Nå, det funkar inte just nu, eftersom pluginet inte tycks vara hundra procent kompatibelt med WordPress 3, så för tillfället får jag låta det ladda från sajten istället. Förhoppningsvis skall det lösa sig inom en snar framtid, eftersom webbhotellet vi bor på inte precis leker oljad blixt även utan att behöva ladda alla skript.

Till dess hoppas jag ni har överseende.

Hittar ni några andra konstigheter, så använd kontaktformuläret och påpeka saken. Vad jag förstått skall det mesta med uppgraderingen vara förhållandevis problemfritt, men man vet aldrig…

Men ”lo and behold”, för det är inte längre sant: WPtouch iPhone Theme har kommit till vår räddning. Det är menat främst för iPhone, Android och Blackberry, men funkar bättre än typiska standardteman på de flesta smartphones. Jag har testat det i Opera Mini, och även om det inte ser lika fräckt ut som i iPhone, så är det bättre än förut.

Jag kan inte annat än rekommendera pluginet. Plötsligt kände jag att jag inte behöver uppfinna hjulet igen.

Så här skall det se ut.

Nikke Index kallar det för bloggvärldens svininfluensa, och det är en rätt träffande beskrivning.

För egen del, så har jag mot min vana dragit mig för jobbet att uppdatera bloggen. Dels har jag en backlog med jobb som heter duga, och dels har jag en databas som hängt med sedan version 1.1 av WordPress. Det kanske inte låter så farligt, men eftersom det hänt både en och två och tre och fem saker med WordPress och med MySql sedan dess, så var min databas kvar i stenåldern. Den hade den obligatoriska missmatchningen mellan teckentabeller, vilket i praktiken innebar att alla poster hade väldigt roliga ersättningstecken istället för å, ä och ö.

Det jag fick göra var att installera WP2.8.4 lokalt, dumpa hela sagor från livbåten-databasen till sql-filer. Gå in i sql-filerna och rätta till teckentabellerna. Mata in dem i den lokala databasen för att kontrollera att allt fortfarande funkade. Göra alla justeringar jag ville göra. Dumpa ut till nya sql-filer, och mata in dessa på sagor från livbåten. Det gick fortare än jag vågat hoppas på, men är ändå ungefär lika roligt som att se gräs växa.

När jag ändå var igång, så bytte jag tema till Thematic, och skapade ett child-theme med en ny topbild. Än så länge är det nya utseendet lite ”oklätt”, jag har inte skinnat den färdigt. Å andra sidan tycker jag Thematic ser rätt bra ut som det är, det är enkelt, rent och snyggt. Det bygger dessutom på 960-grid system, vilket jag är förtjust i.

Fortsättning följer, och saker kommer säkert hända med utseendet så fort jag får lite tid över – år 2030 eller så…

Notering: Om det är bus med enstaka bilder, så beror det på att jag till min fasa upptäckte att WP ändrat hur de hanterar bildbiblioteket, vilket ställde till det.

En timme och tjugo minuters orgasm för de som älskar att jobba i molnet.

Är denna ”realpolitik” verkligen möjlig eller värdig i en sant demokratisk stat? Är det bara ett uttryck för fega politiker när denna balans kommer på tal? Är det någonsin rätt att sätta individens rätt på undantag, och i så fall när och varför?

Ingen vågar stå för sådana undantag fullt ut. Istället får vi beslut som ingen riktigt förstår eller kan se konsekvenserna av. Det är en fara för demokratin.

Blå dunster

För tre decennier sedan hade vi folkomröstning om kärnkraft i det här landet. Kanske minns några det lite humoristiska och typiskt svenska i valet. En enkel fråga fanns på dagordningen, kärnkraft eller inte, men vi kunde helt enkelt inte svara ja eller nej. Istället blev resultatet ”nja, med förnuft”. När valet avgjorts trodde några att vi sagt ja, och andra att vi sagt nej. I praktiken fick vi den sämsta möjliga kombinationen av ja och nej. Idag, tre decennier senare, så är vi fortfarande minst lika beroende av kärnkraften – fast nu från kraftverk som är gräddan av sextiotalets teknologiska tänkande.

