Den senaste tiden har jag hunnit med att bli positivt förvånad och negativt… inte förvånad precis, utan mer trött. Jag kände att det var dags för lite rosor och ris, så att de som förtjänat det får lite extra positiv energi och de som inte förtjänat någon får sig en skopa ovett.

Vi börjar med rosorna.

Den största rosen skall Johan Lundberg ha, för det är verkligen en fantastisk gest att på eget initiativ skicka någon en blåtandsmus som ersättning för den som stals. Han har inte begärt något tillbaka utan tycker att principen pass-it-forward är det som gäller — det är verkligen något jag sympatiserar med.

Ros nummer två skall Lars Forsén på Folksam ha. Jag har en ganska cynisk inställning till försäkringsbolag och blir lycklig när någon visar att det fortfarande finns saker som fungerar som det är tänkt. Han skall ha rosor för att han gjorde en rimlig bedömning av stöldsituationen, där han om han velat hade kunnat ställa till en hel räcka problem för mig. Han skall ha rosor för att ha varit tillgänglig och snabb i allt han gjort. Han skall ha rosor för flexibilitet och för att ha skött hela sitt uppdrag bättre än vad jag hade rätt att förvänta mig. Sådana skall skadereglerare vara: följa regler men utan att vara kantiga.

Ros nummer tre skall Anneli på OnOff ha. Hon sitter på företagsavdelningen och har lagt ner massor av energi på att hjälpa mig hitta en vettig ersättning till den dator som stals. Vi är inte klara med varandra än, men hon gör verkligen allt som är möjligt utifrån de villkor som gäller för skaderegleringsrekvisitoner. OnOff är inte billigast, inte heller har de bäst utbud, men om personalen är så bra så spelar det egentligen inte någon roll — en sådan attityd vill jag verkligen stödja.

Ros nummer fyra får Vaio-support, som eskalerat ärendet kring min stulna Vaio och skakat fram så många unika uppgifter som möjligt om den. Vilka alla kunnat biläggas polisrapporten. Inte för att det hjälper mig få tillbaka datorn, den chansen är minimal, men det gör datorn så het som det går att få den utan att ta till system som LoJack eller dylikt.

Sen var det det där med riset.

Riskvast nummer ett får Sorgens Järnvägar (SJ), som verkligen inte lyckas med sitt uppdrag. I torsdags när jag var i Örebro och vände funkade det i ena riktningen. Den resan tog två timmar och några minuter. Hemresan var inte samma solskenshistoria. Den resan tog fyra timmar. Som resenärer betalar vi dyra pengar för att åka X2000, vi står ut med ett prissättningssystem som är så otransparent att det nästan borde ses som världens åttonde underverk. Vi beställer och betalar på en sajt som periodvis varit nästan oanvändbar. Som valuta för våra pengar får vi förseningar, trasiga tåg och ett skämt till kundsupport.

I torsdags illustrerades det med ett tåg som redan innan jag klivit på var en timme försenat och innan jag klivit av lyckats försenas ytterligare en dryg halvtimme. Jag förstår fullständigt att Gudrun Schyman satte sig i en taxi, för hur skall en människa kunna planera ankomst till arbete och hem utifrån den sortens katastrofal hantering. Förseningar skall verkligen utgöra sällsynta undantag, men i SJs fall utgör de snarast regel. Vi får diverse konstiga ursäkter om att det är för kallt, för varmt, för dålig hantering från banverket och så vidare — men i grund och botten är det undanflykter för det enkla faktum att man inte underhållit sin vagnpark och sparat på fel ställen. Till syvende og sisdt handlar det om att man privatiserade ett bolag som var djupt skuldsatt, så att de fick börja sin privata verksamhet med att spara.

Hur dåligt det fungerar illustrerades också av en upplevelse i Hallsberg, där jag spenderade en timme mer än jag tänkt. Precis innan mitt tåg skulle komma in vrålade ett annat X2000 förbi i dryga 200 knyck. En halvminut efter det att tåget gått förbi hostade högtalarna igång och vi fick oss följande visdom till livs:

sprak… Alldeles snart kommer ett X2000 att passera perrong 3 i hög fart, vi ber er iaktta försiktighet. Ställ er gärna nära centrum av perrongen och undvik att komma för nära spåren… sprak!

