I am a feminist

I was asked to translate one of my posts on this blog into English for international readers. The following is a treatment of that blogpost. I translated it, and at the same time tried to get rid of most of the references to a typical Swedish situation. This means that swedish readers don’t need to bother with the text below. If you want to use this text in your national setting feel free to copy and share – sharing as caring. I haven’t really had the time to proofread it, so if there are mistakes I am happy if you correct them. If you want to translate into your national language it would only make me proud.

As a reaction to the discussion concerning the word feminism lately in the Swedish Pirate Party (for instance in different Facebook-threads) I would like to take the opportunity to talk a little about nuances.

A conversation doesn’t work properly if one or several sides refuse to handle nuances. For instance feminist skeptics in the Pirate Party. They would like to see members that are self proclaimed feminists (like me) use another word for our wish for gender equality. They claim the word feminist has a bad ring to it, but the ring to a word can be changed by the nuances you are prepared to accept. Another example of black and white -thinking is when feminists can’t even mention or talk about Valerie Solana’s play SCUM Manifesto without people accusing them for being fascists. A feminist becomes a fascist when you don’t consider the words nuances.

One reason to remind oneself about the (at least) fifty shades of grey between black and white when taking part in a conversation is the flexibility of most concepts. A word can have many different meanings for different people. It gives off varying associations. This makes it a huge mistake to force your interpretation onto the people you converse with. It is also a mistake to think that people necessarily mean what they seem to mean, without pondering their definition and understanding of key concepts in the conversation. Nuances.

When I was a kid the word gay (in swedish ”bög”) only had bad connotations: for heteros a pejorative for scary oversexed older men that you should shun, for homos a hated word used by people to degrade you. Today the homosexuals in Sweden have successfully seized the word for their own. You can use it to describe a couple of mononormative adoptive parents in the suburbs or leather covering swelling abs. The old usage and connotations are still there as nuances of the word. You still have to be careful how to use it and understand it, to avoid interpreting a sleight where there isn’t one or the other way around.

The word muslim is another concept so filled with conflicting nuances that you have to be careful using it. Are we speaking about a death seeking jihadist or a modern secularized family man? Some American commentators spot terrorists behind every muslim, but what gives them the right to label a large part of the world population as terrorists.

Feminist is also a flexible concept. One moment it is toothless enough to be a part of all major political parties platform in the Swedish election, the next moment it’s used to reference a limited group of aggressive maneating amazons with an agenda to nullify thousands of years of civilization.

We need nuance in our discourse because it doesn’t work to stamp everybody that identify themselves as gay, muslim or feminist, with your own worst interpretations of the concepts. The feminist critics shouldn’t label me a fascist on account of me being a self proclaimed feminist.

I am a feminist!

It is an ugly rhetorical device to challenge a feminist with ”But feminists hate men!” a bit like asking a muslim why they hate people in western countries. That kind of stratagems don’t help the conversation they destroy it. People should only be accountable for their own views, not bundled together with others that just happens to use the same epithet. Some people might object that I should take the general view (or the view of some undefined ”most people”) of feminism into account, and change my description of myself to humor them. I assert my right to call myself a feminist anyway. It would be a mistake to let some peoples black and white view of feminism stand in the way of our need for nuances. Feminism has the potential to be more than a militant movement for disenfranchised women. More than a movement that scares some men. It has the potential to be the humanistic striving for an equal and better society.

All liberals shouldn’t get the heat for the views of the most market oriented utopians. All socialists shouldn’t be made responsible for the terror under comrades Lenin and Stalin. All Pirate Party supporters shouldn’t be accused of wanting everything for free. Our discourse and our political debate won’t work unless we allow concepts to be multifaceted, allow people to have different interpretations, allow for nuances and avoid letting everything be divided into a black and white us against them.

It is possible to be a feminist without hating men. It is even possible for a man to be feminist without being gay or effeminate. It is possible to be a feminist.

