Tröskeln till vuxenvärlden

Jag kommenterade Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv igår utan att ha läst den. När jag skrev inlägget hade jag inte tillgång till rapporten, så jag stödde mig på nyhetsrapporteringen om den. Nu har jag skummat rapporten.

Jag är fortfarande lika kritisk till förslaget att differentiera tillgången till studiemedel baserat på studieval. Alla mina argument mot det kvarstår. Under det senaste dygnet har jag dessutom fått fler till skänks av slagfärdiga skribenter. Steve Jobs och kalligrafin, JK Rowlings ekonomiska betydelse med fler exempel.  I och för sig tycker jag nu när jag läst rapporten att diskussionen om detta förlorade proportionerna lite grann (inklusive mitt eget inlägg). Bidragsdelen är trots allt inte hela studiemedlet – lånedelen utgör ungefär sjuttio procent. Det betyder att såväl Svenskt Näringsliv som deras motståndare kanske överdriver betydelsen av det en smula.

Den grupp av ”slöstudenter” som inte hittar ett alternativt till studier för sin försörjning och därför läser lite för mållöst för Svenskt Näringslivs smak går kanske inte under utan bidragsdelen. Det kan mycket väl hända att heltidsstudier är deras bästa val även med det nya systemet. Frågan om deras bevekelsegrunder för studier är inte helt lätt att analysera. Men oavsett det så är förslaget enligt min mening ett exempel på en onödig statlig ekonomisk styrning. Jag tycker man ska ha goda skäl och vara ganska säker på vad det får för effekter innan staten genom ekonomiska sanktioner eller belöningar går in och styr en marknad.

Svenskt Näringsliv verkar själva ha insett att just denna del av rapporten var lite väl drastisk. Idag försäkrar Urban Bäckström att man inte varit ute efter att sänka stödet till humaniorastudenter. Det är bra. För jag tycker Konsten att strula till ett liv försöker angripa ett reellt och viktigt problem från en ny och intressant infallsvinkel. Det vore synd om rapportens hela genomslag beror på en proportionslös tolkning av en enda liten del av det som den innehåller.

Idén att sammanföra det arbetsmarknadspolitiska problemet att unga är utestängda från arbetsmarknaden och det utbildningspolitiska problemet att svenska studenter tar längre tid på sig att ta examen än studenter i andra länder är det inget fel på. Det låter logiskt att de är en del av samma struktur. Det är inte heller fel att sätta fingret på den grupp universitetsstuderande som egentligen snarare är arbetslösa som fördriver tiden med kurser de egentligen inte vet om det kommer ha nytta kanske bara för att de saknar en annan försörjningsväg än studiemedel. Att fundera på hur vi bäst hjälper dem ur den situationen är lovvärt.

I rapporten föreslår rapportförfattarna åtgärder från två håll – det arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska. Det låter också rimligt. En serie åtgärder är för att se till att högskolor inte används som arbetsmarknadspolitiska åtgärder, genom att göra det lättare för ungdomar att hitta arbete. (Vi känner igen dem från andra rapporter och förslag från Svenskt Näringsliv.)

  • Förbättra företagsklimatet lokalt och nationellt för att minska ungdomsarbetslösheten.
  • Lägre ingångslöner.
  • Modernare anställningsskydd.
  • En skola där fler än 75 procent får fullständiga slutbetyg.

En serie åtgärder är till för att ge incitament till rätt utbildningsval, så att ungdomar inte hamnar på lågproduktiva utbildningar (Det är den första av dessa jag är kritisk mot):

  • Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
  • Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktig nytta för framtiden.
  • Förbättra tillgängligheten till samhällsekonomiskt värdefulla utbildningar, t.ex. läkarutbildningen.

En tredje grupp åtgärder handlar om att öka den avkastning utbildningssatsningar ger (också typiska Svenskt Näringslivs förslag):

  • Sänk progressiviteten i skattesystemet, för det första genom avskaffad värnskatt.
  • Öka lönespridningen för större möjligheter till lönekarriär. Av samma skäl bör den offentliga sektorn reformeras.

