Artiklar taggade ‘upphovsrätt’

Niklas Strömstedt har fått ta emot mycket skit de senaste dagarna. Det i sig är inget att förvånas över, även om tonen i en och annan kommentar är väldigt frän och obehaglig. Må så vara, det är en fråga som engagerar och gör folk förbannade, vilket i sig rimmar illa med idén att alla bara är ute efter gratis lunch.

Men i ett inlägg, så kom en kommentar med en väldigt vass udd, som ändå var både vänlig och saklig:

Det kan inte vara rätt väg att skärpa lagstiftningen. Det är inte en långvarig lösning. Det enda som kan minska fildelning är en attitydförändring. Rädsla kommer vi ingenstans med, och jag tror ingen, inte ens de som skrev under den där fåniga debattartikeln kommer känna sig speciellt lyckade när grannens dotter blir kallad till tingsrätten för att hon drog hem Strömstedts musik till en förfest.

Inklistrat från http://niklasstromstedt.blogspot.com/2008/11/godnatt.html

Jag tror varken Stefan Sauk, Eva Dahlgren eller Niklas skulle känna sig det minsta lyckade den dag verkligheten kommer så obehagligt nära. När det inte längre är några fiktiva 1-2000 förhärdade kriminella uppladdare, utan grannens dotter, den ensamstående väninnans son, eller teaterskådisen man brukar gå ut och fika med.

Den dagen ställs saker i ett perspektiv, där man plötsligt blir skriven på näsan hur absurt lagen kan falla ut. Vad betyder några låtar som man medvetet eller omedvetet låtit passera ens IP? Är det värt 20000, 100000 eller kanske mer? Skall man konfiskera någons bil för att de blivit tagna för fortkörning? Om man licensstrejkar, skall då Radiotjänst ha rätt att kräva ut ersättningar och skadestånd på tiotusentals, eller kanske hundratusentals kronor? Med vilken rätt kvaddar man ett liv, när någon gjort sig skyldig till ett “brott” som var tillåtet så sent som 2006.

Det är dags att komma ner från de höga hästarna och ta sig en funderare på vad ni egentligen är beredda att sälja ut på de föråldrade affärsidéernas altare. Tror ni verkligen inte att det finns alternativ? Eller är det bara att de enda som pratar är era skivbolagskontakter, förläggare och producenter? Med sådana vänner, så behöver ni inte fler fiender.

Jag skrev just en kommentar på Ekonomistas. Eftersom jag för en gångs skull lyckades vara kortfattad och kärnfull, så kan jag inte låta bli att återge den här

Temat är diskussionen kring fildelning och piratkopiering.

Det blir snabbt rundgångsdiskussion. där ett antal viktiga poänger totalt missas.

Den första poängen är att det inte är artisterna, utan förläggarna, distributörerna och de traditionella fysiska butikerna som blivit omoderna. Idag skriver vi 2008, och branschen hänger förtvivlat fast vid distribution av platsbitar.

De få nätverksdistribuerade tjänster som trots allt lanserats har lidit av svåra brister.
Bristerna är dels prissättning, där man hänger kvar vid en prismodell som härstammar från fysisk distribution.
Bristerna innefattar också alldeles för begränsat urval, vilket inte leder till nöjda eller trogna kunder.
Bristerna innefattar ofta alldeles för låg kvalitet, där det man köper är sämre än det man kan piratkopiera.
Bristerna innefattar att man försöker kontrollera när något blir tillgängligt, så att det dröjer veckor eller månader innan folk får tillgång till den vara de vill ha — medan man kan piratkopiera det dag ett.
Slutligen innefattar bristerna DRM, som rubbar principen om fair-use, kräver speciell teknisk utrustning eller programvara och gör att man inte litar på att kunna använda det man köper.

Så länge branschen levererar sämre kvalitet och urval till ett lika högt pris som tidigare skivor och begränsar fair-use, så kan de helt enkelt inte längre konkurrera. Man har lyckats skapa en monumental bad-will, och har rejält med uppförsbacke till och med hos de som VILL betala för sig. Det kräver att man verkligen lägger ner sig för att ge kunderna vad de vill ha, annars får man inte vara med och leka.

