Ibland räcker några korta rader för att säga alldeles för mycket samtidigt som man inte säger något alls egentligen:

För några veckor sedan kontaktades Aftonbladet av en person som hade uppgifter om ett brott arbetsmarknadsministern påstods ha begått. Brottet, som har fängelse i straffskalan, skulle ha skett i centrala Stockholm under valrörelsen hösten 2006, alltså innan Littorin blev minister.

Trovärdiga uppgifter

Aftonbladet har undersökt anklagelserna och dragit slutsatsen att uppgifterna är trovärdiga. Vi har bland annat tillgång till personens dator där uppgifter om ministern finns sparade.
Det påstådda brottet ska ha skett i samband med att ministern låg i skilsmässa, men har ingen som helst koppling till hans familj eller andra närstående.

För hur många möjliga brott är det intressant att det skedde i samband med skilsmässa men inte innefattar familjen? Hur många av dessa har fängelse i straffskalan? Aftonbladet visar här sin förmåga att mena utan att säga. För nog är väldigt lätt att tolka det som skrivs som att gylfen varit öppen vid fel tillfälle, eller plånboken, eller båda — den menande tonen ger en svagt fadd eftersmak och höjer inte precis aftonblaskans aktier i mina ögon. Skvallermaskinen på Flashback gick naturligtvis igång direkt.

Det skulle i så fall förklara blaskans ovilja att säga B efter att ha sagt A, för att agera politisk torped eller agera torped i Littorins vårdnadstvist är två olika saker. Inte för att det skulle vara under deras nivå: men där själva misstanken med lite kringmaterial kan vara tillräckligt för att döda en politisk karriär, så hamnar man snabbt i blåsväder om man ger sig på någon som valt att lämna den politiska hetluften om man inte har riktigt rejält torrt på fötterna.

Låter man bli att gå vidare, hamnar aldrig den egna bevisningen under luppen, och man undgår alternativa tolkningar, värderingar och kritik. Låter man bli att gå vidare riskerar inte heller uppgiftslämnarens motiv att komma upp på bordet. Frågor om utpressning eller politiskt karriärmord kan bekvämt sopas under mattan.

Utan att Littorin är någon personlig favorit, eller hans parti heller numera. Utan att ha en aning om vad han gjort eller inte gjort sig skyldig till om något, så tycker jag faktiskt lite synd om honom idag. Jag respekterar hans val att hoppa av och skulle nog gjort samma sak i motsvarande situation. En sådan strid kan man aldrig vinna, för även om man vinner den så förlorar man — i alla fall där det betyder något. Det är ens familj som får betala och Littorins familj tycks ha betalat mer än sin beskärda del redan.

Aftonblaskans hantering av historien känns klumpig. Antingen hade de på fötterna och då borde de slutat tala i skägget, eller också var det rena spekulationer och då borde de omedelbart ha låtit historien dö — nu har de bara dragit igång skvallermaskinen utan att definitivt säga något alls.

Om jag var en dykare av den gamla skolan – ni vet den sorten som ser ut som en astronaut, har slangar till en luftpump på båten och blyskor – skulle jag vara ganska noga med i vilken ordning jag gör saker. När jag hänger med armarna över relingen efter mitt dyk, kanske jag känner mig svettig och kvav, kanske vill jag ta en liten simtur? Inte släpper jag då relingen för att få armarna fria så att jag kan ta av mig dräkten? Tvärtom måste jag först upp, innan jag igen kan ta mig ner.

Någonstans illustrerar det här alliansens problem när de skall försöka lagstifta bort ett samhällssystem och ersätta det med ett annat — och förhoppningsvis bättre. Men man kan inte släppa relingen för att ta av sig blyskorna, för då sjunker man.

Har du inte glömt något?

Det senaste påfundet är att lagfästa det som redan blivit praxis: att medborgarna själva är ansvariga för att teckna försäkringar när de reser. Om de är klantiga nog att låta bli, så får de stå ut med att betala notan.

Gott, så. Sånär som på ett par små detaljer…

Innan man stiftar en sådan lag, bör man nog kolla om det faktiskt går att teckna en försäkring som innefattar allt det man nu lagstiftar om. Det är inte bara sjukdom, skada och stöld, utan även terrordåd och naturkatastrofer man vill ha med i bagaget. Jag kan inte på rak arm ens komma på vilket försäkringsbolag jag skulle ringa om en sådan sak! Och jag tror nog de flesta försäkringsbolag skulle bli något förvånade om jag frågade om deras försäkring täcker flygplanskapning, bombdåd, tsunamis eller jordbävningar. Har ingen hört talas om force majeure?

