Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Tankefel om tankefel

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges RadioAftonbladetSvenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

 

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Att mäta tårfloder leder ingenstans

Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh skriver i dagens AB om hoten som drabbat henne och hennes sambo. Om det är ett utslag av att Dick blivit rädd och gömmer sig i hennes kjolar eller om det är ett utslag av en nära anhörigs vrede över kränkningar mot den de älskar låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket kritisk till att hennes inlägg drar ner något som är en samhällsdebatt till en nivå från vilken det är svårt att hämta upp den utan att framstå som ett svin.

Hon avslutar debattartikeln sålunda:

>Jag och alla andra måste värna yttrandefrihetens grundtankar. Vi skall inte anonymt sprida osanningar, hot och förtal om varandra, för det har ganska litet med frihet att göra. Vi skall våga stå för våra ord, offentligt på alla arenor som finns. Vi skall bemöta våra motståndares åsikter med argument, men inte kränka dem som människor. Om det finns människor som vill argumentera för att det skall vara okej att sno andras grejer, visst sätt igång att slipa argumenten, för ni har ett tufft jobb framför er.

Katarina hur kan du i samma stycke du hävdar att man inte ska kränka människor återigen göra det. Har du inte förstått någonting? Orsaken till ilskan mot din sambo är inte att folk vill ladda ner hans böcker gratis. Inte att de vill ladda ner något annat heller. Ilskan kommer sig av att han står i teverutan och förolämpar 100 000-tals människor. De är kränkande att bli kallad tjuv, det kan du väl ändå hålla med om.

Det är tråkigt att det finns människor som inte förstår att det går en gräns vid förföljelse och hot, nästan lika tråkigt är det att det finns människor som tycker att man bara för att man anser sig ha rätt får anklaga folk lite hur man vill för brott. Jag säger inte att Dick Harrison, Katarina Lindbergh och andra drabbade får skylla sig själva, men jag tycker att det är på sin plats att de synar sitt eget beteende också.

Dessutom är det ju sällan bara den ena sidan i en debatt som gör överlöpningar. Detta gör det till ett dåligt argument som släpar ner debatten i smutsen. Anna Troberg berättar i dag att inte nog med att hon också fått känn på förföljelse, dessutom tycker inte Dick Harrison att den är lika allvarlig som den han utsätts för.

>Efter programmet talade jag om för Dick att jag också får en hel del mer eller mindre hotfulla mejl från meningsmotståndare, alltså från folk som står i Dicks ringhörna. Jag har blivit hackad i bröstet med ett hetsigt pekfinger tillhörande en full förläggare som ropade “tjuv” efter mig på en annars mycket trevlig fest. Främlingar har meddelat mig att sådana som jag “borde spärras in” alternativt “skjutas”, att jag är en “lallande idiot” och nu senast att jag tydligen är “ett tjuvaluder”. Det där sista var ju ganska kreativt, men det är ändå inte så kul att få sådana mejl.
>
>Men, vad tyckte då Dick om att jag också får hot av olika slag? Han tyckte att det inte alls var samma sak som att han får hot. Han drabbas tydligen hårdare av hot än vad jag gör. Jag får tydligen skylla mig själv. Jag är ju trots allt en del av den “kriminella pöbeln”. Sådana som jag får helt enkelt tåla lite stryk för det är vårt eget fel.

Så nu ska debatten handla om vem det är mest synd om och vem som i så fall förtjänar det. Bra jobbat Katarina Lindbergh!

Polymeriska tankar funderar också över hur meningsfullt det är att pådyvla motståndaresidan åsikter. Daniel Schyte slår fast den viktiga principen att man har rätt att ha fel och Emma Opassande och Niclas Strandh på Deepedition håller med.

Det bästa vore naturligtvis om vi kunde ta detta till intäkt för hur destruktivt för lösningen av själva sakfrågan ett hätskt debattklimat är. Det är tragiskt att debattörer på båda sidor drabbas av hot. Jag har själv erfarenhet av hur otroligt otäckt det är när det kommer läskiga brev i brevlådan. Jag beklagar därför såväl Anna Troberg, Dick Harrison med familj som alla andra drabbade av det hårda debattklimatet.

Om båda sidor kunde sluta med förolämpningar, halmgubbar och andra destruktiva metoder så kanske vi kunde komma någonstans. Just nu står vi bara på var sin sida av ett slagfält och skriker förolämpningar. Kan vi då förvånas över att vissa element på bägge sidor gör överlöpningar.