I am a feminist and for good reasons. When I grew up I didn’t find the division of labour and roles in my family (and among the peers of my parents) to be what I wanted for myself and my wife when we started out or life together. I have spent my entire career watching overachieving and underutilized female talent. I have lost count of the instances when I have seen a group of men in vain try to find a female candidate for a position, a task or an appearance. I could keep going …

But today I want to focus closely on three of my many reasons for being a feminist:

Female Vulnerability

The traditional male role limited the abuse women could be exposed to through the protection all men owed all women. Or at least that was the ideal. When the traditional gender roles erode as a consequence of female emancipation, some women are subjected to horrible abuse, that some men reckon they just have to tolerate. When men hate women with words through the internet, with threats or sexual harassment or in the worst case with violence, sexualized violence, it is not the same thing as men hating men. The ancestral differences between the sexes has in this case not disappeared. But in a society that claims to be emancipated women has to take care of themselves, their own defense, their own fear.

This isn’t good enough. We need more than women that react to this violence and hate. We need men reacting, reacting forcefully. We need to display our defiance not only towards the hate, the threats and the violence but also to anyone apologizing, diminishing or whitewashing the problem, because this helps build a society where there is less room for women. It may be the female voices that try to change sexist attitudes and structures that are the first to be silenced. A loss for us all.

I don’t claim to have the solution to this problem. I just believe that we need to give creedence to this problem, to talk about it and call it the way we see it: a structural oppression of women. To fight this equalitism or general humanism isn’t enough. We need feminism!

Narrow Gender Roles

Men are also affected by narrow gender roles. Everybody that lives in a society where it is important to uphold gender differences, is forced to adjust who they are in accordance to their accepted gender role, Mostly this is something that goes on in our childhood when we are socialized into our genders, when it of the outmost importance to know if it is a boy or a girl. A child quickly picks up what clothes to appreciate, what games too play and what things to wish for.

Little boys can play with dolls, but there will come a day when they better get tired of girlish games. There are toys for boys and for girls, and it is peculiar that although girls may take up male toys and games with abandon, there is still a price to pay for a boy crossing the gender barrier in the other direction.

This is true for adults as well. The time has passed when women in trousers or even a pair of jeans where disdained, but a man in a skirt is another story. It is something reserved for the avant grade, transexuals and celebrities. Bowie and others were playing with this in the seventies, but we’re still far from living in a society that accepts it.

Still most of us harbor some transgender issues. The typical male and female attributes are probably more common in the other gender than the gender roles let us believe. Since most of us expend a lot of energy keeping to our gender role, we never get to see most of the transgenderisms that can be found inside of us. A little bit of a female perspective here and a little bit of a male reaction there, with no connection to the actual physiological sex of the person.

I think we have a lot of reason to affirm these small gender transitions, however small and insignificant they may seem. We diminish ourselves as human beings, when we deny parts of our personality. I believe we would get a better, warmer and more human society if men and women let themselves be more female and male. If those of us that live with a more complex sexual identity, and choose not to hide it, didn’t have to justify it all the time. Feminism isn’t about everything becoming more female. It is about giving female and male attributes equal status and let all of us be as male or female as we want. This is why we need feminism!

Men Picking Men

It is a well known fact that we have an overrepresentation of men in leading roles in society. It doesn’t matter if we look to business, government, organizations or the academic world, the pattern is the same. If we go to a conference most speakers are typically male.

There are a lot of different reasons for this: historical, lingering effects of a less equal time, socioeconomic etc. But I think an important reason that this pattern is hard to break is the frame of reference men and women use.

First: Think about the fact that we live in a society that historically has given status, power and acumen primarily to people with male traits. As a compensatory strategy a lot of women have emulated men to gain their position in society. As a result the early female role models in positions of power hasn’t been very female. So, we still uphold a male norm as the standard for success and women still have to compensate.