<facepalm>

Jag kan ha fel, men som vanligt får jag känslan av att man inte tänkt färdigt.

Nå det är väl i så fall inte unikt för alliansen, men det är knappast ett gott betyg för dem heller.

Om det finns något enskilt fenomen som stört mig under det mångåriga socialdemokratiska styret, så är det en upplevd grå massa av riksdagsmän och kvinnor synbarligen utan egen åsikt. Det är röstboskapen, den som sitter och sover i riksdagsbänkarna, som vaknar till lagom länge för att trycka på förväntad knapp och sen somnar om igen. Förlåt mig om jag är orättvis, men även om jag är det så är det inte ett okänt fenomen, och tyvärr inte ens heller isolerat till ett parti eller block.

Jag hade faktiskt större förståelse för vänsterpartiets lojhet i omröstningarna. De hade ju trots allt någon form av strategi att se till att få ett köttben slängt till sig i utbyte mot någon form av röstlojalitet. På samma sätt kommer piratpartiet agera, genom att sätta upp några frågor där vi tänker slåss, och sälja våra röster för att få gehör för dessa frågor — men den strategin funkar bara om antalet frågor man tänker slåss för är relativt få och oerhört konsekventa. Inte heller är det egentligen ett gott betyg till det svenska parlamentariska systemet, att den sortens taktik krävs för att få upp grundläggande frågor om demokrati på bordet.

Nu går Fredrik Von Oben… hrmm förlåt, Fredrik Reinfeldt, ut och påstår att partipiskan minsann behövs:

Statsministern poängterade att han visst har ett ”lyssnande ledarskap” men att partipiskan är viktig för att få en stadga i regeringsmakten och att det skulle vara dåligt för Sverige om alla fick rösta som de ville i alla frågor.

– Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering, sade han.

Ja, fy vad otäckt Fredrik, om riksdagsmännen och kvinnorna faktiskt röstade efter eget huvud! Då skulle du ju vara tvungen att faktiskt diskutera och förankra frågorna även i ditt eget parti, vilket skulle göra att kreti och pleti fick styra regeringsarbetet — så kan vi ju inte ha det!

Ideala riksdagsledamöter?

Men så ser demokratin ut, det måste den fortsätta göra om den skall vara just demokratisk. Om vi skall undvika majoritetsförtryck, centralstyrning och i förlängningen sårbarhet för några få individers tankefjärtar. Det är det man menar med representanternas personliga ansvar inför sina väljare, själva grunden för personval som moderaterna ändå tycks anse är bra.

Demokrati är krångligt Fredrik. Men anser du att det är för krångligt kan du söka dig till en sysselsättning som passar dig bättre.
Ber du snällt kanske arbetsförmedlingen hjälper dig med en jobbcoach…

I grund anser jag att personval är det enda rimliga. Dels för att varje väljare skall känna att deras representant har ett omedelbart ansvar inför dem själva som väljare, och dels för att det är först vid personval som ansvaret kan utkrävas om representanten sviker. För när alla står i ring och pekar på varandra blir det väl lätt att gömma sitt eget ansvar i massan. Jag uppskattar de som står för vad de tycker, men utan personval kan jag varken belöna eller bestraffa deras ståndpunkter.

Skall vi ha en riksdag bestående av inte mindre än 349 riksdagsmän och kvinnor, så kan inte dryga 300 av dessa vara skådebröd eller glorifierade politiska sekreterare. Det finns säkert arbetsuppgifter till dem alla, men skall de vara förtroendevalda så måste de kunna agera som just förtroendevalda. I Sverige sätts tyvärr alltför ofta likhetstecken mellan förtroendevald och förtroende från partiledningen — men det är inte ledningens förtroende de skall ha, utan sina väljares.

Så fort man kräver personligt ansvar inför sina väljare, så kan man räkna med att någon säger att det innebär att vi kommer byta regeringar som kalsonger — och att det bara gynnar sossarna. Fine, det må så vara, men hellre byter jag regering som jag byter kalsonger än att jag accepterar att det inte finns ett enda alternativ där folk faktiskt står för vad de säger. Dessutom är det ett övergående problem, för när man väl slagit fast principen, så är katten ur påsen. Även sossar kommer med stor sannolikhet få krav på sig att faktiskt ta hänsyn till sina väljare. De lär inte kunna smita i längden. Inte heller tror jag på att det blir polsk riksdag, eller italienskt kalsong/regeringsbyte av det hela. Snabbt kommer man inse att vägen framåt är att lägga mer energi på att diskutera färdigt och därmed förankra såväl frågorna som sådana som de kompromisser som kan bli nödvändiga.

