Två fel gör inte ett rätt idag heller

Vår största kvällstidning ropar som en treåring i sandlådan: ”Vi vet nåt som inte du vet, men vi säger det inte!!! Na na na nana na!”

Sen säger de att de visst kan säga det, men bara om de andra som kanske visste något säger något om vad de kanske visste och när de kanske fick reda på det. Så egentligen är det deras fel att vi inte vet vad vi inte visste redan eller nåt!

De andra, det vill säga det ”regeringbärande” partiets topp, leker i sin tur stalinister och utraderar en av sina egna som inte längre är del av den inre kretsen. Kunde de, skulle det inte förvåna mig om de försökte förinta minnet av att han överhuvudtaget varit en del av regeringen. Välkommen mr. Lavrentiy Beria liksom.

kamrater
kamrater

Båda beteendena är så in i helvete fel att jag får gallsmak i munnen. Tidningshelvetet pekar på statsministern och säger att det är hans fel att korten inte läggs på bordet, eller möjligen den före detta arbetsmarknadsministerns — varför nu han, som inte längre är en del av regeringen, skulle ha något intresse av att fortsätta spela med i kvällspressens ryska roulette?

Det luktar som när man tömmer latrinen på valfritt utedass. För tidningen är det lösnummerförsäljning på hög nivå på bekostnad av anseende. För regeringen är det spinkontroll med eventuell mörkning av egna och andras synder på menyn.

För Littorin själv är situationen en personlig katastrof i vardande. För antingen kommer han att ha fått sitt gredelina kuvert av Aftonblaskan (eller vilken färg nu Ask skulle vilja ha för just den sortens brott det kan tänkas vara frågan om) utan att någonsin trovärdigheten i anklagelsen lämnar redaktionen. Eller också kommer hela affären ut, varefter han får försöka bevisa sin oskuld, hur lätt det nu är att bevisa ett negativ.

Det enda goda som skulle kunna hända farbror Littorin är att Aftonbladet lättar på förlåten, bevisen visar sig vara fullständigt skrattretande och han kan tvinga fram en offentlig ursäkt — fet chans med smör på. I alla andra fall har Littorin allt att förlora oavsett vad som nu händer. Särskilt sorgligt i en situation där han befinner sig i vårdnadstvist och till och med en anklagelse som aldrig tas upp i en rättssal kan innebära problem. Det är ju inte som att grabbar överlag har någon direkt fördel i vårdnadstvister redan från början, typ.

Skall jag vara lite elak mot Littorin, vilket jag som en God och Balanserad debattör känner mig nödd och tvungen till…, så satt karlfan till för några dagar sedan i en regering som gjort sitt allra bästa för att avskaffa rim och reson i rättsskipningen och statens förhållande till individen. På agendan har bland andra vansinnigheter stått försvaret av förmyndarmentalitet och reaktionär moralism som basis för lagstiftande. Meh…

Uppdatering: Färgen på Aftonbladets kuvert var just lila, idag den 10/7 går de slutligen ut med själva storyn bakom sina anklagelser. Det lämnar en svagt sorgesam känsla och en lite fadd smak i munnen. Det är lätt att konstatera att Littorin nu befinner sig i läge två jag beskrev i artikeln: AB har gått ut med skiten och han får nu hålla käft och lida eller försöka bevisa sin oskuld i en situation där hela svenska folket redan ser honom som skyldig…

Grus i maskineriet

Det är inte det minsta konstigt om de etablerade partierna gör allt för att slippa diskutera piratpartiets frågor. Faktum är att allt annat skulle vara långt mycket konstigare. Att lyckas politiskt handlar trots allt till stor del om att lyckas sätta agendan för debatten och det är knappast några politiska dunungar vi har att göra med…

Det är bara att inse att piratpartiet under förhållandevis lång tid haft mycket gratis. Vi har kunnat fånga fallfrukten från partier som varken förstått vår potential, frågornas sprängkraft eller sina egna väljare. Så gott som alla etablerade partier har gjort totala tavlor som spelat oss i händerna. Dessutom har en hel del underligheter i politik och rättsväsende kommit fram i ljuset, vilket vid varje enskilt tillfälle inneburit plats i pressen och fler medlemmar.

lolcat adaptation #3
Vill ha ögonlapp tillbaka, saknar sin panache!!!

Så hur vänder man vår framgång till stagnation?

De viktigaste metoderna är:

  • att aldrig bemöta oss,
  • att flytta alla frågor som berör oss framåt,
  • att undvika att vi får uppmärksamhet,
  • att rulla med tummarna och vissla.

