Artiklar taggade ‘FRA’

Frasen land skall med lag byggas, har perverterats till att betyda att ju fler lagar desto bättre land. Men även de som älskar regleringar, måste väl hålla med om att det finns en gräns där det övergår till något mörkt, stelt och obehagligt repressivt? Rick Falkvinge, som har gått från klarhet till klarhet på sistone, kommenterar saken i sin senaste postning om IPRED1.

Rick Falkvinge (pp) » Antipiratlagen IPRED1: Lagen fungerar ändå inte:

I all lagstiftning finns det tre grundkrav som måste vara uppfyllda för att nya lagar ska få stiftas. De tre kraven är behov, effektivitet och proportionalitet.

Det är svårt att sammanfatta det på ett bättre sätt. Just den innebörden är en skarp invändning mot såväl FRA, som IPRED1 och en hel del andra dumheter de senaste åren. Lagar är inte alltid bra, det finns tillfällen då invanda tankemönster leder till lagar som är direkt farliga.

Jag tänker vara lite mindre kortfattad, och utreda de tre punkterna något lite mer. Exemplet är främst just IPRED1, med någon avstickare till FRA här och där.

Behov

Innan man stiftar en lag, skall man utreda behovet på flera plan.

Jag säger flera plan, eftersom den vanligaste metoden är att bara utreda de ytligaste aspekterna. IPRED1 motiveras ofta med att artister och andra kreatörer skall få betalt för sina verk, för att det skall vara möjligt måste man skydda upphovsrätten heter det. De som inte håller med får epitetet tjuvar och misstänkliggörs i parti och minut.

Men har man då verkligen tänkt efter? Är upphovsrätten i sin nuvarande form verkligen det som står som garant för kreatörernas försörjning? Är det ens försvarbart att upprätthålla den upphovsrätt som växt fram och förvanskats till sin nuvarande form under knappt trehundra år? Är det ens en självklarhet att man skall få betalt om och om igen under överskådlig framtid för något man skapat? Vilka andra yrkesgrupper har det egentligen så förspänt? Är det ens kreatörernas rätt att få betalt vi försvarar, eller är det någon annan som sitter och håvar in pengarna på deras arbete?

Frågan behandlas som sagt ytligt. Det innebär att vi skapar lagar som kanske inte alls behövs, för att skydda någon annan än den vi tror oss skydda.

Låt oss konstatera att de artister som släppt den gamla modellen och försöker sig på nya vägar klarar sig utmärkt. Det trots att det bara är några få av de riktigt namnkunniga som försökt, och trots att man ännu inte hunnit mogna in i nya affärsmodeller. Så vad skyddar vi kreatörerna från, ruin eller förändring?

Artister av alla typer kan klara sig utmärkt utan IPRED1, och utan andra liknande lagar också. Däremot finns det kanske behov av att garantera fria informationsflöden, så att inte mänskligheten gör sig fattigare än nödvändigt.

För de behov IPRED och liknande verkligen siktar in sig på, när allt skitsnack är bortsilat, är något annat. Det är behoven från de affärsmodeller som går ut på kartellbildning, skinnande av kreatörer och kunder, bakåtsträvande och konservatism och inlåsning av såväl kunskap som konst.

Det är som med hotbilderna som skall motivera FRA-lagen. Man har inte utrett vilka hotbilder som verkligen existerar, eller om kunskapandet kräver sådan verksamhet. Man har inte ens utrett om det är den bästa metoden att hantera de hot man vagt uttrycker, vilket naturligtvis till stor del beror på att man är så vag. Men har man inte klart för sig varför, så skall man sätta sig ner och fundera igen — annars är man illa ute. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Effektivitet

Om en lag skall vara meningsfull, så måste den vara effektiv. Man skall kort och gott inte stifta ineffektiva lagar, eftersom det urholkar respekten för samhället auktoritet och för rättsväsendet. Det finns otaliga exempel på sådana lagar som inte gjort något gott för samhället.

Alla de lagar om piratkopiering som riktar sig mot fildelare har varit totalt och fullständigt ineffektiva. När det kommer ett högprofilerat rättsfall, razzia eller annat liknande så får man en liten grop i trenden. Under en kort period går fildelandet ner några procent. Men nästan absurt fort hämtar den sig och fortsätter sin ständiga bana mot nya höjder. För ett decennium sedan, var piratkopiering en relativt lite företeelse, för fem år sedan var den relativt stor — sedan dess har den väl mer eller mindre fördubblats.

