Letter about ACTA, mail to the MEPs

Inspired by Queriem, and using Ricks mail-alias I wrote a letter to the MEPs concerning ACTA and the upcoming vote.

Hello.

My name is Marcus Fridholm and I write to you because of the upcoming vote on ACTA on the fourth of July.

I implore you to turn down the ACTA agreement once and for all. Let me explain why.

As I went to university in the late eighties and early nineties I studied subjects that are more or less totally unrelated to my actual current career. Even so I am now considered quite proficient in what I do, with a multilayered and rather diverse knowledge spanning a multitude of subjects within and outside my chosen field of expertise.

I am an autodidact in a highly complex profession. Learning by doing and learning by research in the most fantastic library in the world… the free and dynamic internet.

I work as a developer and support-coordinator for an internet related software-company. A company that started less than eighteen months ago and now employs more than 50, as well as contracting another 20 or so external developers. An entrepreneurial rocket, an upstart of exactly the kind that our future economy depends on.

Our finances are sound, we’re on the roll and we work in an arena that is in a state of constant change… the free and dynamic internet.

As late as fifteen years ago the threshold for starting such a company would have been a many times, many tens of times higher. Without access to open source software the needed investments would have been at least twice as high. What is more, each client project would have been much less agile and subject to constraints that does not exist today. The reasons for such magnificence are simple – it’s the free and dynamic internet.

The internet is the modern Library Of Alexandria and Speakers Corner rolled into one. It is like an ongoing sit-in of the sixties, a professional convention, the boutique and the casbah, all at the same time. You can shop for the most exclusive merchandise at the most exquisite of specialist stores while at the same time haggling at the street corner for a cheap copy. You can contribute to a manifest, a language, software, discussion or just benefit from the same.

Legislation-proposals and agreements like ACTA, SOPA, PIPA, CISPA and others of the same ilk are created to regulate and control – to hem in. In reality they are being tailored in a way that will stifle the marketplace, the free exchange of ideas and the whole dynamism that make people like me legion, and makes companies like the one I work for not too uncommon.

The instant communication, sharing and freedom of the internet will rain on the parade of anyone with vested interests – anyone who for their prosperity requires opacity and exclusive control. Each of these acronyms are grave enough in and of themselves. But rather than each being the final apocalypse, they are steps created in a mindset of yesteryear trying the impossible of making the chick unhatched and back in the egg.

They won’t succeed easily, rather they will need draconic measures to be effective, thereby becoming far more oppressive than envisioned or presented. If they’re accepted and brought to their natural conclusion.

They will make people such as me a parenthesis in history, when – finally – the free information will have access rules and a price-tag. When internet becomes the video rental of the new millennium. They will make many of the upstarts of tomorrow a neverwas.

If we let that happen we’ll pay for our shortsightedness in the currency of tomorrows jobs, tomorrows freedoms and a general slowdown of our economy. We may have control, but control of what?

We may amend the most idiotic parts of the agreement, but the underlying mindset that created it is the natural enemy of beneficial progress, which means rejection rather than amendment is the natural course of action. If we want an agreement, let’s create one that isn’t made with an enmity to the modern world, one that actually benefits not only the future economy but our freedoms and knowledge too.

That is the reason such agreements as ACTA should never have been and shouldn’t ever be ratified.

Marcus Fridholm
Developer, Illustrator, Writer

Jag orkar fan inte med alla jävla kappvändare

Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Snuttifiering av integritetsdebatten

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Mmmm shattered glass :)
Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.