För det är väl demokrati, är det inte?

En av HAX läsare har skrivit ut Beatrice Asks uttalanden. Hon har ju påstått att det var retoriska uttalanden tagna ur sitt sammanhang, och mycket riktigt visar det sig att det lilla vi fick se i videoklippet var långt ifrån hela sammanhanget.

Jag lånar helt enkelt texten rakt av från HAX:

”Stupstocken var väl kanske att gå lite långt. När det gäller straffen så är det ju så här att utredaren har ju fria händer att också titta på påföljderna, naturligtvis, vid den här översynen av sexualköpslagen, som pågår. Det kommer nu under året hennes förslag, så att innan det kommer vill jag inte ge något [svar].

Däremot så har jag en egen idé som… alltså, jag tror ju…. alltså, vi kan ju höja straffen och det kan möjligen vara ett sätt att få polisen att bli mer aktiv i frågorna. Fast jag tycker egentligen att det är jobbigt att det alltid är i relation till påföljderna allting ska ske. Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuverten och verkligen skicka hem till folk som var misstänkta för detta. För jag tror att det värsta som kan hända många utav dem som är ute och köper sex, det är att någon i omgivningen får reda på att de varit ute i… detta.

Alltså, om frun får reda på det eller om grannen får reda på det, alltså, vi borde ha… ja… greddelina, eller vad vi nu ska hitta på för färg, kuvert. Ja, det är en jättebra färg. Alltså, förstår ni? Det ska vara tydligt. Du är misstänkt, faktiskt, för att ha varit ute och köpt sex. Det är inte tillåtet. DET tror jag skulle ge mycket större effektivitet än ett par års fängelse. Och det är lite granna egentligen det här att få skämmas på torget.

Och jag tror att det där är någonting som man ska fundera mycket mer på när det gäller påföljder. Ibland är det ju bättre när det gäller den här typen av brott, där det faktiskt handlar om attityder, att hitta alternativ. Så det tycker jag nog att… jag har lite idéer där… men de är inte färdiga. Men jag tror faktiskt att det skulle vara mer effektivt. Jag tror att det är mer risken att bli upptäckt än det eventuella straffet när det gäller dem som är ute och letar prostituerade, som är grejen. /—/

Det var ett fruktansvärt långt svar. Som sagt. Det är möjligt att straffet ska höjas. Vi får se vad den där utredningen föreslår innan vi är där. Men jag tror att vi ska tydliggöra dem som varit ute direkt, så att de får skämmas mer.”

Det var med andra ord taget ur sitt sammanhang, men när det sätts tillbaka i sitt sammanhang blir det faktiskt inte ett dugg bättre. Tvärtom är det lätt att konstatera att Asks uttalanden har långt mycket mer tyngd än den nästan ”spontana” idé det tycktes vara i videoklippet. Här framgår att det här är något hon tänkt på, att hon ”egentligen” tycker det är jobbigt att det är i relation till påföljderna de underförstådda skärpningarna skall komma.

Är detta framtiden?

När man hör det i sitt sammanhang framgår det ännu starkare hur Beatrice saknar alla ryggmärgsreflexer att skydda något så grundläggande som oskuldspresumtionen. För henne är den tydligen jobbig, eftersom det skulle vara effektivare om de misstänkta får skämmas ordentligt.

HAX noterar också den utredning det refereras till har fått förhållningsorder uppifrån, de får inte komma fram till att sexköpslagen är dålig eller att den bör avskaffas. Med sådana förhållningsorder undrar man varför de ens bemödar sig om att tillsätta en utredning, de har ju redan bestämt resultatet?

Det har blivit mycket om Beatrice Ask på sistone, och jag ber om ursäkt om det blir tröttande. Å andra sidan visar Asks uttalanden tillsammans med Johan Pehrsons bravader att alliansen helt tappat greppet ifråga om rättspolitiken. Jag är faktiskt inte förvånad, även om jag sörjer att jag inte är det — tecknen har funnits där hela tiden. Det fåfänga hoppet att Asks uttalanden som oppositionspolitiker mot såväl sexköpslag, FRA, datalagring och liknande skulle kompensera för hennes bristande juridiska kunskaper har alltmer känts som visslingar i mörkret.

