Civil olydnad modell Odell

Jag tycker det är konstigt detta med folks konstlade eller konstifika relation till konst.

Konsten behöver inte vara fin. Den behöver inte vara ädel. Den behöver inte vara moralisk. Den behöver inte vara laglydig.

Konsten behöver bara vara.

Utan lagbrott stannar samhällsutvecklingen. Civil olydnad i olika former behöver inte vara vanligt, men det behöver finnas. De vanliga laglydiga svenssönerna behöver skakas om, påminnas om att världen, sederna och värderingarna förändras. Det som var olagligt 1950 kan vara högsta mode nu.

Lagen är inte en, odelbar. Lagen ändras med oss.

Modiga människor bryter lagen för att påminna oss andra om det. Det är klart att de behöver inte vara lika modiga i sekulariserade och demokratiska Sverige som i totalitära Nordkorea eller fundamentalistiska Iran, men modiga behöver de fortfarande vara.

Vi kan aldrig veta vilka av de modiga som hade rätt. Vilka som hade fel. Facit finns i framtidens historieböcker. Så när journalister, konstnärer, medborgarrättskämpar, pacifister, miljöaktivister bryter mot Svea Rikes Lag för att de tycker den är orättfärdig eller för att protestera mot upplevda defekter i vårt samhälle. Då högaktar jag dem!

De kan krama träd, vägra vapen, spela sinnesjuka eller läcka hemlig information. Jag behöver inte hålla med dem i deras kamp. Jag högaktar modet och övertygelsen. Och tackar dem för att de hjälper till att bygga en bättre värld för våra barn.

Men i modet ingår att man inte blir upprörd över att det finns lagar i det här landet. Att man accepterar att bli åtalad och kanske till och med straffad. Själv är jag stolt över mina 30 dagar i fängelse för min övertygelses skull.

Jag hoppas att Anna Odell är stolt idag!

Svensson tycker åtalet är vansinnigt. Sidvind ifrågasätter prioriteringen.

Dagens nyheter 16 mars – en diversehandel

Det är skillnad på modala hjälpverb och modala hjälpverb; kan, bör och ska är inte samma sak. Den första satsen kanske inte alla begriper, men med det andra sättet att uttrycka det trodde jag nog att hela Sveriges vuxna befolkning var ganska överens. Trots det blir reaktionerna ivriga, våldsamma och bestämda i en enda röra, nästan som om hon redan vore dömd till fängelse, eller allra minst åtalad.

När SvD bland andra skriver att Anna Odell kan få eller riskerar fängelse så reagerar folk ungefär som de reagerade på själva händelsen. Men det är inte ens åtal än, det är bara en fråga om brottsmisstanke. Kanske dags att vila lite på hanen?

Tokmoderat är nöjd och hoppas på mer, Sosse i Landskrona tycker att det handlar om I-landsproblem,
Svensson håller ordning på hjälpverben, Germund tycker att Odell ska straffa så hårt det går,
Magnus Andersson har missförstått och tror hon redan är åtalad, LasseB återvänder till frågan om Konstfacks ansvar och Trollhare framkastar teorin att konstnärinnan i själva verket är sjuk och spelar frisk nu.

Farmorgun har läst en krönika av Kaj Schueler och reagerar starkt på hans uppdelning i ”nätet” och ”det icke-virtuella”. Vilket naturligtvis för tankarna till Jan Guillous komiska och förhoppningsvis självironiska upprepande av orden ”riktiga medier”. Farmor Gun skriver:

>När nu slavarna fått rösträtt och emellanåt äntrar parnassen för att visa att vi finns och att vi har ett liv där vi finner nöje i att länka till eller använda oss av kopior av upphovsrättsskyddade verk, då får det stora tänkarna spader. När vi dessutom börjar ifrågasätta med vilken rätt kultureliten ska få låsa in vårt kulturarv, då önskar sig Kaj Schueler en kvalificerad jurist som ny ledamot i Akademien.

Bravo Farmor!!!

Anders Widén går från författare till
poet när han uppdaterar sin larmlista. Poesi kan, ska eller borde i alla fall vara motstånd i tider av samhällsomvälvningar.

Till sist läser jag i DN att min fru ska
satsa på kärleken – inte fasaden. Så sammanfattas boken Skriet från kärnfamiljen av författarna Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe.