Nå om någon nu hade blivit medsvept av vinddraget och trillat omkull, eller värre kommit i vägen för tåget, så är jag säker på att de uppskattade varningen… Tack liksom!

En lite mindre riskvast går till kundsupporten på Siba, dit jag ringde för att kontrollera om de hade något lämpligt alternativ till datorn som stals. Där fick jag svar i stil med: ”det vet jag inte” och ”nej, det går inte att beställa in något som inte finns i katalogen på nätet”. Det kan vara mänskligt, men om den attityd som telefonrösten samtidigt förmedlar är en kombination av ointresse och ”jobbig jävla kund”, så förtjänar det en liten riskvast — särskilt om man jämför med den attityd OnOff:s Anneli visade. Så får man helt enkelt inga kunder.

Jag har blivit utsatt för grov stöld. När jag för en gångs skull åt med familjen på Burger King på Järntorget i Göteborg igår, fredagen den 4/2 mellan klockan kvart i fem och halvsex, så lyckades en man som satt bakom mig få fatt i min datorväska och dra ut den från sin plats inkilad mellan stolarna och mitt ben.

Jag vet att det är han, helt enkelt för att han var den enda som överhuvudtaget hade möjlighet att begå stölden. Det fanns helt enkelt inga andra som skulle kunna ha gjort det. Han måste dessutom ha varit oerhört fräck, eftersom han gjort det trots att min sambo och äldste son satt med ansiktena riktade mot honom. Han har helt enkelt utnyttjat något av de tillfällen då mina fötter inte var i kontakt med väskan, eller då jag tillfälligt var distraherad av något annat.

Min sambo anmärkte på att hon fått taskiga vibbar direkt när han satte sig, men att hon tryckt ner det och sedan inte tänkt mer på saken. Hon är rätt receptiv när det gäller sådana saker. Både hon och jag har sett honom och även om man naturligtvis inte lägger märke till detaljer, så är det inte alls omöjligt att vi skulle känna igen honom.

Så mannen lyckas i alla fall dra ut väskan och resa sig och gå strax innan vi själva reser oss för att lämna restaurangen. Det kan inte ha gått många ögonblick mellan det att han stuckit och att jag upptäcker att väskan saknas. Men det är inte många ögonblick som behövs, för de sekundrar då jag vänder och vrider på stolar, ser mig omkring och inser att väskan är borta är mer än nog för att han skall uppslukas av jorden.

Med sig fick han min laptop, eliminator, min handsfree till telefonen, min laddkabel till telefonen, en logitechmus med musmatta och två stycken bedövningsplåster som var menade till min yngste son inför provtagningar som skall ske på måndag (tack för ingenting, tjuvjävel). Sen var det naturligtvis väskan som jag lånat av sambon, den kostade en modig tusing eller så för några år sedan då jag köpte den som julklapp till henne.

Skador bortom all proportion

Så vad kan tjuven nu tjäna på det här?

Går han till en hälare kan han möjligen få en femhundring för dator och pinaler, kanske någon hundring för väskan. Säljer han den på blocket, tradera eller liknande kanske han kan få ett par, tre, kanske möjligen fyra tusingar med en rejäl dos tur. Förutsatt att köparen antingen är dum i huvudet, brottsligt naiv, eller fullkomligt samvetslös.

För mig är förlusten värd i runda slängar ett par tiopotenser mer, medräknat vad jag betalt för hårdvaran och all den tid jag kommer få lägga på att försöka snyta fram pengar ur näsan, rekonstruera mina data, min arbetsmiljö och byta lösenord på diverse konton — och vidrigast av allt, ge kunder en heads-up om vad som hänt, så att de kan agera om det behövs. Vissa saker går aldrig att ersätta, eftersom tyvärr ett par kataloger inte säkerhetskopierats sedan december. Där ingår tyvärr julbilder, bilder på ungarnas simskoleavslutning och en handfull teckningar jag gjort. Dessutom får jag den oerhört roliga uppgiften att göra om delar av min bokföring, vilket är ungefär lika roligt som att gå till tandläkaren. Jag vet att jag borde backat upp alltihop, men min ena backuplösning är trasig, den andra full och jag mer eller mindre pank — så det här behövde jag verkligen inte just nu.