Tyvärr tycks ganska många känsliga beslut fattas genom linje 2:ande. Visste jag inte bättre, och det gör jag inte, skulle det vara ganska lätt att få för sig att det är ett sätt att kunna fatta känsliga beslut utan att behöva stå för dem fullt ut. Titta till exempel på den aktuella ”balanserade” varianten av FRA. Genom en så kallad ”kompromiss” har man lyckats göra sina värsta motståndare till nyttiga idioter. När de väl fattar att de blivit blåsta, så kan de inte backa utan att förlora stora mängder prestige.

Den goda staten

Svensken tror på den goda staten, och säger att staten det är vi. Problemet är att den utsagan inte är sannare för oss medborgare idag än när Ludwig den XIV påstods ha uttalat att ”staten, det är jag”. Staten i sin allra bredaste bemärkelse kanske är en synonym för nationen och dess innevånare, men mer relevant är att se den som den samhälleliga överbyggnad vi lever i. Den är det maskineri som vi satt att förvalta samhället och överse nationens intressen internt och externt. Ett maskineri som befolkas av individer med egna önskningar och egna agendor. Den kan vara god när den styrs av goda människor och goda principer, eller ond när den styrs av vettvillingar – men oftast befinner den sig någonstans mittemellan.

Eftersom de flesta människor varken är helt goda eller helt onda, så krävs det goda principer för att staten inte i sig självt skall bli en vettvilling som våldför sig på folket. En av de goda principerna är att staten inte skall lägga sig i människors liv i onödan. En annan av de goda principerna är att individers rätt till en privat sfär skall respekteras. Ytterligare goda principer ligger bakom såväl åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.

Eller för att citera Juristens funderingar:

Man läser numera nästan dagligen om nya och tydligt integritetskränkande lagar som är helt oproportionerliga och knappast förenliga med grundläggande principer i ett demokratiskt samhälle. Och varje dag frågar jag mig; ”Hur fick våra folkvalda politiker uppfattningen att de har rätt att spela Gud?”

Principer, ideologi och realpolitik

Gamle Fälldin ville inte dagtinga med sitt samvete, men för att ha ett samvete som politiker måste man ha en ideologisk kompass. Det tycks vara en egenskap lika ovanlig som hår på ägg.

Låt mig få skriva på näsan vad som saknas:

Friheten och integritet kommer alltid först, annars vet man inte ens när man gör undantag. De beslut som fattas måste vara klara och tydliga, så att alla förstår deras orsaker och konsekvenser — även när konsekvenserna är obekväma.

I princip alla moderna samhällen har någon gång befunnit sig i situationen att inte helt kunna tillfredsställa individernas rätt till frihet och integritet. Det kan röra sig om heta eller kalla krig, akuta hot eller katastrofsituationer. Det är det som kallas realpolitik, när principer får stå tillbaka för realiteter. Problemet är egentligen inte att hitta situationer där det skulle kunna vara motiverat att göra undantag – problemet är snarare att sätta gränserna mot dessa situationer, så att de inte blir någon slags självunderhållande perpetuum mobile.

Det är faktiskt alldeles för lätt att hitta anledningar att göra undantag. Snart sagt varenda människa skulle utan vidare kunna hitta en eller annan fråga som de tycker är tillräckligt viktigt för att göra undantag. Antingen är det organiserad brottslighet man vill åt, eller kanske trafficking, eller barnporr och pedofiler, knark, smugglare, miljöförstöring, eller så är det ekonomisk brottslighet, eller rädsla för islamistiska extremister eller… svårt är det i alla fall inte.

Inte heller är det svårt att hitta politiker som vill göra undantag just för sina ”hjärtefrågor”. Det är tyvärr alldeles för lätt, för det är enkla och populistiska ställningstaganden att göra. Tyvärr har syndarna innefattat åtminstone ett par justitieministrar med suddigt begrepp om individens rätt gentemot staten. Tyvärr är inte heller tjänstemän, jurister eller andra politiker immuna.

Det sluttande planet av syftesglidningar

PKU är ett prima exempel på både syftesglidning och det sluttande planet. En genetisk bank där så gott som varenda människa född under det senaste dryga kvartsseklet finns registrerad. De har registrerats under föregivelsen att det endast handlar om medicinsk forskning.

