Demokratins svagheter och styrkor

Demokratin som system är troligen det mest ineffektiva, kortsiktiga, fåraktiga, flamsiga och generellt dåraktiga system som människan någonsin skapat. Trots det är demokrati det enda system jag frivilligt skulle leva under.

Det var Josh som skickade mig stafettpinnen om demokratins svagheter, skyll på honom om jag drar iväg. Från början kommer själva frågeställningen från Besökaren 2.0 som skickade vidare:

> a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
>
> b) Hur ska vi lösa det?
>
> c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)

##Inbyggd svaghet

Demokratins svagheter är legio, men allra främst bland svagheterna ligger konformism, konservatism, rörighet, tröghet, populism, kortsiktighet och kollektiv dumhet. Underförstått menar jag då representativ demokrati, direktdemokrati är om möjligt ännu värre, av samma skäl – men den direkta demokratin förtjänar ändå att behandlas separat.

Demokratins svagheter är i det närmaste inbyggda i själva systemet. En lämplig liknelse är utskällningen att något tycks designat via kommitté.

I klartext innebär det att designen far ut i så många tangenter, försöker inkorporera så många viljor, tar så många hänsyn att den blir direkt medioker. Den tillför sällan något verkligt nytt och blir än mer sällan en verklig klassiker. Var och en av deltagarna i kommittén kan vara briljant inom sitt område, men kollektivt är de lika framstående som en korkad fårskock.

Tro mig, jag har varit med om det.

###Konformism, konservatism och tröghet

Samhällets tysta socialkonservativa majoritet vill ha de spelregler de växte upp med och förstår. De kan till och med vara direkt reaktionära om förändringar går för fort för deras ömtåliga och ack så viktiga trygghetskänsla. Demokratin är ofta som en gungdocka som reser sig upp varje gång man puffar på den. Demokratin kan därför ofta tyckas totalt handlingsförlamad när den utsätts för utmaningar.

Få är de politiker som på eget bevåg vågar vända skutan i den riktning situationen kräver – eller i alla fall tycks kräva. Sådana som Lincoln, Churchill, Roosevelt, Thatcher och Reagan kanske hatas av många, men de är samtidigt förebilder med sin integritet, starka vilja och sitt mod att se en situation och agera på den utifrån sin förståelse – åt helvete med populariteten.

Det faktum att de är så stora och kända beror i hög grad på att deras egenskaper är så ovanliga. De flesta politiker och partier inom demokratin strävar mot politikens mittfåra, där den stora massan känner igen sig. Att sticka ut är att bli politiskt marginaliserad.

###Ytlighet, populism och kollektiv dumhet

Mycket av den konservativa trögheten handlar om att de flesta inte vill eller orkar sätta in sig i frågor på djupet. Egentligen är det förståeligt, för folk vill helt enkelt leva sina liv och det får man nog respektera.

Tyvärr föder det impulsreaktioner av så kallat ”sunt förnuft”, som varken är sunt eller förnuft, utan som allt som oftast är slentrianmässiga överemotionella reaktioner på förprogrammerade stimuli.

Den typen av reaktioner är basen för all propaganda. Det är också basen för populism både i politik och i media. Du kan se det i politiken på plånboksfrågor, floskler och ”kraftåtgärder”. Du ser det i media, där de verkligt heta frågorna ofta är ytligt behandlade, ”upprörande” frågor.

Sällan ser du en politiker som konstaterar att en fråga är så pass komplex att den förtjänar eftertanke. Skulle det mot förmodan hända, så kan du räkna med att politikern får ett mediadrev att handskas med. Sällan ser du nyheter som dyker på djupet, presenterar olika aspekter och håller sig från rent ledande kommentarer. Skandaljournalistiken letar sig in till och med i morgontidningarna, helt enkelt för att det är lättsmält.

