Jag nöp den här från Torrentfreak och den är för bra för att inte föra vidare.

När saker förklaras så enkelt och redigt, så undrar man varför logiken inte är lika självklar för idioterna som anser att vi till och med skall ha regionkoder på våra DVD-spelare?

Det är bara att konstatera: När bolagen och deras företrädare ger sig ut på krigsstigen, så skadar de i slutänden sig själva i högre grad än de konsumenter de för krig emot. Samtidigt är den kollaterala skadan uppenbar för den som nyktert gör en analys av situationen, en skada som borde få politiker att gå i taket.

Det påminner om de spekulationer kring orsakerna till att Spotify till synes gör ett bungyjump utan att ha kollat längden på snodden innan de hoppar. Kanske handlar det i slutänden om att de inte kommer in på den amerikanska marknaden utan att samtidigt pissa på sina tidigare affärsprinciper? Hela termen ”spotifiera” handlar ju om att ge bort gratis, samtidigt som det betalda alternativet är så billigt och bra att många väljer det ändå…

Någonstans har skivan ett hack och mediebolagen går runt runt i samma hjulspår. De förstår inte problemen (vilket strålande illustreras med ett aprilskämt) och de som gjort sig beroende av deras glupskhet och inkompetens sitter fast i samma fåra. Det uppstår i det närmaste ett stockholmssyndrom, där de som borde vara allra mest kritiska istället försvarar modeller som inte längre fungerar.

Så länge man envisas med att försöka hamra in en fyrkantig bult i ett runt hål, så finns inget hopp för de gamla dinosaurierna. Idag är inte igår och imorgon har vi kommit ännu längre bort från det som var.

Boomerang Solutions har skickat mig en räkning. De är en tjänst för att lägga borttappade nycklar på postlådan, märka datorer och telefoner med en metallbricka som identifierar dem och liknande.

I ett svagt ögonblick trodde jag att jag skulle ha nytta av en sådan tjänst, och tänkte jag kunde prova under ett år. I praktiken har jag eldat för kråkorna eftersom metallbrickor och nyckelringar ligger ouppackade. Att det blivit så beror på tre saker:

• Att mina nycklar indirekt hade en sådan tjänst, eftersom de sitter på samma knippa som föräldrakooperativets.
• Att jag inte skulle ha tid att vänta på att någon vänlig skäl postar nycklarna innan det är dags att byta lås på kontoret — till en kostnad av 7000 spänn.
• Att jag kraftigt betvivlar värdet av en fet jävla metallbricka på min dator eller telefon, då det är det första som ryker om någon vill behålla dem och då en lapp med ett telefonnummer i annat fall är minst lika effektivt. Var det är tänkt att jag skall sätta en bricka tjock som en femtioöring på en modern telefon, kamera eller laptop och få den att sitta kvar är dessutom något jag inte har ett bra svar på.

Så de blev liggande i sina påsar, och redan en månad efter beställning bestämde jag mig för att det skulle förbli så. Jag borde omedelbart ha skrivit och sagt upp, men dödsfall, jobb och familj kom emellan.

Under hösten ringer en av deras säljare och frågar om jag är nöjd med tjänsten och vill förlänga/utöka den. Jag förklarar självklart att jag inte är intresserad, men att det är bra att han ringer eftersom jag då kan passa på att säga upp tjänsten. Han beklagar att jag inte vill ha den, men skall ordna uppsägningen. Sen hör jag inget mer: inga papper eller annat, inga telefonsamtal — jag anser saken utagerad.

Döm om min förvåning när nästa faktura dyker upp. Nå, fel tänker jag, jag får ringa dem. Men än en gång finns det annat som har högre prioritet, så det blir liggande. En månad senare kommer påminnelsen och nu inser jag att jag måste hantera det pronto.

Så jag kontaktar Boomerang Solutions och förklarar att jag faktiskt sagt upp abonnemanget, och därför inte skall ha några påminnelser. Som svar får jag att jag måste betala, eftersom uppsägning skall ske skriftligen. Så gott som ordagrant får jag veta att det inte spelar någon roll vad som sagts på telefon eftersom skriftlig uppsägning inte inkommit och perioden påbörjats.

