Kent Persson har tagit ett initiativ som är för bra för att inte delta i – Veckans bloggdebatt.
Han tänker be de politiska bloggarna att skriva om ett visst ämne varje vecka med avsikten att själv försöka samla ihop debattrådarna mot veckans slut. Första veckans ämne är: Vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?
Den frågan kan ju tolkas olika beroende på vad man menar med att avgöra valet. För oss Piratpartister är den avgörande frågan i höstens val att vi får de fyra procent av rösterna som behövs för att äntra riksdagen. Helt avgörande för våra ambitioner är integritetsfrågan. Visst finns det mer bredd i vår politik och hela det informationspolitiska området är viktigt, men om någon av våra frågor kan mobilisera väljare så är det den om den personliga integriteten.
Vi vill alltså ha en valrörelse där de andra partierna inte tillåts undvika debatt kring vilka rättigheter staten ska kunna ta sig över oss och av vilka skäl. Jag vill se en debatt kring vilka drakoniska metoder som är nödvändiga för att föra den goda kampen mot terrorism, brottslighet och barnpornografi och i vilken utsträckning dessa hot är verkliga eller inbillade. Samtidigt vet vi att de andra partierna, våra stora medier och en mycket stor del av väljarkåren ser detta som perifera frågor.
I valrörelsens huvudfåra kommer det som vanligt att handla om två saker: plånboksfrågorna och vilken berättelse om Sverige vi ska tro på. Det kommer handla om regler i trygghetssystem och skattesatser. Eller för att sammanfatta det lite elakt: Hur rika är de rika? Hur fattiga är de fattiga? Vad ska vi göra åt det?
Missförstå mig inte nu. Jag inser att det är detta som är viktigast för svenska väljarna och därmed för media och de politiska partierna. Jag inser att det är den valrörelser vi kommer få och att ett av våra två block kommer mobilisera fler väljare till sin verklighetsbeskrivning och därmed till sin plan för hur Sverige ska administreras.
Jag orkar bara inte engagera mig i den kampen längre. Jag ser viktigare värden som är hotade. Jag vill få tillbaka mina medborgerliga rättigheter. Jag ska ta ett exempel, eftersom jag menar att just detta exempelvisar att vårt samhälle håller på att långsamt vittra sönder.
Oskuldspresumption innebär att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det innebär att den anklagande har bevisbördan och det var en revolution för såväl straffrätt som civilrätt när det infördes. Att veta att ingen med falska anklagelser kan få en fängslad eller straffad är en stor trygghet för den enskilde. Men i situation efter situation har denna princip börjat erodera. Staten tar till tvångsmedel mot oss på misstanke om brott – att de ska ha den rätten när det gäller starka misstankar och grova brott är rimligt. Men definitionen av grovt brott och stark misstanke tycks krypa neråt.
Och denna trend gäller inte bara misstanke om brott. Den gäller också i många kontakter med myndigheterna. På fler och fler områden skapas kontrollfunktioner där medborgarna explicit eller implicit anklagas för att ljuga eller fuska. När vi vill ha vår lagstadgade sjukpenning, vårt socialbidrag eller vår skatteåterbäring kan vi mötas av en misstanke om fusk; att myndigheterna tror att vi försöker utnyttja systemet. Människor i utsatta situationer blir tvungna att slåss för sin rätt mot just de organisationer som ska hjälpa dem i sin utsatthet.
Trenden har också smittat till den privata sektorn. Hur många gånger är vi inte med om att vid ett legitimt klagomål – ett garantiärende, en försäkring eller en felaktig faktura – mötas av totalt oförstående eller ohjälpsamhet. Hur ofta är det inte som företag vi har kontakt med skjuter över hela ansvaret på oss i förhoppningen att vi inte ska orka bråka? Hur ofta är det inte så att de ganska snabbt ger sig om vi står på oss?
Jag tror att den här trenden kan brytas om staten föregår med gott exempel. Rättsäkerheten behöver återupprättas, den enskildes rätt visavi staten hävdas i varje liten del. Frågan är större än frågan om hur samhället ska förhålla sig till internet. Det handlar inte bara om FRA-lagen, IPRED och datalagring, det handlar om vår syn på relationen mellan staten och medborgaren. Det är den fråga jag skulle önska blev viktigast i valrörelsen.
I det blåa laget:
Mary och Dick och Mark och Per och Magnus och Annie och tokmoderaten och edvin och Peter S och Daniel och Sofia och ewa och Lotta och Oskar och Maria och Kent och Johan
I det röda laget:
Peter och Alliansfritt och Johan och Kulturbloggen och Krassman och Högberg och s-buzz och röda berget och Martin och Fredrik och Robert och Eva-Lena och John och Björn
Piratpartister:
HAX och Rick och Emma och Christian och Farmor Gun och Anna och Sagor från livbåten
Normalisering
I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. Utanför bloggosfären är det nästan omöjligt. Den som ens försöker får snabbt en foliehattsstämpel. Vi bygger vårt förtroende för vårt demokratiska samhällsbygge inte på empiri, som man skulle kunna förvänta sig, utan på inövade floskler.
En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.
Razzia
Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.
Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:
Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:
De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen ”#gategate”.
För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?
Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?
Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!
Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?
Tillbaka till Isobel:
Är det någon som ser ett mönster ännu?
Publicerat i Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Media, Politik | Taggat Beukelmann, demokrati, drogkontroll, gategate, Kling och Klang, normalisering | 9 Kommentarer