Second: History, our culture or even our biology has taught men to look to other men and women to look to both men and women. This isn’t a tendency that I can prove in any way. But in my own experience there is a kind of gender induced blindness among men, that makes them never see or possibly forget about the women.

A personal example: When I lecture and need a name or a couple of names for an example I need to fight my tendency to automatically say male names. They are at the top of my mind. I need to dig deeper to find female names. Of course it would be ridiculous to assume that all men are like me. One example is hardly consequential. But I challenge men out there – try it. Three names, really quick! And not now when you just read it, imagine yourself in a situation where you would need them to tell a story or set up a math problem or something.

This means that we need to work on our recruiting processes in society. When we want a person for a position, a task or an appearance, we need to make sure we remember the women. I am not a supporter of gender quotas, I am a supporter of looking again to see if there weren’t female candidates that slipped our mind. We need to make ourselves remember, because men is still the norm, and that’s another reason we need feminism.


I am a feminist, but that doesn’t preclude me being a lot of other thing: a liberal, a humanist, a pirate, a socialist perhaps … A human being has an immense capacity for complexity. Our views if we let them can be multifaceted and nuanced. When we force each other into templates based on our preconceptions, we suppress an opportunity to learn from each other.

To grow.


Letter about ACTA, mail to the MEPs

Inspired by Queriem, and using Ricks mail-alias I wrote a letter to the MEPs concerning ACTA and the upcoming vote.


My name is Marcus Fridholm and I write to you because of the upcoming vote on ACTA on the fourth of July.

I implore you to turn down the ACTA agreement once and for all. Let me explain why.

As I went to university in the late eighties and early nineties I studied subjects that are more or less totally unrelated to my actual current career. Even so I am now considered quite proficient in what I do, with a multilayered and rather diverse knowledge spanning a multitude of subjects within and outside my chosen field of expertise.

I am an autodidact in a highly complex profession. Learning by doing and learning by research in the most fantastic library in the world… the free and dynamic internet.

I work as a developer and support-coordinator for an internet related software-company. A company that started less than eighteen months ago and now employs more than 50, as well as contracting another 20 or so external developers. An entrepreneurial rocket, an upstart of exactly the kind that our future economy depends on.

Our finances are sound, we’re on the roll and we work in an arena that is in a state of constant change… the free and dynamic internet.

As late as fifteen years ago the threshold for starting such a company would have been a many times, many tens of times higher. Without access to open source software the needed investments would have been at least twice as high. What is more, each client project would have been much less agile and subject to constraints that does not exist today. The reasons for such magnificence are simple – it’s the free and dynamic internet.

The internet is the modern Library Of Alexandria and Speakers Corner rolled into one. It is like an ongoing sit-in of the sixties, a professional convention, the boutique and the casbah, all at the same time. You can shop for the most exclusive merchandise at the most exquisite of specialist stores while at the same time haggling at the street corner for a cheap copy. You can contribute to a manifest, a language, software, discussion or just benefit from the same.

Legislation-proposals and agreements like ACTA, SOPA, PIPA, CISPA and others of the same ilk are created to regulate and control – to hem in. In reality they are being tailored in a way that will stifle the marketplace, the free exchange of ideas and the whole dynamism that make people like me legion, and makes companies like the one I work for not too uncommon.

The instant communication, sharing and freedom of the internet will rain on the parade of anyone with vested interests – anyone who for their prosperity requires opacity and exclusive control. Each of these acronyms are grave enough in and of themselves. But rather than each being the final apocalypse, they are steps created in a mindset of yesteryear trying the impossible of making the chick unhatched and back in the egg.

They won’t succeed easily, rather they will need draconic measures to be effective, thereby becoming far more oppressive than envisioned or presented. If they’re accepted and brought to their natural conclusion.

They will make people such as me a parenthesis in history, when – finally – the free information will have access rules and a price-tag. When internet becomes the video rental of the new millennium. They will make many of the upstarts of tomorrow a neverwas.

