Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Vi på Livbåten har i olika sammanhang skrivit om Henrik Pontén och hans gärning på Antipiratbyrån. Som ni vet är vi vänner av samtal före konfrontation.

Det är därför vi med glädje ser att Henrik Pontén och hans kollega Sara Lindbäck anslutit sig till bloggvärlden för att delta i samtalet om upphovsrätt och annat. Vi hoppas att de har för avsikt att delta i dialogen och inte bara vill skaffa sig en till megafon. Då kanske de tar intryck av alla kloka tankar i ämnet bland Sveriges bloggare.

Det går en del rykten om att bloggen ifråga inte har Henrik Pontén och Sara Lindbäck som avsändare. Men eftersom den länkas från såväl antipiratbyran.se som antipiratbyran.com, utgår vi tillsvidare från att den har det.

Scaber Nestor tror också att den är legitim.

Vad kan man då säga om vad Pontén och Lindbäck hittills har skrivit.

I sitt andra inlägg kommenterar de juridikprofessor Anette Kurs tankegång att hårdare lagar höjer värdet på  illegala produkter och därmed ökar incitamentet för kriminella.

Det är orimligt att skylla utvecklingen på brottsoffren. Hur skulle argumentationen låta vid värdetransportrån; skydda er inte så mycket för då blir de kriminellas metoder grövre och det riskerar människors hälsa.

Här tycker jag nog de gör ett felslut. Det är inte brottsoffren Annette Kur skyller på om man ens kan tala om att hon skyller på någon. Det är lagstiftaren. Jag läser henne som att hon förespråkar en rimlig balans mellan brott och tvångsmedel så att tvångsmedlen inte förstärker incitamenten för framväxten av en lönsam illegal marknad.

I sitt tredje inlägg kallar de Karl Sigfrid socialist. Om det inte vore på allvar vore det stor humor att kalla en moderat kamrat:

Karl Sigfrid slagordsretorik är inte bara tröttsam utan också ett hinder för en seriös debatt. Med den nivån på logik vill jag påstå att Karl är socialist. Att verka för att enskildas egendom ska tas ifrån dem och fördelas till kollektivet under någon diffust påstående om samhällsnytta är ju inget annat än vulgärsocialism. Lite skärpning tack kamrat Sigfrid.

Här blandas som så ofta materiell äganderätt ihop med immateriella rättigheter. Inget tas ifrån någon vid kopiering, eftersom originalet blir kvar. Alltså handlar det inte om att något fördelas. Om antipiraterna var lite hederligare i sin argumentation skulle det underlätta samtalet. Om de till exempel skrev att enskildas tidsbegränsade rätt att uppbära ersättning vid mångfaldigande och distribution fråntas dem, vilket är en korrektare beskrivning, då kunde vi som inte håller med invända att det gör den ju inte vid privat kopiering, eftersom ingen uppbär ersättning. Bara för att ta ett exempel på en mer resonabel samtalston.

I sitt fjärde inlägg anklagar de Rick Falkvinge för att missförstå IPRED-lagen. Det handlar om diskussionen kring razziorna mot DC-hubbar. Där Rick ska ha sagt att det är IPRED-lagen som gjort tillslagen möjliga. Nu vet jag inte exakt vad Rick kan ha sagt, men det skulle förvåna mig om han sagt så, eftersom IPRED är en civilrättslig lag.

Antipiratbyråns beskrivning av sakläget har jag däremot svårt att förlika mig med:

Som ni säkert alla redan känner till så gjorde ju ipred att upphovsrättslagen blev mer teknikneutral på civilrättens område. Efter en domstolsprövning kan en upphovsrättshavare driva en civilrättslig process mot en misstänkt intrångsgörare. Det är den vanligaste vägen att agera vid upphovsrättsintrång, men före ipred har det inte varit möjligt för intrång som sker på nätet. Ipred har med andra ord har ingenting att göra med polisens arbetsmetoder.

Att kalla överförandet av polisiära befogenheter till privata intressen för teknikneutralitet är väl ändå lite väl mycket nyspråk.

Det skrivs om Henrik Ponténs framträdande på Dreamhack i såväl tidningar som på bloggar.