Det visar sig att Boomerang i sin tur avtalat tjänsten med Securitas, så betalar inte jag får de sitta emellan — och det vill de inte. Så långt kan jag förstå, men för mig som kund så borde det vara självklart att jag kan lita på besked från deras representant och räkna med att saker och ting som avtalats faktiskt sker. Missar de, så borde de väl själva ta kostnaden?

De är villiga att ”kompensera mig framåt”, det vill säga förlänga abonnemanget ytterligare till reducerad/utan kostnad. Poängen var ju att jag inte vill ha abonnemanget, så varför skulle jag vilja förlänga det mer? Och kostnaden för dem är väl densamma om de tar smällen nu, eller om de bjuder mig på nästa period?

Jag får konstatera att Boomerang Solutions AB i Göteborg förlorat en kund för all framtid, och att jag inte kan rekommendera dem till någon annan. Skulle jag vara Sverker på Plus, skulle jag kasta deras brickor i soptunnan. Det krävs inga namnunderskrifter för att KÖPA tjänsten, så varför skall det behövas för att avsluta den?

Georgiawonder Twitter-nick för bandet med samma namn noterade i #spectrial att stängs Pirate Bay av mediebolag och myndigheter är det olaga konkurrens. De kan tacka bland annat Pirate Bay för sin otroliga framgång.

Världen börjar i sanning delas upp i de som förstår vad som händer och de som stretar emot.

Njut av Georgia Wonder:

Var det någon som pratade om utarmning av kulturen?

Kampen mellan upphovsrättskritikerna och upphovsrättsförsvararna är i dessa dagar aktuellare än någonsin. Världens ögon riktas mot lilla Sverige och en rättssal i Stockholm. Samtidigt är Medina-rapporten på väg att tas upp i EU, trots att utskottet för mänskliga rättigheter är kritiskt inställt till lagstiftning av IPRED-typ. Precis samma vecka tar näringsutskottet ställning för IPRED-lagen som tycks bli lag redan innan Pirate Bay-rättegången är över.

I tidningar och andra traditionella medier och framförallt i bloggosfären går diskussionens vågor höga. Men vad handlar konflikten egentligen om och varför har den blivit så oförsonlig.

Slag ett – juridiken

Som jag ser det är det tre slag som pågår parallellt. Vi har för det första den juridiska kampen mellan upphovsrättsinnehavarnas företrädare och fildelarna. Just nu ställs den kampen på sin spets genom åtalet mot The Pirate Bay. Formellt handlar det om huruvida männen bakom The Pirate Bay uppsåtligen har hjälpt folk att inkräkta på upphovsrätten hos ett antal namngivna musikaliska verk, filmer och dataspel. Efter att bara ha följt rättegången i två dagar är det tydligt att det inte är enkelt att visa på ett sådant brott. Åklagare Håkan Roswall tvingas redan andra dagen backa från sina ursprungliga åtalspunkter. Vilket fildelningsanhängarna kunde konstatera med illa dolda glädje. Om vi bortser från den rent rättsliga frågan så kan man som Lotta Gröning fundera över det moraliska i att angripa just The Pirate Bay. Man kan också som Mattias Ronge ställa den rättmätiga frågan vem som egentligen bär ansvaret för situationen.

Fler bloggar om ett möjligtvis kollapsande åtal:

• Oscar Swartz
• Hax
• Opassande
• Svensson
• Jinge

Högt tonläge

Men allt handlar inte om rättsfrågan, när man läser rapporteringen blir det tydligt att det gäller så mycket mer än så. Björn Ulvaeus griper in och förklarar att det handlar om lathet och snålhet.. Peter Kadhammar lyckas med konststycket att mäta brottets allvar genom att hänvisa till vad en part i målet påstår om hur stor omfattningen på skadan har varit. Samma skeende kan tolkas helt annorlunda, där Peter Kadhammar ser förslagna brottslingar ser Mymlan snorungar.

Samtidigt är filmindustrins advokat Monique Wadsted så övertygad om sin saks rättfärdighet att hon säger att lagstiftningen inte spelar någon roll för skuldfrågan.