###Direktdemokrati

De problem demokratin dras med, är nästan värre i en direktdemokrati. Om beslutsflödet och riktningsförändringarna är glaciala i en representativ demokrati, så är det rena kontinentförflyttningarna i en direkt sådan.

Enstaka beslut kan iofs gå lite hur som helst, men över tid är det gungdockan all over again – fast på steroider. Skälet är att de flesta regeringar, så hattiga de än kan tyckas, har en allmän strategi för sina förslag och sin kohandel. Man kan acceptera att beslut fattas som inte är precis de man vill ha, för att de ger förutsättningar för bättre saker längre neråt vägen.

Sådana strategier blir svårare ju större och mer heterogen grupp man har att göra med. Bara i en enkel ideologisk förening med några hundra medlemmar kan den trögheten innebära att samma frågor diskuteras år ut och år in utan att någon egentlig förändring någonsin sker.

Ett andra problem är att när ett större beslut fattats, med mycket vånda och stort besvär, så tar det formen av mose lag. Om det är svårt att fatta beslutet, så är det ännu svårare att riva upp det — och det är synd om verkligheten om den vill förändras under tiden…

Demokratin blir ofta mer ett byråkratiskt maskineri än verkligt medbestämmande. Rent krasst är demokratin en skuta där många står vid rodret, och där varje kursändring kräver ett direkt ingripande från gud fader själv – eller i alla fall årtionden av idogt knuffande som leder till mycken gråt och tandagnisslan. Det är populismens, hyckleriets och de taffliga ytligheternas högborg.

##Diktaturens effektivitet

Idealt så finns i ett auktoritärt system en beredskap på snabba förändringar och flexibla lösningar på problem. Ju färre som skall vara med och tycka när kursen skall läggas ut, desto snabbare går det att komma till beslut. Naturligtvis kräver det att den som styr kan knyta skorna utan karta, kompass, inflygningsradar och autopilot. Förutsatt att den eller de som styr är kompetenta och har bra koll på situationen har diktaturen förutsättningar att vara extremt effektiv.

Få har väl glömt bort det så kallade ”tyska undret” under trettiotalet. Det var inte fullt så odelat ett underverk som många samtida betraktare trodde sig se, men i sviterna efter depressionen var det ändå en svidande kontrast mot den tandlösa och handlingsförlamade Weimarrepubliken.

För att ge ett begrepp om det auktoritära systemets effektivitet, så behöver vi bara titta på militären. Tanken att ha ett demokratiskt styre inom militären faller på sin egen dumhet. Det är inte läge att ha en debattklubb när kulorna viner. Jämförelsen är begränsad, eftersom det är ett specialfall med en mycket väl definierad uppgift och sina egna unika förutsättningar.

##Demokratin trots allt överlägsen

Demokrati, alternativt republikanism, är trots det överlägset. Skälen är flerfaldiga.

Personlig frihet. Friheten att vara en moralisk agent – dvs att kunna fatta och ta ansvar för sina egna beslut går inte att överskatta. Det är hela grunden för ett gott samhälle där alla kan vara delaktiga på jämbördiga villkor, en delaktighet som även måste innefatta landets styre om än indirekt.

I detta ingår hela paketet: det är mitt liv, mitt privatliv, min integritet, mina åsikter, mina pengar, mina prylar, mina beslut och mina konsekvenser. Jag är beredd att köpa suboptimal effektivitet och trygghet för att slå vakt om den personliga friheten och integriteten.

Ett annat gott skäl är något så flyktigt men viktigt som legitimitet. Inga andra styrelseformer kan konkurrera med de demokratiska styrelseformernas legitimitet. Just trögheten i beslutsmaskineriet innebär att beslut som står sig också är väl förankrade, och att man är lojal till och med mot en regering vars politik man vänder sig mot.

Diktaturen är oftast beroende av en stark säkerhetsapparat som håller folket under tummen om de skall kunna sitta kvar vid makten. Behövs motsvarande i en demokrati, så är det fara å färde att man har ett inbördeskrig på halsen.