Vill alliansen återfå någon som helst rättspolitisk trovärdighet, så måste Ask bort. Dessutom måste Johan Pehrson bort, det är bara att notera vilken attityd han har till rättspolitiken för att förstå varför. Justitieministerposten måste sluta behandlas styvmoderligt. En framtida justitieminister får inte vara ett juridiskt blåbär. Det får inte vara en person som undviker alla interna konflikter och rättar in sig i ledet, samtidigt som hon kombinerar det med rena tokigheter så fort hon faktiskt öppnar munnen.

Posten förtjänar en kompetent och stridbar politiker vars försvar av rättsstaten sitter i ryggmärgen.

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa.

Isobel:

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det.

Att sparka på den som ligger är så oerhört oanständigt, att jag fått skriva om den här meningen tre gånger för att få ur mig den utan invektiv. Om jag fortfarande vore moderat skulle Axén och Rivière på egen hand lyckats förlora en väljare, och vore jag fortfarande moderat skulle jag idag vara skitförbannad och fundera på palatsrevolution.

Alla åkommor är inte synliga

Jag vet för lite för att kunna uttala mig om Alexandra, men farbror Axén och tant Rivière vet med största sannolikhet inte ett dyft mer än jag. Jag stördes faktiskt av delar av Alexandras artikel, men jag inser att hennes upplevelser är genuina oavsett vad jag nu kan tänkas reagera mot. Framför allt så löser det inte hennes problem, eller någon annans problem heller, att håna henne. Det är lätt att döma, det är svårare att försöka förstå.

Om det är något hon behöver så är det den efterlysta rehabiliteringen, och om det inte går, så är det faktiskt det sociala skyddsnätet som gäller — troligen sjukskrivning. Att inse att det är så kräver att man hoppar ner från sina höga hästar; det kräver att man kan se förbi sina väl genomtänkta föreställningar om verkligheten; det kräver att man är beredd att försöka förstå, att sätta sig in i en annan människas situation, att inte döma utan istället försöka hjälpa — översatt till ett annat ord, så kräver det empati.

Hade Gunnar Axén och Helena Rivière förstått innebörden i det ordet, så hade de inte attackerat Alexandra personligen. Istället hade de visat hur det är meningen att hon skall få den hjälp hon efterlyser, och inbjudit henne att ta kontakt med dem direkt för att diskutera vad som inte fungerar och varför. Vem vet, kanske skulle de ha lärt sig något?

Som jag skrivit förut, så var jag faktiskt positiv till arbetslinjen — för mig var det en av de saker som jag hoppades på när alliansen kom till regeringsställning. Men arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.

Det känns som den insikten ligger i linje med såväl min liberala som min piratpartistiska sida.

Uppdatering: Om ni nu inte förstod det, så saknar inte alla moderater empati eller insikt.

Carl Bildt, inte tror du väl att något blir mindre hycklande bara för att det nu finns på två språk?

Nysvenska och Nyengelska.

Läs också Anna Troberg, och Görans tidigare artikel.

Arbetslinjen har blivit ordentligt utskälld de senaste månaderna. Med viss rätt kan man tycka, när nu ett antal tusen riskerar utförsäkras. Än så länge har faktiskt inget konkret alternativ utkristalliserat sig för dessa människor, som i många fall är och upplever sig vara arbetsoförmögna. Oppositionen talar om stupstockspolitik och lovar avskaffa de fasta tidsgränserna, medan alliansen säger att arbetslinjen måste fullföljas. Man skulle kunna säga att frågan står och väger, och den väger på kanten till stupet utifrån alliansens synvinkel. Arbetslinjen var en av de bärande frågorna som gav dem makten 2006, och nu kan det bli frågan som fäller dem 2010.

Något kan du väl arbeta med...

Att för mig som liberal skriva om arbetslinjen är lite vanskligt. Jag var en av förespråkarna 2006, och oavsett hur jag skriver så riskerar jag att ses som en apologet av alla som inte redan är rotade i alliansen. Men det finns saker att säga, och oavsett hur de uppfattas upplever jag att de måste sägas.

Det första jag vill säga är att alliansen bär ett tungt ansvar, som alla som försöker lägga om rodret. För när ett fartyg går på grund, så är det kaptenens fel oavsett om det är kaptenens fel — det är vad det innebär att vara kapten, ansvar! Det duger inte att peka på styrman och säga ”han gjorde det”, då har man inte förstått sin egen roll. På samma sätt kan inte alliansen friskriva sig från konsekvenserna av arbetslinjen, oavsett hur goda föresatserna varit.

