Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Subsidiaritetsprincipen är den princip som säger att ett beslut bör fattas på så låg nivå som överhuvudtaget är ändamålsenligt. Frångår man principen ökar avståndet mellan den som omfattas och den som fattar beslutet. ACTA tycks bli en stilstudie som illustrerar problemet. Genom hemliga förhandlingar på en nationsöverskridande och till och med federationsöverskridande nivå, riskerar våra politiker i Sverige och EU att skapa självförvållad maktlöshet.

Våra inblandade politiker Johan Linander (C), Karin Pilsäter (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson (C) och Mikael Oscarsson (KD), säger sig verka för öppenhet och för att avtalet skall rymmas inom existerande lagstiftning. Men antingen har de blivit dragna vid näsan, eller också tänjer de på sanningen, för dokument som läckt ut visar att avtalet som det ser ut i dagsläget inte alls ryms inom vår lagstiftning. De har också sagt att ACTA inte skall påverka internet, medan det i verkligheten tycks påverka nätet i allra högsta grad.

Jag är väldigt besviken på några av de politiska figurer som säger sig ha vårat bästa för ögonen. Flera har gjort något av ett ideologiskt lappkast mellan de personas de framställde innan valet 2006 och de åsikter och beslut som nu förfäktas. Om någon av dem läser det här, skulle jag gärna vilja att han eller hon ser sig i spegeln och tar sig en rejäl funderare på hur pre-regerings-personligheten och den nuvarande politrukstilen går ihop? Är det vad de vill ha i sitt eftermäle? Lyft för helsike blicken, betänk att regeringsposten kan vara över så snart som om ett år, och fundera på de större ideologiska frågorna.

Michael Geist, analytiker som kritiserar ACTA

I praktiken tycks ACTA riskera att bli en internationell version av DMCA, en amerikansk lag som kanske mer än någon annan ligger bakom DRM, advokathordernas jakt på studenter och ensamstående mödrar och andra dumheter. Det riskerar att helt urholka ”fair use” som princip. Det riskerar att lägga all makt i händerna på en industri som inte tycks vilja utvecklas. Det riskerar att tvinga våra internetleverantörer att bevaka och filtrera vad vi gör, och att göra striden om telekompaketet till ett spel för gallerierna då franska HADOPI i realiteten befordras till internationell standard. Utöver att det rubbar balansen mellan copyrightskydd och användarrättigheter, och att det riskerar göra rättssäkerheten mycket sämre, bygger det helt på en syn på internet som ett kabelTV-nät. Det är top-down, säljare och köpare, polis och tjuv — en absurt inskränkt syn på vad internet är och kan leda till.

Vi riskerar med andra ord att få ett internationellt avtal som överträffar våra egna lagar och som sätter många av grundprinciperna för internet på undantag.

Faran med detta är att beslutet fattas på för hög nivå. Det innebär att i det ögonblick vi inser att det i praktiken inte fungerar, så är de faktiska möjligheterna att göra något åt saken mycket nära obefintliga. Vi kommer sitta fast i ett internationellt avtal som gör att vi måste tillämpa principer som går rakt på tvärs med utvecklingen.

Snacka om självförvållad maktlöshet!

Nog nu! Hör jag en politiker till säga att man borde tillsätta en konsekvensutredning i efterhand, så riskerar jag att spränga en blodåder! Mona Sahlin försökte undkomma konstaterandet att sossarna sitter mitt i smeten av integritetskränkande förslag, genom något mummel om utredning, och min hjärna kokade över.

Göran skrev om den goda viljan av Bergman, som en vittnesbörd om hur det farligaste av allt är när samhället skall ”ta hand om oss” på bekostnad av vår frihet. Jag skulle vilja lägga till att det är inte bara fråga om att upptäcka klon av järn i all bomull vi blir inlindade i, det är fråga om att upptäcka det innan man förvandlats till en kokong.

Alla som någonsin lekt leken där man rullar in varandra i en matta (inte huvudet kära ni), vet att det är bara innan man är omsluten som man kan ta sig ut. När man väl gjorts om till en vårrulle, så är det nästan omöjligt att komma loss. Det är ett djupt svek att försöka lugna oss med att skiten skall utvärderas så småningom, det är ett svek att den konsekvensutredningen inte gjorts innan man prackar på oss integritetskränkande nonsens till lagar.

Låt oss sluta hymla kära politiska fårskallar. När alla nya integritetskränkande lagar väl är på plats, så krävs det närmast ett direkt ingripande av vad Gud man nu tror på för att få bort dem. Att öppna pandoras ask är alltför lätt, att stänga den å andra sidan är en herkulisk uppgift.