Så kom mordet på Anna Lindh och PKU användes för att få rätt på Mihailo Mihailovic, vilket i sak egentligen innebar att någon gjorde sig skyldig till tjänstefel. Sedan dörren väl blivit inslagen har det dykt upp åtminstone ett par förslag att ”öppna” genbanken för polisen för att lösa ”allvarliga brottsfall”. De som lägger sådana förslag nonchalerar gladeligen att man i så fall sviker så gott som alla föräldrar som fått barn de senaste decennierna, och naturligtvis även så gott som alla under trettio.

De har i så fall gått med på att låta sina barn registrerats under vad som visar sig vara falska förespeglingar. Så lätt är det att tappa fotfästet och göra principlösheten till ett moraliskt imperativ.

Skall man fortsätta på temat syftesglidningar så är det lätt att komma tillbaka till FRA. Deras signalspaning kom till i en annan tid, en tid av först hett och sedan kallt krig. Den hade mycket specifika syften: att avlyssna och avkoda en möjlig fiendes radiotrafik och elektroniska signaler. Man ville skaffa sig ett begrepp om vad som pågick på andra sidan gränsen, så att man kunde göra vettiga bedömningar av säkerhetsläget – och möjligen fånga en och annan spion.

Signalspaning som vi känner den från det kalla kriget är en kraftigt krympande verksamhet. Nog för att man fortfarande kan spana på vapensystem och snabbtransmissioner under främmande makts krigsövningar. Så gott som alla annan trafik har däremot flyttat in i kabel, helt enkelt för att det internationella kabelnätverket idag är det snabbaste och säkraste sättet att kommunicera.

Så vi hade plötsligt en hel gren av underrättelsetjänsten som satt och lyssnade på nästan ingenting. En hel myndighet som såg sitt existensberättigande få vingar och avlägsna sig mot horisonten. Det ligger dock inte i myndigheters natur att avskaffa sig själva, så FRA valde istället att flytta in i kabel. Där mötte man på något man hittills inte kommit i kontakt med annat än marginellt: civila kommunikationer.

I samma kablar man nu ville flytta in i hade även i praktiken posten, telefonerna och en hel del av folks fritidssysselsättningar och annat privatliv flyttat in. Man hade bytt ut sina väldigt specifika signalspaningsmöjligheter mot möjligheten att ta reda på allt. Lämna det så och du har skapat fröet till ett framtida STASI, en myndighet som vet allt om alla.

Eftersom man inte ville avskaffa sig själv, så lobbade man istället för att situationen skulle legaliseras, så att man hade mandat att göra det man ändå ville göra – fortsätta ”signalspaningen” trots att det saknades signaler att spana på. Möjligheten hade blivit mandatet och resten var en transportsträcka där man uppfann orsaker till att det måste fortsätta vara så. I praktiken skyddar man oss mot väderkvarnar, ungefär av samma modegenre som en viss spansk Don i Cervantes saga.

Det har vissa nackdelar att göra på det sättet. Förutom att det kostar vansinniga mängder pengar, så bryter det samhällskontraktet som i ett demokratiskt samhälle bygger på den princip jag skisserat ovan. Man kan limma på hur många lager plåster på det trasiga förslaget som helst, men man har ändå förbrutit sig mot rätten att kommunicera privat. Det är den moderna motsvarigheten till att öppna brev, lyssna på telefonsamtal, avlyssna rum och låta säkerhetstjänsten skugga människor utan brottsmisstanke.

Där ligger problemen med FRA-lagen, men också med datalagringsdirektivet och i förlängningen IPRED, buggningslagar och allsköns annan skit som stuckit upp huvudet de senaste åren. Det ligger implicit i samhällskontraktet i en demokrati att folket inte skall behöva titta sig över axeln – och den principen gäller även om axeln är elektronisk.

I SvD kan man läsa om den tyska implementationen av datalagringsdirektivet:

Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.

–Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.

Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.

–Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

Linje 2 i demokratifrågan

Den mentala letargi som låter oss sätta likhetstecknet mellan oss och staten gör att vi glömmer att staten företräds av individer. Det som skyddar oss mot individer i detta maskineri som inte är fullt så goda eller samvetsgranna som de vill göra sken av är principer.