Vi ser hur olika debattörer snart utan egen förskyllan gräver ner sig i skyttegravar på var sin sida om slagfältet. Till och med allvarligt menade försök att vara neutrala blir attackerade. Se till exempel detta replikskifte mellan SVD och Scaber Nestor. Emma på Opassande skriver som vanligt tänkvärt om de två ringhörnorna:

Blev deras uttalande enkelspårigt bara för att jag (och andra) tyckte att det de sa var träffsäkert, alldeles oavsett om det var redaktören eller bandets beslut att ta bort det? Och vad innebär det i så fall? Hur långt ner i kaninhålet befinner vi oss?

Lite halvkrångligt blir det ju dessutom att fundera över om jag ska lägga upp den här kommentaren. Kommer det att ses, tolkas eller användas till att trycka upp folk ännu längre upp i ringhörnorna av obändigt “för” eller “emot”?

Jag hoppas inte det i alla fall. Men det är värt att funderas över varför det är så känsligt. Varför kan det inte finnas överlapp mellan de två diametrala motsatserna i debatten? Hemska tanke — är det onyanserat att säga något bra om fildelning?

Som jag ser det blir det symptomatiskt, att man inte ska mötas för allt i världen. Det känns lite sorgligt.

Slag två – politiken

Varifrån kommer det höga tonläget och de djupa skyttegravarna? Jo, det fanns ju två slag till i kriget. Slag nummer två är en politisk strid. Den handlar om utvecklingen av vår upphovsrätt. Alla är nog eniga om att en ny tid, nya teknologier och nya beteenden gör att vi behöver nya spelregler. Men där vissa vill skärpa möjligheten att skydda de rättigheter som upphovsrättsinnehavare och deras ombud har idag genom att nagga på personlig integritet och utöka möjligheten till tvångsmedel så vill andra att vi ska förnya synen på upphovsrätten och förändra lagen för att öppna för den delning av information och arbete som den nya tekniken gjort möjlig.
Lagen siktar just nu in sig på värdet hos tillgängliggörande och exemplarframställning. Två processer som idag har blivit så enkla och billiga att de i praktiken blivit nästan omöjliga att ta betalt för.

Det senaste exemplet på denna politiska strid är nästa veckas beslut om införandet av IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare och deras företrädare polisiära befogenheter i jakten på fildelare. Det finns i och med att Socialdemokraterna bestämt sig för att stödja förslaget nu en så stor riksdagsmajoritet för den att den knappast kommer att rivas upp i första taget.

Bloggar om IPRED-beslutet:

• mina moderata karameller
• Frihet, fildelning, feminism
• Hax
• Opassande
• Scaber Nestor

Slag tre – opinionen

Det tredje slaget handlar om våra hjärtan och hjärnor. Vem kan få opinionen på sin sida? Sist och slutligen är det här det avgörs åtminstone i ett demokratiskt samhälle. Och här har vi antagligen förklaringen till det höga tonläget. Ska man vinna folkopinionen har man inte råd med nyanser. Sanningen är krigets första offer. Så demagogin får gå före pedagogiken. Det är lättare att ropa stöld än att förklara vari likheterna och skillnaderna mellan fildelning och stöld ligger.

Erik Lakomaa gästbloggar hos Christian Engström om upphovsrättsindustrins pr-problem:

Skall man ge några råd till målsägarsidan (med reservation att det är i sista
minuten) blir det följande:

Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem”> . Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.

Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.

Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

Men det är inte bara upphovsrättsindustrin som har PR-problem. Frågar man dem, så är många i den äldre generationen skeptiska mot piraterna och säkra på att ”stöld alltid är fel”. Men det blir inte bättre av att man anklagar motståndarna för att luras:

Men skivindustrin har lyckats lura i framför allt äldre människor att pirate bay rättegången handlar om möjligheten för artister och konstnärer att få betalt. Det är lögn.

Däremot är det alldeles uppenbart för många människor att skivindustrin idag lever i det förgångna och inte ska ha statens stöd för att fortsätta göra det. Industrin måste helt enkelt anpassa sig till verkligheten eller försvinna och då kommer nya företag fram som kan ta betalt på ett sätt som människor accepterar.

