Konsten att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt

Jag noterade att det uppstått lite bråk i en flashbacktråd. Bråket handlade om Assange och anklagelsen mot vissa ”tongivande” piratpartister att de tagit sina händer från honom och därmed sviker våra ideal…

Rickard Olsson har gjort några tappra försök att förklara att vi inte alls brutit något samarbete med WikiLeaks, inte heller uttalat oss om skuldfrågan eller på något annat sätt lagt oss i saker vi inte vet något om.

Genast kommer det moteld med innebörden att hur kan han inte veta? Och har han inte läst förundersökningen? Varför följer han inte WikiLeaks anda och går direkt till källan? Och han vill ju bara inte ta ställning eftersom han är ”politiker”.

Amsterdam Wikileaks rally 12

På något sätt känns det så typiskt den sortens diskussioner, där alla bara måste ha en åsikt i skuldfrågan. Att inse att man inte vet, att man inte har något att vinna utan bara kan ställa till skada för de inblandades integritet och rättssäkerhet genom att lägga sig i är inte ett populärt förhållningssätt. Då ses man som feg, för världen är svart och vit och alla vet vad som är sant.

Att inte ta ställning helt enkelt för att det är korkat

Men snälla alla ni som bestämt er för vem som ljuger, inse att ni inte har en aning utan bara gissar. Inser ni det, så inser ni också att det finns en hel räcka riktigt dåliga idéer:

  • Att dra igång en #prataomdet-kampanj är en fantastisk idé i de flesta sammanhang. Men i just denna kontext innebär det att varje inlägg i den kampanjen i praktiken säger att Assange är skyldig. Det spelar faktiskt ingen roll om man påstår att man inte tar ställning, för bara det att man måste förtydliga sig betyder att skadan redan är skedd.
  • Att hänga ut tjejerna som anmälde Assange med namn, ålder, bilder, adresser och så vidare är så fruktansvärt respektlöst att det knappt går att försvara ens om man är övertygad om att de ljuger. På lösa boliner och med rent machiavelliska indiciekedjor föraktar och förkastar man alla enkla förklaringar och tillskriver tjejerna motiv och egenskaper man faktiskt inte vet något om.
  • Att gräva fram och läcka sekretessbelagda förundersökningsprotokoll i ett ännu inte avslutat fall är rent förkastligt. Förundersökningssekretess finns där för att skuldfrågan skall avgöras i domstol snarare än i media eller av en lynchmobb – så det går emot alla rättsprinciper som ligger till grund för ett demokratiskt samhälle. Vi kan diskutera metafrågor utan att inkräkta på de inblandades, eller förundersökningens integritet.

Jämförelser har gjorts mot The Pirate Bay-rättegången, men där visste vi redan så gott som allt om själva materien i målet. Övervägande delen av det som diskuterades handlade om rimligheten i såväl den brottsliga beskrivningen i sig, i själva rättsprocessen som sådan, mixen av straff- och civilrätt, i pläderingarna, i skadeståndskraven, den tekniska ”bevisningen” och i de bakomliggande lagrummen.

Så det är oftast dåligt att föregripa rättsprocessen och göra diverse bloggar, artiklar och diskussionsforum till en offentlighetens rättssal, där folk ofta inte ens har anständigheten att villkora sina utsagor till att skuld fastställts (eller inte) i domstol.

Däremot är det en utmärkt idé att granska hur rättsfallet faktiskt sköts, till exempel:

  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att Assange (med viss rätt misstänker jag) enligt egen utsago fått ett OK att resa, för att sedan omedelbart bli lyst.
  • Att ifrågasätta varför Assange tvärtemot internationella konventioner inte fått alla papper översatta till sitt modersmål.
  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att man hellre mer eller mindre missbrukar andemeningen med europeiska arresteringsordrar hellre än sätter en förhörsledare på flyget till England.