Man kan redan se tecknen. Sådant som att Aftonbladet gör något så udda som att dra tillbaka en debattartikel för att ”kontrollera fakta”, eller att de etablerade partierna gör allt för att placera diskussionen om datalagringsdirektivet på andra sidan valdagen. Den högst politiserade rättegången mot TPB-grabbarna har som av en händelse hamnat efter valet. FRA eller IPRED diskuteras knappt längre, utom möjligen för att lugna oss med att det nog inte blev så farligt. Inte en enda av de stora frågorna som nu diskuteras inför valet är något där piratpartiet har en tydlig agenda. Istället diskuteras de vanliga frågorna om budget, skatter, trygghetssystem, arbetslöshet, klyftor och konjunktur. Än en gång handlar hela valupptakten om hur den ena eller andra hundralappen per månad skall in i den ena eller andra plånboken.

De politiska strategerna i de etablerade partierna klappar händerna och gör vågen.
Det är med andra ord inte läge för oss att skåda universums allt och vår egen storhet i djupet av vårt eget navelludd.

Kära vänner. Tillräckligt många gör allt de kan för att ta vinden ur våra segel utan att vi behöver hjälpa till själva.

Vi har alldeles för mycket grus i maskineriet. Vi har alldeles för många primadonnor i våra arbetsgrupper. Våra grupper riskerar urarta till en slags narcissisternas kavalkad. Vi lider av alla som anser att just deras idéer är självklart bäst och vägrar släppa dem oavsett om de egentligen är centrala eller perifera — eller för den delen oavsett om någon annan håller med. Vi lider av igelkottar som reser taggarna vid minsta verkliga eller inbillade kränkning, men vi lider också av att inte alla kränkningar är inbillade. Vi lider av att vi har för många organisationsnördar som mycket hellre ägnar sin energi åt att skapa den perfekta organisationen än åt att föra ut vårt politiska budskap, men vi lider även av att så många inte vill organisera sig överhuvudtaget.

Vi får faktiskt inte glömma orsaken till att vi organiserar oss. Blir vi politiskt marginaliserade, tappar fart och blir utmanövrerade, så förlorar vi. Då spelar det inte längre någon roll om man gillar alla i styrelsen, eller alla riksdagskandidater. Inte heller spelar det någon roll om man är välkommen i alla arbetsgrupper eller hur omröstningsmotorernas algoritmer eller övervakning ser ut.

Det blir tydligt nu när ett år gått sedan TPB-rättegången. För ett år sedan var det oerhört tydligt hur samhället förlorat verklighetskontakten och gjorde sitt yttersta för att utföra ett beställningsmord på några misshagliga upproriska killar. Killar som haft mage att inte lägga sig platt när någon gnällde på innehållet i deras sökmotor. Innan dess hade vi IPRED och innan dess FRA. Just nu har vi bara efterdyningar och en klåpare som pratar om att skicka gredelina kuvert. Så för första gången tappar vi medlemmar istället för att få nya — inte fler än att vi överlever, men skälet att vi tappar dem är att vi riktar energin inåt.

De etablerade har till slut insett vad som föder oss och beslutat sig för att skära av näringstillförseln fram till valet. Men saker har inte blivit bättre, de har bara tagit en paus.

Skall vi ha en chans i höst, så måste våra frågor in i debatten. Datalagringen måste diskuteras i morgonsoffan i såväl public service som reklamteve, FRA måste fylla löpen, IPRED måste diskuteras i radion. Bloggosfären måste stimma av dessa frågor igen, eller så är vår valsaga all. Lyckas vi inte sätta agendan ens till en del, så är frågan om vi ens har ett existensberättigande?

Jag vet att det låter väldigt hårt, men vår ”raison d’être” är inte att skapa den perfekta organisationen. Vårt skäl att existera är att lyfta frågor om integritet, rättssäkerhet, informationsfrihet, kommunikation och i sista hand faktiskt demokratin in i folks medvetande och in i den politiska debatten — att tvinga det politiska etablissemanget att förhålla sig till dessa frågor och att ta hänsyn till dem i sitt politiska arbete.

Konkret behöver vi forcera fram en diskussion om våra frågor. Det är svårt att uppbåda styrkan att skriva ytterligare en artikel om FRA eller om IPRED, men det måste till. Vi måste tvinga fram diskussionen om datalagringsdirektivet nu, så att den hamnar på bordet innan valet. Vi får nog be Aftonbladet förklara hur man kan vara så oerhört klumpig att man tar bort en politisk debattartikel. Nog för att de hade sina skäl, men det övergår mitt förstånd hur man kan vara så oerhört klumpig att man tror att det går att göra på det sättet — kommer de göra samma sak om de publicerar en artikel från Reinfeldt eller Sahlin som innehåller något som får dem nervösa? Det är skillnad på folk och folk tycks det…

Framför allt måste vi lära oss att inte släppa blicken från bollen. Skall vi få in våra frågor i valrörelsen, så måste alla lägga manken till och sträva åt samma håll.

