Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

FRApperande luftsnack

Det är inte alls förvånande att ”FRA-shoppen” nu skall öppnas för säkerhets- och rikspolisen. Obehagligt som helsike, men en utveckling fullt i linje med vad vi kritiker sa skulle hända redan när lagen klubbades för fyra år sedan.

Då varnade vi för att allt tal om hur lagen skulle begränsas och hur det inte skulle påverka svenskar som pratade med varandra var rent nys. Det var skådebröd för att lugna kritikerna och ge de osäkra en flyktväg när de kunde peka på alla ”förbättringar”.

I realiteten har det visat sig att FRA sköter sin roll rätt uselt, i alla fall om tanken är att de verkligen skall följa de begränsingar som sattes upp. Kritik har kommit från många håll, men om något faktiskt gjorts är inte direkt solklart. Att man trots det vill utöka omfånget på lagens användningsområden visar bara att allt prat om begränsingar bara är just det… prat.

Det är svårt att tolka det på annat sätt än att planen är klar och att hur det verkligen fungerar med integritet och ständiga övertramp är starkt underordnat, eller till och med ointressant för vidare beslut.

Varför är man då så tondöva och ointresserade av hur saker faktiskt fungerar? Är det prestige? Är det önskan om att ha något att byta med när man pratar med utländska säkerhetstjänster? Eller är det till och med så att man känner behovet av att ha en så långtgående kontroll över sina medborgares liv?

Det sista låter som någon slags konspirationsteori, men ser man ut över omgivningen blir man lite rädd. Betrakta hur övervakning av den egna befolkningen hanteras runt om i Europa och det är lätt att konstatera att integritetskompassen verkar ha gått sönder och sänkts till havets botten ingjuten i en cementklump.

De officiella motiven är som vanligt människohandel, terrorism, knarksmuggling och annan gränsöverskridande grov brottslighet – ju grövre exempel desto bättre.

Diskussionen kring dessa låter dessutom hela tiden antyda att dessa är värre än någonsin, men är de verkligen det? Jag tvivlar.

FRA-lagen var det som fick mig att hoppa över till Piratpartiet. Det var också det som fick mig att bestämma mig för aldrig ens överväga att lägga en röst på något av de partier som ingår i alliansen. Inte så länge någon i den ledande klicken som nu styr sitter kvar, inte heller så länge de ryggradslösa idioter som rättar in sig i leden och agerar gummistämpel för ledarna sitter där som nyttiga idioter.

För någon som i grunden är liberal, så minner det hela för mycket om hur politbyrån fungerade i det gamla Sovjet, eller hur ledarskapet i det ”socialistiska” Kina fungerar fortfarande. Ett parlament som pratar skit och röstar som beordrat, medan det verkliga ledarskapet ägs av en liten klick vars beslut och handlingar inte är föremål för diskussion.

Det finns undantag. Mathias Sundin var ett sådant. Han tog i debatten effektivt kål på idén att det faktum att FRA inte lagrar innehållet i telefonsamtal, SMS, mail och dylikt skulle vara något skydd för den personliga integriteten. Han använde den gamla facebookappen ”Friends Wheel” som illustration av hur lätt det är att ta reda på saker som politisk hemvist, sexuell läggning och liknande saker staten inte har med att göra. Han refererade också till hur våra system och prylar innebär att man kan övervaka varje steg vi tar, varje kontakt vi tar och därmed hur transparenta vi blir. Hur det påverkar oss och får oss att begränsa oss själva.

Det är inte meningen att privatpersoner skall vara så transparenta. Det är den grundläggande visdom dagens politiker har alldeles för lätt att glömma. Siffrorna 272-43 är så deprimerande att man vill dra ett gammalt loppigt täcke över huvudet.

Om dessa glömska politiker verkligen vill skydda demokratin som de så ofta påstår, så är det dags att gnugga geniknölarna och börja minnas grunderna den står på.

Var det någon som inte fick betalt?

Ibland räcker några korta rader för att säga alldeles för mycket samtidigt som man inte säger något alls egentligen:

För några veckor sedan kontaktades Aftonbladet av en person som hade uppgifter om ett brott arbetsmarknadsministern påstods ha begått. Brottet, som har fängelse i straffskalan, skulle ha skett i centrala Stockholm under valrörelsen hösten 2006, alltså innan Littorin blev minister.

Trovärdiga uppgifter

Aftonbladet har undersökt anklagelserna och dragit slutsatsen att uppgifterna är trovärdiga. Vi har bland annat tillgång till personens dator där uppgifter om ministern finns sparade.
Det påstådda brottet ska ha skett i samband med att ministern låg i skilsmässa, men har ingen som helst koppling till hans familj eller andra närstående.

För hur många möjliga brott är det intressant att det skedde i samband med skilsmässa men inte innefattar familjen? Hur många av dessa har fängelse i straffskalan? Aftonbladet visar här sin förmåga att mena utan att säga. För nog är väldigt lätt att tolka det som skrivs som att gylfen varit öppen vid fel tillfälle, eller plånboken, eller båda — den menande tonen ger en svagt fadd eftersmak och höjer inte precis aftonblaskans aktier i mina ögon. Skvallermaskinen på Flashback gick naturligtvis igång direkt.

Det skulle i så fall förklara blaskans ovilja att säga B efter att ha sagt A, för att agera politisk torped eller agera torped i Littorins vårdnadstvist är två olika saker. Inte för att det skulle vara under deras nivå: men där själva misstanken med lite kringmaterial kan vara tillräckligt för att döda en politisk karriär, så hamnar man snabbt i blåsväder om man ger sig på någon som valt att lämna den politiska hetluften om man inte har riktigt rejält torrt på fötterna.

Låter man bli att gå vidare, hamnar aldrig den egna bevisningen under luppen, och man undgår alternativa tolkningar, värderingar och kritik. Låter man bli att gå vidare riskerar inte heller uppgiftslämnarens motiv att komma upp på bordet. Frågor om utpressning eller politiskt karriärmord kan bekvämt sopas under mattan.

Utan att Littorin är någon personlig favorit, eller hans parti heller numera. Utan att ha en aning om vad han gjort eller inte gjort sig skyldig till om något, så tycker jag faktiskt lite synd om honom idag. Jag respekterar hans val att hoppa av och skulle nog gjort samma sak i motsvarande situation. En sådan strid kan man aldrig vinna, för även om man vinner den så förlorar man — i alla fall där det betyder något. Det är ens familj som får betala och Littorins familj tycks ha betalat mer än sin beskärda del redan.

Aftonblaskans hantering av historien känns klumpig. Antingen hade de på fötterna och då borde de slutat tala i skägget, eller också var det rena spekulationer och då borde de omedelbart ha låtit historien dö — nu har de bara dragit igång skvallermaskinen utan att definitivt säga något alls.