Att hålla isär äpplen och päron

Att ta ställning för WikiLeaks innebär inte att man måste säga att Assange är oskyldig, det finns ingen automatisk koppling mellan dessa ställningstaganden. Samtidigt upplever jag det som obehagligt med alla menande inlägg som pliktskyldigast hänger på ett avslutande stycke om att de inte tar ställning i skuldfrågan, när det är precis just det de gör. Låt mig klargöra:

  • Är någon en kvinnlig chauvinist, så innebär det inte att hon per automatik roar sig med att dra män i smutsen genom falska anmälningar och andra hämndaktioner.
  • Är någon en manlig chauvinist, så innebär det inte att han per automatik är våldtäktsman eller roar sig med att sexuellt ofreda kvinnor.
  • Att det svärmar av betuttade män/kvinnor kring en kändis, gör inte automatisk kändisen till någon man bör misstänka för övergrepp. Men också omvänt, så innebär det inte att de som limmar få skylla sig själva oavsett vad.
  • Att någon upplever obehag inför sexuellt relaterade upplevelser skall alltid tas på allvar, men innebär inte att någon av självklarhet gjort sig skyldig till en straffbar handling.

Sånt är ofta svårt att minnas, eftersom vi har en ständig tendens att rationalisera och generalisera.

Vi har oerhört svårt överlag att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, vi är ofta binära i vårt synsätt på saker och ting. Verkligheten är lite mer komplex än så är jag rädd, så även om rationaliseringar och generaliseringar är bra verktyg, så är det en fördel om vi är större än så.

Vi kan gärna diskutera frågan om anklagelserna mot Assange, men då är det med stor sannolikhet mer konstruktivt att diskutera hur det sköts än de inblandades motiv, skuld, tadel och vandel. Vi kan gärna också diskutera de lagar som ligger till grund för anmälan och om de är vettigt utformade. Hur löser man till exempel den nästan paradoxala motsättningen att det är svårt att hindra rättslöshet antingen för de som blir våldtagna/ofredade, eller för de som blir anklagade – beroende på vilka bedömningsgrunder man väljer?

Kontentan av hela resonemanget är att det egentligen bara finns en rimlig hållning och det är att avvakta i själva skuldfrågan. Att inte blanda ihop frågor om WikiLeaks värde och öde med Assanges eventuella skuld eller oskuld och att låta bli att kedja fast vare sig honom eller tjejerna vid någon skampåle.

Kika gärna på ”dokumentären”, men notera också att den inte slipper kritik.

Assange och sexanklagelserna

Jag har verkligen försökt att hålla tand för tunga om anklagelserna mot Assange. Vi vet faktiskt inte så mycket och rättsmaskineriets kvarnar har inte malt färdigt. Ämnet är verkligen minerat område.

Det här inlägget är inte om WikiLeaks, och man bör försöka att skilja de två sakerna åt.

Jag säger minerat område eftersom det är nästan omöjligt att uttala sig utan att snabbt hamna i ytterlighetsposition. Antingen i radikalfeministfacket, där spontanreaktionen är utan eld, ingen rök — eller i antifeminist-/fanboi-facket, där kvinnorna måste vara konspiratörer och anklagelserna falska.

Båda dessa ytterlighetspositioner är idiotiska.

Vi vet som sagt inte så mycket och att spekulera är riskabelt. Däremot innebär inte det att man inte kan ha åsikter om det som ändå läckt ut och då tycks fallet väldigt tunt.

Anklagelserna är vaga, beror i hög grad på kontext och syfte och är oerhört svåra att bevisa. Situationen kompliceras ytterligare av undermåliga inledande förhör, att båda till att börja med frivilligt haft sex med Assange, att kvinna A skrivit i tidningen att de inte alls är rädda och att Assange inte är våldsam — samt att de tycks ha försökt dölja bevisning. Detta skriver jag inte för att racka ner på kvinnorna, utan det är en naturlig följd av sammanhanget och kraven på rättssäkerhet.