Som ni vet är jag anhängare av marknadsekonomi och tror att det svenska samhället skulle må bra av avregleringar och en liberalisering. Alltså tror jag Svenskt Näringsliv har rätt i att om vi ska minska tröskeln in i vuxenvärlden, om vi ska göra det möjligt för unga människor att snabbare etablera sig som självförsörjande, skattebetalande och produktiva medborgare, så är det genom att göra ekonomin och arbetsmarknaden mer flexibel och incitamentstrukturerna tydligare.

Jag tror det är viktigt för en människa att nå den sjävständighet och det oberoende det innebär att inte vara beroende av andra eller av samhället för sin försörjning. Därför hoppas jag verkligen att rapporten Konsten att strula till ett liv får det genomslag den förtjänar. Synd bara att de stora delar av den som jag håller med om och understöder skyms av titeln, lanseringen och sättet den mottogs. Tyvärr tror jag att det delvis beror på att Svenskt Näringsliv och författarna kanske inte riktigt förstår att det inte finns en knivskarp och självklar gräns mellan det som i dagens dementier kallas ”hobbystudier” och det som i gårdagens intervjuer kallades ”gruppen konst och humaniora”.

Lärlingar och marinsoldater

Man vet att det är valår när det tycks som om galningarna har tagit över dårhuset. Framför allt de små partierna försöker desperat profilera sig för att inte krossas fullständigt när elefanterna går i klinch med varandra. Ganska typiskt för de förslag man plockar fram ur gömmorna är att de bygger på en total förenkling av verkligheten och inte sällan är praktiskt ogenomförbara.

Halv lön för helt arbete?

I Aftonbladet kan man följaktligen läsa om Björklunds utspel i TVs morgonsoffa, där han glatt föreslår att unga vuxna mellan arton och tjugotre skall ha hälften så mycket i lön som ”riktiga” vuxna. Han använder i och för sig orden ungdomar och vuxna, men det bygger nog mest på att han tycks anse att man inte blir vuxen förrän man är medelålders.

Det är lite sorgligt att frågan blir så förenklad. Det Björklund talar om är troligen ett så kallat lärlingssystem, där unga vuxna kan skaffa sig kompetens direkt på arbetsplatsen utan att vara hänvisade till någon form av praktikantlön/arbetsmarknadsåtgärd.

Det är så oerhört klantigt att man blir andlös när det presenteras som något alla unga oavsett bakgrund, kompetens eller situation skall finna sig i. Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det är precis det han tycker, men då har han väl ändå missuppfattat vad som skulle kunna vara bra med ett lärlingssystem?

Rätt hanterat kan ett lärlingssystem vara väldigt positivt. Rätt hanterat betyder:

  • att det bara gäller de som faktiskt kommer att vara just lärlingar,
  • att det inte är bundet till ålder så mycket som till roll
  • och att det inte centralt bestäms att de nödvändigtvis skall behöva vara utfattiga.

Att gå som lärling inom ett typiskt hantverksyrke kan vara det bästa som kan hända någon som inte är så intresserad av att sitta i skolbänken. En lärlingsposition kan innebära att man får möjlighet att skaffa sig precis den kompetens man behöver samtidigt som man faktiskt arbetar och tjänar pengar. Ju längre man arbetar, desto mer kompetent blir man varvid lönen ökar. När man skaffat sig all den kompetens man behöver så övergår lärlingspositionen i en normal anställning eller så söker man tjänst någon annanstans, men den här gången med ett intyg på sin kompetens.

Ett fungerande lärlingssystem innebär inte bara att man får lägre lön, utan att man kan ställa motkrav på arbetsgivaren att få den utbildning man behöver — något inte alla inser vikten av. Det innebär att man får ett intyg på sina färdigheter, det innebär att man i allt väsentligt är en arbetande student. En arbetsgivare som inte kan förmedla den kunskap som krävs på ett sätt som gör kompetens och kvitto på denna trovärdig, kan med andra ord inte ha lärlingar. En arbetsgivare som inte längre har något att lära ut till sin lärling kan inte längre fortsätta ha personen som lärling, utan blir tvungen att välja mellan att avvara personen eller anställa den.

Ett lärlingssystem får inte hanteras eller betraktas som realisation på verkligt arbete, utan måste ses som praktisk utbildning, annars är man ute på hal is.

Mina vapen, eller dina?