En sak som flera bloggar talar om är att man måste respektera Henrik Ponténs mod och detta håller jag verkligen med om även om jag igår fokuserade på något annat. Som Emma påpekar så är det svårt att tro att Henrik Pontén plötsligt blivit intresserad av dialog istället för konfrontation.

Men…

Anledningen till att jag återkommer till ämnet är att vi lever i en övertro på bilder och video och på den sanning de förmedlar.

Text är åsikter, åsikter som vi är skeptiska mot. Bild och video är sanna avbildningar av verkligheten, vi ser dem och vi tror.

Ja, OK, jag karrikerar. Men allvarligt ni som bara såg Pontén på Youtube, visst uppfattade ni det som att piratpartiet demonstrerade mot honom.

De som var i rummet har säkert en annan bild. Jag har en annan bild. Jag vet inte om ni tror mer på mig än på ert intryck av en youtubevideo, men så här var det:

Vi piratpartister diskuterade med Dreamhackledningen om att få möta Henrik Pontén på scen, det gick inte. Vi ville ge honom Creative Commons-kakor och ett skämtsamt diplom för framgångsrikt medlemsvärvande. Säkerhetsarrangemangen förhindrade det. Vi försökte på kortast möjliga tid ordna ett vänligt mottagande utan burop. Vi spred flaggor och ballonger och försökte få så många som möjligt att välkomna Henrik Pontén och hans mod.

Under hans framträdande så stod ett hundratal eller möjligen några hundra människor – de flesta pp-sympatisörer – framme vid scen med flaggor, banderoller och ballonger. Bakom oss fanns ett par tusen dreamhackbesökare som satt kvar vid sina datorer under Ponténs besök. När man som jag stod längst bak i den grupp som stod framme vid scen var det oerhört tydligt att buropen kom bakifrån, från dem som stannat vid sina datorer. Vi som stod vid scenen jublade snarare – även om det naturligtvis fanns element som visslade och buade, en person kastade ju till och med en tomat.

Så intrycket att det var piratpartiet som demonstrerade mot APB är alltså oerhört missvisande.

Xorbot jublar

Jag stod idag i vimlet framför stora scen på Dreamhack i Jönköping, när Henrik Pontén svarade på frågor från ungdomar.

Den sista frågan han fick löd:

–Hur hade ni exakt tänkt att sätta dit oss som vet hur man gömmer sig?

Pontén svarade:

– Jag tänker inte sätta dit nå’n, vad menar du med det!

Min stilla undran är, vad jobbar egentligen Antiprratbyrån och Henrik Pontén med?

EDIT: Jag korrigerade citaten så att de blev ordagranna efter att ha tittat på en videoupptagning.

Bilder:

Henrik Pontén på huvudscenen på Dreamhack

Henrik Pontén på Deamhack

Piratflagga på Dreamhack

Magnus på magnus.gr8.nu skräder inte orden:

Fattar ni inte vad det är ni säger? Jag vet – vi avskaffar alla poliser också, så får alla bryta sig in hos er, sno era datorer och mörda er bäst dom vill. Det vore ju jävligt dumt att inkräkta på mördarnas och tjuvarnas integritet genom att ha snokande poliser på gatorna, eller hur?

Ni kan gärna flytta era bredband till Bahnhof eller Tele2 och tanka era filmer och er musik eller vad det nu är ni gör som ingen ska få veta, men gör det då i vetskapen om att ni sitter där hos en operatör som inte tar sitt samhällsansvar och som kommer skydda både spammare, pedofiler, hackare och virusspridare. Kom sedan inte till mig och klaga när ni tycker att ni får för mycket spam. Er operatör kommer bli svartlistad hos de flesta andra stora operatörer och mailsystem som Hotmail, Gmail m.fl. för att det dräller ut för mycket spam från er operatörs servrar. Det innebär att ingen längre vill ta emot era mail.

Och jag hoppas innerligt att det är bilder på era barn, och inte mina, som börjar spridas på pedofilernas helt öppna privata hemsidor på sina Tele2-anslutningar. Ingen kommer nämligen kunna ta bort sidorna, och ingen kommer kunna anmäla pedofilerna. Jag hoppas se den dag någon hackar era datorer och rensar era bankkonton, och spåret slutar i Bahnhofs DHCP-servrar, som saknar loggar.