###Demokratisk stamina

Ett tredje skäl är direkt beroende av de två första, och motsäger stora delar av min kritik mot demokratin. Stamina och långsiktig effektivitet.

En demokrati kan tas på sängen, men får demokratin benen under sig vinner de i längden. I en demokrati är ju de flesta stora beslut väldigt väl förankrade, besluten har full legitimitet. Det man tappat i flexibilitet får man då igen i kraft. När väl demokratins befolkning kommit till insikten att de måste ta sitt ansvar, eller till och med avstå från sina privilegier tillfälligt för att behålla dem på sikt, så är de svåra att stoppa.

##Hur hanterar man demokratins problem?

Demokratin är inte ett effektivt, men däremot ett väldigt sympatiskt system. Demokratin är idealt den bästa garanten för vår frihet, vår integritet och vårt självbestämmande såväl som medbestämmande. Demokratin kan ge ett samhälle som skapar en trygg ram inom vilkens gräns man har friheten att leva ett liv utifrån sina egna önskningar om mål.

Det samhället kan göra för att minska demokratins negativa effekter är att inse dess begränsningar. Genom att ge folk så mycket autonomi som är möjligt, så fattar människor majoriteten av de beslut som berör dem själva utan samhällets inblandning. Om samhället begränsar sig till att vara den kanvas på vilket folk målar sina liv, istället för att vi alla gemensamt skall hålla i penseln hela tiden, så är demokratin inte ett stort problem.

Faktum är att jag älskar demokratin, med alla dess fel och brister.

Intressant? Andra bloggar om: , ,

”Generationsklyfta” a.k.a baklänges in i framtiden

Jag tillhör dem som anser det fullkomligt befängt att rösta på ett enfrågeparti. För mig innebär ett enfrågeparti att du aldrig vet var du får utom i en enda fråga — du kan utan att ha önskat det sälja bort allt annat utom den frågan.

Trots det börjar jag, liksom Josh, fundera på att rösta på Piratpartiet nästa gång. De jag la min röst på senast, i hopp om att få in lite liberal agenda i alliansen, har visat sig vara en stor besvikelse — det är inte utan att jag ifrågasätter deras trovärdighet.

att försöka få en tsunami att veta hut

Jag skiter egentligen i om jag kan ladda ner prylar på The Pirate Bay, jag har råd att betala för film, musik och mjukvara. Det är inte därför jag funderar på att frångå mina principer. Det är snarare att jag ser att Piratpartiet är de enda som förstår sin nutid, och vår framtid, utan att som en roddare sitta med ryggen vänd åt det håll man är på väg.

Som Josh skriver:

> Jag har också varit av åsikten att ett enfrågeparti är alltför smalt. Man kan uppvisa väl genomtänkta argument i en enskild fråga, men var står man i skattefrågor, energifrågor och den vårdskolaomsorg som alla etablerade partier alltid rabblar? Nu undrar jag istället: Spelar det någon roll? Vi har sju riksdagspartier som ägnar sig åt att höja och sänka skatter med en tiondels procent hit och en tiondel dit, som finjusterar fördelningspolitiken åt än det ena och än det andra hållet. Men vad gör det för skillnad i det stora hela? Det blir en hundring mer eller mindre i plånboken för de flesta av oss. En hundring som kompenseras av en höjd eller sänkt avgift på något annat.

###Den mediokra viljelöshetens förbannelse

Poängen är att alla svenska partier, utom möjligen (v) har lagt sig i mittfåran. Till och med så mycket i mittfåran att det börjar bli svårt att se skillnad. Man kan kalla det ideologins död om man vill, eller bara ifrågasätta den ideologiska kompassen när allt verkar säljas ut för en ”realpolitik” som bara har ytlig bekantskap med den faktiska verkligheten.

