Facket är båd vän och fiende…

När McDonalds för tredje gången på ganska kort tid får byxorna neddragna i media, så skrattar många rått. Än mer skrattas det åt CUF, som stuckit ut hakan med sin ”fucka facket”-historia. Själv känner jag en slags sorg över att frågan behandlas så ytligt: alla förenklar verkligheten utifrån sina egna favoritfördomar…

Jag själv har inte precis varit en fackets vän på den här bloggen, inte till min retorik i alla fall. Men skenet kan bedra en smula, för om facket inte fanns tror jag vi skulle bli tvungna att uppfinna det. Eller för att vara mer precis, så kommer vi alltid att behöva någon slags fack så länge det finns fler som vill ha jobb än det finns arbetstillfällen.

fallen arches

Vi måste å andra sidan ha en situation som uppmuntrar till skapande av arbetstillfällen. Vi måste också ha en situation som inte premierar vissa grupper på arbetsmarknaden framför andra, samtidigt som den som arbetar måste kunna känna en viss grundtrygghet för att kunna leva sitt liv utan ständig emotionell stress.

Det sägs att inget näringsområde i Sverige är så grått som restaurangindustrin och det är inget annat att förvänta sig när vi som kunder tror en pizza skall kosta 50 spänn, när kostnaden för att baka pizzan betyder att överskottet bara är några enstaka kronor (jag har sett en pizzeriaägares uträkningar).

mcdonalds feed

I McDonalds fall så har restaurangägare kapat hörnen i kurvorna med oseriösa städkontrakt, med märkningsfusk på mat och genom att tvinga anställda att stämpla ut trots att de faktiskt har arbetstid. Allt handlar naturligtvis om att sänka kostnaderna, eftersom marginalerna är så små.

Självklart behövs ett fungerande fack som kan se till att kurvorna inte kapas på bekostnad av de anställda, men samtidigt är den enda verkliga vägen framåt att öka marginalerna på något annat sätt. Observera att det inte är menat som försvar för McDonalds, som med all sannolikhet har fullständigt klart för sig vad som pågår, även om det är enskilda restaurangägare som syndat.

Det man göra för att öka marginalerna är att: höja priserna, sänka kvaliteten på råvarorna, minska investeringarna i miljön eller försämra servicen (med färre anställda som följd). Eller också kan man förändra villkoren för verksamheten avtalsvägen, eller genom att sänka skatter och avgifter. Det är inte bekvämt något av det, men det är verkligheten för många restaurangägare.

Oavsett vilken metod man väljer eller inte väljer, så kommer varje restaurangägare som hänger på marginalen att frestas knuffa på reglerna. Vissa är naturligtvis svin som gör det utan att fundera en sekund eller ens känna sig skyldiga när de gör det, medan det för andra blir en handling i desperation.

Det är naturligtvis inte fackets uppgift att värna arbetsgivaranas intressen, å andra sidan har de i Sverige varit så tongivande i politiken att de inte frias från ansvar för hur situationen ser ut. Facket har drivit den politiska utvecklingen genom sitt giftermål med socialdemokraterna. De har inte bara företrätt sina medlemmar på arbetsmarknaden, utan varit delaktiga i att skapa det högskattesamhälle vi lever i och därmed de ekonomiska villkor företagare lever under. Facket har till och med själva blivit industrialister och sitter inte sällan i styrelser för samma företag där de sedan förutsätts företräda de anställda. Det blir för att vara lite elak som en scen ur ”Animal Farm”.

Facket har blivit en mäktig politisk kraft, så mäktig att man till och med kan fråga sig om inte deras enögdhet blivit destruktiv? För det är väl det som CUF egentligen är ute efter med sitt lite infantila ”fucka facket”? För den som står utanför och tittar på hur saker och ting fungerar, så finns det poänger med att ifrågasätta. Inte minst de regler som tycks vara anpassade för att skydda de som redan är inne — medan de som vill in får banka på porten…

Facket svar på den frågan har alltför ofta varit ett ”meh”, eller i princip att de företagare som inte kan få det att bära sig efter regelboken får lägga ner. Inte en enda undran om regelboken är så snäv att den är nästan omöjlig att överleva utan att fuska lite? Säger man något om skatterna, eller fackets allmänpolitiska gärning så får man hela arbetarrörelsen i huvudet, trots att skatter inte sällan är ett stort problem för små företag utan stor omsättning — ofta skillnaden mellan bärighet och förlust.

Allting hänger ihop, vilket är lätt att förstå om man faktiskt tar sig tid att tänka efter. Samhällets situation, liksom arbetsmarknadens är en spänning mellan olika krafter — och så fort det uppstår obalans får någon sitta emellan.

Så vi bör varken sträva efter att ”fucka facket”, eller att ge det makten att diktera arbetsmarknadens villkor heller. Istället bör vi sträva efter att balansen upprätthålls så att ingen får sitta emellan oförtjänt.