Andra spaningen för dagen är minst lika fascinerande. Det handlar om ett rödgrönt krav att USA skall avveckla sitt kärnvapenparaply och sin militära närvaro utanför sina egna gränser.

”Nature abhors a vacuum” är ett klassiskt talesätt som konstaterar att där tomhet råder kommer något att rusa till för att fylla det. För att dra en parallell till universum så expanderar allt så länge inte gravitationen är tillräckligt stark för att hålla tillbaka expansionen. I fallet med militär närvaro, vilket faktiskt innebär politisk närvaro, så kommer varje tomrum att fyllas av den som för tillfället har mest muskler att ta över.

Det vore naturligtvis idealt om det internationella samfundet hade tillräckligt med pondus att fylla alla hål och stabilisera alla oroshärdar. Så är det tyvärr inte, utan FN är i allt väsentligt ett organ som personifierar termen ”polsk riksdag”, och där varje möjlighet att göra något konstruktivt bygger på att det inte finns motstridiga intressen och att man får låna någon av stormakternas tänder i avsaknad av egna.

Naturligtvis springer hela kravet ur situationen i Afghanistan och Irak. Det går väl att föra någon form av kritisk argumentation om dessa situationer. Det man helt glömmer bort är att det man i praktiken föreslår är att destabilisera halva världen.

Utan NATOs närvaro (i slutänden amerikansk) uppstår ett stort vakuum i centrala Europa. Den amerikanska närvaron skulle utan vidare kunna ses som den direkta orsaken till att Europas stater inte är mer militariserade än de faktiskt är, trots sin historia av nationalistiska stridigheter, trots ett tidigare kallt krig och trots att man har den sovande ryska björnen nästgårds.

Island vill till varje pris inte bli av med sina amerikanska baser, trots att amerikanerna själva nog gärna skulle spara in på dem. Japan och Sydkorea är med all rätt nervösa över Nordkoreas militanta hållning — men troligt kärnvapeninnehav som grädde på moset. Taiwan erkänns inte som självständig suverän stat av Kina, som har såväl kärnvapen som en enorm konventionell militär styrka. Indien och Pakistan är båda halvofficiella kärnvapenmakter med en lång historia av turbulens och skärmlystingar. Mellanöstern är en enda stor härdsmälta av oupplösta konflikter — med Israel som central mittpunkt för så mycket hat att det går att skrapa upp det med en soppslev.

Oavsett vad man anser vara rätt och riktigt i någon enskild av dessa potentiella härdsmältor, så bör vi väl vara ganska glada för att någon försöker stabilisera dem. Jag är inte glad i den arrogans, dominans och titt som tätt felslut en sådan roll innebär hos en supermakt, men har man en finne på nästippen är inte svaret att amputera näsan.

Den dag FN faktiskt fungerar som tänkt, så kan USA avveckla mycket av sina engagemang, men den dagen är inte ens i sikte såvitt jag kan se.

Bromsa lite

Det vore trevligt om politiker faktiskt tänkte i mer än ett led. Varje sak man gör får mer än en konsekvens och den oavsiktliga konsekvensen kan vara mycket starkare än den tänkta.

Att ge bättre möjligheter för lärlingsskap som ett sätt att lära sig ett yrke vore tacknämligt, men glöm för all del inte att vår ständiga förskjutning av vuxenheten uppåt i åldrarna inte är något positivt. Att vara 22 innebär att man kan ha ekonomiskt ansvar för ett boende, barn och familj — då bör inte staten aktivt hindra en från att ha möjlighet att ta ett sådant ansvar.

Om inga enskilda stater hade sin militär någon annanstans än innanför sina egna gränser – utan att det samtidigt finns ett internationellt mandat – vore det strålande. Men om man tror på den sagan, så bör man nog söka hjälp för att återfå kontakten med verkligheten. I realiteten får vi vara tacksamma för att 1945 var sista gången en atombomb användes i krig. Vi kan rynka på näsan åt att försöken att skapa stabilitet ibland tjänats så illa av egenintresse och politiska dumsnutar. Vi får samtidigt konstatera att om ingen försökt skulle det på många platser sett ännu värre ut.

Båda frågorna är exempel på sådana förenklingar som leder till att man kastar ut barnet med badvattnet. Kan man få be om lite mer nyans tack?

