Klimatförändringens fem lektioner av Hulme

Professor Mike Hulme, University of East Anglia, grundare av Tyndall Centre for Climate Change Research, är klimatforskare sen tre decennier och engagerad i bland annat IPCC. Han har skrivit ett personligt inlägg/ståndpunkt om klimatförändringar och de lärdomar man kan dra av dem.

Mike sammanfattar sina visdomar i fem punkter, och oavsett vad man tror om klimatförändringar så är det vettig läsning.

###Första lektionen: Klimatförändring är en relativ risk, inte en absolut.

> Climates are neither good nor bad, there are just good ways and bad ways of living with climate. Climate change is a different type of phenomenon to biodiversity loss (which is absolute) or ozone depletion (a novel risk introduced by an artificial chemical). We are changing our climate, not losing it. There is just as much climate as before; just as much weather, only it is different weather. We may be losing certain climatic types (in certain places), but we are also creating novel climates (in other places). The risks climate change introduces are therefore changes in relative risks. The distribution of climate risks around the world is changing and how serious this is depends – as all climate risks for humanity have always depended – on how able we are to manage them. [In the sentence above we could replace the word ‘risk’ with ‘resource’, since climate also brings us resources which we can use constructively as well as risks which can be destructive].

Tvärtemot många mer flagranta spekulationer om världens undergång, så visar Hulme prov på klarsyn. Vi kommer fortfarande att ha ett klimat, bara ett annat klimat. Det är fjärran från förstärkningseffekter, ”tipping-points”, jämförelser med Venus, och andra dumheter som rapats upp de senaste åren. Det är miltals från dumheter som Gore, eller ”Day After Tomorrow”. Faran för mänskligheten handlar mer om vår förmåga att hantera förändringarna, snarare än förändringarna i sig.

###Andra lektionen: Klimatriskerna är allvarliga, och vi bör försöka minimera dem

> Climate change teaches us – in case we preferred to forget it – that climate risks are serious and tend, differentially, to victimise the most vulnerable: the poor, the elderly, the lonely, the uneducated, the foolish.
>
> Our awareness of changes in climate has made us much more aware and sensitive to the nature of risks that climate poses for societies. [A growing world population, and hence increasing exposure, has also contributed to this awareness]. Many of these risks are not new – hurricanes, droughts, floods, tidal surges – and one story of humanity is the story of how we have suffered from such dangers in the past and how we have sought to protect ourselves against them. Stories about climate change teach us that we should be more alert to these climate risks, that we should seek to reduce the number of people who are vulnerable to them and that we should seek new ways to protect those who remain exposed to these risks.

Tvärtemot vad man kan tro av rubriken, talar inte Hulme om minimering av utsläpp här, utan om minimering av konsekvenser. Han konstaterar att de som redan är svagast är de som kommer drabbas hårdast av förändringar. Det är samma saker nu som alltid: temperatur, stormar och för mycket eller för lite vatten. Han skriver att vi måste försöka minska antalet människor som är sårbara för förändringar.

###Lektion tre: Vår värld har stora eftersatta utvecklingsbehov.

> Investigations into the causes of climate change have shown us – in case we preferred to forget it – that our world is a very unequal one. Not only has a small proportion of the world’s (historical) population consumed a large proportion of the world’s (historically) exhumed resources, but this very inequality of consumption has introduced a huge unmet aspirational demand for future development in many parts of the world. The Millennium Development Goals are an expression of such unmet demand. Climate change has taught us – or reminded us – that the consumption of energy is the most visible index of such latent demand for development and that with existing technologies there can be no meeting of these development aspirations without a significant increase in energy and, for now, carbon consumption. Climate change teaches us that acceding to such morally legitimate demands comes at the cost of altering the world’s climates.