Facket måste hitta tillbaka till sina centrala funktioner, vilket är att skydda sina medlemmar och förhandla för deras räkning. När bemanningsföretagen var på tapeten sa facket ”meh”. När det skall göras nedskärningar så säger de ”meh” (om du är medlem vill säga, för annars är du nästan garanterat rökt). Inom min bekantskapskrets har jag varit med om att facket kontaktats vid tre eller fyra tillfällen, vid ett tillfälle på ”fel” sida skranket. Inte i något av fallen upplever jag att facket gjorde sitt jobb. Vill man som arbetsgivare manövrera förbi facket, så gäller det bara att vara tillräckligt fräck och oärlig, så löser det sig.

Jag upplever det som mycket tråkigt, eftersom ett väl fungerande fack är viktigt — särskilt i dåliga tider, då arbetsgivare kan känna sig ganska säkra på att hitta andra som vill jobba om de kickar ut någon. Det är viktigare att facket ägnar sig åt att skydda de anställda från övertramp, än att skatteregler, avgifter och arbetsmarknadslagar omhuldas så till den milda grad att ungdomar, invandrare och andra ”outsiders” på arbetsmarknaden stängs ute.

Det jag saknar är en konsekvensanalys och en öppen diskussion om hur reglerna slår, om de kan förbättras eller förändras i ljuset av konsekvenserna och om de ens är nödvändiga. Det behövs också en diskussion om hur företagen faktiska villkor ser ut, och om de är rimliga. Det vi däremot inte skall göra är att ”fucka facket”, förutsatt förstås att facket ägnar mer energi åt sina medlemmar än åt politiken.

Utan efterfrågan inga daglönare

Jag har ända sedan ”Nisse på Manpower” känt mig klart ambivalent inför hela idén med bemanningsföretag. För mig var det hela som en fortsättning på timanställningsproblematiken: Det vill säga att folk inte får en riktig tjänst på grund av anställningsstopp och annat otyg — men jobbar ändå, eftersom jobbet måste göras.

När jag under sena nittiotalet arbetade i ett långtida projekt som var på väg att avslutas, så var bemanningsföretag ett av alternativen mina arbetskamrater sökte sig till. Även jag gick igenom information och villkor, och funderade på vad dessa skulle innebära för mig? Det kändes oerhört obekvämt, och som tur är blev det aldrig aktuellt eftersom jag började jobba med min bloggpolare Göran i hans dåvarande företag.

Jag upplevde att tjänst på något av dessa företag skulle göra mig smått rättslös. Jag skulle aldrig kunna styra hur och när jag arbetade, något som är viktigt för mig, och jag skulle i andra änden aldrig kunna lita på att få tillräckligt med arbete.

Kanske är det mina egna fördomar som bekräftas när jag ser uppdrag granskning, men det är oerhört svårt att förhålla sig oberörd till ”de nya daglönarna”. Lika svårt att inte bli förbannad på de företag som har som affärsidé att göra folk mer eller mindre livegna, och de som använder sig av dessa.

Lars-Erick Forsgren kommer med viktiga poänger i sin artikel om just ”de nya daglönarna”:

Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.

Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.

Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.

Som man kan skönja redan i Lars-Ericks inlägg är att problemet har många bottnar. Den som är lagd åt vänster kommer säkert att primärt spinna på hålen i lagstiftningen som gör branschen möjlig, liksom på den ”girighet” som gör att branschen växer som ogräs. Den som är marknadsliberal kommer snarare att anse att det är vår nuvarande arbetsmarknadslagstiftning som är boven i dramat.

Någonstans i kombinationen av dessa två analyser ligger nog sanningen.

Klart är att det krävdes öppningar i lagstiftningen för att fenomenet skulle kunna etableras. Det kan säkert någon vänsterlagd person proklamera som ”nyliberalismens triumf”, men då missar man nog en viktig del av poängen (och inte bara för att man inte använder rätt begrepp). Den andra delen av fenomenet är som jag ser det hur vår arbetsmarknad fungerar, vilket är ett klart underbetyg till hela paketet av arbetsmarknadslagstiftning.

För att plocka in någon från ett bemanningsföretag är faktiskt dyrare per timme än att ha någon anställd, helt enkelt av den simpla anledningen att dessa företag i annat fall inte skulle ha råd att existera. Ändå väljer företag till och med att kicka ut folk, bara för att hyra in exakt samma människor via bemanningsföretagen. Vad säger det om dynamiken på arbetsmarknaden? Vad säger det om facket? Vad säger det om lagstiftningen?

Företagen vinner på affären trots dyrare timpeng, helt enkelt för att en fast anställning innebär ett så stort och långsiktigt ansvar. Trots dyrare timpeng, innebär den ”ökade flexibiliteten” att man kan plocka in eller låta bli att plocka in folk beroende på behov –men även att man kan ”kommendera” dem att arbeta när som helst, snarare än att skapa långsiktiga relationer med tillhörande överenskommelser. Nog kan man tycka att sådana resonemang är väl kortsiktiga, och det är de, men till viss del har det faktiskt med den statiska svenska arbetsmarknaden att göra.