Det är tragiskt att sossarna anser att skivbolagens, mjukvaruföretagens och hollywoods affärsmodeller är viktigare än rättssäkerhet, integritet och proportionalitet — det går helt emot deras så kallade värnande om ”den lilla människan”. Solidariteten har blivit en byråkratisk administration av röstköpssystem, som om de köpta verkligen analyserade vad de får och vad de betalar inte skulle fungera.

Det är minst lika tragiskt att förment borgerliga partier anser att det är svenska statens uppgift att skydda föråldrade affärsmodeller. Jag kan förstå om de dumkonservativa går på den niten, men att marknadsliberaler går i den fällan är för mig obegripligt. Precis det som Reinfeldt lovade inte skulle ske, ser nu ut att bli den naturliga konsekvensen av alliansens flathet.

Hur moderater, liberala centerpartister och dito folkpartister ens kan tänka tanken att göra avkall på den personliga integriteten och rättssäkerheten övergår mitt förstånd. Var finns er ryggrad politiker? Har ni ens tänkt över vilka konsekvenser idiotierna kommer få på sikt? Med något enstaka undantag, så verkar politikerna har genomgått kollektiv lobotomi.

Opassande skriver bra:

> Ju mer vi behandlar riksdagsvalet som en lagsport eller trisslott, får vi de politiker vi förtjänar. Beatrice Ask har med all önskvärd tydlighet visat att ideologi inte är viktigt för henne, att de som röstat på henne inte är viktiga. Thomas Bodström gjorde samma sak och förvånat åser vi nu hur en högerregering förstärker och driver hans frågor.

Mary kommer som vanligt också med bra kommentarer:

> Tänk om någon skulle ta ett helhetsgrepp i stället och ställa frågan – Vad betyder den tekniska utvecklingen? Vad får den för konsekvenser för samhället ur ett helhetsperspektiv? Just nu håller vi mest på med detaljerna och försöker laga lapptäcket som blir fult i första tvätten om man sätter dit en lapp som färgar. Visst pågår diskussionerna, men hur når man ut med resultaten av dem? Vi vill väl ha ett modernt samhälle som hänger med? Någonstans måste vi bestämma oss för vilken fråga som ska ligga överst på hyllan. För min del är valet lätt och det är att skydda den personliga integriteten.

Och mer i ett annat inlägg:

> ”Idag är upphovsmännen i princip helt hänvisade till att polisanmäla upphovsrättsintrång på internet. Polisens och åklagarens verksamhet har visserligen förbättrats genom ökad utbildning och specialisering. Men det är inte rimligt att hela detta ansvar ska ligga på polis och åklagare.” (Ask&Adehlson Liljeroth i SvD)
>
> Det är väl absolut rimligt att det är just polis och åklagare som ska ha sitt ansvar och stävja brottslighet. Polisen ska utreda brott, inte käranden i målet. Polisen hade kanske behövt mer resurser? Det känns inte bra det här.

För det första så är det vårat samhälles förbannade skyldighet att respektera vår integritet. Annars bör vi omedelbart sluta kalla oss för ett demokratiskt rättssamhälle, vi kommer i så fall inte förtjäna det epitetet. För det andra så är en av de absoluta grunderna för det demokratiska rättssamhället att endast polisen polisiära befogenheter har. Klarar polisen inte detta tyder det antingen på att de inte har tillräckliga resurser, att resurserna används ineffektivt, eller på att de brott det rör sig om går emot det allmänna rättsmedvetandet. I alla dessa bör man stanna upp och fråga sig hur man hamnade så fel.