De artister och filmskapare som fattar poängen och hittar nya vägar kommer vinna på det nya samhället, resten kommer att få sitta i ett hörn och tjura. Det är inte ens en värdering, utan bara kalla fakta.

För övrigt påminns jag av Lars-Erick om att vi betalar ersättning för lagringsmedia, något som gör CD/DVD och HDs bra mycket dyrare än de skulle kunna vara. Samtidigt har rätten att kopiera för eget bruk stramats åt, så vad betalar vi för?

Anta att jag är Jamie Oliver, den nakne kocken. Jag har ägnat åratal åt att bli en duktig kock, rest runt i hela världen för att lära mig mer om matkultur — och överlag spenderat enorma mängder tid och pengar på att bli en mästare i mitt yrke.

Jag är älskad för det jag gör, en verklig stjärna på kockhimlen, och folk vill väldigt gärna prova min mat. Det är mer än en som sitter och njuter framför teven när jag lagar mat och presenterar det ena fantastiska receptet efter det andra. Det ser förledande lätt ut när jag gör det, men det vattnas likväl i munnen på tusentals tittare.

Exakt vad skiljer nu min situation från kulturarbetarens? Är inte jag en slags kulturarbetare som är artist inom matkultur?

Nå, det kanske är tillåtet att skriva ner vad jag gör i mina program, eller till och med spela in dem på video så att man inte glömmer hur man skall göra när man skall prova själv. Anta att du sen vill ha fler recept. Du googlar på “Jamie Oliver recipe” och hittar den ena länken efter den andra — du skriver ut säkert femtio av mina recept på din skrivare och sparar ytterligare lika många som dokument i datorn, så att du kan skapa ett litet bibliotek av rätter att ta till när du är sugen på något nytt. Du hittar dessutom ungefär lika många till, fast av andra kockar än mig, och tar hem dem också.

Allt är frid och fröjd till den dag då det dimper ner ett brev från “Jason & Jason, Attorneys at Law”. I brevet konstateras det att du laddat ner cirka tvåhundra recept från kända receptdelarsajter. Som företrädare för EuroChef, en paraplyorganisation för matkonstnärer, kräver nu J&J dig på “skälig” ersättning för ditt intrång i min, och andra stjärnkockars upphovsrätt.

Schablonmässigt räknar man ut priset till tjugo kronor per recept. Dessutom har man gjort en “standarduppskattning” där du antas ha delat med dig av dina recept till åtminstone en annan person. Den totala ersättningen uppgår då till åttatusen kronor. Utöver det vill man ha ett skadestånd på lika mycket till, eftersom det inte skall löna sig att “stjäla recept”.

Du får ytterligare en summa i påslag, eftersom ett tjugotal av recepten var ämnade för en känd restaurang och ännu inte serverats offentligt, varvid skadeståndet beräknas högre. Dessutom vill jag att du bekostar en offentlig ursäkt i en större brittisk tidning, en annons som kostar femtusen. Jag anser att genom ditt agerande skadat mitt arbete och anseende som kock, så det är inte mer än rätt.

Den totala summan du krävs på är nu uppe i tjugofemtusen, och du har tio dagar på dig att betala den summan. I annat fall kommer du att dras inför domstol, varvid du kan räkna med ett femfaldigt högre belopp plus kostnaderna för såväl din egen advokat som för EuroChefs representation.

Tycks det absurt?

Varför det, tror du att det är gratis att lära till kock? Skall inte jag ha rätt till ersättning för mina idéer? Att skapa ett nytt recept är en komplicerad process som innefattar talang, kunskap, inspiration och en massa experimenterande. Det är mitt yrke, och du har åkt snålskjuts.

Du invänder att du bara laddat ner recept för att kunna prova själv och bjuda familj och vänner. Du har knappast någon restaurang där du tänkt sälja min mat som din egen, eller mena på att du har min tillåtelse att servera min mat. Men dina protester yttras för döva öron, du får dina tio dagar att bestämma dig för förlikning eller stämning.

Smaka på den du!

Läs även: Badlandhyenas roliga satir “Antiprivatkakbyrån”, Blogge Bloggelitos uppgörelse med att man “måste” få betalt för det man gör, Bergatorparen konstaterar att artister visst får betalt, trots fildelning, och Anders Mildner sörjer upphovsrättsinnehavarnas fantasilöshet i en artikel i Sydsvenskan.

