Normalisering

I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. Utanför bloggosfären är det nästan omöjligt. Den som ens försöker får snabbt en foliehattsstämpel. Vi bygger vårt förtroende för vårt demokratiska samhällsbygge inte på empiri, som man skulle kunna förvänta sig, utan på inövade floskler.

En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.

Abt. Pfründe & Häscher: Razzia am Bahnhof

Razzia

Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.

Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen#gategate”.

För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?

Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?

Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!

Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?

  • Om vi kommunicerar med varandra, vilka möjligheter har myndigheter att kontrollera vem vi pratar med och vad som sägs?
  • På vilka grunder kan vi gripas, husrannsakas, kartläggas eller avlyssnas?
  • Om vi utsätts för tvångsåtgärd, vilka rättigheter har vi då?
  • Hur ser meddelandeskyddet ut i praktiken?
  • Vilka skyldigheter har våra myndigheter gentemot oss, och vilka skyldigheter har vi gentemot dem?
  • Om vi blir felbehandlade, hur stora möjligheter har vi att få upprättelse?

Tillbaka till Isobel:

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Är det någon som ser ett mönster ännu?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .
Publicerat i Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Media, Politik | Taggat , , , , , | 9 Kommentarer

Veckans bloggdebatt

Kent Persson har tagit ett initiativ som är för bra för att inte delta i – Veckans bloggdebatt.

Han tänker be de politiska bloggarna att skriva om ett visst ämne varje vecka med avsikten att själv försöka samla ihop debattrådarna mot veckans slut. Första veckans ämne är: Vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?

Den frågan kan ju tolkas olika beroende på vad man menar med att avgöra valet. För oss Piratpartister är den avgörande frågan i höstens val att vi får de fyra procent av rösterna som behövs för att äntra riksdagen. Helt avgörande för våra ambitioner är integritetsfrågan. Visst finns det mer bredd i vår politik och hela det informationspolitiska området är viktigt, men om någon av våra frågor kan mobilisera väljare så är det den om den personliga integriteten.

Vi vill alltså ha en valrörelse där de andra partierna inte tillåts undvika debatt kring vilka rättigheter staten ska kunna ta sig över oss och av vilka skäl. Jag vill se en debatt kring vilka drakoniska metoder som är nödvändiga för att föra den goda kampen mot terrorism, brottslighet och barnpornografi och i vilken utsträckning dessa hot är verkliga eller inbillade. Samtidigt vet vi att de andra partierna, våra stora medier och en mycket stor del av väljarkåren ser detta som perifera frågor.

I valrörelsens huvudfåra kommer det som vanligt att handla om två saker: plånboksfrågorna och vilken berättelse om Sverige vi ska tro på. Det kommer handla om regler i trygghetssystem och skattesatser. Eller för att sammanfatta det lite elakt: Hur rika är de rika? Hur fattiga är de fattiga? Vad ska vi göra åt det?

Missförstå mig inte nu. Jag inser att det är detta som är viktigast för svenska väljarna och därmed för media och de politiska partierna. Jag inser att det är den valrörelser vi kommer få och att ett av våra två block kommer mobilisera fler väljare till sin verklighetsbeskrivning och därmed till sin plan för hur Sverige ska administreras.

Jag orkar bara inte engagera mig i den kampen längre. Jag ser viktigare värden som är hotade. Jag vill få tillbaka mina medborgerliga rättigheter. Jag ska ta ett exempel, eftersom jag menar att just detta exempelvisar att vårt samhälle håller på att långsamt vittra sönder.

Oskuldspresumption innebär att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det innebär att den anklagande har bevisbördan och det var en revolution för såväl straffrätt som civilrätt när det infördes. Att veta att ingen med falska anklagelser kan få en fängslad eller straffad är en stor trygghet för den enskilde. Men i situation efter situation har denna princip börjat erodera. Staten tar till tvångsmedel mot oss på misstanke om brott – att de ska ha den rätten när det gäller starka misstankar och grova brott är rimligt. Men definitionen av grovt brott och stark misstanke tycks krypa neråt.

Och denna trend gäller inte bara misstanke om brott. Den gäller också i många kontakter med myndigheterna. På fler och fler områden skapas kontrollfunktioner där medborgarna explicit eller implicit anklagas för att ljuga eller fuska. När vi vill ha vår lagstadgade sjukpenning, vårt socialbidrag eller vår skatteåterbäring kan vi mötas av en misstanke om fusk; att myndigheterna tror att vi försöker utnyttja systemet. Människor i utsatta situationer blir tvungna att slåss för sin rätt mot just de organisationer som ska hjälpa dem i sin utsatthet.

Trenden har också smittat till den privata sektorn. Hur många gånger är vi inte med om att vid ett legitimt klagomål – ett garantiärende, en försäkring eller en felaktig faktura – mötas av totalt oförstående eller ohjälpsamhet. Hur ofta är det inte som företag vi har kontakt med skjuter över hela ansvaret på oss i förhoppningen att vi inte ska orka bråka? Hur ofta är det inte så att de ganska snabbt ger sig om vi står på oss?

Jag tror att den här trenden kan brytas om staten föregår med gott exempel. Rättsäkerheten behöver återupprättas, den enskildes rätt visavi staten hävdas i varje liten del. Frågan är större än frågan om hur samhället ska förhålla sig till internet. Det handlar inte bara om FRA-lagen, IPRED och datalagring, det handlar om vår syn på relationen mellan staten och medborgaren. Det är den fråga jag skulle önska blev viktigast i valrörelsen.