Oscar Swartz kommentar är träffande:

> Pär Ström pekade på en bra sak i sin kommentar: ”Ministrarna skriver på Brännpunkt att upphovsrättsindustrin inte ska behöva lämna in en polisanmälan för att få ut den eftertraktade informationen. Men det är ju precis vad alla vi andra måste göra! Det är så rättssamhället fungerar! Varför ska det byggas en gräddfil för en viss bransch?”.
>
> Tja, för att det gäller just ”kultur” kanske? Alliansregeringen ställer upp på Bodströmsamhällets antiliberala och framtidsfientliga hållning genom att få panik inför den nya teknikens transformativa kraft. De känner också bottenlös skräck för ”pirater”, ”terrorister” och ”pedofiler”, som jag sammanfattade det hela med i Timbrorapporten Alternativ till Bodströmsamhället. Egentligen är de ju rädda för sina egna hjärnspöken samt utvecklingen mot större frihet för den enskilda människan.
>
> Jag vill ju också påpeka att svenska regeringen väljer att överimplementera ett EU-direktiv. EG-domstolen slog ju i år fast att medlemsstaterna inte behöver låta upphovsrättsgängen får rätt att utpressa internetoperatörerna. Jag resonerar en hel del runt både IPRED1-direktivet, Renforsutredningen och rättsfallet i den just länkade rapporten.

Den här branschen särbehandlas på ett sätt som aldrig skulle accepteras om det gällde något annat. En mycket stor del av problematiken handlar i slutänden om okunskap — för många riksdagsledamöters kommentarer osar av just denna brist på kunskap och förståelse. Därför blir det extra tragikomiskt att riksdagen väljer att undvika att skaffa sig så god kunskap man överhuvudtaget kan.

###Att slå sina egna tankar i järn

För mig är det en obegriplig mental lättja att inte försöka sätta sig in i frågan från alla vinklar. Kanske är man rädd att stöta sig med mäktiga lobbyister, men det har man inte rätt att vara som förtroendevald. Det är inte lobbyisterna som är eran väljarkår, det är folket, och det är med andra ord inte lobbyisterna ni skall tillfredsställa.

Hur kan man vara så urbota obotligt dum att man bara hör ena sidan i en frågestund?

> Nu har riksdagen bestämt sig. Ingen som förespråkar fildelning kommer att bjudas in till utfrågningen.
>
> –Nej, alla som vi bjuder in förespråkar de legala alternativen, säger Per Mårtensson.
>
> –Men flera kan framföra de argument som exempelvis The Pirate Bay har, till exempel sekreteraren i Renforsutredningen Johan Axhamn. Han kan de flesta argumenten.
>
> Det köper inte Rickard Falkvinge, ordförande i Piratpartiet.
>
> –Skulle Antipiratbyrån vara nöjda med att jag representerade dem, bara för att jag har hört deras argument? Skulle det ge en balanserad debatt, frågar Rickard Falkvinge retoriskt och svarar sig själv.
>
> –Naturligtvis inte. Så varför gäller inte samma regler för reformistsidan också?

Det säger sig självt att sådana som Axhamn inte kan företräda annat än sig själv och sin utredning. Skulle någon av nämnda riksdagsledamöter nöja sig med andrahandsinformation om det gällde deras barn, deras hälsa eller deras pengar?

Skulle någon på fullaste allvar fråga sin sambo, som pratat med sin kompis, som svarade i telefonen när sköterskan på vårdcentralen ringde och berättade vad läkaren sa om provsvaren från din viktiga läkarundersökning? Är det inte rimligare i så fall att ringa vårdcentralen direkt och slippa filtreringen genom inte mindre än tre personers uppfattning om vad som sagts?

Det är klart som bara den att det enda riksdagsmännen kommer få sig till livs är ”fakta” tillrättalagda för att passa avsändarens agenda. Det enda sättet att undvika det, är att ha flera avsändare med olika agenda — annars kan man lika gärna låta bli att ha utfrågning överhuvudtaget.

###Är alla nya affärsidéer bra?