Stora delar av det som utgör/utgjorde tredje världen ser på oss, på vår levnadsstandard och våra möjligheter — och vill ha det lika bra. Det skulle vara skenheligt och närmast förnumstigt att från vår sida förvägra dessa människor deras strävan. Men säger vi till dem att de inte får förbruka energi, eller i alla fall den billiga kolbaserade energi de själva har tillgång till, så är den faktiska innebörden att vi förvägrar dem vår egen standard. Man ser det på Indiens och Kinas accelererande energianvändning, men i deras fotspår går snart stora delar av Afrika. Det kommer att sätta ett enormt tryck på de kvarvarande fossila resurserna, och det kommer också att frustrera stora delar av koldioxidöverenskommelserna eftersom det kommer att kosta i form av ökade utsläpp.

Rent krasst står valet mellan att acceptera en sådan utveckling och försöka leva med den, eller att komma med fungerande alternativ — både för vår egen energianvändning och som ekonomiskt gångbart alternativ för dessa spirande ekonomier. Ja, såvida man inte vill ta till vapenmakt för att förhindra deras utveckling, för det är nog det enda som kan hindra den. Sådana tendenser finns redan inbyggda i våra västerländska samhällen, men faller vi för den frestelsen så bör vi omedelbart kliva ner från våra moraliska höga hästar.

###Lektion fyra: Vår nuvarande portfolio av energikällor är inte hållbar

> Climate change teaches us – in case we preferred to ignore it – that our existing energy technology portfolio with high dependencies on gaseous and liquid carbon-based fuels derived from fossil sources will not survive two more generations. A significant energy gap is just over the horizon and this will demand a very substantial transition in the world’s energy technology: finding substitutes for oil and then gas. Climate change teaches us – in case we were complacent – that we should do what we can to conserve carbon-based fuels and that we should accelerate the search for new, non-carbon based energy sources.

Jag tror det är relativt okontroversiellt att påstå att vår energianvändning och energiutvinning måste förändras drastiskt inom de närmaste decennierna. Även om det finns de som säger att olja och kol kanske inte är på upphällningen i riktigt så hög grad som man kan tro, så är det en finit resurs som blir allt dyrare och som har en hel del negativa aspekter. Koldioxid är en sådan, vanliga hederliga föroreningar är en annan, realpolitik är en tredje. De resurser som fortfarande finns kvar bör användas med försiktighet och sparsamhet. Problemet är att det kräver fungerande alternativ. När det gäller energialstring så är det en bit kvar. Fission kan i modern tappning vara en övergång, men även den är finit, de förnyelsebara vatten, vind och sol har sina egna problem — men sol och vind är lovande med mer utveckling. Värre är det med ”lagrad energi”, det vill säga sådant som används för att driva fordon och dylikt. Alkohol, biodiesel, batteridrift etcetera innebär var och en en mängd problem, de är väl möjligen övergångslösningar — frågan är vad som kommer sedan. Det finns mycket att göra.

###Lektion fem: Massiv överlagd ”geo-engineering” av planeten är en tveksam lösning

> Climate change teaches us – in case we had not learnt the lessons of history – that such massive intervention in a large and complex system that we don’t understand, and hence can’t control – is an unwise thing to be doing. There have been too many failed human projects of seeking mastery over the natural world for us to attempt one more. As we continue to construct climate change as a larger and larger problem, and as we discover that the ‘solutions’ to this amplified problem are less and less tractable, so attention has turned to the idea of conducting a second large-scale geo-physical experiment with the planet. Only this time rather than being inadvertent it is to be an experiment that is deliberately designed and controlled through human agency; it is truly to be an exercise in planetary geo-engineering conducted by the highest life form known to us – ourselves. The purpose of such geo-engineering – mirrors in space, aerosols in the stratosphere, deep pipes into the oceans, nutrient fertilisation of the surface waters – is to stabilise climate and/or to lower carbon dioxide concentrations in the air.

Det är naturligtvis inte speciellt intelligent att börja manipulera ett system man inte förstår och som man är beroende av.

> None of these five lessons should really be new to us. There are other ways of reaching each of these conclusions, most of which (should) have been clear to us for at least a generation. The idea of climate change – and hence one might say the purpose of climate change – is to make sure we learn these lessons and act on them. Climate change is not the problem to be solved; climate change is the idea we must use if we are to learn our lessons properly. It is not clear to me that we need an overall global climate governance regime for this to happen; indeed, seeking such a governance regime might be a distraction from taking purposeful action on these five lessons.

