Det är ju för sorgligt och perspektivlöst att vi kan ha en häftig debatt i samhället om och en stor opinion för en begränsning av invandringen. Att vi kan ha det trots att vår invandring är relativt begränsad och i princip består av asylsökande och andra med flyktingstatus, européer som kommer hit med stöd av EES-avtalet och anhöriga till tidigare invandrade. De senaste åren kompletterat med en viss arbetskraftsinvandring.

Jag säger att den är begränsad eftersom det inte är en öppen dörr in i Sverige. Av de drygt 13 000 som sökte asyl första halvåret 2009 fick 3 242 sin ansökan beviljad. För att inte någon invandringskritiker ska använda det som argument så erkänner jag att antalet anhöriginvandrare är stort, men många av dem är inte anhöriga till tidigare invandrare utan människor som bildat familj med en svensk. Vill man kritisera någon för de tusentals människor som kommer hit för att de bildat familj med någon som bor här i landet så borde man kanske inte kritisera regelverket utan de människorna som har den dåliga smaken att A) älska en utlänning, B) fejka en relation för att hjälpa en utlänning komma hit eller C) importera en make/maka.

Med detta sagt så är min poäng med detta inlägg inte att förklara hur ogenerösa våra invandringsregler egentligen är. Poängen är mycket allvarligare. Samtidigt som svensken sitter vid köksbord och ondgör sig över dumgenerositeten hos våra beslutsfattare så närmar sig en demografisk katastrof. De närmaste tio åren försvinner 100 000 personer mer från arbetsmarknaden genom pensionering än de unga som kommer in. Vi behöver trots allt en ung arbetsför befolkning som försörjer och tar hand om oss när vi blir gamla och skröpliga. Om vi inte skaffar tillräckligt med barn måste denna befolkning komma utifrån – genom invandring.

Den som tror att Sverige ses som paradiset på jorden av alla och envar runt om på planeten och att vi först kan ”kasta ut dom” invandrarna för att sedan om några år enkelt importera nya. Den människan har en falsk bild av Sveriges plats i världen. Vi är en liten okänd, kall och ogästvänlig nation som man bara flyttar till om man inte har så många andra val. Om några år kommer vi vara tvugna att ordna reklamkampanjer och kanske till och med muta folk för att komma hit. Som vi gjorde på 60-talet.

Alltså är vi helt dumma i huvudet om vi inte ser till att välkomna de som nu kommer hit och sätter till alla klutar för att så fort som möjligt välkomna dem och slussa in dem i det svenska samhället. Det är vår oginhet och främlingsrädsla som gör att det är för svårt för en nyanländ att snabbt bli en del av samhället. En oginhet som dels kommer till uttryck i segregation och sämre livschanser för dem med ett främmande ursprung, men också gör att vi har ett otympligt, krångligt och i många stycken människofientligt byråkratiskt system för att ta hjälpa dem.

Jag är så himla trött på debatten kring Sverigedemokraterna, kring vem som kan tänka sig eller inte tänka sig att samarbeta med dem, kring hur antidemokratiska de eventuellt är och hur de andra politiska partierna ska förhålla sig till dem. Kan vi inte bara enas om att de har fel. Att deras politik inte är den bästa för Sverige. Att Sverige behöver sina invandrare, alltid har behövt dem och kommer att behöva dem ännu mer i framtiden.