Andreas tuggar fradga

> Med blodsprängda ögon och tonen hos en stucken tjur har nu Johan Norberg i snart två veckor stångats mot DN Kultur i allmänhet och Maria Schottenius och mig i synnerhet.
> Vad fick honom att se rött?

Så inleder Andreas Malm ett ”försvarstal” i Expressen.

Låt mig uttrycka det så här: Han har nu en liten aning uppförsbacke om han någonsin söker min respekt…

Jag hade faktiskt tänkt låta bli att lägga mig i debatten om Malm, Schottenius, Norberg et. al. Mest faktiskt för att Norberg knappast behövt någon hjälp att dra ner byxorna på DN-Kultur, så jag har istället närmast bänkat mig och poppat popcorn för att fascineras av skådespelet.

Men jag blir så totalt olämpligt full i skratt när jag läser artikeln — det är nästan lyteskomikvarning.

Varför skall det vara så förhimlat svårt att säga: ”Ledsen, det blev fel. Jag ber om ursäkt”.

Läs också:
Sydsvenskan,
Johan Pettersson,
Under den svarta natthimlen,
Lennart Regebro,
Johan Ehrenberg

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

Frihet, jämlikhet, broderskap…, eller något sånt

Politiska bloggare beskrivs titt som tätt som en kombination av egocentriker, pöbeldemagoger, rättshaverister och proffstyckare. Men jag tror att den politiska bloggaren upptäckt något som är till och med mer kraftfullt än att ställa sig på sin tvållåda.

Det jag själv upplevt som nästan magnetiskt och kraftigt vanebildande i bloggandet är hur mycket det kristalliserar ens egna tankar. Genom att vara tvungen att fundera på vad man egentligen tycker. Genom att hela tiden få mer eller mindre mothugg och få försvara sina alster, så lättar slentrianens dimmor från hjärnkontoret.

På den negativa sidan, så finns en klar tendens att bli mer extrem i sin ståndpunkt ju mer utkristalliserad den blir. Så titt som tätt, så försöker jag göra lite ”mental renhållning”, för att inte utan att själv märka det glida in i en ståndpunkt som vid närmare eftertanke kanske inte är så behagfull – och för att få lite allmän självdistans.
Nu senast satte jag mig för att fundera på vad det egentligen är jag står mellan socialliberalismen, ”ny”-liberalismen och socialkonservatismen.

Tre ord kom tillbaka om och om igen: frihet, ansvar och empati. Lustigt nog klingar de märkligt lika den franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap. Så jag började fundera om det faktiskt är så att det är den gamla slogan som format min inställning? Jag kom att tänka på Rawls och Nozick och deras gamla ”träta” kring liberalismen och nattväktarstaten, så de glider med på ett bananskal.

Det här inlägget kommer att handla om Frihet, Jämlikhet och Broderskap, det är långt som själva h-e, så det är lika bra att jag förvarnar er…

Fortsätt läsa ”Frihet, jämlikhet, broderskap…, eller något sånt”

Endast tårna har markkontakt i verkligheten, och de är alla ömma!

Halva den svenska bloggosfären tycks ha reagerat på Maciej Zarembas nya artikelserie om ”kränkningar”.

Det är tydligen ett ämne som berör.

Det är onekligen fascinerande, ungefär på samma sätt som en trafikolycka är fascinerande, när hela vår kultur håller på att förvandlas till en uppsättning ömma tår — alla upplagda nästan förväntansfullt i väntan på att någon trampar det minsta snett.

Det är nästan så att ingen behöver trampa snett. Det räcker med ett vinddrag, som svider lite i det ömmande röda skinnet, för att man skall uppleva obehag och skrika om kränkning.

Hur lyckades vi förvandlas till en nation av ”cry-babies”? Är stoicismen som idé och ideal helt bortblåst från kartan? Har vi förvandlats till en nation av treåringar, som vid minsta obehag lägger oss på magen och skriker och fäktar med alla fyra tills vi får som vi vill?

Likabehandling är i sig inget fel, tvärtom är det något jag känner starkt för. Det skall inte spela någon roll för hur man blir behandlad om man har ett handikapp, vad man har för etnisk, religiös, eller monetär bakgrund, lika lite som det skall spela någon roll vilket kön man har, om man föredrar en partner av samma kön, struntar i kön, eller byter könsidentitet.

Fast det förstås, alla människor passar därför inte in i alla arbeten eller alla situationer. Ingen är speciellt intresserad av att bli flugna av en blind trafikpilot, eller bli opererad av en kirurg med cerebral pares och spasticism — bara för att ställa saken på sin spets.

Skall någon vara språklärare, så är språkkunskaper något av en förutsättning; skall någon lära ut, bör de kunna göra sig förstådda; skall någon ha ansvar för barn, är det bra om han eller hon utan hjälp kan ta sådant ansvar — överhuvudtaget så är det lämpligt om man har förutsättningar att klara av det jobb man söker sig till, eller allra minst är beredd att överbrygga svårigheterna. Vi kan göra mycket för att skapa möjligheter till ”omöjligheter”, men vi behöver inte bli institutionellt korkade för den sakens skull.

Det finns en absolut logik i det:

Det handlar inte om diskriminering när man säger till någon som har ADHD och aspergers syndrom, att ett jobb inom förskola kanske inte är melodin. ADHD i sig skapar svårigheter i den rollen, och aspergers syndrom gör inte situationen lättare. Båda typerna av problem har inverkan på förmågan till empati, och uppmärksamhetsproblemen gör att övrig personal aldrig kan vara helt säker på att ansvarsfördelning och instruktioner gått fram.

Det handlar inte om diskriminering om man begär att någon som skall undervisa i svenska har goda, eller hellre mycket goda, kunskaper i svenska.

Det handlar inte om diskriminering om man uppmanar någon att arbeta vidare med sitt språk om den skall undervisa — språket är medlet för överföring av information, det kan vara en hjälp eller ett hinder.

Det är inte heller diskriminerande att inte svälja och propagera för queerteorin helt okritiskt. Man förtrycker inte homosexuella, transexuella, eller bisexuella genom att inte notera att de är just detta, genom att notera och fråga om det, eller genom att i sitt eget språk relatera sina egna erfarenheter utifrån sin egen sexuella identitet. Väldigt få är egentligen intresserade av den frågan, de är mer intresserade av ifall Janne presterar bra än om han ligger med Lisa eller Erik — eller för den delen med både Lisa och Erik samtidigt.

Det är tyvärr inte ett fenomen isolerat till LHS, utan har blivit ett mönster i det moderna samhället. Exakt vad vi skall göra åt det är jag inte säker på, men ett första steg är att visa lite ryggrad och faktiskt inte lägga oss platta som flundror så fort någon ropar varg.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,