Länkar är nätets syre

En gång i tiden läste barnet Marcus Fridholm en serie, där en galen seriefigur som fått all makt i sin hand berättade att han skulle ta ut skatt på luft. Vi skulle betala per andetag, gäspning, nysning och så vidare.

Jag minns inte, men det skulle inte förvåna mig om det var Kalle Anka och att han blev stoppad av knattarna… För någon gång ibland hittade man sådana guldkorn.

I samband med rättegången mot The Pirate Bay slogs jag av hur upphovsrättsförespråkarna mer eller mindre ville ta livet av det fria länkandet. Det som är nätets syre. Att länka till något du inte äger själv, eller djuplänka till andras material har varit på tapeten mer än en gång och det finns fortfarande alldeles för många som har alldeles för bråttom in på det spåret.

Content Aggregation infographic
Aggregering är precis det som alla försöker göra för att öka värdet på sina sajter. Google är skickligare än de flesta, eftersom webbens innehåll är deras levebröd... Bild av Chris Heiler

Vill man måla fan på väggen, skulle man kunna spekulera i att detta är en helt medvetet strategi. Att helt enkelt göra sig dummare än vad man är, i förhoppning om att inte någon med makten att stifta lagar genomskådar och synar ens argument.

Tyvärr är jag cynisk nog att tro att det är en fullt framkomlig väg, eftersom min erfarenhet gör att jag undrar om det inte finns något ”högskoleprov” för politiker, där man kan sålla bort de som är förmögna till kritiskt tänkande.

Om det vore så, skulle man gott kunna skriva under på Copyriots tes att det handlar om tre fronter:

  1. Att sänka kraven på vad som utgör verkshöjd, för att därigenom undergräva citaträtten.
  2. Att införa en ”närstående” rättighet, som innebär att själva nyheten som sådan inte bara dess form blir skyddad.
  3. Att vidga definitionen av vad som utgör tillgängliggörande.

Den första punkten inskränker i så fall våra möjligheter att i bild och text ”låna” bitar av det vi länkar till för att tydliggöra det vi skriver om, det vill säga citera källan. Det har gått så långt som till att det finns ett europeiskt domstolsutslag som begränsar citaträtten till tio ord, eller mindre (Infopaq International A/S v Danske Dagblades Forening (Case C-5/08))… I och för sig handlar det då om en firma som gjort till sin modell att aggregera nyheter för att skicka till sina kunder via mail, vilket gör att det inte handlar om normala citat per se. Ändå innebär ett sådant beslut att alla former av fri aggregering ligger risigt till.

Den andra punkten handlar om att hindra ”rewrites”, det vill säga den journalistiska motsvarigheten till ”me too”. Det fenomen där en nyhet sprider sig genom medierna utan att något nytt tillförs, utan bara med olika formuleringar av samma sak. Faran är naturligtvis att om man skyddar substansen i en nyhet från att återges utan licens, så kan man också i förlängningen hindra debatt om nyheten.

Den tredje punkten angriper länkandet och innebär att den du länkar till i princip skulle kunna kräva dig på en licenskostnad för rätten att länka till dem, alternativ förbjuda länkningar. Det är den naturliga konsekvensen av fall som till exempel The Pirate Bay, eller som den man som hamnade i rätten för att ha samlat och publicerat länkar till ”skyddade” sportutsändningar, som inte alls var värst väl skyddade.

Det är ena sidan av saken.

Den andra sidan av saken är det ambivalenta förhållandet nyhetsmedia har till Google och liknande tjänster.

För ett mediahus är det viktigt att bli indexerade. Inte så att alla, eller ens en majoritet av deras besökare kommer genom sökmotorerna, men det är ändå en viktig motor för nya besökare, positionering och genomslag. Avigsidan är att samtidigt som det innebär ett mervärde, så innebär det också att man blir aggregerad av tjänster som Google News. Det är på gott och ont, då det å ena sidan kan innebära att man får besökare man annars inte skulle ha fått, å andra sidan kan man förlora besökare som nöjer sig med att läsa Google News sammanfattning och inte går vidare till källan. Skulle det bara vara frågan om att man inte vill bli länkad/indexerad, skulle det kräva trettio sekunder med en textredigerare för att ändra i robotfilen på en tidnings sajt.