Och allt detta för att jag och några andra dristar oss till att tycka att det är bra att Bahnhof, Alltele, Tele2 m fl inte sparar sina IP-loggar och önskar att vår leverantör skulle göra det samma.

Det är naturligtvis roligt att Magnus läser vår blogg. Här på livbåten gillar vi alla våra läsare. Men det är inte riktigt lika roligt att han tycker att jag tänker skrämmande kort, när jag i själva verket försöker tänka på lång sikt och fundera på vilken slags samhälle jag vill att mina barn ska få leva och verka i.

Det är för lätt att anklaga alla som är oroliga över sin integritet för att vilja begå upphovsrättsbrott och utgå ifrån att det är därför man inte vill att ISP:er ska lämna ut IP-adresser till vem som frågar.

För mig handlar det inte (som flitiga läsare av den här bloggen kanske noterat) om det, utan om min rätt till privat kommunikation om vad jag vill med vem jag vill via internet, utan storebror eller amerikanska företagintressen tittande över axeln.

Att Magnus drar fram argument om tjuvar och mördare och pedofiler känns ju bara som taget ur instruktionsboken för hur man bekämpar äckliga pirater. Mina invändningar mot IPRED och IP-nummerregistrering har ingenting med polisens förmåga att jaga mördare eller pedofiler. De är påkallade eftersom privatpolisen i APB vill jaga tonåringar som vill titta på gratisfilm. Jag håller med om att det är ett problem att det finns de som i stor skala gör filmer tillgängliga gratis över nätet.

Men för det första tror jag inte att IPRED-lagen kommer att vara ett verksamt metod att bekämpa det, tekniken utvecklas. För det andra tycker jag att datalagring och spårning av hela svenska folkets internetanvändning är en lite väl stor inskränkning i vår frihet och integritet för en såpass litet problem som illegal fildelning trots allt är.

Att svenska staten vill sälja ut min rätt till privatliv till skivbolagsoligopolet IFPI och Hollywood finnar jag stötande.

När en boll sätts i rullning, när drevet går, dyker det alltid upp andra spännande saker. Det här är både en av fördelarna och en av nackdelarna med hela fenomenet.

Det är en fördel när det som dyker upp faktiskt är relevant, för då hamnar man förhoppningsvis närmare sanningen i en fråga. Det är mer problematiskt när ovidkommande saker dyker upp och används för att misstänkliggöra på ett sätt som har lite med sanningen att göra.

Det är dock drevets logik, oavsett om det är ett klassiskt mediadrev eller ett bloggdrev. I fallet Norström är jag nog benägen att luta åt att det är en stor fördel att drevet går. Det riskerar i och för sig att drabba Norström utifall han faktiskt verkligen gjort sitt bästa utifrån sin egen bild av situationen. Å andra sidan är inte inkompetens riktigt försvarbart när notan blir fyra manårs fängelse, 30 miljoner kronor i skadestånd och en rejäl prestigeförlust för det svenska rättssystemet såväl hemma som internationellt.

Jag tänker nu helt fräckt citera en hel kommentar från Oscar Swartz blogg, skribenten är Jon Karlung, VD på Bahnhof:

Hej Oscar!

Här kommer ett längre inlägg, hoppas du ursäktar en gammal kompanjon.

Jag vill egentligen inte kommentera själva tillslaget mot Bahnhof annat än det som framkommit. Men det är ingen hemlighet att mitt eget engagemang väcktes just dessa dagar i mars 2005.

Jag var före den tidpunkten helt ointresserad av fildelning (pinsamt nog faktiskt). Rätt snart stod det klart att det var ett välregisserat angrepp vi utsattes för. Det var noga planlagt i månader i detalj.

Det fanns pressmeddelanden som var skrivna i förväg. Herr Ponten kom ner och stod beredd med filmkamera när kronofogden kom. Sen dök plötsligt polisen upp som på beställning, ett riktigt trolleritrick minsann!