If we let that happen we’ll pay for our shortsightedness in the currency of tomorrows jobs, tomorrows freedoms and a general slowdown of our economy. We may have control, but control of what?

We may amend the most idiotic parts of the agreement, but the underlying mindset that created it is the natural enemy of beneficial progress, which means rejection rather than amendment is the natural course of action. If we want an agreement, let’s create one that isn’t made with an enmity to the modern world, one that actually benefits not only the future economy but our freedoms and knowledge too.

That is the reason such agreements as ACTA should never have been and shouldn’t ever be ratified.

Marcus Fridholm
Developer, Illustrator, Writer

Topp tio skäl att rösta Pirat

En av de roligaste grejerna i Lettermans shower är hans sjuka topp tio-listor. Vi tänkte vi ville göra en egen: Topp tio skäl att rösta Pirat.

Ta den inte för allvarligt…

no 10
: Det vilar en förbannelse över justitieministerposten. Alla partier som innehaft den sedan Lennart Geijer tycks omedelbart förlora känslan för rätt och fel.

no 9
: Hellre ett parti som ”regerar” än ett som regerar!

no 8
: Tillsammans är man mindre ensam för i svärmen kan alla höra dig skrika – när partipiskan viner är vi hellre med i en facebookgrupp än röstboskap i ett riksdagsparti.

no 7
: Vi tror inte vare sig att Gud skapade människan till sin avbild eller på Dick Harrison.

no 6
: Hellre ett parti med mycket folk (48 000) än ett som gör skillnad på folk och folk.

no 5
: För att slippa rösta på en gammelpolitiker

no 4
: Vi litar mer på partier där integriteten inte behöver certifieras.

no 3
: Bodströmpartiet ställer inte upp i EU-valet.

no 2
: Vi vill rösta på människor av kött och blod.

no 1
: Vi tycker att makthavare ska lyssna på folket när folket vill göra sig hörda. Inte hela tiden!

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstar Pirat.

Linje 2 i demokratifrågan

Det är något nästan unikt för politiken att man diskuterar individens rättigheter gentemot staten som om det gick att våldta någon lite lagom. Det kallas att balansera statens intressen mot individens rätt, men finns det verkligen en sådan balans och hur ser den ut?

Är denna ”realpolitik” verkligen möjlig eller värdig i en sant demokratisk stat? Är det bara ett uttryck för fega politiker när denna balans kommer på tal? Är det någonsin rätt att sätta individens rätt på undantag, och i så fall när och varför?

Ingen vågar stå för sådana undantag fullt ut. Istället får vi beslut som ingen riktigt förstår eller kan se konsekvenserna av. Det är en fara för demokratin.

###Blå dunster

För tre decennier sedan hade vi folkomröstning om kärnkraft i det här landet. Kanske minns några det lite humoristiska och typiskt svenska i valet. En enkel fråga fanns på dagordningen, kärnkraft eller inte, men vi kunde helt enkelt inte svara ja eller nej. Istället blev resultatet ”nja, med förnuft”. När valet avgjorts trodde några att vi sagt ja, och andra att vi sagt nej. I praktiken fick vi den sämsta möjliga kombinationen av ja och nej. Idag, tre decennier senare, så är vi fortfarande minst lika beroende av kärnkraften – fast nu från kraftverk som är gräddan av sextiotalets teknologiska tänkande.

Tyvärr tycks ganska många känsliga beslut fattas genom linje 2:ande. Visste jag inte bättre, och det gör jag inte, skulle det vara ganska lätt att få för sig att det är ett sätt att kunna fatta känsliga beslut utan att behöva stå för dem fullt ut. Titta till exempel på den aktuella ”balanserade” varianten av FRA. Genom en så kallad ”kompromiss” har man lyckats göra sina värsta motståndare till nyttiga idioter. När de väl fattar att de blivit blåsta, så kan de inte backa utan att förlora stora mängder prestige.