Uppdrag granskning gjorde ett reportage om 61-åriga Marie-Louise, som tog sitt liv efter att ha blivit nobbad av försäkringskassan. Det är en verklig tragedi och man frågar sig hur situationen kunde uppstå? Alliansen blev varnade redan 2008 för att sådana situationer kunde uppstå. Det är väl tveksamt om den varningen togs på allvar, eller om något gjordes för att undvika det? Är det arbetslinjens fel per se att sådant kan hända, eller finns ett mer grundläggande systemfel under ytan, ett systemfel som försvårar hela situationen? Jag skulle vilja påstå det, men frågan är på vilket sätt och vad det får för konsekvenser? Frågan är också vilka alternativ som finns till arbetslinjen?

Ett långtida sorgebarn

Det är lätt för oppositionen att ta till brösttoner. Det är en tacksam fråga, eftersom arbetslinjen rent krasst får konsekvenser som syns för gemene man. De flesta känner någon som är orolig för sin ersättning, om de inte känner oro för sin egen hälsa och sjukpenning. Men arbetslinjen dök inte upp ur tomma intet. Den skulle varit omöjlig att vinna ett val på om det inte fanns allvarliga problem redan innan. Faktum är att den situation som existerade årtiondet knappast var någon slags utopia, snarare starkt oroande. Allt är naturligtvis inte den nuvarande oppositionens fel, men precis som alliansen är kapten nu, så var de kapten då — vilket innebär ansvar.

Det som var katastrof då var bland annat förtidspensioneringarna. 1970 var antalet förtidspensionerade ungefär 3,3% av den arbetsföra befolkningen, 2005 var samma siffra 9%. En betydande del av den tillväxten har skett relativt sent. Trots att vi nog snarare blivit friskare snarare än sjukare. Någon har talat om 140 förtidspensioneringar per dag som värst, men jag har inga referenser på den siffran, så jag vet inte hur illa det är exakt. Egentligen spelar det inte heller någon roll, för även om den siffran bara är två tredjedelar så stor, så är den för stor. Attityden har varit sned, och folk har manövrerats bort från arbetsmarknaden trots arbetsförmåga och det är illa nog.

Om vi bortser från de högst tragiska personliga konsekvenserna för de som förtidspensionerades trots att de ville och kunde arbeta, så är det samhällsekonomiskt vansinne. Dryga hälften av hela befolkningen är del av arbetskraften. Över åldersspannet 15-74 år är det ungefär 71 %, eller 4,95 miljoner av 6,96 miljoner totalt. Fyrahundratusen av dessa 4,95 miljoner är arbetslösa, och 1,2 miljoner är frånvarande av olika skäl. Återstår 3,3 miljoner i arbete, vilka är den effektiva siffran på antalet sysselsatta.

Ser man till produktivitet och skatteintäkter så försörjer en dryg tredjedel av befolkningen de övriga två tredjedelarna. Den siffran måste naturligtvis vara så hög som möjligt, annars uppstår en försörjningsbelastning som är orimlig. Det är talande att skillnaden mellan nuvarande arbetslöshet och full sysselsättning är 400 000 människor, medan skillnaden ur samhällsekonomisk synvinkel är enorm. Motsvarande siffror gäller även för sjuka och förtidspensionerade utanför arbetsmarknaden. Varje tusental som arbetar istället för att vara arbetslös innebär tusen personer till som delar försörjningsbördan och tusen som försvinner ur försörjningsbördan. Skulle hälften av alla arbetslösa och hälften av alla långtidssjukskrivna/förtidspensionerade börja arbeta, skulle vi inte bara spara de sociala omkostnaderna för nästan en halv miljon människor — dessa skulle även hamna bland de som är med och betalar välfärden.

Schematisk fördelning av arbetskraften i Sverige (länkad till SCB) 2009/3

Det här går inte att bortse ifrån, och den utveckling som pågick fram till 2006 var en katastrof i vardande. Absurda mängder människor flyttades varje år från den grupp människor som kunde vara del av arbetsmarknaden, till den del som inte är del av arbetskraften. Några årtionden med sådan politik skulle öka antalet personer utanför arbetsmarknaden med storleksordningen lika många som är arbetslösa nu. Det är absolut nödvändigt att vända en sådan utveckling så att fler betalar för färre, snarare än färre för fler, eller åtminstone se till att proportionerna inte förvärras.

