Varför arbetslinjen?

Arbetslinjen har blivit ordentligt utskälld de senaste månaderna. Med viss rätt kan man tycka, när nu ett antal tusen riskerar utförsäkras. Än så länge har faktiskt inget konkret alternativ utkristalliserat sig för dessa människor, som i många fall är och upplever sig vara arbetsoförmögna. Oppositionen talar om stupstockspolitik och lovar avskaffa de fasta tidsgränserna, medan alliansen säger att arbetslinjen måste fullföljas. Man skulle kunna säga att frågan står och väger, och den väger på kanten till stupet utifrån alliansens synvinkel. Arbetslinjen var en av de bärande frågorna som gav dem makten 2006, och nu kan det bli frågan som fäller dem 2010.

Run ! zombies are on their way...
Något kan du väl arbeta med...

Att för mig som liberal skriva om arbetslinjen är lite vanskligt. Jag var en av förespråkarna 2006, och oavsett hur jag skriver så riskerar jag att ses som en apologet av alla som inte redan är rotade i alliansen. Men det finns saker att säga, och oavsett hur de uppfattas upplever jag att de måste sägas.

Det första jag vill säga är att alliansen bär ett tungt ansvar, som alla som försöker lägga om rodret. För när ett fartyg går på grund, så är det kaptenens fel oavsett om det är kaptenens fel — det är vad det innebär att vara kapten, ansvar! Det duger inte att peka på styrman och säga ”han gjorde det”, då har man inte förstått sin egen roll. På samma sätt kan inte alliansen friskriva sig från konsekvenserna av arbetslinjen, oavsett hur goda föresatserna varit.

Uppdrag granskning gjorde ett reportage om 61-åriga Marie-Louise, som tog sitt liv efter att ha blivit nobbad av försäkringskassan. Det är en verklig tragedi och man frågar sig hur situationen kunde uppstå? Alliansen blev varnade redan 2008 för att sådana situationer kunde uppstå. Det är väl tveksamt om den varningen togs på allvar, eller om något gjordes för att undvika det? Är det arbetslinjens fel per se att sådant kan hända, eller finns ett mer grundläggande systemfel under ytan, ett systemfel som försvårar hela situationen? Jag skulle vilja påstå det, men frågan är på vilket sätt och vad det får för konsekvenser? Frågan är också vilka alternativ som finns till arbetslinjen?

Ett långtida sorgebarn

Det är lätt för oppositionen att ta till brösttoner. Det är en tacksam fråga, eftersom arbetslinjen rent krasst får konsekvenser som syns för gemene man. De flesta känner någon som är orolig för sin ersättning, om de inte känner oro för sin egen hälsa och sjukpenning. Men arbetslinjen dök inte upp ur tomma intet. Den skulle varit omöjlig att vinna ett val på om det inte fanns allvarliga problem redan innan. Faktum är att den situation som existerade årtiondet knappast var någon slags utopia, snarare starkt oroande. Allt är naturligtvis inte den nuvarande oppositionens fel, men precis som alliansen är kapten nu, så var de kapten då — vilket innebär ansvar.

Det som var katastrof då var bland annat förtidspensioneringarna. 1970 var antalet förtidspensionerade ungefär 3,3% av den arbetsföra befolkningen, 2005 var samma siffra 9%. En betydande del av den tillväxten har skett relativt sent. Trots att vi nog snarare blivit friskare snarare än sjukare. Någon har talat om 140 förtidspensioneringar per dag som värst, men jag har inga referenser på den siffran, så jag vet inte hur illa det är exakt. Egentligen spelar det inte heller någon roll, för även om den siffran bara är två tredjedelar så stor, så är den för stor. Attityden har varit sned, och folk har manövrerats bort från arbetsmarknaden trots arbetsförmåga och det är illa nog.

Om vi bortser från de högst tragiska personliga konsekvenserna för de som förtidspensionerades trots att de ville och kunde arbeta, så är det samhällsekonomiskt vansinne. Dryga hälften av hela befolkningen är del av arbetskraften. Över åldersspannet 15-74 år är det ungefär 71 %, eller 4,95 miljoner av 6,96 miljoner totalt. Fyrahundratusen av dessa 4,95 miljoner är arbetslösa, och 1,2 miljoner är frånvarande av olika skäl. Återstår 3,3 miljoner i arbete, vilka är den effektiva siffran på antalet sysselsatta.

Ser man till produktivitet och skatteintäkter så försörjer en dryg tredjedel av befolkningen de övriga två tredjedelarna. Den siffran måste naturligtvis vara så hög som möjligt, annars uppstår en försörjningsbelastning som är orimlig. Det är talande att skillnaden mellan nuvarande arbetslöshet och full sysselsättning är 400 000 människor, medan skillnaden ur samhällsekonomisk synvinkel är enorm. Motsvarande siffror gäller även för sjuka och förtidspensionerade utanför arbetsmarknaden. Varje tusental som arbetar istället för att vara arbetslös innebär tusen personer till som delar försörjningsbördan och tusen som försvinner ur försörjningsbördan. Skulle hälften av alla arbetslösa och hälften av alla långtidssjukskrivna/förtidspensionerade börja arbeta, skulle vi inte bara spara de sociala omkostnaderna för nästan en halv miljon människor — dessa skulle även hamna bland de som är med och betalar välfärden.

Schematisk fördelning av arbetskraften i Sverige (länkad till SCB) 2009/3

Det här går inte att bortse ifrån, och den utveckling som pågick fram till 2006 var en katastrof i vardande. Absurda mängder människor flyttades varje år från den grupp människor som kunde vara del av arbetsmarknaden, till den del som inte är del av arbetskraften. Några årtionden med sådan politik skulle öka antalet personer utanför arbetsmarknaden med storleksordningen lika många som är arbetslösa nu. Det är absolut nödvändigt att vända en sådan utveckling så att fler betalar för färre, snarare än färre för fler, eller åtminstone se till att proportionerna inte förvärras.