I det blåa laget:

Mary och Dick och Mark och Per och Magnus och Annie och tokmoderaten och edvin och Peter S och Daniel och Sofia och ewa och Lotta och Oskar och Maria och Kent och Johan

I det röda laget:

Peter och Alliansfritt och Johan och Kulturbloggen och Krassman och Högberg och s-buzz och röda berget och Martin och Fredrik och Robert och Eva-Lena och John och Björn

Piratpartister:

HAX och Rick och Emma och Christian och Farmor Gun och Anna och Sagor från livbåten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .
Publicerat i Blandat | Taggat , , , | 2 Kommentarer

Ibland går det inte ihop

Jag träffade en norskättling idag. Hon stod och sålde indiansouvenirer som Navajofiltar i den lilla staden New Hope vid Delawareflodens strand. Hennes morfar emigrerade till Amerika på 20-talet. Så hon är en tredje generationens invandrare med starka band till det gamla hemlandet.

Denna ättling till ekonomiska flyktingar och medborgare lever nu i ett land känt för sin generositet. ”Give me your tired, your poor, your huddled masses yearning to breathe free”, som det står på frihetsgudinnan.

Själv ansåg hon sig dock ha svaret på det skandinaviska problemet: muslimer. Om vi bara skickade hem alla de muslimer som kommer till Skandinavien, för att utnyttja vårt socialistiska system, så skulle hennes älskade Norge bli som förr igen. Heterogent, välordnat, norskt. Tyvärr accepterar vi konstiga socialister att ge understöd även till dem som vägrar ställa upp på våra värderingar. Så vi försörjer dem samtidigt som de vägrar acceptera våra värderingar och leva efter våra lagar.

Känns resonemanget igen?

För mig blir det hela bara så ironiskt. Denna kvinna som själv är ättling till flyktingar som för bara två generationer sen gavs en fristad och möjligheten att etablera sig i ett nytt land, kan inte acceptera de som har samma behov i nutid. Sorgligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , .
Publicerat i Blandat | Taggat , , | 3 Kommentarer

Thomas Paine in memoriam

Jag är på semester i USA och lär ha dåligt med tid att blogga den närmaste veckan. Fast idag stötte jag på något som jag känner att jag måste dela med mig av till Livbåtens läsare.

Jag är och hälsar på vänner i Flemington, New Jersey. Ganska nära en av de många födelseplatserna för Amerikas förenta stater. Bara ett stenkast från här bodde Washington under en av frihetskrigets vintrar. Idag har vi besökt platsen för hans berömda korsande av Delawarefloden. (Min äldste son är oerhört intresserad av amerikansk krigshistoria, vilket påverkar våra val under semestrar. Förra året var vi på Utah-beach.)

Vi var på ett fanastiskt lite museum i Trenton – i de bevarade gamla barackerna där de hessiska soldaterna blev överraskade en vinternatt 1776. Washingtons första och kanske viktigaste seger under hela frihetskriget.

På ett bord i logement för meniga soldater låg en skrift från 1700-talet – ett faksimiltryck av den pamflett som spreds bland Washingtons soldater för att höja stridsviljan – Thomas Paine’s Common Sense. Jag öppnade den och läste följande rader:

SOME writers have so confounded society with government, as to leave little or no distinction between them; whereas they are not only different, but have different origins. Society is produced by our wants, and government by our wickedness; the former promotes our happiness positively by uniting our affections, the latter negatively by restraining our vices. The one encourages intercourse, the other creates distinctions. The first is a patron, the last a punisher.

Eller i min svenska översättning:

VISSA skribenter har blandat ihop samhället och staten så till den grad, att där inte längre görs någon åtskillnad mellan dem. Trots att de inte bara är olika, utan dessutom har olika rötter. Samhället är skapat av våra önskningar och staten av vår ondska. Den förra främjar vår lycka positivt, genom att sammanlänka vår tillgivenhet, den senare negativt genom att ta kontroll över våra laster. En ena uppmuntrar samtal och umgänge den andra gör åtskillnad. Den första är en beskyddare, den andra en bestraffare.

Jag kan inte låta bli att känna att vår tid skulle behöva sin egen Thomas Paine och sin egen milis för att kämpa för frigörelsen från regeringar och stater som glömt vad ordet samhälle betyder.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .
Publicerat i Blandat | Taggat , , , | Lämna en kommentar
  • bli medlem, förnya medlemskap
  • Arkiv

  • Kommentarer

  • Inlägg

    • Det är svårt att låta sina "älsklingar" dö
      Mar 10, 2010
      Det borde vara en kraft att lyssna på, när femtiotusen kreativa människor bildar förening och ger sig in i debatten om upphovsrätten. ...
    • Platshållare
      Mar 8, 2010
      Som ni säkert noterat, så händer det inte mycket just nu på bloggen. ...
    • Corporativismus Dominare
      Feb 22, 2010
      Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. ...
    • Gästinlägg: Henrik Brändén svarar Netopia om läromedel
      Feb 21, 2010
      Häromdagen publicerades en artikel på Netopia av läromedelsförfattarnas förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström. ...
    • Normalisering
      Feb 20, 2010
      I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. ...
    • Veckans bloggdebatt
      Feb 17, 2010
      Kent Persson har tagit ett initiativ som är för bra för att inte delta i - Veckans bloggdebatt. ...
    • Ibland går det inte ihop
      Feb 16, 2010
      Jag träffade en norskättling idag. Hon stod och sålde indiansouvenirer som Navajofiltar i den lilla staden New Hope vid Delawareflodens strand. ...
    • Thomas Paine in memoriam
      Feb 15, 2010
      Jag är på semester i USA och lär ha dåligt med tid att blogga den närmaste veckan. ...