I slutklämmen så uppvisar Hulme ett närmast filosofiskt drag. Men det finns en visdom som inte är att förakta — att de storvulna världsomspännande handlingsplanerna kan vara fullkomligt kontraproduktiva. Kontentan var ju att:

+ Vi kommer fortsätta att ha ett klimat att anpassa oss efter, så vi gör bäst i att anpassa oss.

+ Skademinimering av eventuella klimatförändringar innebär att vi måste minska hur många som drabbas och hur hårt. Det är de svagaste som drabbas hårdast, så dessa måste få extra hjälp och skydd för att klara av situationen.

+ De som inte åtnjutit vår västerländska levnadsstandard vill komma ikapp, vilket vi knappast kan förvägra dem. Vill vi då undvika massiv ökning av användningen av fossila bränslen, så måste ekonomiskt och ekologiskt bärkraftiga alternativ komma fram så snabbt som möjligt.

+ Fossila bränslen är på väg ut, så oavsett allt annat behövs en energiomställning. Nuvarande alternativ är antingen övergångslösningar eller i behov av utveckling.

+ Att storskaligt försöka anpassa planeten efter oss är troligen inte det mest klyftiga man kan företa sig. Konsekvenserna är svåra att överblicka och troligen långt ifrån bara önskvärda. Vi kan helt enkelt för lite om det komplexa system som är vår planet. Det är lätt att hamna i ”robbing Peter to pay Paul”-situationer.

Inget av detta löses väl av globala överenskommelser om komplicerade kompensationssystem, tariffer, miljöskatter eller andra liknande regler. De hotar snarare att dölja grundfrågorna under ytterligare lager av byråkrati, samt ge oss upplevelsen av att ”göra något” när det vi gör i praktiken är intet alls.

##Nya Kyotoavtal eller andra prioriteringar?

Jag flyttar mig från Hulme till Lomborg, mannen miljörörelsen älskar att hata. Som Lomborg påpekat, så finns en hel rad omedelbara konkreta och kännbara problem som skulle kunna lösas för långt mycket mindre pengar än dyra klimatavtal av tvivelaktig effektivitet. Hulme blir väl vansinnig, men jag kan inte låta bli att länka in ett TED-seminar:

Garthon på Cogito håller inte med Lomborg:

> Lomborgs taktik kunde varit hopkokt av fossilindustrins spindoktorer: Erkänn att det finns ett problem, men hävda att det är litet jämfört med mänsklighetens alla andra katastrofer!
>
> Lomborg lyckas dock aldrig visa varför man skulle bekämpa ”hiv/aids, malaria, undernäring och handelshinder” istället för klimatförändringen. Inte heller övertygar han om att han inte, t ex på uppdrag av i-världens läkemedelsindustri, skulle föra exakt samma resonemang om opinionen just nu varit orkanstark för billiga bromsmediciner mot hiv/aids. Visst är hiv/aids allvarligt, men för mänsklighetens globala överlevnad ändå inte ensamt avgörande. Varför inte ta itu med något annat istället?

Fast som Lomborg påpekar i sitt TED-talk, så vill alla naturligtvis vara prio ett på en tänkt prioriteringslista, även så anti-global-warming aktivisterna. Men Kyoto och liknande avtal är oerhört dyra jämfört med hur mycket nytta de gör, så det är ett fullkomligt giltigt resonemang att ifrågasätta om man prioriterar rätt.

Uppdatering: Jag ville bara lägga till att om man kunde komma åt sjukdomar, undernäring och handelshinder, så skulle det förutom den omedelbara mänskliga nyttan dessutom stärka de nu drabbade. Hulmes första tre punkter är tänkvärda i det sammanhanget: Vi måste anpassa oss, vi måste skydda och stärka de svagaste och vi måste låta tredje världen komma ikapp.