###Den goda staten

Svensken tror på den goda staten, och säger att staten det är vi. Problemet är att den utsagan inte är sannare för oss medborgare idag än när Ludwig den XIV påstods ha uttalat att ”staten, det är jag”. Staten i sin allra bredaste bemärkelse kanske är en synonym för nationen och dess innevånare, men mer relevant är att se den som den samhälleliga överbyggnad vi lever i. Den är det maskineri som vi satt att förvalta samhället och överse nationens intressen internt och externt. Ett maskineri som befolkas av individer med egna önskningar och egna agendor. Den kan vara god när den styrs av goda människor och goda principer, eller ond när den styrs av vettvillingar – men oftast befinner den sig någonstans mittemellan.

Eftersom de flesta människor varken är helt goda eller helt onda, så krävs det goda principer för att staten inte i sig självt skall bli en vettvilling som våldför sig på folket. En av de goda principerna är att staten inte skall lägga sig i människors liv i onödan. En annan av de goda principerna är att individers rätt till en privat sfär skall respekteras. Ytterligare goda principer ligger bakom såväl åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.

Eller för att citera Juristens funderingar:

> Man läser numera nästan dagligen om nya och tydligt integritetskränkande lagar som är helt oproportionerliga och knappast förenliga med grundläggande principer i ett demokratiskt samhälle. Och varje dag frågar jag mig; ”Hur fick våra folkvalda politiker uppfattningen att de har rätt att spela Gud?”

###Principer, ideologi och realpolitik

Gamle Fälldin ville inte dagtinga med sitt samvete, men för att ha ett samvete som politiker måste man ha en ideologisk kompass. Det tycks vara en egenskap lika ovanlig som hår på ägg.

Låt mig få skriva på näsan vad som saknas:

Friheten och integritet kommer alltid först, annars vet man inte ens när man gör undantag. De beslut som fattas måste vara klara och tydliga, så att alla förstår deras orsaker och konsekvenser — även när konsekvenserna är obekväma.

I princip alla moderna samhällen har någon gång befunnit sig i situationen att inte helt kunna tillfredsställa individernas rätt till frihet och integritet. Det kan röra sig om heta eller kalla krig, akuta hot eller katastrofsituationer. Det är det som kallas realpolitik, när principer får stå tillbaka för realiteter. Problemet är egentligen inte att hitta situationer där det skulle kunna vara motiverat att göra undantag – problemet är snarare att sätta gränserna mot dessa situationer, så att de inte blir någon slags självunderhållande perpetuum mobile.

Det är faktiskt alldeles för lätt att hitta anledningar att göra undantag. Snart sagt varenda människa skulle utan vidare kunna hitta en eller annan fråga som de tycker är tillräckligt viktigt för att göra undantag. Antingen är det organiserad brottslighet man vill åt, eller kanske trafficking, eller barnporr och pedofiler, knark, smugglare, miljöförstöring, eller så är det ekonomisk brottslighet, eller rädsla för islamistiska extremister eller… svårt är det i alla fall inte.

Inte heller är det svårt att hitta politiker som vill göra undantag just för sina ”hjärtefrågor”. Det är tyvärr alldeles för lätt, för det är enkla och populistiska ställningstaganden att göra. Tyvärr har syndarna innefattat åtminstone ett par justitieministrar med suddigt begrepp om individens rätt gentemot staten. Tyvärr är inte heller tjänstemän, jurister eller andra politiker immuna.

###Det sluttande planet av syftesglidningar

PKU är ett prima exempel på både syftesglidning och det sluttande planet. En genetisk bank där så gott som varenda människa född under det senaste dryga kvartsseklet finns registrerad. De har registrerats under föregivelsen att det endast handlar om medicinsk forskning.

