Gemensam estetik innebär att det är samma sak, eller?

Jag misstänker att just det faktum att en vejpare ”röker” är en långt viktigare orsak till det starka motståndet än vad man skulle kunna tro.

För den som missat vad vejpa är, så är det någon som blossar ånga på en e-cigarett. Alla som sett någon vejpa har säkert hajat till över att det lika gärna skulle kunna vara en ”riktig” cigarett eller pipa, förutom att det mer ser ut som en cigg från en sci-fi serie, eller kanske något Batman skulle använda.

Stora rökmoln blåses ut, inte sällan minst lika feta som från någon cigarett. Ångan man ”röker” består främst av propylenglykol och glycerin, båda är ämnen vi ändå får i oss i det närmaste dagligen. När de blir till ånga bildas ordentligt med ”rök”.

Den psykologiska effekten av likheten blir att de två sakerna omedvetet jämställs. För den tobaksrökare som tänker sig gå över till vejping är likheten en fördel. Det tilltalar den som egentligen vill röka, men vill slippa utsätta sig för alla nackdelar. För den som hatar allt vad tobaksrök heter, så är det snarare en mental spärr som är svår att ta sig förbi.

Men det är faktiskt inte tobak och det är inte rökning. Det är propylenglykol (PG), vegetabiliskt glycerin (VG), smakämnen och en variabel mängd nikotin. Denna vätska förångas utan att förbrännas, innehåller inga förbränningsprodukter och är långt svalare än tobaksrök. Det enda som är gemensamt med tobakscigaretter är nikotinet och inte ens det är givet, då många vejpare trappar ner och fortsätter vejpa med nikotinfri vätska.

Det gör också stor skillnad för de som är runtomkring. Vejpingånga hänger kvar några tiotal sekunder, upp till en halv minut i ett vindstilla rum utan vädring, tobaksrök en halvtimme. Någon som är överkänslig mot tobaksrök reagerar knappt alls ens om man blåser vejpångan i deras ansikte. Även om smaken är stark för vejparen, så kan den som får ångan i ansiktet bara med viss nöd gissa vilken smak det är fråga om.

Nikotinet i tobaksrök drabbar den passiva rökaren också, medan nikotinet i vapeånga tycks vara svårare att ta upp. Tobaksrökens nikotin tas främst upp i lungorna, medan vejparen tar upp det mesta i munhåla och svalg. Det gör att inte ens nikotinet är ett lika stort andrahandsproblem.

I Storbritannien som har de mest liberala vejpinglagarna, så är det OK att vejpa på bussen, i affären, ja i princip i alla offentliga miljöer där det inte specifikt skyltas att vejpning undanbedes. Rökning däremot är inte tillåtet inomhus i offentliga miljöer.

Så kopplingen är rent psykologisk, den sitter i vejparens och kritikerns huvuden.

Frågan är då: Vilka regler skall gälla för vejping? Skall det vara helt fritt? Skall samma regler gälla som för tobak?

Vad är en rimlig hållning?

Blir e-cigaretterna revolutionen som kom av sig?

När verkligheten gör sig påmind med positiva nyheter, så är det inte alltid så lätt att förstå vad det är man ser. Men vad vinner vi på att skåda given häst i mun?

2003 uppfanns e-cigaretten i sin nuvarande form i Kina. Idag tolv år senare, så är antalet e-cigganvändare bara i Storbritannien runt dryga miljonen, kanske en och en halv och i USA runt 4-5 miljoner. Totalt är e-cigarettmarknaden redan nu värd ett par miljarder dollar och den beräknas öka med flera hundra procent per år framöver. Utvecklingen är med andra ord rent explosiv, för att inte säga revolutionerande. Fenomenet har fått sina egna termer: att vejpa, en vejpare, vejping.

Om man tittar på Storbritannien, så upptäcker man att tobak minskar mer än någonsin medan e-cigg ökar. I ett sådant läge skulle det vara lätt att föreställa sig att organisationer för lunghälsa, och lobbygrupper mot rökning jublar. Det är inte riktigt så enkelt. Snarare försöker de, om några, dämpa entusiasmen. I Storbritannien har e-cigaretterna stöd från många beslutsfattare och myndigheter. Inte för att de skulle vara riskfria, utan för att tobaken är så mycket farligare.

Tittar man på Sverige, så lobbar diverse läkare från Läkare mot tobak hårt mot e-cigg. Samma sak med systerorganisationer. Politiker går på Läkemedelsverkets linje och Läkemedelsverket gör sitt bästa för att tvinga fram läkemedelsklassning på e-vätska med nikotin. Om de skulle lyckas, så kommer det med all sannolikhet innebära att de enda rökvätskor som finns att tillgå är från de stora läkemedelsbolagen och tobaksindustrin. De så kallade ”Big Pharma” och ”Big Tobacco”. De är de enda som har de ekonomiska muskler som krävs för att klara en sådan klassning.

Det är inte utan att jag frågar mig varför inte alla dessa myndigheter och organisationer omfamnar utvecklingen? Borde inte en utveckling bort från tobaksrökning mot ett långt mindre farligt substitut vara som en våt dröm?

När jag gräver lite mer så hittar jag i stort sett fyra kategorier av invändningar och aber:

  • Estetiska,
  • Vetenskapliga,
  • Ideologiska,
  • Egna investeringar.

Jag hade tänkt mig att ta detta bit för bit, så jag fortsätter frågeställningen i nästa del av serien…

Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Superapan och empatin

Hur upprätthåller man empati när man rent fysiskt är programmerad till till ett vi och dom tänkande?