Om du såg vad som hände

Var du där och såg vad som hände, så skulle jag verkligen uppskatta att du hör av dig och berättar. Det är inte ett sabla ”efterlyst”-program, men chansen att få ”spaningsresultat” på den här typen av brott är inte precis lysande, så allt som bättrar på oddsen är strålande. Använd kontaktformuläret, eller kontakt[snabela]fridholm.net

Försäkringsfrågor

I ett papper vi fick tillsammans med de senaste försäkringspappren står det ordagrant att från 1/1 2011 så:

Om du blir bestulen
Vi har förbättrat skyddet om du blir bestulen på kontanter eller andra stöldbegärliga saker. Ersättning kan nu lämnas om du har egendomen inom ditt räckhåll.

Det låter ju fantastiskt! Om det är sant, förstås… vilket inte är säkert när det gäller försäkringar, tyvärr…

Som jag ser det är den här situationen rena definitionen på att bli bestulen medan man haft sakerna inom räckhåll. Det enda jag kunde gjort bättre var att ställa väskan på bordet eller binda fast den i benet.

Läser man i försäkringsvillkoren ser det inte lika rosenrött ut. Under punkt A18 kan man läsa:

Stöldbegärlig egendom, mynt och sedlar, värdehandlingar eller frimärken ersätts endast vid rån och väskryckning enligt punkt A19 samt då egendomen förvaras inlåst i skåp, låda eller liknande på arbetsplatsen eller i skolan då du själv befinner dig där.

Samt i A19:

A19. Vi ersätter stöld och skadegörelse vid rån och överfall eller då gärningsmannen rycker till sig egendomen inom ditt räckhåll på ett sådant sätt att du omedelbart uppfattar stölden.

”Inom räckhåll” och rån, överfall eller väskryckning är rätt olika saker i min värld. Det snävar till begreppet rejält. Den ”förbättrade” försäkringen skulle som jag tolkar det med andra ord innebära att om du fysiskt håller i dina saker, så har du dem ”inom räckhåll” — inte annars. Inte ens att ställa dem framför sig på bordet är någon garanti, för vem kan garantera att man uppfattar stölden direkt när man pratar med bordsgrannen, kyparen eller svarar i telefon? Skall tjuven då av försäkringskäl se till att få din uppmärksamhet och deklarera att han tänker stjäla dina prylar? Om kyparen vänligt men bestämt ber dig ta bort väskan från bordet, blir den då oförsäkrad när du lyder?

Jag håller inte precis andan, men jag hoppas att definitionen på ”omedelbart” kan sträckas ut till den korta perioden mellan att tjuven gick iväg med mitt liv över axeln och när jag insåg att något saknades vid min vänsterfot. Jag tänker i alla fall utgå från det, så får försäkringsbolaget motivera varför det inte skulle vara så om de anser det orimligt. Vore det inte en så förbannat utsatt situation, skulle det vara en intressant diskussion att föra, men just nu kan jag verkligen hålla mig för skratt.

Hjälp mig bevaka situationen

Jag kommer hålla koll på diverse begagnat, annons och auktionssajter. Om någon försöker sälja en vit Sony Vaio EA2S1E på någon av dessa, så kommer jag att vara på som en hök och kolla.

Jag skulle vilja att alla ni som läser det här hjälper mig att hålla koll. Inte så att ni behöver jaga aktivt — men reagera om ni ser någon som vill sälja en sådan, oavsett om det är online eller via radannons, anslagstavla eller något annat liknande.

Ser ni en sådan, så hör av er till mig via formuläret eller via kontakt[snabela]fridholm.net, jag skulle njuta ordentligt av att få sätta dit den jäveln.