> Men han har ett större syfte: att förhindra att en kraftfull klimatopinion leder till konkreta åtgärder. Som den danska högerregeringens tjänare har han varit tillräckligt långt inne i den politiska verkligheten för att veta att alternativet just nu till globala krafttag mot klimatförändringen inte alls heter globala krafttag mot hiv/aids, malaria, undernäring och handelshinder, utan inga krafttag alls.

Det finns en sanning i att västvärlden inte precis visat framfötterna ifråga om att komma tillrätta med dessa problem — men det förändrar inte matematiken, utan visar bara att samma krafter som lagts på AGW skulle kunna göra underverk på områden där utbytet per krona är mycket högre.

Inser vi att vi måste anpassa oss, att vi måste skydda de svagaste och låta tredje världen komma ikapp (vilket Lomborgs prioriteringar skulle hjälpa till med), att ny energi måste till och att vi inte skall blåsa pengarna på global geo-engineering eller ineffektiva avtal — då kommer vi stå väsentligt bättre rustade att möta framtiden oavsett klimatförändringar eller inte.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

Pausfågel, nästa program på väg

Lilla pappaDet kommer mera, men kanske inte i strid ström. Jag vet inte, det kan vara så att jag skriver mer än vanligt också — det beror på hur jag känner mig och hur jag hanterar den senaste tidens händelser.

Min far dog för några dagar sedan, efter att ha brottats med cancer sedan förra sommaren. Det gick barmhärtigt snabbt, och för det är jag tacksam. Men min far han aldrig fylla sextio, så det var alldeles för tidigt.

Jag är också otroligt tacksam för att det inte fanns några fnurror på tråden mellan oss, att vi rett ut det som behövdes redas ut och att det inte längre fanns något smolk i bägaren i min kärlek till honom. Min far har varit en fantastisk far och farfar, en man som var lika spännande som han var innerlig. En man med stort patos, som kunde respektera mig även när vi inte höll med varandra.

Min far betydde enormt mycket för min utveckling till kritiskt tänkande människa, han var aldrig rädd att ifrågasätta mina senaste sanningar — men var samtidigt ömsint och känslig nog att göra det utan att sätta sig på mig. Hans ifrågasättanden fick mig att tänka, det hindrade mig att bli fanatisk oavsett vilket som var tonåringens ”hjärtefråga för dagen”.

Min far var livsstilsliberal. Röstsedeln drog nog alltid åt vänster, men i sakfrågor var vi ofta ense. Han samlade på människor och hade ett enormt socialt kontaktnät. Han dömde sällan men kunde vara tuff och direkt provokativ i diskussioner. Han älskade diskussionen, så mycket att han mer än en gång lyckades få folk att gå igång på alla cylindrar.

En tröst är att pappa hade en bra höst. För första gången på många många år, så jobbade han inte som en skållad råtta. Han saktade ner och kunde komma ikapp med sig själv. För en man som var rena affischpojken för arbetsnarkomani, så var den påtvingade pausen rena himmelriket. För första gången var han tvungen att inte jobba. Mot slutet hade pappa hunnit ifatt, och han kändes mer jordad och sannare än på många år.

Tyvärr hjälpte inte cellgifterna som de borde, och strax efter jul återkom febern med förnyad styrka. Flera undersökningar senare ledde det till operation, vilken bara delvis lyckades. Pappa var nu svag och hade allt tydligare drabbats av kachexia, det tillstånd som drabbar cancer- och AIDS-patienter. Det innebär att man tynar bort när kroppens metabolism konstant övergår till den anaeroba typen — samma som ger dig mjölksyra när du tränar. Kroppen förbrukar flera gånger mer energi än normalt, eller mer, samtidigt som matsmältning och aptit inte hänger med.

