Skälet till häktningen är enligt åklagaren att få till ett förhör. Det ter sig smått absurt, då Assange själv har uttryckt förvåning att han inte förhörts långt tidigare.

Assange har faktiskt själv föreslagit att låta sig förhöras antingen på ambassad och/eller via videolänk. Dessa erbjudanden har summariskt förkastats utan att något skäl angetts. Förslag om lämpliga datum för förhör har också förkastats av olika skäl, inget av dessa skäl har med Assange själv att göra. Framför allt tycks inga verkliga försök att faktiskt komma överens med Assange och helt vänligt be honom inställa sig till förhör i Sverige ha gjorts.

Istället går man på häktning, som om Assange skulle ha flytt rättvisan. Man pratar faktiskt om flyktrisk, vilket just i fallet Assange blir lite lustigt då han knappast är osynlig eller visat några tecken på att vilja fly. Innan Assange lämnade landet i september, så kontrollerade hans advokat att inga hinder förelåg. Det vill säga att det inte existerade något reseförbud eller några hindrande tvångsåtgärder. Det fanns inga sådana hinder då, varför Assange reste för att sköta sina internationella åtaganden. Vid tillfället hade han hållit sig kvar i Sverige längre än planerat i förhoppningen att kunna förhöras och snabbt reda ut vad han ansåg vara rena dumheterna.

Ett otroligt hattande fram och tillbaka

Fallet Assange är överhuvudtaget rätt märkligt. Det är faktiskt möjligt att det skett något som i någon bemärkelse är brottsligt, det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det skall man överhuvudtaget vara försiktig med. Det är dock smått fantastiskt att fallet hoppat fram och tillbaka som en jojo.

I förstaläget har en jouråklagare anhållit Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och/eller sexuellt ofredande. Beslutet fattades utan att Assange själv kontaktats eller hörts. Jouråklagaren har dessutom klantat sig rejält och bekräftat för pressen att Assange var anhållen, vilket drog igång en mediacirkus innan ens Assange själv var medveten om anmälan.

Inom ett par dygn drogs anhållandet och våldtäktsutredningen tillbaka, efter att chefsåklagare Eva Finné tittat på anmälan.

Fallet har sedan öppnats igen, den här gången av överåklagaren Marianne Ny som anser att man inte ”vänt på alla stenar i fallet” och att det finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts”. Borgström som är målsägandebiträde till de två kvinnorna blev jättenöjd med vad han upplevde som en skärpning av den ursprungliga brottsrubriceringen.

Åklagarna har lekt tripp trapp trull. Under hela den leken har en sak lyst med sin frånvaro: Bevisningen, där åklagaren i och för sig påstår att sådan information som är brukligt att dela i sådana här fall getts till Assange och hans försvarare. Om så är fallet bör man nog fråga sig hur svenska regler egentligen ser ut, för det är ett ganska rejält underbetyg när försvararna påstår att det är omöjligt att bemöta anklagelserna på grund av informationsbrist. Den bristen har tydligen varit så grav att det är en nyhet för försvarsadvokaterna att en anhållan gjordes redan i slutet av september…

När nu en internationell efterlysning går ut efter häktningen, medan ett överklagande redan ligger på hovrättens bord, så får överåklagare Marianne Ny med rätta en del ganska giftig kritik. Den kritiken slår hon ifrån sig på samma sätt som kritiken om bevisningen, med att hon följer normala svenska rutiner för sexualbrottsärenden. Om det stämmer, så finns en del att göra här, minst sagt.

Det tycks nu faktiskt som om hovrätten inte är lika pigg på häktningen som tingsrätten var, men det återstår att se.

Fallet ter sig alltmer som en rättslig cirkus där alla domptörerna har sina piskor att klatscha med. Sexualbrott har i Sverige en slags rättslig särställning som innebär att sådana grundläggande saker som proportionalitet, rimlighet, hänsyn och logik blir överkurs. Det är det prima exemplet på hur saker urartar när det går politik i rättsliga frågor. Hade Assange blivit anklagad för något annat än just sexualbrott, så hade historien vid det här laget med all sannolikhet varit överstånden.