Om du är tjuven

Om du själv är den som stulit datorn från mig, kontakta mig. Om det var tillfället som gjorde tjuven, så är jag är villig att acceptera en uppgörelse där jag får tillbaka datorn och mina prylar utan att sätta polisen på dig. Var i så fall snäll och låt bli och formatera om, för jag vill gärna rädda de teckningar jag gjort den senaste tiden och korten på mina ungar. Fan, jag kan lika gärna betala någon form av hittelön om det känns som ett vettigt motiv till att göra det rätta, men då får du för helsike bete dig schysst tillbaka.

Tänker du ge mig fingret i den frågan, så kan du åtminstone plocka ut hårddisken och skicka den till mig. Min adress är knappast en stor hemlighet, så det är bara att kolla på hitta eller eniro efter Marcus Fridholm. Det är inte precis en MacBook Pro du stulit, eller en Vaio i Z-serien, ny kostar den inte mer än sjutusen spänn just nu, så innehållet är faktiskt mer värt för mig än skalet — men knappast värt speciellt mycket för någon annan än just mig.

Datorn är för övrigt inte i säljbart skick. Den var vare sig öppen eller olåst. Öppnar man locket och slår på strömmen kommer den att välkomna Marcus och be om ett lösenord (som för övrigt INTE är Marcus). Inga gästkonton är påslagna och det mesta som är hemligt är inlåst i ett virtuellt kassaskåp. Det är naturligtvis ingen garanti, men innebär att du får jobba lite om du skall kunna låtsas som att datorn är något annat än just stöldgods.

En nyhet till farbror tjuv… Laptopen har diverse unika kännetecken och jag är registrerad som dess ägare. Jag har gjort en polisanmälan och till den kommer bifogas serienummer och dylikt. Dessutom kommer jag kontakta Sony i Sverige för att även de skall registrera att datorn är stöldgods. Det betyder att om någon gör sig besväret att kolla upp serienumret när de köper en lite för billig laptop, så kommer det framgå att säljaren inte är ägaren. Serienumret är för övrigt inget som går att trolla bort med en formatering. Kollar de inte och sen är dumma nog att be om support från Sony, så är du, eller de, eller båda rökta.

Någon dum stackare kan med andra ord komma att köpa en het laptop, antingen här i Sverige — eller om det är en mer organiserad historia någon annanstans i närområdet.

Ilska

Jag är så jävla förbannad att jag behöver slå på något. Funderar på att stämma möte med en sandsäck snarast, så att det jag avreagerar mig på inte hamnar på sjukhus.

Utöver ilska, så känner jag en slags tomhet. Att få sin dator stulen är lite som att komma hem till lägenheten och upptäcka att det varit inbrott. Det är som att någon stulit ens halvfärdiga uppsatser, ens dagbok, fotoalbum, arbetsmaterial, timrapporter, ekonomiska kalkyler, nycklar, kärleksbrev och till och med ens sexuella fantasier.

Det blir en känsla av att ha blivit nersmutsad, att vänta på bomben att man totalt missbedömt läget och att det fanns något känsligare än man trodde lätt tillgänligt. Att inte den krypterade disken slår ifrån som den skall. Att det visar sig lättare att ta sig in än jag tror. Vad skulle man göra om plötsligt någon tog sin in i en kunds webbserver med min inloggning? Vilka bilder finns egentligen på datorn och är någon av dem sådana som jag absolut inte vill se postade på någon webbsajt någonstans? Det borde inte kunna ske, men precis som efter ett inbrott så blir man duktigt nojig.

Det börjar bli uppenbart att jag får abonnera på något i stil med det här… Jag vill verkligen kunna göra den stulna datorn till en tegelsten för tjuven både värdemässigt och gärna runt halsen. Kanske tillsammans med en lapp på undersidan med ett alternativ där tjuven får ”hittelön” för att lämna tillbaka burken.

Sen inser jag att allt det här sker för ett värde om någon tusenlapp hos närmaste hälare — och då infinner sig en total känsla av meningslöshet.