Det är inte en lätt uppgift. Inte heller kommer det vara en smärtfri process, det är bara att konstatera. Om någon påstår att det inte behövs, så undrar jag vilken verklighetskontakt den personen har? Vi blir äldre, fler blir ålderspensionärer, och allt pekar rent strukturellt på att färre kommer få försörja fler oavsett om vi bromsar eller inte.

Förbåld idioti

Därmed inte sagt att man måste vara idiot när man drar i roderkulten. För det första måste man visa ett stort mått av ödmjukhet, och motsvarande ödmjukhet i sin pedagogik och kommunikation. Det finns en tendens inom alliansen, kanske främst bland moderater, att låta som när ”den enda vägens politik” presenterades. Det uppfattas lätt som en Von Oben-attityd där brukspatron berättar för daglönarna att nu är det dåliga tider och alla måste hugga i, medan han själv röker havannacigarr och pimplar god konjak. Något som i hög grad förklarar varför Edvard Unsgaards facebookstatus tog skruv på det sätt det gjorde.

Värre blir det av att alliansen helt tydligt inte har samma vana vid att styra Sverige som sossarna skaffat sig. Man förstår helt tydligt inte riktigt hur myndigheterna fungerar, och vad som krävs för att få myndigheterna att faktiskt göra som man vill, inte bara som man säger.


Satir, men ack så sant…

I fallet f-kassan, så innebär det att man mycket väl kan få f-kassan att införa arbetslinjen. Vad man däremot inte lyckas med, är att förmedla vad arbetslinjen är tänkt att innebära. Man pratar om rehabiliteringskedjan, men frågan är om man förstår hur den ser ut i verkligheten? Frågan är om den överhuvudtaget fungerar, och man kan peka ut de problemområden som måste åtgärdas för att den verkligen skall fungera?

Det som absolut inte får ske är att folk som faktiskt är sjuka och arbetsoförmögna utförsäkras. Det är inget att snacka om, det får inte hända i ett enda fall någonsin. Det spelar egentligen ingen roll att det hände även innan 2006, för man skall inte sätta sin ambitionsnivå utifrån ett system som inte fungerade.

Det finns två vägar att försöka se till att det inte händer, och båda behövs.

Det ena sättet är att se till att följa upp direktiven och se till att f-kassan förstår politikernas syfte. Syftet kan inte vara att kasta ut folk som är sjuka, utan att rehabilitera de som kan rehabiliteras. Kan man inte ta ansvar för att rehabilitera, så skall man inte heller utförsäkra — så simpelt är det faktiskt.

Det andra sättet är att kraftigt förstärka rättssäkerheten gentemot f-kassan. Det innebär att kontakt med sjukskrivande läkare där oklarheter finns inte bara är något man ”bör” göra, utan ett absolut krav — där utförsäkringen blir ogiltigförklarad när detta ”glöms bort”. Det innebär också att systemet med förtroendeläkare antingen måste reformeras drastiskt eller tas bort helt. Dessutom ingår att den bedömning som görs av arbetsförmåga faktiskt måste grundas på arbeten som existerar i sinnevärlden. Det duger helt enkelt inte att säga att ”något arbete finns nog”.

Hur det skall skötas, om det skall vara ett samarbete med AF, eller om det skall ske på annat sätt är egentligen inte intressant. Grundprincipen måste vara att läkare håller med om att det kan finnas arbetsförmåga, och att den arbetsförmågan kan användas i en yrkesroll som faktiskt existerar. I annat fall blir hela systemet ett hån mot allt vad anständighet och humanitet heter. Slutligen måste det finnas tydliga och enkla sätt att överklaga beslut, och ersättningen bör inte dras in innan överklagandet är avklarat.

En andra chans

Alliansen är faktiskt inne på rätt spår, men det har hanterat frågan valhänt och utan förståelse för att karta och verklighet är helt skilda saker. Det som nu bör ske är en andra våg av reform. Resultaten av hela manövern bör utvärderas. Dels bör man göra en snabb utvärdering där man utkristalliserar de mest akuta problemen och skapar nya direktiv för att hantera dessa. Dels bör man göra en mer djuplodad utredning där man kontrollerar dels vilka åtgärder som varit effektiva och varför, och vilka avarter som blivit resultatet och varför, samt vilka grundläggande systemfel som finns begravda och hur man långsiktigt kan göra något åt dessa.

Dessutom behövs en stor portion ödmjukhet inför hela problemställningen. Det räcker inte att med ledsna och lite oskuldsfulla ögon stå och prata om varsamhet i debatten. Man måste faktiskt tillstå att allt inte är frid och fröjd, och att det krävs krafttag för att få arbetslinjen att bli vad arbetslinjen var tänkt att vara. Det handlar inte bara om vilka pengar man sparar precis just nu, utan vilken utveckling man startar och hur man vill att det skall fungera om ett decennium eller två.

I annat fall kommer man att ha ansvar för ett system som gått över alla gränser. I annat fall kommer man inte att kunna friskriva sig från de absurda konsekvenser och de personliga katastrofer man skapat. Ingen kommer längre att tro på en när man säger att det alls icke var meningen att verkligt sjuka människor skulle kastas ut från systemet. När man byter bog på ett stort gammalt fartyg, så räcker det inte med att lägga om rodret, man måste faktiskt brassa och skota seglen också, i annat fall står seglen och slår och man riskerar att fartyget vägrar i vändingen och inte längre går att styra.