Bloggen uppdaterad till WordPress 2.8.4

Tamiflu heter det senaste missfostret på webben, det är en bloggmask som angriper WordPress-bloggar. Alla versioner innan 2.8.3 (tror jag det var) är sårbara. Drabbas du, så kan du från ingenstans få några hundra, eller tusen, spamlänkar på bloggen.

Nikke Index kallar det för bloggvärldens svininfluensa, och det är en rätt träffande beskrivning.

För egen del, så har jag mot min vana dragit mig för jobbet att uppdatera bloggen. Dels har jag en backlog med jobb som heter duga, och dels har jag en databas som hängt med sedan version 1.1 av WordPress. Det kanske inte låter så farligt, men eftersom det hänt både en och två och tre och fem saker med WordPress och med MySql sedan dess, så var min databas kvar i stenåldern. Den hade den obligatoriska missmatchningen mellan teckentabeller, vilket i praktiken innebar att alla poster hade väldigt roliga ersättningstecken istället för å, ä och ö.

Det jag fick göra var att installera WP2.8.4 lokalt, dumpa hela sagor från livbåten-databasen till sql-filer. Gå in i sql-filerna och rätta till teckentabellerna. Mata in dem i den lokala databasen för att kontrollera att allt fortfarande funkade. Göra alla justeringar jag ville göra. Dumpa ut till nya sql-filer, och mata in dessa på sagor från livbåten. Det gick fortare än jag vågat hoppas på, men är ändå ungefär lika roligt som att se gräs växa.

När jag ändå var igång, så bytte jag tema till Thematic, och skapade ett child-theme med en ny topbild. Än så länge är det nya utseendet lite ”oklätt”, jag har inte skinnat den färdigt. Å andra sidan tycker jag Thematic ser rätt bra ut som det är, det är enkelt, rent och snyggt. Det bygger dessutom på 960-grid system, vilket jag är förtjust i.

Fortsättning följer, och saker kommer säkert hända med utseendet så fort jag får lite tid över – år 2030 eller så…

Notering: Om det är bus med enstaka bilder, så beror det på att jag till min fasa upptäckte att WP ändrat hur de hanterar bildbiblioteket, vilket ställde till det.

Linje 2 i demokratifrågan

Det är något nästan unikt för politiken att man diskuterar individens rättigheter gentemot staten som om det gick att våldta någon lite lagom. Det kallas att balansera statens intressen mot individens rätt, men finns det verkligen en sådan balans och hur ser den ut?

Är denna ”realpolitik” verkligen möjlig eller värdig i en sant demokratisk stat? Är det bara ett uttryck för fega politiker när denna balans kommer på tal? Är det någonsin rätt att sätta individens rätt på undantag, och i så fall när och varför?

Ingen vågar stå för sådana undantag fullt ut. Istället får vi beslut som ingen riktigt förstår eller kan se konsekvenserna av. Det är en fara för demokratin.

###Blå dunster

För tre decennier sedan hade vi folkomröstning om kärnkraft i det här landet. Kanske minns några det lite humoristiska och typiskt svenska i valet. En enkel fråga fanns på dagordningen, kärnkraft eller inte, men vi kunde helt enkelt inte svara ja eller nej. Istället blev resultatet ”nja, med förnuft”. När valet avgjorts trodde några att vi sagt ja, och andra att vi sagt nej. I praktiken fick vi den sämsta möjliga kombinationen av ja och nej. Idag, tre decennier senare, så är vi fortfarande minst lika beroende av kärnkraften – fast nu från kraftverk som är gräddan av sextiotalets teknologiska tänkande.

Tyvärr tycks ganska många känsliga beslut fattas genom linje 2:ande. Visste jag inte bättre, och det gör jag inte, skulle det vara ganska lätt att få för sig att det är ett sätt att kunna fatta känsliga beslut utan att behöva stå för dem fullt ut. Titta till exempel på den aktuella ”balanserade” varianten av FRA. Genom en så kallad ”kompromiss” har man lyckats göra sina värsta motståndare till nyttiga idioter. När de väl fattar att de blivit blåsta, så kan de inte backa utan att förlora stora mängder prestige.