Det har varit ganska tydligt några dagar att nödropet om bidrag och annan hjälp gått ner på tomgång. Det sista bidraget som kom in dök upp sista dagen i Augusti, vilket nu är mer än en vecka sedan.

Jag kan inte längre motivera att ha ett nödrop klistrat som topp-post på bloggen, vid någon punkt är det dags att plocka ner den och gå vidare. Jag hade faktiskt gärna kramat några tusenlappar till ur nödropet (no kidding ), eftersom jag inte nådde hela vägen till de hundra K som jag satt som någon form av slutpunkt. Men jag nådde det viktigaste delmålet, att få in mer än de sjuttiotusen som var akuta. Totalt landade kampanjen på ungefär sjuttiosextusen kronor, vilket var långt mer än jag vågat hoppas på.

Nästan sextiofyra av de sjuttiosextusen kronorna kom från en enda okänd välgörare, medan vänner, bekanta och anonyma välgörare i övrigt lyckades mata in de sista tolv. Jag har nu betalat en drös privata skulder, några helt och andra delvis, vilket lugnat nerverna betydligt. Mobilen är fortfarande skit, men det kan vänta. Ritplattan sjunger på sista versen, men den får hålla en stund till. Datorfrågan är löst på ett sätt som inte är precis vad jag ville, men som är långt bättre än jag fruktade.

Här är hela listan på alla gåvor ni satte in, med ett stort tillhörade tack och stora kramar.

Som sagt, stor tack för allt, inte bara pengarna utan även draghjälpen så många av er gav mig. Det var spännande, lite skakigt och samtidigt något som i slutänden var oerhört positivt.

Jag lyckades till och med få in ett troll där på slutet. En person som inte orkade läsa eller ville förstå förhistorien. Någon som dessutom roade sig med att räkna baklänges från trettio procents skatt, som om sociala avgifter och moms inte existerar.

Jag hamnade i ett slags samvetsklammeri när trolleländet fick för sig att raljera. Negativa kommentarer skapar oavsett om de är seriösa en negativ stämning och jag var orolig för att det skulle vara den sista bromsklossen som fick bidragen att sina. Det kan faktisk mycket väl ha varit en faktor, även om jag inte tror det betydde så mycket egentligen. Så tanken slog mig att helt enkelt slänga fanskapet i papperskorgen som det trollande det var.

Tre sekunder senare bestämde jag mig för att det skulle få stå kvar, för jag har aldrig suddat något hittills bara för att det säger emot mig — troll eller inte. De få gånger något suddats, så har det skett efter att någon fått en tydlig varning eller skrivit något jag helt enkelt inte kan ha på bloggen ens som en del i diskussionen. I de fallen har jag skrivit någon rad där jag noterat att jag plockat bort en kommentar och varför. Senast har jag för mig det var fråga om rent antisemitiskt fradgasvammel, vilket helt enkelt inte är välkommet här.

Det duger inte att be om hjälp om jag inte samtidigt visar mig värdig hjälpen.

Det är nu snart ett och ett halvt år sedan jag betalade en kuslig restskatt: 164400 kronor var slutnotan. Det motsvarar tiotusen kronor rent per månad varje månad sedan dess.

(Jag bad om hjälp och sa att jag behövde hundratusen för att komma på fötter. Responsen var underbar och jag funderade nästan på att blåsa av av ren tacksamhet, men de sista stora hålen finns fortfarande kvar — så jag låter vädjan stå kvar.)

Som egenföretagare borde jag klara en sådan smäll, men faktum är att många frilansare har mycket mindre marginaler än vanliga löneanställda. Inte heller kan vi förvänta oss någon pardon från skattefogden. Som Janis Joplin en gång i tiden konstaterade: ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Saker och ting gick helt enkelt åt helvete. I december 2008 kom kallduschen: 164400 kronor. Etthundrasextiofyratusen kronor, smaka på den extrautgiften… Hade det inte varit för generösa vänner och familj, så hade jag gått i konken där och då. Utan en underbar sambo, hade jag antagligen varit ensamstående.