För någon dag sen funderade jag kanske lite väl offentligt över mitt partival. För de som engagerar sig kan jag berätta att jag än så länge är en piratinfluerad Moderat och inte en moderat Pirat.

Det må vara hur det vill med din saken, ikväll ska jag på piratfika för första gången. Det känns som ett bra sätt att inleda påsken.

Det finns ju en del i dagens nyhets- och bloggskörd att kommentera, men jag orkar inte vara noggrann och fullständig. Så från höften. Frankrike är inte riktigt så repressivt som man var rädd för.

I New Jersey där jag var för några veckor sen diskuterar politikerna på allvar hur mycket könshår det ska vara lagligt att ha!!!

Annika Östberg är hemma men inte Dawit Isaak vilket först ger upphov till jämförelser och på dessa följer debatt.

Per Gudmundson ställer frågan Vem vågar smaka ett rödgrönt Kinder-ägg? apropå Novus opinions senaste förtroendesiffror för Mona Sahlin.

BB-drottningar i gräl om vikt. När AB berättar den viktiga nyheten att Carolina Gynning mobbar Marie Picasso så skriver de stjärnor. Men för mig känns det som ett nytt bråk i BB-huset, det är bara att BB-huset snart är stort nog att rymma hela Mediastockholm.

Andra IPRED-fallet är inte heller det klockrena illegala fildelningsfall som APB borde satsa på om de vill visa att kritikerna har haft fel. Ett klockrent fall av ändamålsglidning noterar dr rignell.

Johanna Nylander skriver bra om ACTA-förhandlingarna i Kvällsposten och jag inser att jag har en massa åsikter, men att jag har för lite kunskap – jag lär återkomma till ämnet när jag har läst på.

Upphovsrätten lever och har hälsan!!! Lobbyn är stark. Även om man inte får The Pirate Bay fällda, så får man den lagstiftning man pekar på. Inte bara IPRED och förlängningar av skyddstider utan även ett alldeles eget internationellt handelsavtal.

Ett avtal som alltmer liknar lagstiftning och som håller på att framförhandlas bakom dörrar så stängda att inte ens folkvalada politiker i demokratier släpps in. Företag däremot, de får gärna vara med. Deras expertis behövs ju minsann.

Men hur kommer det sig att det bara är företag ur upphovsrättslobbyn, de stora och etablerade som får vara med? (Jag menar bland de företag som ägnar sig åt verksamhet baserad på denna del av immaterialrätten. Jag vet att det är med representanter för andra industrier för vilka patent- och annan materialrätt är viktig.) Varför inte några av dem som hittat nya affärsmodeller för en ny tid med en ny teknik? Man undrar. Kan det verkligen bli bra beslut inne i det där stängda rummet. Står inte gammelmanslukten och cigarröken tung?

En av fördelarna med en öppen debatt är att den ger idéer. Ju fler människor som kan vara med och ju fler åsikter och tankar som möts, desto större chans att någon kommer på något brilliant. Vi lever i en ny tid nu. Nätverkandets och de omedelbara kommunikationernas tid. En tid då stora grupper människor skapar programvara, operativsystem, kultur, opinionsbildning, uppslagsverk - och de gör det tillsammans! Den gamla tidens slutna rum med utvalda experter ger bara upphov till groupthink, det vet vi.

Och vem är det egentligen dessa självutnämnda vita riddare som kämpar för det sanna, rätta och sköna kämpar för? Inte verkar det vara den genomsnittlige upphovsmannen. Han och hon har redan flyttat in i framtiden.

Jag talade med en vän som är regissör i går kväll. (Alltså en riktig inte en hobby eller amatörfilmare utan en med flera teveserier under bältet som nu arbetar med en långfilm.) Han höll inte riktigt med mig. Han ansåg att hans bransch inte klarade sig utan ett skydd, inte för upphovsrättens skull utan för branschens. Filmmediet är så dyrt att det krävs tunga investeringar och därmed ett stort risktagande från någon. De som tar dessa affärsrisker behöver kunna skydda det som skapats så att de har en chans att tjäna tillbaka pengarna. Detta påminner ju rätt mycket om situationen i läkemedelsbranschen, eller för ett innovativt teknikföretag.

Så hur löser vi då detta? Jag har en idé, eller kanske snarare än trestegsraket:
1) Vi avskaffar det ekonomiska skyddet i upphovsrätten som har spelat ut sin roll eftersom det snarare bromsar skaparkraften än ger incitament för den.
2) Vi lämnar den ideella rätten hos upphovsmännen, men utan rätt att sälja eller licensiera den.
3) Till sist så lyfter vi in ett skydd för de konstnärliga skapande som är kapitalintensivt (t ex filmer och läromedel) i patentlagstiftning med en skyddstid på säg 10 – 20 år.