Timanställningshelvetet

Det är inte något underverk att timanställningar, projektanställningar och andra visstidsanställningar blivit en av de vanligaste anställningsformerna i det moderna samhället. Jag känner många i min egen ålder och yngre som aldrig haft en tillsvidareanställning, utan hoppat från den ena visstidsanställningen till den andra. Tjugofem år och guldklocka är delvis en historisk relik, och det är nog bara att acceptera. Problemet är snarare när det får urarta och när avarterna börjar ta för stor plats.

Värre är också alla dessa timanställningar som används där normala anställningar skulle göra sig bättre.

Det är nämligen skillnad på att ta en projektanställning som varar över en bestämd period, och att bli timanställd eller hyras in från bemanningsföretag. Skillnaden är vilka rättigheter och skyldigheter man har. Som timanställd har man nästan inga rättigheter alls. Man är i allra högsta grad daglönare, och den enda tryggheten man kan hoppas på är att göra sig oumbärlig. Det är inte en trevlig situation när timanställningar används som ersättning för fasta anställningar, och där är den offentliga sektorn minst lika goda kålsupare som privata företag — i många fall värre enligt min egen erfarenhet. Att hyras in från bemanningsföretag är faktiskt ett steg upp från timanställningen ur den synvinkeln, för där har man i alla fall någon form av ersättning för de dagar då bemanningsföretaget inte sätter en i arbete. Rättslösheten är däremot väldigt lik, och man bör inte göra sig obekväm om man vill bli långvarig.

Jag har egen erfarenhet av hur man kan bli utmanövrerad av ingen orsak alls. I det ena fallet var det medvetet och direkt förtal som gjorde att jag helt enkelt inte fick några timmar, i det andra fallet var det rena dumheter som ledde till skvaller som ledde vidare till att jag ”försvann” ur arbetsledarnas fokus. I båda fallen hade det i allra högsta grad med mitt dåvarande utseende att göra. Jag var musiker och spelade tung och dansant rock, klädde mig i skinnpaj och hade långt hår och skägg. I fall nummer två jobbade jag på ”torken” på ett sjukhus, och blev en dag överskickad till metadonavdelningen för att backa upp dem. Någon idiot fick för sig att jag nog använde narkotika, för det är väl självklart att alla långhåriga skäggiga rockers är påtända? Resultatet blev ett rykte, och som med alla rykten gick det inte att konfrontera, vilket gjorde att jag blev ”obekväm” — exit stage left.

Bemanningsföretagens livsrum

Jag har pratat med generationen över mig, mer bestämt med en kollega till min salig far, som hamnade i läget att han inte längre kunde vara timanställd på grund av lagstiftningen. Det innebar att han fick sluta på en arbetsplats där han faktiskt trivdes och där han dessutom behövdes.

Det är i detta livrum bemanningsföretagen lever. Just denna person valde en annan väg, men han skulle mycket väl kunnat gå till ett bemanningsföretag och sedan fortsatt arbeta på samma arbetsplats, fast då till en högre kostnad per timme för arbetsgivaren. Dessa företag lever på att fasta anställningar är ett så stort projekt, och ofta något som sparas på, medan timanställningarna kringskurits för att bakvägen försöka att ändå tvinga fram fasta anställningar.

Det är ett sjukt system, men vi löser det inte enbart genom att peka finger mot Manpower, Proffice och deras gelikar. Facket måste naturligtvis sätta ner stöveln här, om de skall ha något existensberättigande — det duger liksom inte att försvara systemet, och sedan inte ta itu med de avarter det resulterar i.

Ännu bättre vore nog att luckra upp lagarna kring fasta anställningar, så att vi en gång för alla lämnar föreställningen om en värld där man går ut grundskolan, börjar på bruket, arbetar femtio år på samma ställe, stämplar ut för sista gången och får sin guldklocka. Världen har förändrats och vi måste nog förändras med den om vi vill ha regler som speglar verkligheten. Det vore nog bra om de lagar som gör skillnaderna så stora mellan bemanningsföretagens anställningsvillkor och de fasta anställningarna sågs över. Om dessa hamnar närmare varandra, så kommer det inte vara fullt så lätt att tälja guld genom att driva eller anlita bemanningsföretag.

Grundproblemet som jag ser det är alltså den trubbiga inbesparingen av personal som faktiskt behövs. Det i sin tur beror på åtagandet en fast anställning innebär, vilket gör det tacksamt att spara på. Det kompenseras genom timanställningar och i sista ledet genom personalhyra, vilka båda två blivit vägar att kringå hur lagarna var tänkta att fungera.

Kan vi skapa en mer dynamisk arbetsmarknad, där säkerheten för den anställde mer handlar om att det är lätt att få jobb än att det är svårt att bli av med det, så dödar vi en stor del av bemanningsföretagens livsrum.

Utan efterfrågan inga daglönare.