Jag har levt som en kyrkråtta i två år nu och att mina arbetsredskap håller sakta men säkert på att gå åt helvete. Laptop, ritplatta till och med mobilen håller bokstavligen på att falla sönder. Men trots det är mina arbetsverktyg nästan sekundära, mer akut är att jag redan borde betalat det mesta av de privata skulderna. Istället står jag hela tiden och tittar upp mot snaran, orolig för att den här månaden skall bli den då jag inte ror iland med situationen.

Jag skulle behöva hitta drygt hundratusen för att komma på rätt köl igen, men av dessa är 70000 kronor förhållandevis akuta.

Vill du hjälpa mig finns det två vägar att gå:

• Du ger mig frilansknäck eller anställer mig direkt.
• Du hjälper till att fylla min sparbössa med ett bidrag. Pengarna kan sättas in på mitt Nordeakonto: Marcus Fridholm: 3053 21 25312 (märk inbetalningen ”kyrkråtta” eller nåt sånt, så att jag vet)

Kontakter om knäck, anställningar eller bidrag kan göras på helpme[at]fridholm.net, eller via kontaktformuläret här på sajten.

Uppdatering: Jag har lagt väldigt många gratistimmar på pp-grafik och vill kunna lägga fler, om du behöver ytterligare motivation menar jag…

Rapport: Så här ser läget ut just nu… Helt otroligt!

Nu skall jag göra diverse saker AFK under den närmaste veckan och kommer vara upptagen eller långt ifrån bredbandsmasterna, eller bådadera.

Jag kommer checka in så ofta jag kan, men resten av arbetet lämnar jag med varm hand över till Göran. Om inte annat ses vi nästa vecka.

Ju större och stimmigare stad, desto större behov av oaser. Göteborgare är ganska lyckligt lottade, med grönområden som Slottsskogen och naturskyddsområden som Delsjöområdet inom ett stenkast från centrum.

En sådan oas är Göteborgs botaniska trädgård, en plats alla känner till namnet med de flesta regelmässigt glömmer.

Kanske är det så att det är den lilla detaljen att Slottskogen är femtio meter från samma hållplats som Botaniska, och att Botaniska är 3-400 meter längre bort? Kanske är det att man i Slottsskogen kan ta med sig hunden, grillen, ölen eller fotbollen? Kanske är det så att man omedvetet kopplar samman begreppet ”botanisk trädgård” med någon torr tråkig och fyrkantig park som mest skulle passa i en dokumentar om Gustav III?

Ingenting kunde vara längre från sanningen, för botaniska är en lisa för en stressad och trött själ. Det är stigar, dammar, porlande vatten, exotiska träd och miljöer och känslan av att vara långt borta från stadsvimlet.

Det är en plats där man vågar låta sina barn göra så här, utan att vara rädd för att ungstackarn skall rulla på en glasbit, eller hundskit…

Vill du ha en paus från stimmet utan att resa bort från stan, då är det få saker som bräcker Göteborgs Botaniska Trädgård.

Min laptop är svårt skadad, den är inte längre bärbar annat än försiktigt från en plats till en annan i lägenheten. Det som hänt är att HPs kassa fysiska byggkvalitet på dv9000-serien gjort sig påmind……..igen!

Inte ens tre år gammal, så har jag redan fått byta moderkort, hårddisk och en tangent på tangentbordet. Nu har ett av gångjärnen gått tvärt av och passat på att ta med sig skruvfästena i locket.

Genom att försiktigt ta isär locket, plocka bort skruvar, plastbitar och löst metallskrot har jag fått skärmen att fungera. Det var lite svettigt eftersom sladdar hade kommit i kläm och skärmen en stund var helt svart. Jag var orolig för att metallskrotet förstört invertern, men tur i oturen så var det inte så illa.

Jag har en försäkring som jag tänkt använda för att få fanskapet reparerat, men om jag skall lämna bort den ett par veckor har jag ingen ersättningsburk. Det hade på sätt och vis varit bättre om den gått i golvet och gett upp andan helt, då hade jag åtminstone fått en komplett ersättningsdator och det hade gått fortare.

