Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .
Publicerat i Dagsfrågor, Politik | Taggat , , , , , , | Lämna en kommentar

Innebörden av en Brasklapp

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Stopp Datalagringsdirektivet - Anonymous

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .
Publicerat i Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Media, Politik | Taggat , , , , | 6 Kommentarer

Apropå Cola och cancerrisk

Aftonbladet har en artikel om hur både Pepsi Cola och Coca Cola ändrar sina recept i USA. Skälet är att man i Kalifornien vill sätta en varningsstämpel liknande den på cigaretter på grund av för högt innehåll av 4-metylimidazol. Man får iofs sätta i sig tillräckligt med Cola för att andra hälsorisker nog skall vara mer galopperande, men ändå liksom…

I kommentarsfältet hittar man det verkliga guldkornet i artikeln (se bilden):

Kush Shatri är en hjälte!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .
Publicerat i Allmänt fribasande, Humor | Taggat , , , , , | Lämna en kommentar

Den immateriella revolutionen och 95 teser

Häromdagen fick jag ett paket i brevlådan som gjorde mig glad. Efter två års väntan höll jag i boken Kunskap Kommunikation Kontroll. Det betyder att min ungdomsdröm om att kunna kalla mig publicerad författare är infriad. Det är kanske inte så märkvärdigt att vara en av tre författare till en essä i en antologi. I dagens medielandskap kan man enkelt publicera sig på debattsajter och bloggar, nätupplagorna har breddat möjligheten att bli publicerad på de stora tidningarnas debattsidor (åtminstone nätutgåvans) och vem som helst kan i någon mening publicera sina tankar direkt från mobilen via kommentarsfält, Facebook, Twitter och en uppsjö andra alternativ.

Mitt provex av Kunskap Kommunikation Kontroll

Mitt provex av Kunskap Kommunikation Kontroll

Men på 80-talet, när jag drömde om att bli en publicerad skribent, var detta medielandskap inte ens science fiction. Därför är det faktum att någon tagit sig för att trycka en publikation med mina ord i något som betyder något för mig. Tack Klara för att du bad mig delta med en text och tack Torbjörn för att du sett till att få boken utgiven. Det kändes speciellt att hålla den i handen.

Idén till boken är Klara Tovhults som drog igång arbetet våren 2010 tror jag. När releasen för den första nätutgåvan av boken började närma sig sommaren 2010 blev jag involverad. Det var också i den vevan jag, Marcus Fridholm och Jacob Dexe skrev den text som blev vårt bidrag till boken. Sen dess har hela projektet glidit in i bakgrunden vad mig anbelangar. När jag fick höra att Torbjörn Wester börjat engagera sig och att boken skulle komma ut så att säga på riktigt hade jag nästan glömt bort vad det var jag var med och skrev för snart två år sen.

Men nu är det tydligen dags. Boken finns. Jag har den liggande på köksbordet bredvid mig. Den 19 mars är releasedatumet och förlaget är Experimentellt förlag. Både Klara och Torbjörn har i dagarna skrivit om den om den immateriella revolutionen med anledning av boken.

Om än det var längesen jag syntes till här på livbåten så betyder inte det att jag slutat tänka på den immateriella revolutionen, på konsekvenserna av ett samhälle i omdaning och på alla de politiska frågeställningar det reser. Jag har bara inte haft tiden och orken att delta i diskussionen ett tag. Kanske är detta inlägg början på en comeback?

Vi (Jag, Marcus och Jacob) skrev då en text om den digitala allmänningen, om hur värdefull den är. Vi tog vårt avstamp i Elinor Ostroms nobelprisvinnande tankar om ekonomisk organisation runt allmänningar. Människors förmåga att tillsammans vårda gemensamt skapade värden är för mig en av de viktigaste skälen att förundras över den självorganisering som sker på internet. Och en av de största anledningarna för mig att hävda att vad vi går igenom är en banbrytande samhällsförändring där vi tillsammans måste hitta nya regler, värderingar och förhållningssätt.