Det var helt uppenbart att rättsapparaten förvandlats till en marionett, styrd av ett särintresse. Min slutsats då som nu är att detta inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Här vaknade mitt engagemang i den här frågan.

Jo, jag tror det var 2001 eller möjligen 2002 (minns ej exakt) men jag har faktiskt haft med Antipiratbyrån att göra tidigare!

De frågade oss om vi kunde hjälpa till att sprida och plantera trojaner hos våra kunder (och även externt). Det skulle vara nån form av ”mätning” som de ville göra… Allt sades vara ”jättehemligt”. Vi sa förstås nej och jag vet inte vilken annan operatör som nappade på den där grejen.

Till sist kan man ju roa sig med att kolla upphovsrättsföreningen i webarchive – där framträder en ytterst upphovsrättshökvänlig bild av den föreningen. Man talar om att främja upphovsrätten genom att bygga informella internationella nätverk som det står. Idag är ju sidan mer neutral och ”opartisk”.

Jag vet inte om den där domaren som beordrade tillslaget mot oss redan vid den tidpunkten var medlem. Men jag kommer ihåg gratulationsmejlen som MPA och amerikanerna skickade till antipiratbyrån efter tillslaget. Det är kul det där med internationella nätverk.

Jon Karlung, VD
Bahnhof AB

Jag har själv varit inne på upphovsrättsföreningens hemsida tidigare, och kan gladeligen intyga att den är neutralare nu än då. Det kanske bara är en tillfällighet, men det här fallet är lite väl fullt av ”tillfälligheter”.

Det är också klart besvärande för Norström att han var den domare som gav tillstånd till tillslaget mot Bahnhof, för den historien är så full av märkliga omständigheter att det stinker till himmelens höjd.

För mig som stod vid sidan av, så förefaller hela gången ha varit att Antipiratbyrån själva engagerade en person på Bahnhof som fick fylla upp en server med upphovsrättsskyddat material. Det fanns alltså inte där innan APB själva såg till att det kom dit. Med vetskapen att servern stod där, exakt vilken maskin det var och vad den innehöll gick man till domare och fick tillåtelse att använda kronofogden för en undersökning.

Kronofogden gick in i Bahnhof med buller och bång och beslagtog en hel massa datorer, bland annat den server Antipiratbyrån själva sett till att ställa dit som motivation till tillslaget. När de sedan kommer ut på gatan med servrar och utrustning, så dyker polisen upp och plockar prylarna från den förvånade kronofogdepersonalen. Schazzam, hokus pokus, sim-salabim!

Hade inte Bahnhof fattat misstankar om hela historien, så hade de suttit klistrigt till. Istället blev det en historia om polisanmälning och motanmälning — vilket till slut ledde till att det gjordes upp i godo och locket lades på.

Domaren ifråga var som sagt – tralala! – samma Norström som nu är anklagad för delikatessjäv. Han har från Bahnhof-historien en hel massa JO-anmälningar på sig, som naturligtvis inte fått någon effekt. Inte heller har polisanmälningar lett någonstans så hela den historien har helt enkelt tigits ihjäl.

Det i sig är ett sorgligt betyg på den svenska rättsstaten. Det är minst lika sorgligt att konstatera att det kommer ta år innan skadorna på förtroendet för rättssystemet läkts. Inte bara domstolarna i sig, utan hur våra ombudsmän agerar, hur vår regering och riksdag agerar och hur det nu tycks som om vi hamnat på ”the animal farm” där vissa medborgare är mer jämlika än andra.

För någon dag sen funderade jag kanske lite väl offentligt över mitt partival. För de som engagerar sig kan jag berätta att jag än så länge är en piratinfluerad Moderat och inte en moderat Pirat.

Det må vara hur det vill med din saken, ikväll ska jag på piratfika för första gången. Det känns som ett bra sätt att inleda påsken.

Det finns ju en del i dagens nyhets- och bloggskörd att kommentera, men jag orkar inte vara noggrann och fullständig. Så från höften. Frankrike är inte riktigt så repressivt som man var rädd för.

I New Jersey där jag var för några veckor sen diskuterar politikerna på allvar hur mycket könshår det ska vara lagligt att ha!!!