Allt det här betyder förstås inte att kvinnorna ljuger. De kan mycket väl tala sanning från första till sista stavelsen, åtminstone om sin egen upplevelse av situationen. Inte heller betyder det därför att det automatiskt är straffbart — allt man inte gillar är inte straffbart. Såvitt jag förstår beror det väl i hög grad på uppsåt och grad av kommunikation. Allt det där är dock rättens sak att bedöma, sen får vi kritisera bedömningen om vi inte håller med.

Innan det kommit så långt skall vi däremot vara försiktiga med stämplar som förövare och brottsoffer, för det är ännu inte klart om det finns en förövare eller några brottsoffer.

Värre är misstanken om särbehandling.

Det har påpekats att det endast finns ett annat svenskt fall av sexualbrott som lett till internationell efterlysning. I det fallet fanns flera våldtäktsanklagelser såväl som anklagelser om övergrepp mot barn. Det saknar i princip motstycke att någon efterlysts på det sättet och hamnat på Interpols lista för en anklagelse om sexuellt ofredande och den mildaste formen av våldtäktsanklagelse.

Det har också påpekats att systemet med internationella efterlysningar är menat för de fall där någon redan står formellt anklagad för ett brott och har flytt åtal eller dom, inte för att kalla till förhör innan man ens beslutat sig för om anklagelserna skall leda till åtal. Redan som det är missbrukas systemet, vilket gör det oerhört dyrt och minskar dess effektivitet.

Det har påpekats att proportionalitetsprincipen kräver att man söker lösa problemet på ett så enkelt sätt som situationen medger. I det här fallet tycks den punkten ha gått helt överstyr. Åklagarsidan har inte utnyttjat de möjligheter som givits, vare sig innan eller efter att Assange lämnat landet, utan istället valt att ta till tvångsmedel. Det här är ganska typiskt svenskt och något vi inte bör vara speciellt stolta över.

Ännu mer obehagligt är misstanken om fulspel och politiska förtecken.

Det är inte alls orimligt att undra över om den abnormt utdragna processen i det här fallet handlar om att hålla Assange under kontroll till dess USA kan begära honom utlämnad? Det har gått tre månader och man har ännu inte ens bestämt sig för om man skall åtala. Visst, åklagaren säger att det inte har med saken att göra, men det är ändå precis de konsekvenser lagens långsamma kvarnar kan få. I nuläget har inte USA på fötterna för en sådan begäran, men om de lyckas hitta något att verkligen åtala Assange för, så hamnar sakerna i ett annat läge.

Om vi lyckas få Assange utlämnad från Storbritannien, vilket inte alls är självklart med nuvarande anklagelser, så är det dags att skärpa till sig.

Förhör honom omedelbart, gärna nu på plats i Storbritannien, och fatta sedan ett beslut om det är dags för rättegång eller dags att lägga ner förundersökningen. Gör detta snabbt, så att vi slutar dra hela den här historien i långbänk. Driv inte heller processen vidare om det inte finns sådan bevisning att en fällande dom är trolig, eller åtminstone möjlig. Ge Assange någon form av garantier om att han inte kommer att utlämnas vidare till USA.

Som sagt, även om jag tycker det ser tunt ut, så har jag ingen definitiv uppfattning om rättsfrågan. Behandlingen av ärendet däremot är skrattretande och gör oss till internationella pajaser.

Vårt rättssystem är i behov av reform

Julian Assange, WikiLeaks grundare har nu häktats i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande. Häktningen innebär en internationell efterlysning, vilket torde passa ett antal stater som hand i handske, då de inget hellre skulle vilja än att få ett lagligt skäl att plocka honom.

Skälet till häktningen är enligt åklagaren att få till ett förhör. Det ter sig smått absurt, då Assange själv har uttryckt förvåning att han inte förhörts långt tidigare.