Det är strängt taget inte det minsta konstigt att det finns ett hatkärleksförhållande här, för samtidigt som man vill så högt upp som möjligt i sökmotorerna, så vill man för bövelen inte att läsarna skall läsa färdigt innan de kommer till den egna sajten. Besökare är pengar och man vill ha pengarna själv, inte ge dem till Google…

Så långt inget att förvånas över. Men för att utnyttja min citaträtt, så:

Man måste ju också förstå positioneringseffekten i det här – det är som att tjata om lördagsgodis när man egentligen bara vill ha en kaka – för tänk om allt det här snacket om att upphovsrättsskydda länken leder fram till en förändring av citaträtten och fair use-reglerna, då är det nog mission accomplished. För då betyder det att man kan inleda kommersiella diskussioner kring användande av innehåll. Men å andra sidan – det är ju inte lika kul att ranta om man faktiskt får titta lite i taktikpärmen. Tröttsam jävla diskussion.
(Från Fredrik Strömberg)

Jag tror Fredrik har helt rätt, att det handlar om att begära hela armen, för att kanske få ett lillfinger. Det vill säga det jag började med att säga: Att göra sig dummare än vad man är, i förhoppningen att inte bli synad och samtidigt positionera sig för en ”kompromiss”.

Personligen tycker jag taktiken i så fall kan liknas vid att rikta hagelbössan mot tårna och fingra på avtryckaren utan att vara säker på om den är laddad eller inte. Jag hade i tonåren en bekants bekant med ”vissa” impulskontrollsproblem som gjorde en sådan dumhet, hon har numera en halv fot.

Dels är det farligt för mediehusen eftersom de själva är så beroende av andras material för sin överlevnad. Dels är det farligt för den fria debatten, vilket är en slags förutsättning för det fria medias överlevnad. Dels är det farligt för att det krävs två för att dansa tango.

Google har mig veterligen alltid visat sig villiga att diskutera villkor, men de har å andra sidan musklerna att bränna både ett eller ett par stora mediahus utan att det rör dem själva i ryggen. Vad skulle Bonniers eller Schibstedts göra om Google bestämde sig för att helt utesluta dem inte bara ur Google News, men ur hela sin indexering? Det skulle knappast vara positivt i alla fall…

Det gör ont att förlora – dinosaurierna beklagar sig

Jag undrar om jag får berätta att Peter Wolodarski har skrivit en ledare i DN idag under rubriken Parasiternas paradis?

Jag undrar om jag vågar länka till den? Jo det gör jag!

Jag undrar om jag vågar citera den? Men någon liten vink bör jag väl ge er av vad den innehåller. Okej!

>Med framväxten av gratistidningar och internet har monopolen lösts upp, vilket tryckt ner såväl priser som volymer. Dagspressens problem handlar alltså inte om sviktande läsarintresse utan om brist på intäkter för att upprätthålla resurskrävande journalistik.
Annonspengarna går i allt större utsträckning till söktjänster som Google och Yahoo, som förvisso är fantastiska men ännu inte gjort sig kända för några journalistiska bragder. I stället har de skapat avancerade system som automatiskt citerar de viktigaste nyheterna från medieföretagens hemsidor (detta kallas på branschspråk för ”aggregering”, se DN Ekonomi 18/4).
>
>Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på
någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.

(Hoppas jag inte blir stämd för mitt aggregerande upphovsinträngande under de senaste månaderna.)

Gammalmedias ekonomiska modell är ikappsprungen av den tekniska utvecklingen. Andra kan ge kunderna bättre och billigare service. För om Wolodarski försöker påstå att DN ägnar sig åt så mycket mer än aggregering av TT-telegram och pressreleaser, spetsade med lite opinionsbildning och underhållning i form av ledare och krönikor, då skrattar jag bara åt honom.

Nu vill den käre Wolodarski göra gemensam sak med de andra dinosaurierna och försöka besegra de nyare effektivare informationsmotorerna md lagen som vapen. Gud hjälpe oss – jag skrattar inte längre!

Jag personligen har mer nytta av en kombination av Google, världens alla bloggare och Twitter än av dig och dina anställda Peter Wolodarski. När jag vill läsa ”riktig journalistik” köper jag inte DN, då köper jag ett kvalitetsmagasin.

Patrik kommenterar också, Cafebabel påminner om existensen av medborgarjournalistik och Kulturbloggen undrar varför mediernas ömsesidiga citaträtt inte ska gälla längre.

När det gäller såväl gamla journalister, som gamla nyhetsförmedlare är det väl som med Orvells grisar – somliga är mer jämlika än andra.