Den kanske viktigaste principen är att medborgarnas rätt att styra sina egna liv, utan moraliska pekpinnar och utan statlig insyn, inte får komma på undantag utan att det finns oerhört goda skäl till detta. Dessa skäl kan bara utgöras av lagar som riktar sig mot direkta brott, och endast mot de som är skäligen misstänkta – eller situationer av direkt och omedelbar fara som till exempel vid krig eller krigshot.

Inte ens då skall man gå en millimeter längre i sina inskränkningar av den personliga friheten och integriteten än vad som absolut krävs. Det blir särdeles viktigt när den tekniska utvecklingen gått så långt att man i princip kan göra privatlivet till ett minne på historiens sophög, då måste man vara extra försiktig.

En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

Vi behöver inte en linje 2 i demokratifrågan, den är alltför viktig för att vi skall låta oss luras av ett förslag som säger ”demokrati, men med förnuft”.

Vi ser hur en ny generation författare vill vara sina egna förläggare och bildar piratförlaget. Vi ser hur en ännu yngre generation säger att de inte vill betala för människors skaparkraft enligt dom gamla modellerna.

Där någonstans i bermudatriangeln mellan piraten som hittar världsvant bland torrenterna i the Pirate Bay och Piratförlaget, är Old Time förläggare som Bonnierfamiljen hopplöst fångade. De förutsätter fortfarande att det finns en konsumentmarknad som går att dela in per sålt exemplar.

Så länge man har det synsättet hör familjen Bonniers maktdominans till historieböckerna.

Jag har själv funderat över Bonniers förmåga att vidmakthålla sin maktposition i svenska medier flera gånger under den senaste veckan. Främst för att jag tycker mig skönja ett mönster i DN:s förhållningssätt till bloggosfären och de nya medierna. På en vecka har jag reagerat på och skrivit om Wolodarskis utbrott mot parasiternas kopierande och länkande, undermålig grävande journalistik på sexforum, DN kulturs svårigheter med att veta vad som är en blogg och nu senast om DN:s beskrivning av data i SOM-insitutets bloggundersökning.

Man börjar ju närmast undra om det är en vendetta det handlar om. Har ledarplats, nyhetsplats och kulturen på DN enats om att det är dags att enas mot en yttre fiende – bloggosfären? Eller vad är det fråga om? Det vore mig fjärran att hävda att ett tydligt ägardirektiv utgått. Dessutom är Bonnier mycket mer än bara DN och i andra delar av koncernen bejakar man den nya teknologin, t ex på Newsmill och TV4 som ju nämndes i inledningen.

Men idag skruvar DN upp retoriken mot allt det nya läskiga ytterligare ett snäpp, när Hanne Kjöller får frispel på alla som någonsin har gillat Peter Pan.

Pirater. Smaka på ordet. Vilka associationer väcker det? För ett par år sedan skulle jag svarat Sjörövar-Fabbe, Kapten Krok, Jolly Roger, ståtliga fartyg, hårt men rättvist arbete, tjusiga fäktningsdueller, fala kvinnor i hamn, ärrade män med ögonlappar och kistor fyllda med guld och juveler.

Men sedan kom de svenska piraterna och med dem nya associationsstråk i huvudet. Till en början var också den bilden romantiserad. Jag trodde mig se en samling unga män, drivna av en idé om ett slags digital allemansrätt, som de genom hårt och ideellt arbete gjorde vad de kunde för att förverkliga.

Sedan kom de somaliska piraterna och en serie händelser i Sverige och ritade om associationskartan i huvudet en gång till. Och jag insåg att det kanske fanns fler likheter mellan de svenska piraterna och deras somaliska kolleger än jag först trott. Att den övergripande gemensamma ideologiska överbyggnaden – eller affärsidén om man så vill – är densamma: att ta det någon annan äger och att sälja stöldgodset vidare.

Fan av Peter Pan eller ett ohälsosamt intresse för hattar och lapp för ögat, det är så nära man behöver ha varit en pirat för att vara bärare av smittan tycks det.

Hanne lyckades om inte annat vaska fram några riktigt irriterade reaktioner, och inte bara från typiska piratbloggar. Bland de mer underhållande sågningarna finner vi kanske inte helt otippat Badlands Hyena och Blogge Bloggelito. Emma opassande är också tydligt irriterad vid sitt digitala köksbord:

Visserligen riktar sig artikeln i viss mån mot Peter Sunde, men i stort piratrörelsen — där jag ingår. Eftersom jag arbetar aktivt för att Wadstedt och de särintressen hon representerar inte ska ha lika starkt fotfäste i lagstiftningsprocessen som de haft hittills, tar jag åt mig. Är jag hotfull för att jag kritiserar? Så tolkar jag det när hela piratrörelsen beskrivs vara av samma skrot och korn som mördare.