Assange har faktiskt själv föreslagit att låta sig förhöras antingen på ambassad och/eller via videolänk. Dessa erbjudanden har summariskt förkastats utan att något skäl angetts. Förslag om lämpliga datum för förhör har också förkastats av olika skäl, inget av dessa skäl har med Assange själv att göra. Framför allt tycks inga verkliga försök att faktiskt komma överens med Assange och helt vänligt be honom inställa sig till förhör i Sverige ha gjorts.

Istället går man på häktning, som om Assange skulle ha flytt rättvisan. Man pratar faktiskt om flyktrisk, vilket just i fallet Assange blir lite lustigt då han knappast är osynlig eller visat några tecken på att vilja fly. Innan Assange lämnade landet i september, så kontrollerade hans advokat att inga hinder förelåg. Det vill säga att det inte existerade något reseförbud eller några hindrande tvångsåtgärder. Det fanns inga sådana hinder då, varför Assange reste för att sköta sina internationella åtaganden. Vid tillfället hade han hållit sig kvar i Sverige längre än planerat i förhoppningen att kunna förhöras och snabbt reda ut vad han ansåg vara rena dumheterna.

Ett otroligt hattande fram och tillbaka

Fallet Assange är överhuvudtaget rätt märkligt. Det är faktiskt möjligt att det skett något som i någon bemärkelse är brottsligt, det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det skall man överhuvudtaget vara försiktig med. Det är dock smått fantastiskt att fallet hoppat fram och tillbaka som en jojo.

I förstaläget har en jouråklagare anhållit Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och/eller sexuellt ofredande. Beslutet fattades utan att Assange själv kontaktats eller hörts. Jouråklagaren har dessutom klantat sig rejält och bekräftat för pressen att Assange var anhållen, vilket drog igång en mediacirkus innan ens Assange själv var medveten om anmälan.

Inom ett par dygn drogs anhållandet och våldtäktsutredningen tillbaka, efter att chefsåklagare Eva Finné tittat på anmälan.

Fallet har sedan öppnats igen, den här gången av överåklagaren Marianne Ny som anser att man inte ”vänt på alla stenar i fallet” och att det finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts”. Borgström som är målsägandebiträde till de två kvinnorna blev jättenöjd med vad han upplevde som en skärpning av den ursprungliga brottsrubriceringen.

Åklagarna har lekt tripp trapp trull. Under hela den leken har en sak lyst med sin frånvaro: Bevisningen, där åklagaren i och för sig påstår att sådan information som är brukligt att dela i sådana här fall getts till Assange och hans försvarare. Om så är fallet bör man nog fråga sig hur svenska regler egentligen ser ut, för det är ett ganska rejält underbetyg när försvararna påstår att det är omöjligt att bemöta anklagelserna på grund av informationsbrist. Den bristen har tydligen varit så grav att det är en nyhet för försvarsadvokaterna att en anhållan gjordes redan i slutet av september…

När nu en internationell efterlysning går ut efter häktningen, medan ett överklagande redan ligger på hovrättens bord, så får överåklagare Marianne Ny med rätta en del ganska giftig kritik. Den kritiken slår hon ifrån sig på samma sätt som kritiken om bevisningen, med att hon följer normala svenska rutiner för sexualbrottsärenden. Om det stämmer, så finns en del att göra här, minst sagt.

Det tycks nu faktiskt som om hovrätten inte är lika pigg på häktningen som tingsrätten var, men det återstår att se.

Fallet ter sig alltmer som en rättslig cirkus där alla domptörerna har sina piskor att klatscha med. Sexualbrott har i Sverige en slags rättslig särställning som innebär att sådana grundläggande saker som proportionalitet, rimlighet, hänsyn och logik blir överkurs. Det är det prima exemplet på hur saker urartar när det går politik i rättsliga frågor. Hade Assange blivit anklagad för något annat än just sexualbrott, så hade historien vid det här laget med all sannolikhet varit överstånden.