Eftersom Mildner främst raljerar över bokbranschens misslyckande, så vill jag dessutom tipsa om BAEN Free Library. En amerikansk förläggare av fantasy och sci-fi, som insett att man inte förlorar ett smack på att tillhandahålla e-böcker gratis, eller för en spottstyver. I deras stall hittar man några av de mest framgångsrika i genren — folk som inte har de minsta problem med att försörja sig på sitt skrivande.

En bunt artister visar idag att de fortfarande inte fattat:

Äntligen är Sveriges regering på väg att lägga fram ett förslag till stöd för upphovsrätten på nätet. Med införandet av sanktionsdirektivet kommer svenska kreatörer och upphovsmän ett steg närmare det skydd som våra europeiska kolleger har.

Det vill säga inget skydd alls, eftersom det inte fungerar. De siffror som APB med flera drar fram om IPREDs effekter är rena fantasifostren. Översättningen mellan saker som laddas ner och saker som i annat fall skulle ha köpts är allt annat än självklar.

Nu vill vi svenska artister, skådespelare, filmskapare och författare uppmana till att detta beslut också blir en nystart för upphovsrättsdebatten. Sätt kulturvärdet och respekten för andras skapande i fokus i stället för den piratagenda som under alltför lång tid tillåtits dominera i både politik och medier.

Gärna debatt, gärna om kulturvärden och respekt för andras kreativitet. Vad för typ av dominans den så kallade “piratagendan” fått har dock gått min näsa helt förbi. Varenda person med makt i frågan ställer upp på antipiraternas agenda. Så gott som vartenda värde vi förknippar med ett fritt samhälle: presumtionen om oskuld, rätten att inte dömas på vag bevisning, proportionalitet, informationsfrihet, fair use, privatliv, brevhemlighet, kreativ frihet, monopolförbud, kartellförbud – allt kan offras på upphovsrättens altare.
Däremot så fildelar en sjättedel eller mer av Sveriges befolkning, och än fler är less på uppifrån-och-ner kultur, så det blir många att jaga. Läs eller titta på Lessig och tänk ett varv till.

Det är inte den illegala fildelningen som drabbar upphovsmännen, det är den mentala låsningen till det som varit och oförmågan att ta in det som är.
Var finns alternativet till fildelning? Era plastbitar? Sajter som tar rövarpriser för DRM-skadade filer? Sajter utan utbud, där förlagen sitter på materialet och inte kan samarbeta med varandra?

Visst kommer det att svida en aning, förändring brukar göra det. En av psykologen Kullbergs böcker heter just kris och utveckling, och det är samma sak det handlar om – kris och utveckling hör ihop. Det är en tragisk person som stannar i sin pubertala personlighet för resten av livet. Det är en tragisk värld som vägrar förändring för att det svider lite på vägen.

Den nuvarande upphovsrätten är som ett dåligt äktenskap. Det var längesedan det tände till och blev passionerat, men det tänder alltför ofta till och blir irriterat. Anklagelser haglar ofta fram och tillbaka, sällan rimliga men ofta oresonliga. Utpressning är vardagsmat, respekt är okänt, hyckleri och dubbelmoral är direkt galloperande. Man stannar i det som varit, därför att rädslan att stå ensam utan är så stor att man inte ser att det skulle vara bättre än det som är.

Det finns artister, programmerare, författare och andra upphovsmän som experimenterar med modernare affärsmodeller – gissa vilka som kommer klara sig bäst i framtiden, ni eller dem? Det finns andra som insett att de faktiska “förlusterna” är i stort sett fiktiva, att det är samma typ av förluster som promotion skapar – fast det kostar mindre och är antagligen effektivare som reklam.

Men problemet med reklam är att den är meningslös om det inte finns en produkt att göra reklam för. När fildelaren sett screenern för nästa storfilm, eller laddat ner några låtar från en okänd artist, så surfar han eller hon till filmens/bandets/programvarans sajt för att kika. Finns då där något man vill ha att hämta mot rimlig betalning, så bränner det i plånboken – finns det inte så söker man rätt på det på fildelningsnätverken.

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags “celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.