###Den goda staten

Svensken tror på den goda staten, och säger att staten det är vi. Problemet är att den utsagan inte är sannare för oss medborgare idag än när Ludwig den XIV påstods ha uttalat att ”staten, det är jag”. Staten i sin allra bredaste bemärkelse kanske är en synonym för nationen och dess innevånare, men mer relevant är att se den som den samhälleliga överbyggnad vi lever i. Den är det maskineri som vi satt att förvalta samhället och överse nationens intressen internt och externt. Ett maskineri som befolkas av individer med egna önskningar och egna agendor. Den kan vara god när den styrs av goda människor och goda principer, eller ond när den styrs av vettvillingar – men oftast befinner den sig någonstans mittemellan.

Eftersom de flesta människor varken är helt goda eller helt onda, så krävs det goda principer för att staten inte i sig självt skall bli en vettvilling som våldför sig på folket. En av de goda principerna är att staten inte skall lägga sig i människors liv i onödan. En annan av de goda principerna är att individers rätt till en privat sfär skall respekteras. Ytterligare goda principer ligger bakom såväl åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.

Eller för att citera Juristens funderingar:

> Man läser numera nästan dagligen om nya och tydligt integritetskränkande lagar som är helt oproportionerliga och knappast förenliga med grundläggande principer i ett demokratiskt samhälle. Och varje dag frågar jag mig; ”Hur fick våra folkvalda politiker uppfattningen att de har rätt att spela Gud?”

###Principer, ideologi och realpolitik

Gamle Fälldin ville inte dagtinga med sitt samvete, men för att ha ett samvete som politiker måste man ha en ideologisk kompass. Det tycks vara en egenskap lika ovanlig som hår på ägg.

Låt mig få skriva på näsan vad som saknas:

Friheten och integritet kommer alltid först, annars vet man inte ens när man gör undantag. De beslut som fattas måste vara klara och tydliga, så att alla förstår deras orsaker och konsekvenser — även när konsekvenserna är obekväma.

I princip alla moderna samhällen har någon gång befunnit sig i situationen att inte helt kunna tillfredsställa individernas rätt till frihet och integritet. Det kan röra sig om heta eller kalla krig, akuta hot eller katastrofsituationer. Det är det som kallas realpolitik, när principer får stå tillbaka för realiteter. Problemet är egentligen inte att hitta situationer där det skulle kunna vara motiverat att göra undantag – problemet är snarare att sätta gränserna mot dessa situationer, så att de inte blir någon slags självunderhållande perpetuum mobile.

Det är faktiskt alldeles för lätt att hitta anledningar att göra undantag. Snart sagt varenda människa skulle utan vidare kunna hitta en eller annan fråga som de tycker är tillräckligt viktigt för att göra undantag. Antingen är det organiserad brottslighet man vill åt, eller kanske trafficking, eller barnporr och pedofiler, knark, smugglare, miljöförstöring, eller så är det ekonomisk brottslighet, eller rädsla för islamistiska extremister eller… svårt är det i alla fall inte.

Inte heller är det svårt att hitta politiker som vill göra undantag just för sina ”hjärtefrågor”. Det är tyvärr alldeles för lätt, för det är enkla och populistiska ställningstaganden att göra. Tyvärr har syndarna innefattat åtminstone ett par justitieministrar med suddigt begrepp om individens rätt gentemot staten. Tyvärr är inte heller tjänstemän, jurister eller andra politiker immuna.

###Det sluttande planet av syftesglidningar

PKU är ett prima exempel på både syftesglidning och det sluttande planet. En genetisk bank där så gott som varenda människa född under det senaste dryga kvartsseklet finns registrerad. De har registrerats under föregivelsen att det endast handlar om medicinsk forskning.

Så kom mordet på Anna Lindh och PKU användes för att få rätt på Mihailo Mihailovic, vilket i sak egentligen innebar att någon gjorde sig skyldig till tjänstefel. Sedan dörren väl blivit inslagen har det dykt upp åtminstone ett par förslag att ”öppna” genbanken för polisen för att lösa ”allvarliga brottsfall”. De som lägger sådana förslag nonchalerar gladeligen att man i så fall sviker så gott som alla föräldrar som fått barn de senaste decennierna, och naturligtvis även så gott som alla under trettio.

De har i så fall gått med på att låta sina barn registrerats under vad som visar sig vara falska förespeglingar. Så lätt är det att tappa fotfästet och göra principlösheten till ett moraliskt imperativ.