De flesta jag snackar med är helt med på noterna att inte vara attackerande, att försöka hålla stilen trots frustration och ilska. Många kritiserar till och med Piratpartiets ledare internt för att ta till starkare tongångar än situationen kräver. Och då snackar vi bara ord rakt ut i offentligheten.

Blogg- och piratdissandet är inte heller isolerat till DN, andra Bonniertitlar stämmer in i kören. I dagens Expressen får vi som jag skrev om tidigare idag veta att bloggen är död.

Nu finns det undantag, hela Bonnierkoncernen är inte teknikfiender. Ett av dagens mer underhållande förslag kommer från Pontus Schultz, som på sin blogg undrar varför inte Ericsson köper The Pirate Bay.

Nu är det ju så med varje fin konspirationsteori, att den håller bara för att man underlåter att visa upp de exempel som spräcker den. Men här i livbåten försöker vi inte bara vara trevliga utan även hederliga. DN har ju inte bara hackat på bloggare och pirater den senaste veckan. Fredrik Strage skrev en härligt ironisk betraktelse om ekonomin kring piratkopiering och Sverker Lenas påpekar den inte helt bekväma kopplingen mellan IFPI et consortes och deras betydligt sinistrare kollegor i GMO-industrin som t ex Monsanto.

Ergo: någon massiv konspiration från Bonnier eller DN:s håll tycks det inte vara frågan om. Men det kan ju tänkas att det helt enkelt är en samling gammelmediala hantverkare om ser hur framtiden lägger ut när de själva står kvar på kajen.

Eller så är förklaringen till mina fem Bonnierkritiska inlägg senaste veckan att jag ingår i en massiv bloggkonspiration mot dem. Döm själva!

Göran pratade med en familjemedlem av den äldre generationen om IPRED. Det var faktiskt innan han ens övervägde att bli piratpartist. Familjemedlemmen förstod först inte problemet med IPRED, men det krävdes inte många meningar för att ändra på den saken. Så fort Göran förklarat vilka effekter den nya lagen skulle kunna få i praktiken, så var omvändelsen ett faktum. Reaktionen var att det är ju absurt, så kan det ju inte vara menat att rättssamhället skall fungera.

Det illustrerar på något sätt problemet med hela debatten, och det problem jag själv hade en gång i tiden med att just namnet Piratpartiet valdes. Å andra sidan finns det nog inte något bättre sätt att shanghaja begreppet och ändra betydelsen.

Vaddå ”gratis är gott”?

För betydelsen är inte ”gratis är gott” som så många tycks tro. Faktum är att sånär som på en och annan frifräsare så vill de flesta av oss inget hellre än att betala för oss. Men för att besvara Björn Ulvaeus, så skulle de allra flesta inte handla hos någon som å ena sidan begär hutlöst betalt, och å andra sidan behandlar sina kunder som om de vore skadedjur.

Vi är med andra ord inte alls främmande för att artister, författare, skådisar och andra kulturarbetare skall få betalt för sitt jobb. Naturligtvis förutsatt att någon vill se, läsa eller lyssna. Det används däremot mot oss för att slippa lyssna till vad vi säger. För budskapet består inte av att vi vill stjäla klubborna ur era barns munnar.

Skendebatt

Den typiska debatten de senaste åren har bestått i att Rick, Christian eller nu senast Anna lugnt försöker förklara vad vi står för. Under tiden står en, två, tre artister, författare, experter eller bolagsrepresentanter och avbryter, skäller eller drar absurda liknelser om stulna TV-apparater, snatteri, länsade bankkonton eller annat häcklande. Mönstret är så förvillande likt att man kan tro att det är en repris man tittar på snarare än en ny debatt.

Det är verkligen ett mönster. Ett försök att marginalisera, utdefiniera och förlöjliga. Säkert inte alltid medvetet, utan säkert lika ofta utifrån ärligt upplevd ilska. Men slutresultatet är detsamma, det blir en debatt som aldrig förs på allvar utanför de kretsar där piraterna mestadels värvar sina medlemmar.