IPRED1 kommer inte ens stoppa en papperstuss i loppet på fildelningsströmmen. Den kommer driva folk från äldre system som DC++ till bittorrent, och sedan vidare till andra än mer decentraliserade och anonyma lösningar. Volymen kommer däremot att öka, öka, och öka än mer. Vi kommer dela filer via ad-hoc nätverk, eller bluetooth. Vi kommer använda protokoll som bygger på att man bara ser sina kompisar, som ser sina kompisar, som ser sina kompisar — ingen av dem är kompisar mer antipiraterna. Inte ens om man stängde av internet imorgon dag skulle det vara mer än ett farthinder. Det är bara att konstatera att vi här har ett område där något liknande civil olydnad blomstrar vilt.

Jag betvivlar att ens hot om att ställas upp mot en väg och få en kulkärve i kistan helt skulle kunna stoppa fildelningens utveckling, så stark är idag trenden.

Man kan se en parallell till FRA-lagen här, eftersom den kommer att förändra HUR vi kommunicerar, men inte ATT vi kommunicerar. Den kommer driva fram kryptering mellan privatpersoner och innebära vidareutveckling av nätverk som TOR och andra liknande, den kommer öka användningen av darknets, men den kommer inte att hitta några terrorister att prata om — eftersom de kommer vara de första att anpassa sig.

Proportionalitet

Varje lag har konsekvenser. Några av dem är önskvärda, några man vill ha uteblir, men många av konsekvenserna är oönskade och ibland oförutsedda.

Varje lagstiftare måste ta hänsyn till sådana konsekvenser. Varje lagstiftare måste också fundera över om det problem man försöker lösa och de konsekvenser lagen får ligger i fas med varandra.

En av mina stora besvikelser kring FRA-historien, har varit att lagstiftarna inte förmått ta ett steg tillbaka. Om man har en lag där en icke oväsentlig del av folket upplever att man förklarar dem som misstänkta. Då har man ett ansvar som politiker att trycka på bromsen och starta en förutsättningslös diskussion om behov, problem och lösningar. Man skall inte gasa på och börja prata om “regeringsduglighet”, för det är precis vad man då bevisar att man inte har. Själva motståndet leder till en del av de problem som lagen kritiserats för, så motståndet kan inte nonchaleras.

En av mina besvikelser kring fildelning/piratkopiering är att gamla floskler tjatas om, samtidigt som man ger privata företags intresseorganisationer carte blanche att försöka göra det man själv inte förmår. Vill man verkligen beivra piratfildelningen, så anser jag för det första att det är samhällets eget ansvar, och för det andra att det är ärligare att samhället själva upprätthåller sina lagar än att de lämnar bollen till privata aktörer.

Konsekvenserna kommer dels att vara att ett antal privatpersoners liv i det närmaste slås sönder av absurda skadeståndskrav, och dels att oskyldiga kommer anklagas och i det närmaste bli rättslösa.

Det kommer däremot inte att stoppa eller ens i någon väsentlig utsträckning bromsa piraterna.

Men även om man lyckades, skulle det få de konsekvenser man hoppas på?
Knappast, skulle jag vilja påstå, eftersom en plastbit i handen som produkt för digital information tillhör en döende era, den ersätts med en digital era där informationen lagras säkrare och mer åtkomligt på nätverken. Skivaffärerna kommer fortfarande att dö, de artister som hoppas försörja sig på plastbitar kommer bli grymt besvikna, bolagen kommer fortfarande att vara tvungna att anpassa sig eller dö. Så man försvarar affärsmodeller som inte längre kommer fungera oavsett lagar, regler eller annat önsketänkande.

Jag skulle önska att politikerna flyttade sina fötter in i den nya digitala eran, så att de åtminstone fattar beslut utifrån genuin förståelse — men jag är rädd för att det krävs ett generationsbyte först.

Camilla Lindberg ställs i kylan. Uppseendeväckande sa bull.

När hon nu skyfflas från justitieutskottet till kulturutskottet, så kommer hon få det klart mycket svårare att hålla sig ajour med hur FRA-lagen hanteras. Till exempel att kontrollera hur de femton punkter som satts upp för att förändra FRA-lagen genomförs.

När mikrofonen hamnar under nosen på folkpartiledningen kommer vi säkert få höra intressanta förklaringar. Att det beror på hennes liberala samvete råder det dock ingen tvekan om — spindoktorer till trots.