Det är inte en lätt uppgift. Inte heller kommer det vara en smärtfri process, det är bara att konstatera. Om någon påstår att det inte behövs, så undrar jag vilken verklighetskontakt den personen har? Vi blir äldre, fler blir ålderspensionärer, och allt pekar rent strukturellt på att färre kommer få försörja fler oavsett om vi bromsar eller inte.

Förbåld idioti

Därmed inte sagt att man måste vara idiot när man drar i roderkulten. För det första måste man visa ett stort mått av ödmjukhet, och motsvarande ödmjukhet i sin pedagogik och kommunikation. Det finns en tendens inom alliansen, kanske främst bland moderater, att låta som när ”den enda vägens politik” presenterades. Det uppfattas lätt som en Von Oben-attityd där brukspatron berättar för daglönarna att nu är det dåliga tider och alla måste hugga i, medan han själv röker havannacigarr och pimplar god konjak. Något som i hög grad förklarar varför Edvard Unsgaards facebookstatus tog skruv på det sätt det gjorde.

Värre blir det av att alliansen helt tydligt inte har samma vana vid att styra Sverige som sossarna skaffat sig. Man förstår helt tydligt inte riktigt hur myndigheterna fungerar, och vad som krävs för att få myndigheterna att faktiskt göra som man vill, inte bara som man säger.

Satir, men ack så sant…

I fallet f-kassan, så innebär det att man mycket väl kan få f-kassan att införa arbetslinjen. Vad man däremot inte lyckas med, är att förmedla vad arbetslinjen är tänkt att innebära. Man pratar om rehabiliteringskedjan, men frågan är om man förstår hur den ser ut i verkligheten? Frågan är om den överhuvudtaget fungerar, och man kan peka ut de problemområden som måste åtgärdas för att den verkligen skall fungera?

Det som absolut inte får ske är att folk som faktiskt är sjuka och arbetsoförmögna utförsäkras. Det är inget att snacka om, det får inte hända i ett enda fall någonsin. Det spelar egentligen ingen roll att det hände även innan 2006, för man skall inte sätta sin ambitionsnivå utifrån ett system som inte fungerade.

Det finns två vägar att försöka se till att det inte händer, och båda behövs.

Det ena sättet är att se till att följa upp direktiven och se till att f-kassan förstår politikernas syfte. Syftet kan inte vara att kasta ut folk som är sjuka, utan att rehabilitera de som kan rehabiliteras. Kan man inte ta ansvar för att rehabilitera, så skall man inte heller utförsäkra — så simpelt är det faktiskt.

Det andra sättet är att kraftigt förstärka rättssäkerheten gentemot f-kassan. Det innebär att kontakt med sjukskrivande läkare där oklarheter finns inte bara är något man ”bör” göra, utan ett absolut krav — där utförsäkringen blir ogiltigförklarad när detta ”glöms bort”. Det innebär också att systemet med förtroendeläkare antingen måste reformeras drastiskt eller tas bort helt. Dessutom ingår att den bedömning som görs av arbetsförmåga faktiskt måste grundas på arbeten som existerar i sinnevärlden. Det duger helt enkelt inte att säga att ”något arbete finns nog”.

Hur det skall skötas, om det skall vara ett samarbete med AF, eller om det skall ske på annat sätt är egentligen inte intressant. Grundprincipen måste vara att läkare håller med om att det kan finnas arbetsförmåga, och att den arbetsförmågan kan användas i en yrkesroll som faktiskt existerar. I annat fall blir hela systemet ett hån mot allt vad anständighet och humanitet heter. Slutligen måste det finnas tydliga och enkla sätt att överklaga beslut, och ersättningen bör inte dras in innan överklagandet är avklarat.

En andra chans

Alliansen är faktiskt inne på rätt spår, men det har hanterat frågan valhänt och utan förståelse för att karta och verklighet är helt skilda saker. Det som nu bör ske är en andra våg av reform. Resultaten av hela manövern bör utvärderas. Dels bör man göra en snabb utvärdering där man utkristalliserar de mest akuta problemen och skapar nya direktiv för att hantera dessa. Dels bör man göra en mer djuplodad utredning där man kontrollerar dels vilka åtgärder som varit effektiva och varför, och vilka avarter som blivit resultatet och varför, samt vilka grundläggande systemfel som finns begravda och hur man långsiktigt kan göra något åt dessa.