Så kom mordet på Anna Lindh och PKU användes för att få rätt på Mihailo Mihailovic, vilket i sak egentligen innebar att någon gjorde sig skyldig till tjänstefel. Sedan dörren väl blivit inslagen har det dykt upp åtminstone ett par förslag att ”öppna” genbanken för polisen för att lösa ”allvarliga brottsfall”. De som lägger sådana förslag nonchalerar gladeligen att man i så fall sviker så gott som alla föräldrar som fått barn de senaste decennierna, och naturligtvis även så gott som alla under trettio.

De har i så fall gått med på att låta sina barn registrerats under vad som visar sig vara falska förespeglingar. Så lätt är det att tappa fotfästet och göra principlösheten till ett moraliskt imperativ.

Skall man fortsätta på temat syftesglidningar så är det lätt att komma tillbaka till FRA. Deras signalspaning kom till i en annan tid, en tid av först hett och sedan kallt krig. Den hade mycket specifika syften: att avlyssna och avkoda en möjlig fiendes radiotrafik och elektroniska signaler. Man ville skaffa sig ett begrepp om vad som pågick på andra sidan gränsen, så att man kunde göra vettiga bedömningar av säkerhetsläget – och möjligen fånga en och annan spion.

Signalspaning som vi känner den från det kalla kriget är en kraftigt krympande verksamhet. Nog för att man fortfarande kan spana på vapensystem och snabbtransmissioner under främmande makts krigsövningar. Så gott som alla annan trafik har däremot flyttat in i kabel, helt enkelt för att det internationella kabelnätverket idag är det snabbaste och säkraste sättet att kommunicera.

Så vi hade plötsligt en hel gren av underrättelsetjänsten som satt och lyssnade på nästan ingenting. En hel myndighet som såg sitt existensberättigande få vingar och avlägsna sig mot horisonten. Det ligger dock inte i myndigheters natur att avskaffa sig själva, så FRA valde istället att flytta in i kabel. Där mötte man på något man hittills inte kommit i kontakt med annat än marginellt: civila kommunikationer.

I samma kablar man nu ville flytta in i hade även i praktiken posten, telefonerna och en hel del av folks fritidssysselsättningar och annat privatliv flyttat in. Man hade bytt ut sina väldigt specifika signalspaningsmöjligheter mot möjligheten att ta reda på allt. Lämna det så och du har skapat fröet till ett framtida STASI, en myndighet som vet allt om alla.

Eftersom man inte ville avskaffa sig själv, så lobbade man istället för att situationen skulle legaliseras, så att man hade mandat att göra det man ändå ville göra – fortsätta ”signalspaningen” trots att det saknades signaler att spana på. Möjligheten hade blivit mandatet och resten var en transportsträcka där man uppfann orsaker till att det måste fortsätta vara så. I praktiken skyddar man oss mot väderkvarnar, ungefär av samma modegenre som en viss spansk Don i Cervantes saga.

Det har vissa nackdelar att göra på det sättet. Förutom att det kostar vansinniga mängder pengar, så bryter det samhällskontraktet som i ett demokratiskt samhälle bygger på den princip jag skisserat ovan. Man kan limma på hur många lager plåster på det trasiga förslaget som helst, men man har ändå förbrutit sig mot rätten att kommunicera privat. Det är den moderna motsvarigheten till att öppna brev, lyssna på telefonsamtal, avlyssna rum och låta säkerhetstjänsten skugga människor utan brottsmisstanke.

Där ligger problemen med FRA-lagen, men också med datalagringsdirektivet och i förlängningen IPRED, buggningslagar och allsköns annan skit som stuckit upp huvudet de senaste åren. Det ligger implicit i samhällskontraktet i en demokrati att folket inte skall behöva titta sig över axeln – och den principen gäller även om axeln är elektronisk.

I SvD kan man läsa om den tyska implementationen av datalagringsdirektivet:

> Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.
> –Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.
> Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.
> –Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

###Linje 2 i demokratifrågan

Den mentala letargi som låter oss sätta likhetstecknet mellan oss och staten gör att vi glömmer att staten företräds av individer. Det som skyddar oss mot individer i detta maskineri som inte är fullt så goda eller samvetsgranna som de vill göra sken av är principer.