Annika Östberg är hemma men inte Dawit Isaak vilket först ger upphov till jämförelser och på dessa följer debatt.

Per Gudmundson ställer frågan Vem vågar smaka ett rödgrönt Kinder-ägg? apropå Novus opinions senaste förtroendesiffror för Mona Sahlin.

BB-drottningar i gräl om vikt. När AB berättar den viktiga nyheten att Carolina Gynning mobbar Marie Picasso så skriver de stjärnor. Men för mig känns det som ett nytt bråk i BB-huset, det är bara att BB-huset snart är stort nog att rymma hela Mediastockholm.

Andra IPRED-fallet är inte heller det klockrena illegala fildelningsfall som APB borde satsa på om de vill visa att kritikerna har haft fel. Ett klockrent fall av ändamålsglidning noterar dr rignell.

Johanna Nylander skriver bra om ACTA-förhandlingarna i Kvällsposten och jag inser att jag har en massa åsikter, men att jag har för lite kunskap – jag lär återkomma till ämnet när jag har läst på.

Via Scabernestor hittar jag till Anders Ekström på Sydsvenskan.

Den som vill slippa problem med Ipred har ett lysande alternativ: Att följa lagen. Är man missnöjd med en lag så ska man inte bryta mot den, av det skälet att det inte är demokrati, utan anarki. Är man missnöjd med en lag ska man rösta på politiker som stiftar bättre lagar. Det är principiellt viktigare än någon annan princip vi diskuterar i anslutning till det här.

Så jag frågar dig Anders, jag som följer lagen. Vad ska jag göra nu. Nu när jag är rädd för vem som knackar på dörren. Nu när en odemokratisk organisation leker polis och kanske har mig i sikte.

Jag har funderat lite sen i onsdags när IPRED-lagen trädde i kraft och speciellt med anledning av det första fallet som nu prövas. Som jag förstod den ansökan som APB och ljudboksförlagen lämnade in så handlar det om en FTP-server. Hur APB har fått tillgång till den framgår inte, vilket tyder på att den inte direkt annonserar sin existens för i så fall skulle det varit med i ansökan som en försvårande omständighet.

Detta är intressant eftersom det gör att redan det första fallet sätter fingret på de problem med lagen som vi kritiker pekat på hela tiden.

IPRED-lagen bryter mot en väsentlig rättsprincip i Sverige, nämligen att det är staten som har ett våld och tvångsmonopol för att idka brottsbekämpning. Vi vill inte att de som har intresse av att jaga inbrottstjuvar i våra villaområden gör det med basebollträn (eller varför inte älgstudsare), och inte att butikschefer själva ta hand om snattarjakten… och bestraffningen när de ändå är i gång.

Att öppna för undantag från den principen är dåligt just för att det kan tappa proportionerna och hamna i ett samhälle där medborgargarden ses som en naturlig del av samhällets brottsbekämpning. Medborgargardena finns redan, de använder redan basebollträn och älgstudsare. Frågan är om vi ska tycka det är okay eller inte.

När vi ändå är inne på proportionerna, så kan man ju undra var proportionerna är, när man för att komma åt ett brott som i lagstiftningen bedöms som lika allvarligt som snatteri, ger privata intressen maktmedel som motsvarar dem polisen har för att jaga terrorister.

Vad är då problemet med privata initiativ inom brottsbekämpningen? Skillnaden i rättssäkerhet som är väsentlig:

• I ett brottmål är beviskraven högt ställda för en fällande dom och ett skadeståndsanspråk kan inte komma i fråga utan skuldfrågan är klarlagd. Polis och åklagares rätt till tvångsmedel inom ramen för en förundersökning är hårt reglerade och kräver som regel att brottets straffvärde är mycket högre än vad straffvärdet är för brott mot upphovsrättslagen.
• Vid bedömningen av om IP-nummer ska lämnas ut så är skrivningarna inte alls så begränsande, det står bara att man ska väga olika intressen mot varandra. Kommer domstolarna att anstränga sig att utreda hur goda skäl det finns? Vem skyddar IP-adressinnehavaren, som inte är representerad och inte ens har rätt att känna till att han eller hon är föremål för prövning?
• Med IP-adressinnehavarens identitet som grund kan man driva en civilrättslig process mot denne där han eller hon är i ett hopplöst underläge, eftersom det inte finns några absoluta beviskrav i tvistemål. Ska man vara helt säker på att gå fri från ersättningsanspråken måste man själv bevisa att man inte gjort något olagligt – omvänd bevisföring.