Svensson visar förtjänstfullt att gränsen för stöld bestäms genom normbildningen i ett samhälle, men dessa kloka ord hjälper inte mot PR-problemet. Samtidigt blåses siffrorna för hur mycket alltihopa kostar artisterna (upphovsrättsinnehavarna) upp och vän av ordning undrar hur då kommer sig att man fortfarande tjänar pengar på t ex musik.

En pirat är i många ögon fortfarande en pirat och Björn Ulvaeus undrar fortfarande varför en hel generation är lata och snåla. Samtidigt som många inget hellre vill än att erbjudas ett rimligt sätt att göra rätt för sig, men inte på bekostnad av sin personliga integritet.

Tonläget i debatten hjälps inte av hisnande exempel på konsekvenserna av upphovsrättsindustrins idéer eller att poliser redan utbildar lärare för att skrämma barn med IPRED. Om ryktet stämmer eller inte spelar ingen roll i båda fallen visar det på hur infekterad situationen är.

Och när Oscar Swartz förklarar att människor är byggda för att kopiera – kopiering ergo sum – så är det inte säkert att de som skulle behöva förstå vad han menar verkligen gör det. SVD:s ledarredaktion förstår i varje fall inte vad piraterna vill trots att de försöker igen. Men då lyckas övertolka Artikel 27 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

punkt 2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Den säger ju inte med nödvändighet att just nuvarande lagstiftning är det bästa sättet att skydda ideella och materiella rättigheter åt upphovsmännen.

Vilka är de som bråkar?

Ett komplicerande faktum är att det inte är självklart vilka som egentligen bråkar. De två sidorna i kampen är diffusa och en sak som diskussionen ofta fastnar i är en kamp om att definiera vem fienden är.

En piraternas kamp mot etablissemanget har ett romantiskt skimmer över sig som kanske tilltalar vissa, men i grunden gynnas upphovsrättsindustrin om den ges etablissemanget legitimitet, åtminstone om piraterna vill övertyga den äldre generationen om sin sak. Generationsklyftan är ett annat sätt att se på konflikten – det är de unga mot de gamla – de som fattar mot de som inte fattar, eller kanske de teknikvänliga mot de teknikfientliga.

Om piraterna vill övertyga om att konfliktlinjen går mellan framtiden och det som redan är historia och därmed göra troligt att det som sker är nödvändigt, så vill upphovsrättsindustrins talesmän gärna framställa det som att det är nedladdarna mot resten. Een liten del av publiken gör revolt mot artisterna och konstnärerna, men jag tror knappast att skaparna av film, musik och dataspel vill ha en konflikt med sin egen publik. Om vi frågar dem och inte deras företrädare.

Att vinna kriget

För att gå hem med segern är självklart slaget om opinionen viktigast. Juridik och politik är i västvärldens demokratier sist och slutligen ett resultat av vad folket vill. Så den sida som får folket på sin sida kommer i slutändan att vinna kriget.

Slaget om opinionen vinns alltid på en tillräckligt lång tidshorisont av de som har tiden på sin sida. Om fildelarna har rätt i att framtiden tillhör dem, så tillhör också framtiden dem. Så frågan är kanske egentligen hur mycket kriget ska få kosta. Hur mycket skada ska vi acceptera längs vägen fram till ett samhälle med en ny och bättre upphovsrätt.

Nätverkssamhället möjligör ett socialare liv än någonsin. Digital teknik möjliggör imitation och kopiering på ett intensivare sätt än någonsin. Det är alltså djupt mänskliga egenskaper som FRIGÖRS av tekniken. ÄNTLIGEN!

Några måste helt enkelt överbrygga ingemanslandet mellan skyttegravarna. Om vi isolerar de tokigaste piraterna som bara vill ha allt gratis utan att fundera över konsekvenserna och de galnaste upphovsrättsförsvararna (advokater som inte bryr sig om vad lagen säger, eftersom de vet att de har rätt) så finns det en bred mittfåra som alla inser att vi behöver en ny, bättre och modernare upphovsrätt. Och att den för att bli långsiktigt hållbar måste byggas på folks värderingar. Den måste vara anpassad efter nya affärsmodeller i ett nytt samhälle. Ett samhälle där saker kan vara värda något samtidigt som priset är noll. Den måste ge utrymme för nätverkande i ett omfattande creative commons.