Utan efterfrågan inga daglönare

Jag har ända sedan ”Nisse på Manpower” känt mig klart ambivalent inför hela idén med bemanningsföretag. För mig var det hela som en fortsättning på timanställningsproblematiken: Det vill säga att folk inte får en riktig tjänst på grund av anställningsstopp och annat otyg — men jobbar ändå, eftersom jobbet måste göras.

När jag under sena nittiotalet arbetade i ett långtida projekt som var på väg att avslutas, så var bemanningsföretag ett av alternativen mina arbetskamrater sökte sig till. Även jag gick igenom information och villkor, och funderade på vad dessa skulle innebära för mig? Det kändes oerhört obekvämt, och som tur är blev det aldrig aktuellt eftersom jag började jobba med min bloggpolare Göran i hans dåvarande företag.

Jag upplevde att tjänst på något av dessa företag skulle göra mig smått rättslös. Jag skulle aldrig kunna styra hur och när jag arbetade, något som är viktigt för mig, och jag skulle i andra änden aldrig kunna lita på att få tillräckligt med arbete.

Kanske är det mina egna fördomar som bekräftas när jag ser uppdrag granskning, men det är oerhört svårt att förhålla sig oberörd till ”de nya daglönarna”. Lika svårt att inte bli förbannad på de företag som har som affärsidé att göra folk mer eller mindre livegna, och de som använder sig av dessa.

Lars-Erick Forsgren kommer med viktiga poänger i sin artikel om just ”de nya daglönarna”:

Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.

Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.

Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.

Som man kan skönja redan i Lars-Ericks inlägg är att problemet har många bottnar. Den som är lagd åt vänster kommer säkert att primärt spinna på hålen i lagstiftningen som gör branschen möjlig, liksom på den ”girighet” som gör att branschen växer som ogräs. Den som är marknadsliberal kommer snarare att anse att det är vår nuvarande arbetsmarknadslagstiftning som är boven i dramat.

Någonstans i kombinationen av dessa två analyser ligger nog sanningen.

Klart är att det krävdes öppningar i lagstiftningen för att fenomenet skulle kunna etableras. Det kan säkert någon vänsterlagd person proklamera som ”nyliberalismens triumf”, men då missar man nog en viktig del av poängen (och inte bara för att man inte använder rätt begrepp). Den andra delen av fenomenet är som jag ser det hur vår arbetsmarknad fungerar, vilket är ett klart underbetyg till hela paketet av arbetsmarknadslagstiftning.

För att plocka in någon från ett bemanningsföretag är faktiskt dyrare per timme än att ha någon anställd, helt enkelt av den simpla anledningen att dessa företag i annat fall inte skulle ha råd att existera. Ändå väljer företag till och med att kicka ut folk, bara för att hyra in exakt samma människor via bemanningsföretagen. Vad säger det om dynamiken på arbetsmarknaden? Vad säger det om facket? Vad säger det om lagstiftningen?

Företagen vinner på affären trots dyrare timpeng, helt enkelt för att en fast anställning innebär ett så stort och långsiktigt ansvar. Trots dyrare timpeng, innebär den ”ökade flexibiliteten” att man kan plocka in eller låta bli att plocka in folk beroende på behov –men även att man kan ”kommendera” dem att arbeta när som helst, snarare än att skapa långsiktiga relationer med tillhörande överenskommelser. Nog kan man tycka att sådana resonemang är väl kortsiktiga, och det är de, men till viss del har det faktiskt med den statiska svenska arbetsmarknaden att göra.

Timanställningshelvetet

Det är inte något underverk att timanställningar, projektanställningar och andra visstidsanställningar blivit en av de vanligaste anställningsformerna i det moderna samhället. Jag känner många i min egen ålder och yngre som aldrig haft en tillsvidareanställning, utan hoppat från den ena visstidsanställningen till den andra. Tjugofem år och guldklocka är delvis en historisk relik, och det är nog bara att acceptera. Problemet är snarare när det får urarta och när avarterna börjar ta för stor plats.

Värre är också alla dessa timanställningar som används där normala anställningar skulle göra sig bättre.