Från piratpartiet:

> I Danmark, USA och andra länder där branschen fått det här systemet har man startat en verksamhet i närmast industriell skala där man kräver tonåringar och studenter på alla deras besparingar. Man har stämt alla mellan ensamstående mödrar som aldrig haft en dator till 10-åriga skolflickor och döda (!) pensionärer. Man har dessutom varit noga med att inte låta det hela prövas rättsligt. I de fall där människor inte vikt sig för hoten, har man i det längsta undvikit att dra det till domstol och blanda in ett neutralt rättsväsende.
>
> -Regeringen har ett val. Antingen kan den acceptera att fildelningen är ett teknikhistoriskt faktum, eller så kan den fortsätta att montera ner rättssäkerhet och demokratiska fundamenta för att behaga en omodern industri, utan att ändå lyckas vrida tillbaka utvecklingen. Vi hade hoppats på att regeringen skulle hålla vallöftet. Tydligen hade vi fel.

Jag har med morbid fascination följt de senaste årens turer i USA kring RIAA och MPAA. De har satt i system att hota och i sista hand stämma kunderna till de företag de sägs företräda. De har blivit en sådan maktfaktor och skapat ett sådant momentum, att de i sig utgör ett av de stora hindren för en vettig konstruktiv diskussion.

Är de deras verksamhet vi vill ha hit? Skall svenska ungdomar kunna hotas att betala tiotusentals kronor i ”blodspengar” för att slippa stämningar på mångdubbla belopp?

En av de trevligare sidorna av den skepsis och den rättssäkerhet vi hittills åtnjutit, är att de som fildelat ”för eget bruk” på sin höjd kunnat få några dagsböter. Vill vi importera ett system där proportionaliteten är så totalt åsidosatt, att tioåringar (det vill säga deras föräldrar) kan bli satta att betala skadestånd på flera hundra tusen?

Jag bävar inför en framtid där mitt privatliv inte är varken privat eller mitt, där privata intressen kan ställa sig som vägbommar inför fritt uttryck, fri kultur och teknisk utveckling — där staten blir särintressenas torpeder.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

AF är en katastrof

Hönan eller ägget? Skiter arbetslösa i att söka anvisade arbeten för att de är slöa, saknar moral, eller helt enkelt för att arbetsförmedlingen felar sitt syfte?

För mig är det självklart att det skall vara ett absolut mål att folk försörjer sig själva. A-kassa mm skall vara en omställningsförsäkring, inget annat – det är INTE en alternativ försörjningsform.

Men när jag hör att en fjärdedel av alla arbetssökande som anvisats jobb inte sökt dem, så blir jag inte förvånad. Felet ligger bara delvis hos de arbetssökande, en stor del ligger inbakat i hur själva systemet är konstruerat.

Jag frågar mig ofta vilket stjärna som kom på den briljanta idén att sätta arbetsförmedlingen som kontrollinstans, och låter dem direkt eller indirekt styra folks ekonomiska ersättning. Följden är ju solklar: arbetsförmedlare ägnar sin tid åt att administrera folks arbetslöshet, inte att försöka matcha folks kompetens med den existerande arbetsmarknaden. Hur feltänkt är inte det?

###Vad är en arbetsförmedling?

Enligt mig borde arbetsförmedlingen vara bäst i landet på att utreda folks kompetensprofil, potential och intressen. På samma sätt borde de vara bäst på att ha koll på den existerande arbetsmarknaden och vad företagen faktiskt söker efter – såväl nu direkt, som inom en snar framtid.

En arbetsförmedlare borde vara en sann specialist, en headhunter för företag, en praktiskt syo-konsulent på steroider, människokännare och nätverkare. Vad de däremot INTE borde vara experter på är ekonomiska ersättningssystem och byråkratin kring dessa.

Arbetsförmedlaren borde ha som huvuduppgift att med stor precision rekommendera lämpliga arbeten och utbildningar för den arbetssökande. I de fall de arbetssökande är svåra att matcha, så borde arbetsförmedlaren antingen själv vara duktig på kompetensutveckling eller ha en lämplig kollega som har detta som specialitet.