Jag har ingen aning om hur en sådan upphovsrätt skulle se ut, men det finns kloka människor med kloka idéer på den punkten.

Diskussionen kan ta sin utgångspunkt i syftet med att ha en upphovsrätt som Blogge Bloggelito fångar bra med sitt fotografiexempel eller så kan den ta sin utgångspunkt i en socialdemokratisk vilja att skapa ett tredje alternativ:

Vi bör gå en tredje väg. Vi bör varken acceptera skivindustrins konserverande beteende eller en total gratisdistribution. Istället bör vi sträva efter att branschen själv kommer fram med affärsmodeller som gör att dom kan tjäna pengar och så att artisterna kan få betalt.

Om det nu går att förena med ett liberalt perspektiv som hos SVD som trots allt har fattat även om det kanske inte förstår:

Vi säger inte att upphovsrätten bör vara exakt som den är. Vi har redan tidigare påpekat vansinnet i tex de försök att förlänga den som pågår inom EU. Vidare skulle vi gärna se en reformerad och/eller avsevärt förkortad upphovsrätt. Att skadeståndskraven i den aktuella rättegången är huvudlösa är så uppenbart att det knappt behöver påpekas, men nu gör vi även det. 

Alldeles självklart behövs en mindre nödig upphovsrättsindustri som slutar upp med att jaga mammor som lägger ut Youtube-klipp på sina söner.
 
Alldeles självklart finns det utrymme för mer, mycket mer, citaträtt och ”fair use”! 

Men ingen upphovsrätt alls? Där är vi inte övertygade. För närvarande pågår en parallell diskussion om en nyligen avlämnad kulturutredning. I denna diskuteras konstnärers möjlighet att försörja sig. Bland annat att de ska kunna driva sina företag bättre och ta betalt för det de gör.

Från mitt lilla hörn av världen är det i alla fall uppenbart att det är dags att sluta kriga och börja bygga på den nya ordningen.

Dagens inlägg för min del är Erik Lakomaas gästspel hos Christian Engström. Han säger det jag tänker, men utifrån positionen som PR-människa snarare än politisk toktyckare…

Eller vad säger man om sånt här:

Problemet för upphovsrättsindustrin är att fildelarna samtidigt är deras kunder. Att ge sig på kunderna med lagboken i handen är en beprövat usel affärsmodell eftersom kunderna då riskerar att gå någon annanstans. Om missnöje med fildelarjakten får kunderna att vardera köpa ett album mindre per år uppväger det lätt alla eventuella förluster från utebliven försäljning genom fildelning. Den som ser sina kunder som fiender blir sällan långlivad på marknaden (om man inte har staten som ägare som SJ eller SAS).

Det är helt enkelt klockrent, för det är ju deras problem. Analysen om varför är precis lika strålande:

En förklaring till man från film- och musikindustrin försatt sig i denna situation är att man låtit frågan hanteras av piratjägarorganisationer Anti-Piratbyrån, och IFPI. För dem spelar det ingen roll om Time Warner eller BMG säljer färre skivor pga. negativ publicitet. Dessa organisationer har dessutom bara ett verktyg – stämningar – i sin verktygslåda, och då angriper man alla problem med stämningar.

Just så! Är det enda verktyg man har en luftvärnskanon, så appliceras den på allt: spikar som skall slås in, småfåglar som skiter på verandan, mygg som stör sommarfriden…. ja allt!

Konsekvenserna då?

En domstolsprocess är inte bara ett juridiskt utan också ett kommunikativt projekt, och det kommunikativa utfallet kan vara viktigare än det juridiska. Hur många kommer exempelvis ihåg att den kvittoklippande landshövdingen Sigvard Marjasin faktiskt friades av rätten?

Slutligen så är listan med råd en femetta:

Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem). Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.

Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.

Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

Rättssalen är märkligt befriat från upphovsmän. Det närmaste man kommer är väl TPB-killarna, som faktiskt skapat något själva vilket många tycks glömma.

The night is young, why are we so hung up
in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

And at the door she can’t say more
than just another day
and without a sound
I turn around
and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.