Den svenska rättsstatens reformbehov

Svenskt rättsväsende tycks ha ett behov av att lyfta sig i håret en aning. Dels har vi politiskt tillsatta lekmannadomare på tingrättsnivå. Dessa tycks ha lite svårt med bevisbedömning och juridiska bedömningar i allmänhet. Dels tycks politisk agenda ha fått leta sig in i åklagarväsendet. Överhuvudtaget tycks vårt rättsväsende bli alltmer politiserat. Idealet är annars att rättsväsende och politik har vattentäta skott mellan sig. Rättsväsendet och dess bedömningar är och bör vara en noggrant sammanhållen och logisk enhet. I annat fall kommer snabbt centrala värden att gå till spillo.

De saker som ligger i farozonen när politiken inkräktar är:

Rimlighetsbedömningar, där misstag får löjeväckande men allvarliga konsekvenser. I fallet Assange borde det varit rimligt att inte dra igång en mediacirkus, att försöka få kontakt istället för att anhålla, att göra en överenskommelse istället för att häkta — helt enkelt för att skadan för Assange i det fall han faktiskt inte blir åtalad eller dömd är så oproportionerligt stor. Även om han skulle avföras eller frias på alla punkter, så är redan skadan så stor att den knappt är överblickbar.

Juridiska eller politiska bedömningar? Vi bör kunna känna oss säkra på att slippa inflation i brottsrubriceringar, där vi just nu i fallet sexualbrott har ett så vitt våldtäktsbegrepp att det börjar förlora sin innebörd. Vi har som medborgare rätt att förvänta oss att vi skall bli behandlade utifrån lagens principer och metoder oavsett om ett mål är politiskt känsligt eller inte.  Det är en grundläggande skillnad mellan rättsväsendet i traditionellt totalitära stater och moderna demokratier — eller snarare, det bör vara en skillnad.

Förutsägbarhet, där vi bör kunna förvänta oss att olika typer av mål bedöms efter likartade principer, så att man kan förutse rutiner, informationstillgång, behandling etcetera. Det skall inte vara olika för olika kategorier brott, utan man skall kunna lita på att juridiska bedömningar är förutsägbara. I detta ligger också att man inte skall vara rättslös i vissa typer av mål, utan att man hela tiden skall kunna lita på att bli rimligt behandlad. Att till exempel bli häktad utan att få tillgång till materien i anklagelser eller bevisning gör en människa rättslös.

Rättsidealen

I Sverige räknar vi oss själva som en rättsstat. Då har vi ideal att leva upp till. Vill vi kunna leva upp till sådana ideal får vi anstränga oss lite.

Vi måste i så fall göra det socialt och politiskt omöjligt att driva en politisk agenda i rättssalen, oavsett om det handlar om politiskt tillsatta tjänstemän eller om jurister med en egen agenda. I Sverige har vi dessutom i praktiken avskaffat tjänstemannaansvaret, vilket inte är någon direkt bra förutsättning för att faktiskt leva upp till sådana ideal. I fallet Assange känns det som det finns politik med i spel, vilket är obehagligt. Dessutom har vi åklagare och talesmän som gömmer sig bakom att prata om rutin i svenska sexualbrottsmål, istället för att i sak försvara uppenbart skrattretande ageranden.

Vi omvandlar oss till en rättslig bananmonarki, medan vårt rättsväsendes agerande blir utskrattat av andra rättsstaters journalister och jurister. Vi har genom vår rättsliga inkompetens skapat en situation där en internationellt stridbar människa blivit lovligt byte för alla de stater som har ett horn i sidan till honom och hans organisation. Vi har genom vår inkompetens sett till att en icke rättsligt dömd företrädare för yttrande- och informationsfrihet nu förknippas med ordet ”rape” i de stora sökmotorerna.

Bra jobbat Sverige.