Diskussion eller monolog

Det är till och med värre än så, för när piratpartiet nämns av etablerade riksdagspolitiker så förminskas vår betydelse regelmässigt. Antingen avfärdas vi, eller också så utestängs vi — som om man försöker få oss att försvinna genom att inte riktigt erkänna vår existens och än mindre vår legitimitet. Att inbjuda företrädare för upphovsrättsintressen tycks däremot inte vara något problem.

Men vi har ett faktiskt problem, ett som inte kan lösas utan att båda sidor hörs och utan att man når en kompromiss alla kan leva med. Eller snarare, det är inte sant, för tiden kommer troligen att göra diskussionen överspelad. Det går för att använda ett anglikanskt uttryck inte att stoppa tillbaka katten i säcken. Frågan är nog snarare om vi kan nå en vänskaplig överenskommelse innan ena sidan blivit överkörd.

Det duger inte helt enkelt; vi måste ha en debatt; båda sidor måste få höras; vi måste hitta en lösning; det är egentligen självklart om man stannar upp och tänker efter.

Vem vill ha en pyrrhusseger?

Vi är de IT-tokiga, early-adopters, kulturnördar, ja faktiskt de som skulle kunna utgöra ryggraden i nya affärsmodeller. De flesta av oss har proportionellt mot ålder och plånbok spenderat mer på mjukvara, hårdvara, filmer, skivor, spel och abbonemang än ett par typiska ”com-hem” familjer tillsammans. Vi programmerar, designar, skriver, tycker och debatterar på nätet. Det som förenar oss är entusiasmen över alla nya möjligheter, frihetskärleken och den absoluta tron på rätten till integritet, vårt censurhat och tron på förnyelse.

Sluta kalla oss tjuvar och pack, sluta marginalisera, förlöjliga och avfärda oss. Prata med oss sansat istället så kan vi åtminstone sätta upp tältet där förhandlingarna skall ske och låta kohorterna pusta ut, plåstras om, dricka och äta istället för att slå ihjäl varandra i ett slag som kommer kosta segraren så mycket att den kommer tro att den förlorat.

Där har vi det verkliga skälet till att Åsa Jinder stängt av sin kommentarsfunktion. Hon sänkte lansen och trodde väderkvarnarna skulle ge vika. När de inte gjorde det, så gick hon på än värre. Till slut var stämningen rent hatisk och då är alla förlorare.

Uppdatering: fyrtio minuter efter postning, och jag upptäcker att Leo Erlandsson också vill hyfsa debatten…

Men jag är snäll. Inte ond. Jag är inte värd att buntas ihop i en hög med alla andra av min sort och bussas eller tågtransporteras till närmaste cyklon-B försedda polska lilla by, om ni förstår vad jag menar.

Ibland verkar det som att somliga som är anstuckna av den tvångsfeministiska ideologi som sprider sig genom det svenska politiska, ämbetsmanna och mediaetablissemanget, helt förlorar perspektiven. Förmågan att särskilja en sorts kåt gubbe från en annan upphör. Viljan att utrota våldtäktsmän och pedofiler eller åtminstone spärra in dem på livstid gör att man helt förlorar alla proportioner.

DN har ingen svårighet att visa hur hemska män är. Tvåhundrasjuttioen män ställer sig i led för att sodomisera en stackars oskyldig 18-åring. Eller vänta nu – 271 ensamma män söker kontakt med en yngre kvinna som visat sig intresserad av att bli kontaktad. Viss skillnad, eller hur.

Precis vad är egentligen nyhetsvärdet i att man får hundratals sexuella förslag på en sajt som faktiskt är menad för just sexuella förslag? Man hade kunnat skapa personan ”fatsally 38″ och ändå fått en drös förslag, kanske inte 250+ men säkert flera dussin. Det är inte Walraffande, det är vanlig simpel sensationsjournalistik. Fast sex är förstås ett ämne som aldrig sviker i ”riktiga” media, som någon mediapamp kanske skulle uttrycka det.