Dessutom behövs en stor portion ödmjukhet inför hela problemställningen. Det räcker inte att med ledsna och lite oskuldsfulla ögon stå och prata om varsamhet i debatten. Man måste faktiskt tillstå att allt inte är frid och fröjd, och att det krävs krafttag för att få arbetslinjen att bli vad arbetslinjen var tänkt att vara. Det handlar inte bara om vilka pengar man sparar precis just nu, utan vilken utveckling man startar och hur man vill att det skall fungera om ett decennium eller två.

I annat fall kommer man att ha ansvar för ett system som gått över alla gränser. I annat fall kommer man inte att kunna friskriva sig från de absurda konsekvenser och de personliga katastrofer man skapat. Ingen kommer längre att tro på en när man säger att det alls icke var meningen att verkligt sjuka människor skulle kastas ut från systemet. När man byter bog på ett stort gammalt fartyg, så räcker det inte med att lägga om rodret, man måste faktiskt brassa och skota seglen också, i annat fall står seglen och slår och man riskerar att fartyget vägrar i vändingen och inte längre går att styra.

Försäkringskassan har fått sig en smäll på fingrarna. Den här gången är det länsrätten som konstaterar att en mamma som förlorar sitt barn inte kan förväntas infinna sig på arbetsförmedlingen dagen därpå.

Inte oväntat börjar det direkt hagla fekalier mot den borgerliga regeringen.

Även om han knappast är ensam, eller ens skriker högst, så citerar Johan Westerholm, mitt i steget:

Riksdagen har gått ifrån tidigare principer att genom väl förberedda förarbeten kunna tolka lagen till att låta en ramlagstiftning råda som ytterst måste tolkas i domstol. Lite förenklat kan man beskriva det som att domstolarnas tolkningar ersätter förarbetet och att allt sköts sedan med prejudikat i efterhand. (S) har varnat för denna händelseutveckling sedan januari 2008 vilket finns dokumenterat i kammare och utskottsprotokoll samt en rad debattartiklar.

Jag är upprörd, och har varit det en tid. Men här anser jag att alliansbloggare och andra som borgerliga debattörer som vill skjuta över ansvaret på Försäkringskassan faktiskt saknar en hel del trovärdighet. Eller kompetens. Empatin och de spontana medmänskliga reaktionerna bedömer jag som äkta, de känns så. Men kritiken mot Försäkringskassan i detta fall känns inte trovärdig fullt ut.

”Lite förenklat”? Väldigt förenklat får jag nog säga…

Jag antar att Mary, och vi här på Livbåten är några av debattörerna som får sig en känga.

Nog för att regeringen förtjänar kritik, men inte har väl försäkringkassan gått från ett platonskt ideal till en fyrkantig byråkratisk apparat på tre futtiga år? Om det finns något som saknar trovärdighet eller ter sig inkompetent, så är det väl det implicita påstående som lurar i vassen, där alliansen får klä skott för allt som är, eller har varit dåligt med försäkringskassan?

Våra myndigheter, och rätta mig gärna någon om jag talar i nattmössan, påverkas av fyra saker.

1. Lagen som den i sista led tolkas av domstol.
2. Direktiv från folkvalda.
3. Budgethänsyn.
4. Interna styrdokument som översätter förarbeten till lagar, lagtext och prejudikat samt direktiv till byråkratiska riktlinjer för det löpande arbetet.

Punkt ett och två påverkar myndigheten på makronivå eftersom det är föremålet för tolkning. De sista två punkterna tillsammans med den sammantagna myndighetskulturen är det som ger genklang i den faktiska verksamheten.

Det betyder att varje svensk myndighet har ett enormt institutionellt minne. I sin tur betyder det att det krävs oerhörd målmedvetenhet för att lägga om kurs överhuvudtaget, och att varje kursomläggning är ett verk av blod, svett och tårar.

Att lägga om från ett system som förtidspensionerade halvannat hundratal varje dag är fullständigt nödvändigt.

Att tro att verkligheten ser ut som den ideologiska kartan är å andra sidan ideologiskt enögt och naivt. Så visst förtjänar regeringen kritik, men det skulle vara klädsamt om minnet var lite längre.

Själv skulle jag vilja se en bredare debatt över myndighetsansvar gentemot individen, och hur vi skall kunna skydda individen från att agera transportmedel för nya prejudikat medan den personliga situationen går åt helvete.