Jag önskar att jag kunde säga mig vara förvånad, men så mycket förtroende har jag inte kvar för alliansregeringens nuvarande partiledningar. Jag får säga som Mary: “Men folkpartiet då!”

Hos Lars-Erick Forsgren kan man läsa två gästinlägg från Hans Lindblad. Hans är en liberal folkpartist av den gamla skolan, den som fortfarande minns Adolf Hedin, Waldemar Svensson med flera tongivande liberala personligheter. Denna inriktning har inte glömt bort att liberalernas raison d’ètre är den enskilde individens, mot byråkrati, statsmakt och andra med makt att sätta sig över individens rättigheter.

Från den första artikeln:

Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.

Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.

Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.

Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars

Lindblad berör indirekt den sak som förvånade mig mest när frågan kom upp på tapeten: Hur kan det gå så mycket prestige i en fråga allianspartierna faktiskt aldrig drivit tidigare? Hur kan det komma sig att man drar på sig så mycket ilska och en svekdebatt över en fråga där man tidigare varit negativ?

(more…)

Regeringen Reinfeldt, tillsammans med en massa andra tekniskt illitterata beslutsfattare världen över, ägnar sig åt att pissa i motvind. De strävar rakt mot ett paradigmskiftes stormvindar.

Kommunikationsmöjligheterna människor emellan har exploderat i tillgänglighet och potential. Det handlar inte bara om internet, även om det är den största delen av kakan, utan även om telekom och ad hoc nätverkande via wifi och bluetooth.

Värdet av den lätthet med vilket vi kommunicerar driver den tekniska utvecklingen. Utvecklingen driver i sin tur mot än enklare och mer fullständig kommunikation. Vi nådde en tipping point i början av millenniet, där värdet av kommunikationen blev så stort att det inte längre kunde nonchaleras, och utvecklingen började driva sig själv. Vi ser konsekvenserna i form av att företag som till exempel Microsoft överger proprietära slutna format för öppnare, trots att de proprietära formaten var en viktig del av deras tidigare affärsmodell. De är inte framme ännu, men utvecklingen är tydlig.

Trots det befinner vi oss bara i början av den utvecklingen. Vi har kommit så långt att vi börjar märka det i vår vardag, men den fulla potentialen ser vi inte ens ännu. Det är som outforskat territorium, som när västern öppnades för nybyggare, utvecklingspotentialen är enorm. Men på samma sätt som med nybyggarna, så kommer många att upptäcka att guldet blev till sand.

Det som beslutsfattare världen över sysselsätter sig med just nu är att låtsas att inget förändrats. Man försöker få kontroll på kommunikation man inte bör ha kontroll över, slår vakt om modeller som är föråldrade, försvarar kolonialmakternas rättigheter mot nybyggarnas frihetssträvanden och försöker i största allmänhet få stora delar av utvecklingen ogjord. Allt med de bästa av föresatser, att man slår vakt om “rådande värden” och “moraliska rättigheter”.

(more…)

Jag förvånas ofta över hur ytligt folk tänker. Om man gör en konstnärlig installation om ett viktigt ämne, så är det väl meningen att folk skall bli störda, eller?

DN - “Vad farao är det som pågår?”:

Marie är en kvinna i 60-årsåldern, bosatt i Stockholmsområdet. Den 5 september äter hon lunch med sin syster och svåger i restaurangen vid Bonniers Konsthall på Torsgatan. Efteråt besöker hon toaletten en trappa ned. När hon slagit sig ner får hon syn på en tv-skärm till vänster om toalettstolen.

-Jag tänkte: Vad farao är det som pågår? Och vad i hela världen är det som syns på skärmen? Och sedan insåg jag - det är min rumpa, berättar Marie.

Just under vattenytan är en kamera placerad som filmar uppåt och fångar vad som pågår. Bilderna visas i realtid på tv-skärmen.

-Jag hade tyvärr redan påbörjat processen. Jag försökte dölja det genom att slänga ner papper i vattnet, men det hjälpte inte. Det var väldigt obehagligt.

Marie säger sig tycka om kultur, men tyckte installationen gick för långt och upplevde sig kränkt. Installationen heter “Closed Circuit” och är skapad av videokonstnären “Pipilotti” Rist. Man får förmoda att det är en kommentar till det moderna övervakningssamhället.

(more…)