Jag vet inte om den här tidén är ny, om den är bra eller dålig, om den skulle fungera. Jag är ingen immaterialrättsexpert. Men jag tror den skulle kunna vara en del i den öppna debatt som jag talade om ovan, ett idéutbyte som skulle ha stora möjligheter att hitta ett bättre system än dagens. Som jag tror håller på att haverera, om inte annat för att det inte stämmer med folks rättsmedvetna längre.

Och varför inte börja här i Sverige. Det ärdags att vi tar ledningen igen innan den chansen också förspills.

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.

När jag lyssnar på The Pirate Bay-rättegången framstår det så klart hur det är det nya samhället som slåss mot det gamla. Företrädarna för det gamla förstår inte riktigt än, men jag tycker mig nästan kunna höra hur marken öppnar sig när polletterna börjar trilla ner en efter en.

Åklagaren Roswall har hittills lyckats framstå som ett tekniskt miffo som inte ens kan starta en skärmpresentation. Det är klart oroande eftersom det mig veterligen är samma åklagare som skall hålla koll på cyberbrott i detta land. Ännu mer oroande är att han har tillgång till ”gräddan” av it-kompetensen i de svenska rättsvårdande myndigheterna.

Trots det så kanske jag är orättvis, för då och då låter det som han faktiskt försöker förstå. Vilket är mer än vad man kan säga om målsäganderepresentanterna. Dessutom har han den grannlaga uppgiften att sätta dit ett gäng killar han redan en gång bedömt det nästan omöjligt att komma åt. Det är väl en grundregel i rättssammanhang att man inte skall gå in i en match om man inte är rätt säker på att vinna, eller inte har något val för att alternativet är sämre.

Cirkus och åsiktsjakt

Målsägandebiträdena framstår som till och med mer inkompetenta. Rättens ordförande börjar låta mer än bara måttligt irriterad över deras märkliga konstranden: nya papper, debatterande angreppssätt, fiskande efter politiska åsikter och liknande som inte riktigt går i linje med svensk rättstradition.

Det är lite för mycket cirkus för en svensk rättssal, och skuggan faller till stor del på en kärandesida som verkar rätt oförberedd på målets komplexitet. I den fas målet nu befinner sig, så bör redan positionerna vara klara. Det bör vara glasklart vilken linje de båda sidorna går på, och det enda som är kvar är att lyssna på vittnen och göra sig en bild av bevisen och deras värde.

Problemet är att det är inte bevis som presenteras, utan en hel serie indicier av klart tvivelaktigt värde. När en rättegång hamnar i ett sådant läge, är det ett tydligt tecken på att hela målet är väldigt illa genomtänkt. Det som nu pågår liknar mer den process av förhör som snarast tillhör förundersökningen. Det är flamsigt och ostyrigt, svårt att följa och i största allmänhet förvirrat.

Värre är att målsäganderepresentanterna försöker använda politiska åsikter för att styrka uppsåt. Det är obehagligt när politiska åsikter blir del av en motivbild/uppsåtsbevisning. Skulle det tillåtas väga in, så slår det direkt mot åsikts och yttrandefriheterna. Det skulle innebära en så kallad ”chilling effect”, det vill säga det som många påpekar redan hänt i Tyskland pga datalagringsdirektivet. Folk vågar inte längre uttrycka sina åsikter av rädsla att få dem i ansiktet i ett annat sammanhang.

Det går att se denna ”chilling effect” redan nu i denna rättssal. The Pirate Bay-grabbarna svarar hela tiden att de är ointresserade av de politiska aspekterna. Jag påstår absolut inte diametrala motsatsen, men inte tror jag att de allihop är riktigt så ointresserade som de gör gällande. Problemet är att om de medger ett politiskt intresse så är det troligen graverande även om det i realiteten inte haft bäring på verksamheten. DET är väldigt obehagligt, eftersom det inte har med saken att göra.

Den spontana klustermodellen för organisation

Marcin myntade begreppet klusterorganisatorisk dynamik, som ett sätt att beskriva den flyktiga organisations- och beslutsmodell som rått på The Pirate Bay. Varken åklagare eller målsäganderepresentanterna förstår något när de anklagade pratar. En så lös organisation är något fullständigt okänt, till och med obegripligt för dessa människor som utbildat sig att förstå och verka i komplexa regelverk.

Ändå är det ungefär så som en stor del all verksamhet på nätet är organiserad. Många Open Source-projekt använder precis detta nätverkstänkande. Det är så naturligt för de inblandade att de själva inte ens riktigt reflekterar över saken. Själv är jag inblandad i åtminstone två sammanhang som är ungefär lika löst organiserade. Jag kan vittna om att det fungerar utmärkt.