Även spekulativa konspirationsteorier får tryckas

Det är en av tryckfrihetens och pressfrihetens absoluta grunder att även de mest spåndumma och spekulativa konspirationsteorier omfattas av rätten att tryckas och distribueras. Vi har i och för sig en begränsning som går vid hets mot folkgrupp, men då krävs det rätt mycket mer än lösa spekulationer och sensationslystnad.

Därför var Israels reaktioner mot Sverige och UD rena dumheterna, det är helt enkelt inte den svenska regeringens sak att överhuvudtaget tycka något om vad svenska tidningar publicerar. Bildt får ha hedern av att ha hållit huvudet kallt, även om han kunde varit ännu tydligare.

Det är i så fall en klart bättre väg att försöka stämma tidningen för förtal för att markera missnöje. Inte för att jag tror att man lyckas med ett sådant åtal, men det strider i alla fall inte mot tryckfrihetens principer.

Därmed inte sagt att Aftonbladet kommer att gå till historien som ett under av grävande journalistik och vederhäftighet. Något mer tendentiöst, slemmigt och dåligt underbyggt än Donald Boströms artikel om påstådda israeliska organstölder är svårt att hitta. Det är ryktesspridning av svåraste slag från någon som tycks ha en egen yxa att slipa, någon som inte brytt sig om att kontrollera fakta eller ens avhålla sig från att slå blå dunster i ögonen på läsaren:

> Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
>
> Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
>
> ”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
>
> Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Jämför den texten med Boströms artikel:

> När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
> De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

Du är förlåten om du tror dig ha läst att familjen anklagade militären för organstöld. Läser man noga ser man att det är släktingar till andra palestinska pojkar: Khaled, Raed och Machmod som uttalar sig — men det stod ju klart ”för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”…, en obduktion tydligen. Med andra ord ljuger inte Boström direkt, men uttrycker sig tendentiöst missvisande. Det är sina egna spekulationer han sätter på pränt, som han ger eftertryck genom kommentarer angående situationer han själv *inte* bevittnat.

Att det är frågan om smått absurda spekulationer framgår om man har ens den mest grundläggande förståelse för medicin. Av de som dör en våldsam död är det bara några procent vars inre organ fortfarande går att använda. Detta är särskilt sant när det handlar om skador från handeldvapen eller splitterskador. Diverse skräp och bakterier sugs in i såren, och är det inte skräp utifrån så kan det vara tarminnehåll som kontaminerar organen. Dessutom är möjligheterna att hinna rädda organen innan de skadas av syrebrist väldigt liten, i så fall måste donatorns kropp mer eller mindre vara vid liv när organen tas ut. Det vill säga att hjärtat slår och organen får syre även om man är hjärndöd.

Jag har ingen lust att ge mig in i en debatt om IDFs metoder överlag, vem som har ”rätt” i konflikterna mellan israeler och palestinier, eller någon slags försvar eller fördömande av endera sidan. Vad jag däremot reagerar på är hur lite som skiljer Donald Boströms spekulationer från det historiska svallret om judar som förgiftar brunnar, bakar bröd på fiendens blod, äter barn i religiösa ritualer och andra liknande konspirationsteorier som genom ett och ett halvt årtusende fått judar lynchade i pogromer. Den slutgiltiga pogromens efterdyningar ledde till staten Israel, som sedan dess befunnit sig i konflikt med *alla* som vill se deras existens ”återkallad”.

Det är självklart att måste kunna kritisera Israel, och mer specifikt dess regering, deras bosättare, de ortodoxa sionisterna och IDF. Att skrika antisemit mot varje person som kommer med kritik är så andefattigt att det är direkt kontraproduktivt. Att däremot kräva att de som kommer med kritik i alla fall visar ett modikum av renhårighet, sannfärdighet och relevans tycker jag inte är för mycket begärt! Boström däremot har formulerat ett påstående som en fråga, vilket han kanske kan dölja sig bakom om det blir ett rättsfall eller om han anklagas för antisemitism. Men det är inte en fråga även om den är formulerad så, det är ett påstående — för på något annat sätt är det svårt att uppfatta hans artikel.

Vill man slippa stämpeln antisemit, så kanske man borde försöka låta bli att bete sig som en.

Uppdatering: I Italien har tydligen de regerande politikerna inte alla hästar hemma om det nu var någon som trodde det… Den italienske utrikesministern tänker på fullaste allvar propagera för att EU skall fördöma Aftonbladets artikel. Det är fel på så många nivåer att det är svårt att ens veta var man skall börja.

Jag lämnar ordet till Kjellberg som kort och koncist kommenterar frågan.