Det är nämligen skillnad på att ta en projektanställning som varar över en bestämd period, och att bli timanställd eller hyras in från bemanningsföretag. Skillnaden är vilka rättigheter och skyldigheter man har. Som timanställd har man nästan inga rättigheter alls. Man är i allra högsta grad daglönare, och den enda tryggheten man kan hoppas på är att göra sig oumbärlig. Det är inte en trevlig situation när timanställningar används som ersättning för fasta anställningar, och där är den offentliga sektorn minst lika goda kålsupare som privata företag — i många fall värre enligt min egen erfarenhet. Att hyras in från bemanningsföretag är faktiskt ett steg upp från timanställningen ur den synvinkeln, för där har man i alla fall någon form av ersättning för de dagar då bemanningsföretaget inte sätter en i arbete. Rättslösheten är däremot väldigt lik, och man bör inte göra sig obekväm om man vill bli långvarig.

Jag har egen erfarenhet av hur man kan bli utmanövrerad av ingen orsak alls. I det ena fallet var det medvetet och direkt förtal som gjorde att jag helt enkelt inte fick några timmar, i det andra fallet var det rena dumheter som ledde till skvaller som ledde vidare till att jag ”försvann” ur arbetsledarnas fokus. I båda fallen hade det i allra högsta grad med mitt dåvarande utseende att göra. Jag var musiker och spelade tung och dansant rock, klädde mig i skinnpaj och hade långt hår och skägg. I fall nummer två jobbade jag på ”torken” på ett sjukhus, och blev en dag överskickad till metadonavdelningen för att backa upp dem. Någon idiot fick för sig att jag nog använde narkotika, för det är väl självklart att alla långhåriga skäggiga rockers är påtända? Resultatet blev ett rykte, och som med alla rykten gick det inte att konfrontera, vilket gjorde att jag blev ”obekväm” — exit stage left.

Bemanningsföretagens livsrum

Jag har pratat med generationen över mig, mer bestämt med en kollega till min salig far, som hamnade i läget att han inte längre kunde vara timanställd på grund av lagstiftningen. Det innebar att han fick sluta på en arbetsplats där han faktiskt trivdes och där han dessutom behövdes.

Det är i detta livrum bemanningsföretagen lever. Just denna person valde en annan väg, men han skulle mycket väl kunnat gå till ett bemanningsföretag och sedan fortsatt arbeta på samma arbetsplats, fast då till en högre kostnad per timme för arbetsgivaren. Dessa företag lever på att fasta anställningar är ett så stort projekt, och ofta något som sparas på, medan timanställningarna kringskurits för att bakvägen försöka att ändå tvinga fram fasta anställningar.

Det är ett sjukt system, men vi löser det inte enbart genom att peka finger mot Manpower, Proffice och deras gelikar. Facket måste naturligtvis sätta ner stöveln här, om de skall ha något existensberättigande — det duger liksom inte att försvara systemet, och sedan inte ta itu med de avarter det resulterar i.

Ännu bättre vore nog att luckra upp lagarna kring fasta anställningar, så att vi en gång för alla lämnar föreställningen om en värld där man går ut grundskolan, börjar på bruket, arbetar femtio år på samma ställe, stämplar ut för sista gången och får sin guldklocka. Världen har förändrats och vi måste nog förändras med den om vi vill ha regler som speglar verkligheten. Det vore nog bra om de lagar som gör skillnaderna så stora mellan bemanningsföretagens anställningsvillkor och de fasta anställningarna sågs över. Om dessa hamnar närmare varandra, så kommer det inte vara fullt så lätt att tälja guld genom att driva eller anlita bemanningsföretag.

Grundproblemet som jag ser det är alltså den trubbiga inbesparingen av personal som faktiskt behövs. Det i sin tur beror på åtagandet en fast anställning innebär, vilket gör det tacksamt att spara på. Det kompenseras genom timanställningar och i sista ledet genom personalhyra, vilka båda två blivit vägar att kringå hur lagarna var tänkta att fungera.

Kan vi skapa en mer dynamisk arbetsmarknad, där säkerheten för den anställde mer handlar om att det är lätt att få jobb än att det är svårt att bli av med det, så dödar vi en stor del av bemanningsföretagens livsrum.

Utan efterfrågan inga daglönare.