Skall man fortsätta på temat syftesglidningar så är det lätt att komma tillbaka till FRA. Deras signalspaning kom till i en annan tid, en tid av först hett och sedan kallt krig. Den hade mycket specifika syften: att avlyssna och avkoda en möjlig fiendes radiotrafik och elektroniska signaler. Man ville skaffa sig ett begrepp om vad som pågick på andra sidan gränsen, så att man kunde göra vettiga bedömningar av säkerhetsläget – och möjligen fånga en och annan spion.

Signalspaning som vi känner den från det kalla kriget är en kraftigt krympande verksamhet. Nog för att man fortfarande kan spana på vapensystem och snabbtransmissioner under främmande makts krigsövningar. Så gott som alla annan trafik har däremot flyttat in i kabel, helt enkelt för att det internationella kabelnätverket idag är det snabbaste och säkraste sättet att kommunicera.

Så vi hade plötsligt en hel gren av underrättelsetjänsten som satt och lyssnade på nästan ingenting. En hel myndighet som såg sitt existensberättigande få vingar och avlägsna sig mot horisonten. Det ligger dock inte i myndigheters natur att avskaffa sig själva, så FRA valde istället att flytta in i kabel. Där mötte man på något man hittills inte kommit i kontakt med annat än marginellt: civila kommunikationer.

I samma kablar man nu ville flytta in i hade även i praktiken posten, telefonerna och en hel del av folks fritidssysselsättningar och annat privatliv flyttat in. Man hade bytt ut sina väldigt specifika signalspaningsmöjligheter mot möjligheten att ta reda på allt. Lämna det så och du har skapat fröet till ett framtida STASI, en myndighet som vet allt om alla.

Eftersom man inte ville avskaffa sig själv, så lobbade man istället för att situationen skulle legaliseras, så att man hade mandat att göra det man ändå ville göra – fortsätta ”signalspaningen” trots att det saknades signaler att spana på. Möjligheten hade blivit mandatet och resten var en transportsträcka där man uppfann orsaker till att det måste fortsätta vara så. I praktiken skyddar man oss mot väderkvarnar, ungefär av samma modegenre som en viss spansk Don i Cervantes saga.

Det har vissa nackdelar att göra på det sättet. Förutom att det kostar vansinniga mängder pengar, så bryter det samhällskontraktet som i ett demokratiskt samhälle bygger på den princip jag skisserat ovan. Man kan limma på hur många lager plåster på det trasiga förslaget som helst, men man har ändå förbrutit sig mot rätten att kommunicera privat. Det är den moderna motsvarigheten till att öppna brev, lyssna på telefonsamtal, avlyssna rum och låta säkerhetstjänsten skugga människor utan brottsmisstanke.

Där ligger problemen med FRA-lagen, men också med datalagringsdirektivet och i förlängningen IPRED, buggningslagar och allsköns annan skit som stuckit upp huvudet de senaste åren. Det ligger implicit i samhällskontraktet i en demokrati att folket inte skall behöva titta sig över axeln – och den principen gäller även om axeln är elektronisk.

I SvD kan man läsa om den tyska implementationen av datalagringsdirektivet:

> Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.
>
> –Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.
>
> Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.
>
> –Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

###Linje 2 i demokratifrågan

Den mentala letargi som låter oss sätta likhetstecknet mellan oss och staten gör att vi glömmer att staten företräds av individer. Det som skyddar oss mot individer i detta maskineri som inte är fullt så goda eller samvetsgranna som de vill göra sken av är principer.

Den kanske viktigaste principen är att medborgarnas rätt att styra sina egna liv, utan moraliska pekpinnar och utan statlig insyn, inte får komma på undantag utan att det finns oerhört goda skäl till detta. Dessa skäl kan bara utgöras av lagar som riktar sig mot direkta brott, och endast mot de som är skäligen misstänkta – eller situationer av direkt och omedelbar fara som till exempel vid krig eller krigshot.

Inte ens då skall man gå en millimeter längre i sina inskränkningar av den personliga friheten och integriteten än vad som absolut krävs. Det blir särdeles viktigt när den tekniska utvecklingen gått så långt att man i princip kan göra privatlivet till ett minne på historiens sophög, då måste man vara extra försiktig.

En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

Vi behöver inte en linje 2 i demokratifrågan, den är alltför viktig för att vi skall låta oss luras av ett förslag som säger ”demokrati, men med förnuft”.