Emma skrev nyligen om en mördad mamma och den lynchmobb av hatiska empatilösa människor som funnit en lekpark på ställen som 4chan och dylika. Första kommentaren var från Peter Banck och länken han delade är för bra för att missas. Den leder till en cracked.com-artikel: What is the Monkeysphere? som i sin tur baseras på något som kallas Dunbars tal.

Grunden är ett enkelt resonemang:

Du har ett husdjur: Den söta lilla apan Slappy, oftast utklädd till en liten pirat. Du har små äventyr tillsammans med din apa, du älskar den lilla krabaten. När han dör kommer du bli ledsen.

Tänk nu att du får fyra nya apor: Tito, Bubbles, Marcel och Shit-Tosser. Alla med sina egna personligheter och egenheter. En kanske är aggressiv, en kärvänlig, en mest tyst och en kastar gärna bajs omkring sig. Det spelar ingen roll, för du har en relation till dem alla och bryr dig.

Gör ett hopp till hundra apor. Inte lika lätt längre. Hur många apor krävs för att de skall förvandlas från personliga relationer till en grå massa. Hur många krävs för att en apas död inte längre skall framkalla samma sorg?

Det låter retoriskt, men när det gäller apor är svaret någonstans runt 50. Människor är mest som apor skrivet med VERSALER, så siffran för oss är någonstans runt 150. Allt fortfarande enligt antropologen Robin Dunbar.

I cracked.com-artikeln döper David Wong fenomenet till Monkeysphere, Apans sfär eller apsfären.

Om man antar att siffran 150 är korrekt, så får det vissa följder

Det förklarar till exempel hur människor kan med att slänga farligt avfall i hushållssoporna, utan att på allvar reflektera över den sophämtare som riskerar skära sig, sticka sig, bli förgiftad, sönderfrätt eller något annat otrevligt.

Det förklarar hur vi kan med att gå förbi den trasiga tiggaren som behöver femkronan som bränner i fickan så många gånger bättre än man själv.

De är utanför apsfären och därför inte riktigt verkliga för oss med våra hjärnors fysiska begränsning.

För vad skulle göra mest ont, att din bäste vän dör, eller att du får höra om 150 gruvarbetare som dött i en gasexplosion i Kina?

Det förklarar mer än så

Det förklarar hur någon kan sitta vid sitt skrivbord och besluta att en ung man nog egentligen är arton snarare än sjutton, så att han kan utvisas “hem” till Afghanistan. Trots att den bevisning som finns snarare pekar mot att han ännu inte är arton och utan att det finns någon där som kan ta emot honom.

Eller för att ta ett liknande fall: hur man kan besluta att någon är Kines snarare än Nordkorean baserat på sina egna felstavningar och att man därför inte kan hitta de orter personen berättat om. Så man utvisar till Kina, fast risken då är stor att slutdestination blir ett nordkoreanskt arbetsläger eller i förlängningen en AK-47 i nacken.

Det kan förklara hur sjukskrivna människor anses arbetsföra trots att deras läkare som vet något om deras tillstånd säger att så inte är fallet. Så kan de utförsäkras och skickas vidare till en oförstående arbetsförmedling för ytterligare förnedring.

Det kan förklara hur någon kan tycka att det är ett stort nöje att bomba seriösa diskussioner med trollande “4 the lulz”.

För ingen av de man bedömer, utdömer eller jävlas med tillhör de 150, ingen av dem tillhör apsfären, så i realiteten är det som att de är pappfigurer, manequins, statister i det egna livet.

Det krävs något mer för att man skall inse att de är lika verkliga som en själv, har samma längtan efter kärlek, är lika pissnödiga när de vaknar, har favoritmat, favoritfilmer, är nervösa i sammanhang där de inte känner att de har kontroll och allt annat som tillhör att vara mänsklig. Till och med dem man upplever är riktiga arslen som känns i det närmaste övertaliga i genpoolen.

So What?

Även de som är utanför apsfären är lika verkliga. Vi är nog rent krasst hårdkodade att inte känna det, men vi kan lära oss att agera som om den begränsningen inte fanns.

Vi är nästan alla sociopater till någon del, vilket syns obehagligt tydligt i situationer som krig, naturkatastrofer och andra pressade sammanhang där den sociala fernissan och den inlärda empatiska förmågan ofta krackelerar. Vi kan känna beundran för den som uppträder hjältemodigt i sådana situationer, men vi dömer sällan dem som bara skyddar sig själv och sina egna.

Ändå får vi inte upphöja sociopatin till normalitet och nedvärdera empati till naivitet. Att vi har cerebrala begränsningar innebär inte att vi har frikort att nonchalera det mänskliga innehållet i händelser utanför vår apsfär. Vi har inte ens frikort när vi har “moralen” på vår sida.

Det är därför ett program som “Trolljägarna” helt missar poängen, för man kan inte komma åt empatilöshet genom att själv bete sig utan empati.

Det är därför vi har ett ansvar när vi kritiserar, debatterar och propagerar. Ibland uttalar vi oss säkert för hårt för att vi är arga, det är inte något konstigt. Men till och med när man är nästan besinningslöst arg så måste man känna på sig var gränserna går, annars är man just besinningslös.

Någonstans kokar alltihop ner till att vi är rätt små apor allihop, både jag och du. Det finns inga superapor, alla lever med samma begränsningar. Det finns inga enkla sammanhang och inga enkla lösningar.

Däremot finns det ett enskilt ansvar att försöka vara mer än våra begränsningar, att se utanför sfären, att lära oss leva med och hantera problemet.

Att vilja vara empatisk är en bra början. Det kommer säkert gå åt fanders mer än en gång, men utan viljan finns ingenting.