Dom kan kalla det rättssäkert – jag kallar det skandal!

Åter till det aktuella fallet: Allt som man gick till domstolen med såvitt jag förstår är att den här personen har en serverplats bakom ett IP-nummer där 2000 ljudboksfiler finns lagrade. Vi vet inte hur de kom dit. Vi vet inte hur APB m fl har fått fram uppgifter om att de finns där.

Vad vi också vet är att detta IP-nummer och denna server inte var allmänt tillgängliga. Man kunde inte hitta denna boksamling vid konventionella sökningar på internet. Detta gör det till rena spekulationerna att påstå att det handlar om spridning av upphovsrättsligt skyddat material.

Kommer domstolen värdera om de finns något om tyder på att personen kommit över materialet olovligen? Behöver de ansökande visa något som tyder på att det sker en spridning? Annars betyder ju att det just blivit ett misstänkt beteende bara att ha en stor ljudboksamling!

Jag har ca 1 000 CD/LP-skivor. Alla dessa har jag rippat från mina egna plattor.
Jag har ingen musik i min MP3-samling som jag inte ärligen köpt.
Jag har alla dessa filer på en NAS som man tekniskt kan nå utan kryptering VPN-tunnel eller liknande från internet. Det enda som den står bakom är en brandvägg och en router.
Jag använder denna NAS för att backupa min laptop och för att ha en extrakopia av mediasamlingen som jag kan nå från alla datorer hemma.

Om nu någon hittade in till musiksamlingen och började sprida mitt IP och vägen in till den.
Om APB fick nys om detta och själva gick in olovligen i mitt nätverk och där hittade 10 000-tals skyddade låtar.

Ska APB då ha rätt att få veta vem jag är och starta en process mot mig där det är mycket troligt att jag åtminstone kommer få betala min egna kostnader. Inte nog med att jag plötsligt avkrävs bevis på att jag betalt för all musiken, dessutom kommer jag även om jag lyckas bevisa det kanske ändå bli tvungen att betala tiotusentals kronor i advokatarvoden.

Är detta rimligt?

Via Emma opassande hittar jag ett intressant citat av Piratjägare-Pontén

På Antipiratbyrån säger juristen Henrik Pontén ändå vad han tycker.
– Vi kan inte använda samhällets pengar för att finansiera bibliotek som erhåller redskap för att begå brott. Det är väl rimligt att det går att spåra upp den som begår ett brott. Det gäller ju inte bara upphovsrättsintrång utan även till exempel förtal och mobbing som görs via Internet, säger Pontén.

Just så Pontén: vi kan inte använda samhällets pengar till en infrastruktur om en liten promille använder den till att begå olagligheter – dags att sluta bygga vägar, telefonsystem, tunnelbanor, bostäder, busslinjenät, sjukhus … Så här i en handvändning har jag svårt att komma på något vi bygger tillsammans i samhället som inte i vissa fall fungerar som plattform för brottslingar eller åtminstone okynnes lagöverträdare.

Ett litet tips till Pontén och piratjägarmaffian i riksdagen. Vid avvägningar för lagstiftning eller lagförande, precis som i de fall då vi personligen reagerar på överträdelser mot oss, använder man något som kallas proportionalitet. Det är en princip som innebär att reaktion ska stå i proportion till kränkningen.

Man ser så fånig ut om man råskäller på en femåring för att den trampade en på tårna.

Sen går det inte att skriva idag utan att länka till dagens största stolpskott. Ett litet råd Johan Hakelius, du är journalist, gör research! Det räcker inte att erkänna att man inte vet ett skit om det man skriver om, du är väl ingen jävla bloggare!

EDIT

Mary på MinaModerataKarameller refererade till samma citat av Pontén nästan precis samtidigt.