För att pappa överhuvudtaget skulle vara aktuell för ytterligare cellgiftsbehandling behövde kachexin brytas. Så svag han var skulle cellgifterna kunnat ta livet av honom. Vi satte honom på diet med mycket vegetarisk, protein och fettrik kost. Först verkade det lyckas, och under en period förbättrades allmäntillståndet stadigt. För ett par veckor sedan vände det drastiskt, och pappa blev plötsligt mycket svagare och tröttare. De kvarvarande tumörerna satt i levern, och den höll nu på att packa ihop. Trots det var han någorlunda aktiv ända fram till mitten av förra veckan — svag, men på fötterna. I fredags för en vecka sedan vaknade han inte tidigt som han brukar, och när han vaknade var han så mycket sämre att han inte längre kunde vara hemma — alla barnen kallades samman.

Ett drygt dygn senare lämnade han oss.

Jag kommer säkert att skriva mer om det, och om den mycket kluvna upplevelse av den framstående svenska cancervården jag fått mig till livs. Jag sätter inte citationstecken runt ”framstående”, eftersom den i långa stycken är just framstående — men den offentliga vården är å andra sidan helt tydligt ett sorgebarn på många sätt, vilket jag säkert får anledning att komma tillbaka till.

Jag vill ge en ros till Kronparkens Hospice i Uppsala, som var helt fantastiska de sista två dagarna av min fars liv. De var ett under av empati, professionalitet, takt, ton och generositet. Tack!

Jag har tagit några dagar ledigt för att landa. Om det innebär mer eller mindre bloggande beror nog på hur jag hanterar mina känslor. Vi får se helt enkelt.

”Ack om jag finge vara som en vattenpuss. Att spegla himlen.”
(Don Helder Camàra, Tusen skäl att leva)

Allmo(s)or är det ständiga patentsvaret på livet universum och allting

Det är inte utan att jag fascineras av socialdemokratins fantastiska enögdhet. Tydligen vill man nu framstå som mer småföretagarvänliga. Så vad föreslår man då?… Jo ett nytt bidrag!

SvD » S vill införa stöd åt egenföretagare, samt DN » S vill införa stöd åt egenföretagare:

> Socialdemokraterna vill införa ett ekonomiskt stöd till egna företagare som samtidigt är anställda på en annan arbetsplats. Stödet ska få fler att våga satsa på sina företag på heltid, uppger Ekot i Sveriges Radio.
>
> -Vi vet ju att det är många som behåller sin anställning, inte vågar släppa sin anställning och samtidigt vid sidan om har ett litet företag med en väldigt bra affärsidé, säger Luciano Astudillo (s), riksdagsledamot och ordförande i partiets rådslag för jobb.

Fel, så jävla fel, gör om, gör rätt!

Den byråkrati man måste leva med som småföretagare löses inte med bidrag.

De skatter man måste betala, som för många nystartade små företag äter upp alla marginaler löses inte heller med bidrag.

Bidrag skapar bara falsk säkerhet. Det skapar tillfälliga marginaler som är helt beroende av bidraget. Så fort bidraget försvinner kommer den krassa verkligheten tillbaks för att göra sig påmind. Frågan är verkligen om de som går på dumheterna fortfarande kommer tacka bidragsgivaren den dag de står utan vare sig jobbet eller bidraget utan bara bidragsberoendet?

Under tiden bidragen betalas ut, så snedvrids konkurrensen. Det såg vi nog av med starta-eget-bidraget.

Socialdemokraterna förnekar sig inte, för det är helt i linje med deras traditionella agenda att göra hela svenska folket till sina bidragsberoende supplikanter. Ett folk som vet vilken sida mackan smöret sitter på är ett folk av trogna väljare — de står på kö för sina allmo(s)or™.

Lägg era insatser på att se till att det är rimligt att driva småföretag — det vill säga skär ner byråkrati och skatter runt småföretagandet. Där kan det göras en verklig insats, där kan skapas en verklig frigörelse för det svenska företagandet.

Låt småföretagarna behålla sina pengar själva, istället för att betala dem till trygghetssystem de inte kan utnyttja.

Se till att det går att vara arbetsgivare.

Låt sedan kunderna bestämma vilka företag som skall klara sig och vilka som får tänka om.

Allt annat är bara kosmetika.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,