Oron för våra ungdomar synes onödigt uppskruvad när man läser konkurrenttidningen. Allt som händer på nätet är inte tvång eller lurendrejeri eller utnyttjande. Människor förmår välja och välja bort, stänga av om de inte vill sätta på kan man säga lite skämtsamt. Så när en 18-åring lägger ut ett kontaktsökande inlägg på en community för att söka sexuella partners har väl alla andra rätt att vänta sig att kvinnan ifråga vill ha sex? Frågorna som är kvar att ställa är var, när, hur, hur mycket och med vem?

Men det beror tydligen på perspektivet, eller ideologin. Hur fostras en torsk? undrar Helena Duroj med vänsterbloggen Politik och poesi:

När DN la upp en fejkad nätkontakt fick den ”ensamma 18-åriga kvinnan” 271 svar på tre timmar. Mestadels av äldre män som vill ha sex. Några av svaren var hövliga förfrågningar, andra rakt på sak: Gillar du hårda tag? Behöver du pengar?

…

Hur kan män, så pass många män som det ändå handlar om, ens komma på tanken att det i deras normala, friska och välanpassade vuxenliv mycket väl kan ingå att ha sex med barn och betala dem för det – att det visserligen är brottsligt men ändå något lustfyllt? Hur har denna föreställning inympats i dem, och hur kan den stoppas?

Hur inympas föreställningen att det är onormalt, osunt och missanpassat att vilja ha sex med yngre kvinnor (även om man inte är högvilt på marknaden) i svenska feminister. Hur blir dom sådana? Och på vilken kurs lär de sig betydelseglidningarna, ändamålsglidningarna och de andra vapnen i arsenalen som förvandlar en 18-årig sexintresserad kvinna som just lämnat en tidigare relation till ett skyddslöst barn.

Blogge kallar det Moralistisk journalistik medan Trollhare belyser något som DN tycks ha missat, att Qruiser, den ena sajten DN använt i sitt Walraffande inte är en sexkontaktsajt, utan en HBTQ-community.

Så jag tog mig helt enkelt friheten att vrida på den, och vill ni hellre sätta den till vänster som här kan ni ladda ner den här

För enkelhets skull får ni även den moddade koden att lägga sist i bloggen precis innan </body>:


<div style="position:absolute;top:0;left:0;z-index:1000000;"><img src="pp-eu.png" width="221" height="221" alt="banner" border="0" usemap="#ppribbon" /></div>
<map name="ppribbon">
<area shape="poly" coords="0,221,221,0,126,0,0,126" href="http://www.piratpartiet.se/eu" target="_blank" alt="Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet" />
</map>


För originalet går ni till skaparen, som skall ha all cred: lillebrorsan

Se nu till att rösta!

Uppdatering: Jag noterade att ”lillebrorsans” banner använder det som kallas alpha channel transparency fast i en åttabitarsbild. Det är egentligen inte standard men fungerar och har vissa fördelar.

Den främsta fördelen är att man slipper den ”sorgkant” som uppstår när bilden ligger mot en ljusare eller mörkare bakgrund än den från början var skapad för.
Sen finns det nackdelar också tyvärr, och det är att man inte kan vara säker på att den funkar i äldre webbläsare.

Jag har sparat två nya varianter:

En vänsterställd utan den glöd jag använder för att framhäva texten på min egen sajt.
http://fridholm.net/pp-eu-left.png
Dessutom en textfil med koden som tillhör.

En vänsterställd med glöd, för att framhäva texten mot mörk bakgrund.
http://fridholm.net/pp-eu-leftglow.png
Dessutom en textfil med koden som tillhör.

En högerställd med glöd, för att ge glow-möjligheten även till de som vill ha den till höger.
http://fridholm.net/pp-eu-rightglow.png
Dessutom en textfil med koden som tillhör.

Det är också OK om ni vill länka direkt till mina bilder, de är inte större än att det funkar.

Jag bestämde mig för att hänga på. Om inte annat så för att CSS är en så viktig del av mitt yrkesliv, och att det så länge haft ett så uruselt och opålitligt stöd från de olika webbläsarna.

Förutom Nikke Index, som närmast är svensk ceremonimästare, så har fler hängt på:

• Carl Wackerberg
• Kim Änglalid
• Bernt Johansson
• Lenas egna
• MaxiMac
• Elatus.se/blogg

Så idag kör vi komandå på bloggarna…