Idag rapporterar media om en ny Demoskopundersökning, t ex SvD:

Alliansen har nu högre väljarstöd än oppositionen enligt en opinionsundersökning från Demoskop, skriver Expressen. Alliansen får 50 procent av väljarstödet, ett försprång på nästan fem procentenheter mot oppositionen.

Moderaterna är nu största parti men alliansbröderna har problem C och KD får under 4% väljarstöd i undersökningen. Störst problem har dock Mona Sahlin som rasar med hela 9% enligt mätningen. Ulf Nilsson tror på Monas avgång och statsvetare spekulerar: håller M på att lyckas med att bli det nya arbetarpartiet?

Monas anti-fanclub på vänsterkanten firar triumfen och hoppas väl på bättre tider utan Mona vid rodret.
Andra vänsterdebattör oroar sig över det allvarliga läget

Den borgerliga sidan försöker fira försiktigt. Niklas Frykman utropar att Sverige är blått, Dick Erixon glädjer sig åt att regeringen har folkets stöd samtidigt som Hultin påminner om faran i att C och KD åker ur riksdagen. En majoritet väljarstöd behöver ju inte betyda en riksdagsmajoritet.

PJ Anders Linder på SvD uppmanar regeringspartierna att bilda en borgerlig valallians.

Fast visst finns lite smolk i en borgerliga glädjebägaren. Opinionsmätningen är strålande nyheter för Moderaterna och regeringen men inte för alla allianspartier. Centern backar med 2,6 procentenheter till 3,4 procent. Kd ligger strax ovanför men under fyraprocentsspärren. Bäggedera lär förändras den dag det blir skarp valrörelse, men M-dominansen ger slagsida åt Alliansens skuta.

Det behövs många åtgärder för att komma tillrätta med saken men en är uppenbar: Bilda valallians! Gå fram under gemensam beteckning. Manifestera den starka enigheten – och passa samtidigt på att göra hela diskussionen om bortkastade röster irrelevant!

På båda sidor söker man förklaringar: Mona, Wanja, Fredrik och Anders, krisen, förnyelse eller kyssar i media?

Mary med MinaModerataKarameller funderar kring om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Man kan tänka sig att moderaterna helt enkelt är bra och har stort förtroende för dem av den anledningen, att de är bra och gör ett bra jobb. Det behöver inte vara så att de vinner bara för att andra är dåliga. De senare kanske bara är mindre bra. Halvfyllt eller halvtomt glas? Så i stället för att skriva Mona och Wanjaeffekten borde man skriva Fredrik R och Anders B-effekten. Stabilt har de faktiskt stått i blåsten.

Själv är jag djupt splittrad. Visst hoppas jag att regeringen får sitta kvar. Gärna på ett starkare förändringsmandat också. Mer liberalism är vad Sverige behöver enligt min mening. Men regerande grundat på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på högersidan kanske inte utgör någon större skillnad mot alla de regeringar vi haft baserade på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på vänstersidan.

Varför vinna regeringsmakten till borgerligheten om borgerligheten på vägen tvingats sälja ut de väsentliga skillnaderna mot socialdemokratin?

Och ännu mer bekymrad känner jag mig över Sverigedemokraternas framgångar och frånvaron av en ordentlig integritetsdebatt utanför bloggosfären. Vår tids kanske viktigaste politiska frågor: FRA, IPRED, ACTA är inte det som påverkar hur opinionsvindarna blåser eftersom det faktiskt inte är det som svensken i gemen funderar kring och oroar sig över.

sorry everybody

Det är inte utan att man känner sig som ett fån. Jag röstade på alliansen, bland annat för att slippa bodströmsamhället. Snacka om att skjuta sig själv i foten.

Den ekonomiska politiken går mest ut på att vara skickligare sossar än sossarna. I de fall där man lättar på skatter, så känns det mer som rena plånboksfrågor än ett ideologiskt ställningstagande. Istället för att ta tydlig ställning mot bodströmsamhället, så accelererar man ytterligare. Istället för att förenkla samhällsbyråkratin, så låter man den stå still eller bli värre.

Kort och gott är man goda socialkonservativa och väldigt dåliga liberaler. Dessa två ideologiska poler har tidigare varit i relativt god balans med den klassiska konservatismen i vår borgerlighet. Den har inrymt socialliberaler, klassiska liberaler, konservativa och socialkonservativa i en slags balans av ömsesidig respekt — den båten har kantrat och tar in vatten i ett rasande tempo.

Jag var tydligen en dumsnut, och får nu bära dumstrut…