Whack-a-mole

Än mer förvirrande blir det för självsäkra skjutjärnsadvokater när tekniken inte är snyggt inkapslad i applikationsform med en avsändare och en mottagare. Den öppenhet, spridning och redundans som finns inbyggt i bittorrent innebär att man antingen får olagligförklara alla öppna trackers, eller inte angripa någon. Kvar att angripa är ett index av länkfiler, som i sig själva är värdelösa. Utan en användare som faktiskt delar med sig av innehållet torrenten skall peka till så är torrenten dödfödd.

Kvar att angripa finns en medlemssajt som tillåter publik access, något inte alls ovanligt i dagens nätsamhälle. Det är den logiska följden av communitytanken. Det enda som skiljer sig från en vanlig diskussionsgrupp är att ämnet är torrents, att dessa är sökbara och användaruppladdade, och att sajtens moderatorer bara plockar bort falskskyltningar, malware och barnporr. Man kan tycka vad man vill om den saken, men jag har svårt att se att det skulle vara olagligt.

Det är lätt att konstatera att om de lyckades får bort TPB som söktjänst, så skulle det möjligen vara en grop i vägen för fildelningen men knappast innebära slutet. Skulle de lyckas plocka ner trackern, skulle den snabbt ersättas av flera andra. Varje gång fildelningen saboteras så kommer nya mer decentraliserade alternativ. Varje gång blir de nya alternativen ännu svårare att komma åt.

Det är helt enkelt inte en framkomlig väg att försöka lösa problemet i en rättssal. Så fort man inser det, så blir den nuvarande debatten ointressant. Då återstår bara att försöka hitta nya vägar framåt.

Ett stort problem med hur upphovsrätt fungerar nu för tiden är hur hela idén om public domain urholkats. Inte bara public domain förresten, utan även det som ofta kallas fair use. Resultatet är att den som söker publikt material använda till harmlösa små projekt ofta står tomhänt. Man kan naturligtvis nonchalera begränsningarna vid privat användning, men man tar en del risker om man får för sig att lägga ut det på youtube eller något motsvarande.

Det är bara att konstatera att till och med SVT sätter hårda begränsningar på sitt material. Rent krasst kan inte vi som licensbetalarer använda materialet utan särskild tillåtelse. Då inställer sig undran vad upphovsrätten egentligen innebär? Var det så det var tänkt att fungera?

För att citera Karl Sigfrid:

Kreatörer som läser SVT:s webbregler får snabbt veta att här är allt innehåll skyddat av upphovsrätten, och det är strikt förbjudet att sprida eller visa materialet på exempelvis en egen webbsida. Det finns ingen logik i detta. Ett företag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens bör agera allmännyttigt och på ett sätt som gynnar största möjliga yttrandefrihet. Den egna och andras.

Det är ett exempel på de låsta järngrindarnas filosofi. Vi lägger en våt filt över människors kreativitet genom att låsa in allt som skulle kunna inspirera och bidra.

Det är ett slags det moderna samhällets galenskap. En situation där slutna sällskap kan smyga igenom beslut om förhandlingsmandat i helt orelaterade beslutande församlingar. När beslutet väl är fattat, så sker även förhandlingarna i all tysthet och utan spår av allmän insyn. Det är som om vi inte anförtros att tycka till om överenskommelser som faktiskt kommer påverka hur hela vårat samhälle fungerar:

Justitiedepartementets utgångspunkt är att bestämmelserna i ACTA-avtalet ska rymmas inom ramen för nuvarande regelverk i Sverige och EU. Både av sakpolitiska och demokratiska skäl måste den svenska positionen skärpas. Det ska inte bara vara en ”utgångspunkt”, utan det ska var ett villkorslöst krav att avtalet inte påtvingar Sverige ny lagstiftning. Det ska också vara ett krav att förhandlingarna offentliggörs så att ståndpunkterna kan utvärderas av politiker, forskare och intresserade medborgare.

När väl frågan sen kommer oss medborgare till del, så kommer den väl att behandlas som FRA, IPRED, eller datalagringsdirektivet. Vi kommer få veta att vi inte har något val, att vi måste fatta beslutet vad vi än tycker om det och att politikerna accepterar det av ren ansvarsfullhet.

Fortsätter vi undvika varje spår av konflikt, så gör vi oss just så maktlösa som politikerna påstår. Den som aldrig vågar höja rösten blir inte heller hörd.

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.

–Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.

JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.

Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

–Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.

Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.

I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?