Jag arbetar med marknadsföring och kommunikation. Det är en bransch där den nya logiken redan börjar få ett avgörande inflytande. Vi kommunikatörer lever på många sätt redan i en ny värld – efter den immateriella revolutionen. Företag och organisationers informationskapacitet kan  inte längre konkurrera med den ihopsamlade informationskapacitet hos deras kunder och medlemmar, sympatisörer och motståndare. Informationskapacitet som är professionaliserad och bygger på köp av tid och tjänster kan aldrig konkurrera med informationskapaciteten hos en frivilligt mobiliserad svärm.

Bara den här helgen har jag sett tre exempel i det lilla på hur sant det är:

När Jörgen Brink var på väg i mål i Vasaloppet idag funderade jag på hur många som vunnit loppet tre gånger före honom. Bara sekunder efter målgången sökte jag därför på Vasaloppet på Wikipedia. Sidan var redan uppdaterad med Jörgen Brinks historiska tredje triumf och med hans vinnartid – det nya vasaloppsrekordet. Det tog nog inte ens 10 sekunder.

Senare på dagen tittade jag på introduktionen till dagens jaktstart för herrar i skidskytte-VM. De visade grafik med meriter och liknande för de svenska deltagarna. När skylten för Carl Johan Bergman visades var hans brons från gårdagens sprinttävling inte med i meritförteckningen. Vi kan lugnt utgå ifrån att informationen funnits på Wikipedia i åtskilliga timmar redan. Visst jag begriper att TV-grafiken producerades i god tid före VM av ett bolag som producerar snygg TV-grafik. Det är det som på sätt och vis är poängen.

Helgens tredje exempel kommer från Skavlans intervju av Spotifygrundaren Daniel Ek. Jag såg den inte i direktsändning utan på Svtplay under lördag förmiddag. Medan vi tittade undrade min fru vad det var för IT-företag som han blev förmögen på innan han startade Spotify. Wikipedia hade svaret även denna gång. Men inte nog med det. Där fanns ett kort referat av den TV-intervju jag just tittade på.

Alla mina exempel är från svenska Wikipedia och de inträffade inom loppet av två dagar. Det är svårt att inse hur mycket information som vi tillsammans produceras, samlar ihop, sorterar och tillgängliggör. Vi vårdar en allmänning och när vi gör det så skapar vi ofantliga värden utan att eftersträva någon annan avkastning än att vi kan använda dem. Och när vi gör det så konkurrerar vi ut organisationer som genom sina förmögenheter, sin samlade kompetens, sin organisation och sin särställning haft monopol på att skapa dessa värden och leva på avkastningen från dem.

Magnihasa har startat ett samtal om Cluetrain Manifestos 95 teser om ett förändrat samtal som företagen behöver anpassa sig till. Teserna hittar du i översättning här.

Den elfte tesen handlar om den sortens digitala allmänningar som skapar, samlar ihop och sorterar information åt oss som medborgare och konsumenter. Den lyder:

People in networked markets have figured out that they get far better information and support from one another than from vendors. So much for corporate rhetoric about adding value to commoditized products.

PÅ SVENSKA: Människor på nätverkande marknader har upptäckt att de får långt bättre information och support från varandra än från försäljarna. Vilket omintetgör företagens retorik om att de ger ”mervärde” till standardvaror.

I samhället efter den immateriella revolutionen kommer information som får sitt värde ur att den låses in bakom betalmurar aldrig kunna vara lika värdefull som information som byggs och utvecklas gemensamt av stora grupper människor. Det förändrar allt!

Läs Kunskap Kommunikation Kontroll för en inblick i den diskussion som några av oss har börjat föra om samhället efter den immateriella revolutionen. Eller följ diskussionen om Cluetrain Manifestos 95 teser.

Related Posts with Thumbnails
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .
Publicerat i Media, Politik | Taggat , , , , | 2 Kommentarer
  • Christian Engström, din röst i EU
  • bli medlem, förnya medlemskap
  • Arkiv

  • Kommentarer

  • Twingly Blog Search link:http://www.fridholm.net/ sort:published Nya länkar hit
  • Inlägg