Eftersom jag arbetar med att förbereda samtal på scen – intervjuer, debatter, panelsamtal, soffsamtal – så känner jag igen ett hafsverk när jag ser det.

Att skapa ett bra till synes orepeterat samtal är en svår konst. Det handlar inte bara om att ha en skicklig programledare/moderator. Det handlar om att ett team gör ett bra arbete. Det krävs research. Det krävs att man förbereder deltagarna på vad de kan förvänta sig och vad man vill ha ut av samtalet. Det krävs ett välskrivet frågemanus med valmöjligheter och följdfrågor för progamledaren för att styra samtalet dit uppdragsgivaren, dvs publiken, har mst nytta och glädje av det.

För att lyckas med detta behöver man producenter, redaktör, resaerchers och manusförfattare. Ibland dubblerar man över flera av dessa roller. Jag har jobbat med allihop i olika sammanhang.

Jag är inte säker på att Agenda hade någon sådan förberedelse inför gårdagens debatt mellan Gudrun Schyman, Christian Engström och Sven-Olof Sällström. Det verkade inte så. Det verkade om de sparat bort hela hjärnan i produktionsteamet och lämnat programledare och kameramän att klara sig bäst de gitter — på uppstuds.

Dåligt SVT!

Vem vann debatten då? Ingen, det blev ingen, men Gudrun Schyman som tycks klara sig vad som än händer förlorade minst.

EDIT: Länk till programmet, döm själva!

Jag talade med en socialdemokratisk vän om partiledardebatten i Agenda igår. Så länge vi inte talar politik är vi nästan alltid eniga. När vi talar politik står vår basala ideologiska fostran och själva ordens valörer som en mur emellan oss. Även när vi enas i en sakfråga — så inser vi oftast att vi kommit till samma uppfattning med olika utgångspunkter. Vi stod på var sin barrikad i valrörelsen 1985 och där står vi kvar.

Detta är inte på något sätt ett hinder för vår relation, snarare tvärtom. Eftersom vi dessutom tänker så lika om så mycket är det snarast en krydda att vi alltid kan få till en ordentlig diskussion genom att ta upp en dagsaktuell inrikespolitisk fråga. Uppfriskande!

Men efter gårdagens debatt var vi rörande eniga — eniga i vår avundsjuka på alla miljöpartister. För om man bortser från vem man delar åsikter och värderingar med och bara tittar på kommunikativ förmåga, närvaro och förmåga att ha kontakt med livet i konungariket Sverige så var det utklassning.

Lär er tala som Wetterstrand skulle kunna vara uppmaningen till de övriga sex kombatanterna om inte problemet satt djupare än så. Om hon inte helt enkelt fejkar det så handlar det om att Maria Wetterstrand inte är förstörd av det politiska systemet, yrkesvalet och karriären på det sett de andra är. Hon känns fortfarande som en medborgare där de andra känns som motborgare eller motsocialister eller vad de nu råkar vara.

Förstår ni hur bra hon är när hon lanseras som statsministerkandidat av en medlem i det största oppositionspartiet.

Men nu är det så att Maria Wetterstrand är den klarast lysande stjärnan bland våra svenska politiker på hög nivå. Hon är rapp, vältalig, snabbtänkt och blir aldrig ordet skyldig. Bredvid våra övriga partiledare från samtliga partier är hon i en klass för sig. Visst är Lars Ohly också kvick i repliken och vass i kommentarerna men Wetterstrand backar dessutom upp det med politik som inte bara är populism för en socialistisk medelklass. En sak som präglar Wetterstrand som saknas hos de övriga är att hon faktiskt lyssnar och formulerar moteld, inte bara väntar på sin tur att få ge de förberedda replikerna. Det kan vara en illusion men i så fall är det en synnerligen viktig egenskap för en ledande politiker.

Men vi — jag och min kompis — sa det innan Erik Laakso.

Andra
håller med.

Efter att ha sett delar av kvällens debatt mellan riksdagspartierna i Agenda och följt diskussionen i tidningar och bloggosfär om vilka som skulle få delta tror jag följande.

Agendaredaktionen ville inte ha med uppstickarpartier som F!, SD, PP, JL. När man fick mothugg och detta ifrågasattes gjorde man om vad som skulle varit en debatt om valet till EU-parlamentet till en allmänpolitisk debatt.

Tjänar public service allmänheten eller riksdagspartierna?

Dick Harrison och Magnum Coltrane Price debatterade mot Christian Engström i Agenda på söndagskvällen. Debatten var ännu ett prov på hur alla kan tala svenska men utan att prata samma språk för den sakens skull.

Dick sa att domen mot TPB nu gjort att upphovsrättsbrott (stöld i hans mun) äntligen blev olagligt. Nu skulle till och med fattiga författare våga ta striden för sitt arbete. MCP i sin tur pratade om hur det var otrevligt med frihetsberövande, men att man kunde gett dem näringsförbud eller något (sååå mycket bättre, eller?).

Christian försökte visa hur det är omöjligt att i praktiken stoppa fildelning, hur det inte ens egentligen är önskvärt. Att det enda sättet är att införa ett STASI-samhälle, vilket inte borde vara ett alternativ. Som vanligt började och slutade diskussionen där, eftersom det var precis så långt man kom. Snacket fortsatte några minuter till, men det gav inte mer för den sakens skull.

Christian försökte verkligen, men det finns ett mönster i den här sortens debatter som är svårt att knäcka. Det grundläggande problemet är att utgångspunkterna är på så olika nivåer att språket må vara svenska men lika gärna kunde vara ryska och swahili.

Författaren pratar bara utifrån upptäckten att hans royalties på en bok inte motsvarat hans förväntningar: enligt honom själv noll kronor trots att han vet att boken läses.

Musikern pratar bara utifrån att skivförsäljningen inte motsvarar vad han hoppats på.

Piratpartisten pratar utifrån det omöjliga att kombinera effektiv kontroll av upphovsrätten med grundläggande friheter och rätt till personlig integritet.

Där tar det stopp, och man kommer inte vidare. Den som kan knäcka den nöten kommer bli dagens hjälte.