Den kanske viktigaste principen är att medborgarnas rätt att styra sina egna liv, utan moraliska pekpinnar och utan statlig insyn, inte får komma på undantag utan att det finns oerhört goda skäl till detta. Dessa skäl kan bara utgöras av lagar som riktar sig mot direkta brott, och endast mot de som är skäligen misstänkta – eller situationer av direkt och omedelbar fara som till exempel vid krig eller krigshot.

Inte ens då skall man gå en millimeter längre i sina inskränkningar av den personliga friheten och integriteten än vad som absolut krävs. Det blir särdeles viktigt när den tekniska utvecklingen gått så långt att man i princip kan göra privatlivet till ett minne på historiens sophög, då måste man vara extra försiktig.

En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

Vi behöver inte en linje 2 i demokratifrågan, den är alltför viktig för att vi skall låta oss luras av ett förslag som säger ”demokrati, men med förnuft”.

Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.

Star Wars in the rear-view mirror

So now I’ve seen all six parts of the saga. Hmmmpf is the reaction to the last (first episodes) three films. The last sucked less, but all in all it still missed the mark.

George Lucas has a problem with visual effects, he likes them overmuch. Rather than being a means to an end, they become an end in themselves. Worse, that is true even when it detracts from the story. Because of this love we had to suffer meaningless hordes of robots marching and marching and marching and shooting and shooting and shooting… well… you get the point. At the same time the characters never became more than skin deep. Compare with another epic, the Tolkien trilogy, and you quickly see the difference. In half an hour of film Peter Jackson succeeded in giving us a feel for each character, their virtues and vices, in a way that George Lucas failed to do in six movies.

I grew up with Star Wars, and the first three films (last episodes) were pretty decent. Well at least the first two… Maybe just the first… In falling order of subjective quality then 😀 :

1. Episode IV
2. Episode V
3. Episode III
4. Episode II
5. Episode VI
6. Episode I

Episode VI would have scored higher but for the silly Ewoks, Episode I was truly an all time low.

Fortsätt läsa ”Star Wars in the rear-view mirror”

WordPress – forward

This will be bilingual/Det här blir tvåspråkigt…


Jag har bytt från ett hemmasnickrat system till WordPress. Delvis för att jag gillar det, för att det finns en stor installerad bas och för att jag har kunder som är intresserade av det.

Eftersom jag har en del internationella kontakter kommer jag fortfarande att skriva ett och annat på engelska, men jag kommer växla huvudspråk till svenska.


I’ve made the crossover from homebrewed to WordPress. Partly because I like the system, partly because of a large community around it, and partly because I have customers interested in WordPress.

Since I still have some international friends and connections, I will continue to write some material in english. I will however switch to swedish as the standard for the site. Follow the links to the ”English stuff” category in the navigation to view those posts.

Yes, I’m alive

I haven’t done a lot of writing lately. Mainly because I’m working my [expletive] off.

Actually I’m not sure I will maintain this blog for much longer, it has turned stale as I haven’t had the time to keep it updated.

I’m tempted though to kill the site off totally, and keep NOTHING BUT the blog.
If, of course, I can find the time and inclination to start writing just for fun again. A lot of writing is done, but mostly professionally nowadays.

We’ll see.

Long silence

I have not updated my site for a long time. The reason is work and family – the first I have to do, the second I wish to keep.
The first thing that drops in priority is my own site, that was never anything but a fun thing to have anyway.

No whining though, I feel good. If you need anything done in php/mysql/JS/xhtml/xml/css feel free to contact me – you can never have to many customers 😉

A hell of a year

This year has been interesting to say the least.
Personally it has been a wonder with my second kid taking his first breath.
Professionally it has been unmitigated disaster – paternal leave does that to a free-lance consultant…

I think the most disturbing phenomenon is how customers have just dissappeared.

Fantastic! I have to build from scratch! Yuck!!!