>Arbetstiteln på boken var från början ”Glad, kåt och jämställd” berättar Rebecka.
- Det är ju lite det den handlar om, vad är det som är viktigast i livet? Ett nyrenoverat kök och hemmagjord marmelad eller är det att ha en bra relation med sin man, sina barn, bra sex och ett bra jobb som man trivs med. Är inte det viktigare än fernissan hemma?

Jag återvänder till mina tankar om kvinnor som offer. Varför kunde inte boken fått heta Glad, kåt och jämställd? Och varför riktar man uppmaningen att satsa på kärleken till min fru? Vem vet det är kanske jag som behöver den mest.

Reaktioner på boken och på DN:s artikel:
Veronica Palm tycker att kampen för jämställdhet kan föras i detaljerna.
KILLING ZOE AGAIN skriver om tillbakahållen ilska och bitterhet. Hund-Dolores tycker inte författarna som till vardags arbetar på tidningarna Mama och Family Living ska uttala sig om vikten av en välputsad fasad. De är ju med och trissar upp kraven på tomtebolycka i dessa tidningar.

Men det är som vanligt när det gäller jämställdhetsfrågor. Kvinnliga bloggare diskuterar ett kvinnornas problem som det har skrivits en bok om av två kvinnor som har intervjuas av en kvinnlig journalist… Känns detta som en framkomlig väg eller ska vi börja göra något åt saken tillsammans?

Konstfack självsanerar?

Jag skrev om Konstfacks ansvar och var gränsen för konst går för ett par veckor sen. Två konstfackstudenter diskuterades livligt. Kulturministern recenserade konst och vågorna gick höga. För er som inte minns handlade det dels om en konstnär som fejkade ett sammanbrott och blev intagen på psyk, dels om ett filmatiserat bombande av en tunnelbanevagn. Nu har Konstfacks egen utredning blivit klar.

>Utredningen konstaterar att om en students verksamhet ”utgör en godkänd eller påbjuden del av ett utbildningsmoment” kan ett ansvar för Konstfack finnas. Men aktiviteter som studenter genomför utan en lärares eller handledares kännedom kan Konstfack inte ansvara för. Lite förenklat: Vårt juridiska ansvar för studenternas aktiviteter begränsar sig till det vi känner till och lagligen kan påverka.

Detta skriver rektor Ivar Björkman på DN Debatt. Det låter ju synnerligen rimligt. Rektor går sen vidare och konstaterar att i fallet med det fejkade sammanbrottet har Konstfack kanske ett ansvar eftersom det skedde under aktiv handledning och Konstfacks instruktioner till handledarna skulle kunna vara tydligare. Samtidigt verkar inte rektor Björkman övertygad om att något fel begåtts. Han ber i varje fall inte om ursäkt. När det gäller graffitifilmen Territorial Pissing så menar däremot rektorn att Konstfack saknar ansvar eftersom den gjorde helt på studentens eget bevåg. Däremot var det fel att låta den ingå i en examen, i skolans utställningar etc. Men nya regler som skolan antagit inför detta läsår gör att om filmen spelats in i år skulle den inte ha godkänts.

Låter bra så långt, men det är nu det blir underligt, för trots att Konstfack alltså skött sig så behövs det nya regler. Igen, trots att nya etiska riktlinjer antogs till detta läsår. Så rektor har beslutat att:

>•  Vi ska ta fram nya tydliga etiska riktlinjer som gäller för samtliga institutioner och skolan som helhet.
>•  Vi ska etablera ett etiskt råd för hela skolan bestående av professorer, lärare, studenter och externa experter för att ta fram de nya etiska riktlinjerna.
>•  Vi ska vidareutbilda våra lärare i hur man hanterar studentprojekt som är etiskt och juridiskt komplicerade så att de får en ökad kompetens att arbeta med denna typ av projekt.

Konstfack skärper alltså reglerna. I förmiddags sammankallades alla lärare och studenter till ett informationsmöte om de nya reglerna.

Nåväl, även om jag tycker det är onödigt defensivt och undfallande så kan jag väl förstå att Konstfack behöver se ut som om de gör något efter den folkstorm som rörts upp och många tycker ju dessutom inte att detta är nog:

Fortsätt läsa ”Konstfack självsanerar?”