Den svenska rättsstatens reformbehov

Svenskt rättsväsende tycks ha ett behov av att lyfta sig i håret en aning. Dels har vi politiskt tillsatta lekmannadomare på tingrättsnivå. Dessa tycks ha lite svårt med bevisbedömning och juridiska bedömningar i allmänhet. Dels tycks politisk agenda ha fått leta sig in i åklagarväsendet. Överhuvudtaget tycks vårt rättsväsende bli alltmer politiserat. Idealet är annars att rättsväsende och politik har vattentäta skott mellan sig. Rättsväsendet och dess bedömningar är och bör vara en noggrant sammanhållen och logisk enhet. I annat fall kommer snabbt centrala värden att gå till spillo.

De saker som ligger i farozonen när politiken inkräktar är:

Rimlighetsbedömningar, där misstag får löjeväckande men allvarliga konsekvenser. I fallet Assange borde det varit rimligt att inte dra igång en mediacirkus, att försöka få kontakt istället för att anhålla, att göra en överenskommelse istället för att häkta — helt enkelt för att skadan för Assange i det fall han faktiskt inte blir åtalad eller dömd är så oproportionerligt stor. Även om han skulle avföras eller frias på alla punkter, så är redan skadan så stor att den knappt är överblickbar.

Juridiska eller politiska bedömningar? Vi bör kunna känna oss säkra på att slippa inflation i brottsrubriceringar, där vi just nu i fallet sexualbrott har ett så vitt våldtäktsbegrepp att det börjar förlora sin innebörd. Vi har som medborgare rätt att förvänta oss att vi skall bli behandlade utifrån lagens principer och metoder oavsett om ett mål är politiskt känsligt eller inte.  Det är en grundläggande skillnad mellan rättsväsendet i traditionellt totalitära stater och moderna demokratier — eller snarare, det bör vara en skillnad.

Förutsägbarhet, där vi bör kunna förvänta oss att olika typer av mål bedöms efter likartade principer, så att man kan förutse rutiner, informationstillgång, behandling etcetera. Det skall inte vara olika för olika kategorier brott, utan man skall kunna lita på att juridiska bedömningar är förutsägbara. I detta ligger också att man inte skall vara rättslös i vissa typer av mål, utan att man hela tiden skall kunna lita på att bli rimligt behandlad. Att till exempel bli häktad utan att få tillgång till materien i anklagelser eller bevisning gör en människa rättslös.

Rättsidealen

I Sverige räknar vi oss själva som en rättsstat. Då har vi ideal att leva upp till. Vill vi kunna leva upp till sådana ideal får vi anstränga oss lite.

Vi måste i så fall göra det socialt och politiskt omöjligt att driva en politisk agenda i rättssalen, oavsett om det handlar om politiskt tillsatta tjänstemän eller om jurister med en egen agenda. I Sverige har vi dessutom i praktiken avskaffat tjänstemannaansvaret, vilket inte är någon direkt bra förutsättning för att faktiskt leva upp till sådana ideal. I fallet Assange känns det som det finns politik med i spel, vilket är obehagligt. Dessutom har vi åklagare och talesmän som gömmer sig bakom att prata om rutin i svenska sexualbrottsmål, istället för att i sak försvara uppenbart skrattretande ageranden.

Vi omvandlar oss till en rättslig bananmonarki, medan vårt rättsväsendes agerande blir utskrattat av andra rättsstaters journalister och jurister. Vi har genom vår rättsliga inkompetens skapat en situation där en internationellt stridbar människa blivit lovligt byte för alla de stater som har ett horn i sidan till honom och hans organisation. Vi har genom vår inkompetens sett till att en icke rättsligt dömd företrädare för yttrande- och informationsfrihet nu förknippas med ordet ”rape” i de stora sökmotorerna.

Bra jobbat Sverige.