Skulle det vara på det sättet skulle kön utanför arbetsförmedlingen bestå av folk som ser förväntansfulla ut, snarare än trötta och slitna.

###Så vem skall kontrollera då?

A-kassan kan gott sköta sina kontroller själva. De kan ställa de krav som behöver ställas, kräva de intyg som behöver krävas, följa upp det som behöver följas upp. Klarar de inte det, så kan det finnas en central arbetsförmedlingsförvaltning som sköter det byråkratiska, så att arbetsförmedlarna slipper.

Själva kärnan i hela resonemanget är att medan kontrollen är fullkomligt nödvändig, liksom kraven, så är det orimligt att kontroll och tjänst kombineras på ett sätt som bara tjänar till att göra tjänsten obrukbar.

För att citera jj.n:

> Där efter så matchar en dator med de inkomna jobben med de arbetslösa, oavsett vad det sen står i annonsen som specificerar vad de kräver av den som har anledning att söka tjänsten.
> I mitt fall blir jag då anvisad inte bara jobb jag har en reell chans att få och där jag uppfyller kraven. Utan jag blir också anvisad jobb inom samma ”bransch” jag jobbat mest inom där man ska vara extremt händig trots att jag inte är det, vara mekaniker trots att jag snarast tar sönder det jag försöker laga, ha speciella körkort jag inte har, vara arbetsledare och ha mångårig erfarenhet av att ha jobbat som, ha erfarenhet av att köra motorsågar och andra maskiner jag aldrig varit i närheten av samt ha utbildningar och övriga erfarenheter jag inte heller fått.

Även Mikael Persson är inne på samma linje, liksom Tommy Rydfeldt.

Psykbryt skriver så här:

> Låg mig säga så här: Jag känner inte en enda person som har fått ett arbete genom Arbetsförmedlingen. Jag kan inte säga att min bekantskapskrets är särskilt stor, men uteslutande alla människor jag känner har ordnat med jobb genom kontakter eller att knacka dörr. Visst har det även hänt att folk har varit arbetslösa, men då har Arbetsförmedlingen endbart varit en instans man besökt får att få sin A-kassa, och så har man skickat in de handlingar man sagt att man ska, och sökt jobb på egen hand utan att blanda in deras inkompetens mer än vad man absolut måste.

It’s a matherial world skriver så här:

> För några månader sedan hade jag yttrat något i stil med ”lata parasiter!” – men då jag under de senaste två månaderna har upplevt hur det är att ha med Arbetsförmedlingen att göra, så blir min reaktion annorlunda. Arbetsförmedlingen synes vara på gränsen till totalt ineffektiv och jag har svårt att uppbringa någon respekt för dem som arbetar där; jag kan inte se hur de över huvud taget kan hjälpa en människa med en ordentlig akademisk utbildning. Arbetsförmedlingen snarare försvårar arbetet med att hitta ett jobb för en person som på egen hand är kapabel att söka jobb. Bisarra informationsmöten och avstämningar där arbetssökande behandlas som mindre begåvade människor och handledare som inte har kunskaper om vad utbildade människor kan, bör och vill göra sätter käppar i hjulet för den som vill ha en smidig övergång från arbetslöshet till jobb. Jag tycker synd om dem som inte har kraften att protestera och ifrågasätta sin handledare, när de anvisar jobb som av olika anledningar inte passar den arbetssökande. Det är inte konstigt att många mår dåligt på jobbet, när vi har en myndighet som tvingar personer ut till jobb som inte känns bra ens innan man påbörjat sin anställning.

Det är ett ganska sorgligt betyg på en så viktig myndighet. Trist att de ens skall behöva vara en myndighet när de egentligen borde vara en efterfrågad tjänst.

Jag kommer få väldigt stor respekt för den allianspolitiker som vågar öppna munnen och påtala problemet, ännu större respekt för den som kommer med ett vettigt förslag som inte bara går ut på mer kontroll.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,