Nå om jag får den reparerad så kommer den degraderas ner från arbetsdator till reservdator. Sambon vill ta över den temporärt eftersom hennes är ännu äldre, men så småningom får väl ungarna använda den som extra speldator. Den är ju inte långsam, bara opraktisk.

Ett feltänk med ett stort schabrak

När jag skaffade HPn, så var jag ute efter en dator som skulle ersätta en stationär. Den skulle klara alla tunga applikationer och ha krut över. Jag räknade med att alltid ha tillgång till ström — och det viktigaste var inte att bära med sig den överallt så mycket som att kunna baxa den från plats till plats.

Jag var med andra ord en typisk idiot, som tittade mer på CPU och grafikkort än på mer ”esoteriska” eller ”transienta” egenskaper som bra skärm, bra batteri, låg vikt, bra kylning, bra tangentbord, bra touchpad och allt annat som inte kan mätas i Gigahertz/-byte. Jag, om någon, borde dessutom ha vetat bättre.

DVn har iofs tjänat sitt syfte, så jag skall bara klaga lite till för att visa hur gnällig jag är…

Skärmen är rena skiten, den är så ljussvag att det är patetiskt. Drar man på allt den har, så når man med nöd och näppe över 150 nits. Ultraportabla idag ligger på 170-210 nits och de bästa skärmarna för laptops ligger på 250-350 nits — ungefär där någorlunda vettiga stationära skärmar börjar. Att laptopskärmar är ljussvagare har med både vikt och strömförbrukning att göra, eftersom mer ljus väger mer och drar mer ström. Ändå finns idag möjlighet att kombinera goda egenskaper, men det innebär ett högre pris för skärmelementet.

Låg ljusstyrka innebär oftast dålig kontrast, dålig färgstyrka och gör att skärmen knappt går att använda om solen lyser in genom fönstret — än mindre utomhus. Skärmen är också högblank för att bättra på den upplevda kontrasten och jämna ut färgerna, men inte ens det kan dölja problemet, utan förstärker det snarare när varje ljuskälla gör att jag mer eller mindre kan använda datorn som spegel.

Batteriet är ett skämt. När det var helt nytt, så kunde jag få knappt två timmars användning ur datorn om jag ville se vad jag gjorde och dessutom kunna surfa. Nu är jag nere under timmen, vilket gör att jag alltid letar efter ett uttag det första jag gör.

Datorn är med sina modiga 3,6 kilo snarare släpbar än bärbar. Lägg på ett drygt halvkilo strömkub på det, och jag får släpa fyra kilo oräknat ritbräda, mus, block, pennor och annat godis. Det innebär ryggsäck, eftersom allt annat skulle innebära skolios.

Kylningen kan konsten att låta som ett JAS-plan (trots att jag blåser den ren med tryckluft med jämna mellanrum). Det vore väl kanske anständigt om den åtminstone kunde kyla datorn ordentligt, men trots jetaggregatet blir datorn varm som själva helvetet. Dessutom sitter det en hel del varm hårdvara direkt under handlovsstödet vilket gör att det är den hetaste delen av ovansidan. Undersidan är direkt obekväm att ha i knät, och inte lär det göra några underverk för fortplantningsfunktionerna att hetta upp väl valda delar av anatomin till 45 grader hela tiden.

Tangentbordet är faktiskt OK att skriva på, om än lite högljutt och med aningen svajiga tangenter — framför allt större tangenter som tab, enter och mellanslag vinglar väl mycket.

Musplattan slutligen blir som bastuvarm, vilket inte är så bra när den har ungefär samma glidegenskaper som en bit utsträckt latex. Blir fingrarna fuktiga av värmen kan man lika gärna doppa dem i klister.

Nytänk med förhinder

Så nu vill jag ha en ”tillräckligt” snabb dator som är distinkt mycket mindre och lättare, har bra batteritid, håller sig hyfsat sval och tyst, har bra tangentbord, bra touchpad — och dessutom en bra skärm. Den får dessutom gärna kosta mindre än en liten bil, eftersom det inte känns så konstruktivt att lägga 25000 krisch på något som kommer vara uråldrigt om ett år.

En omöjlig önskelista?

RGBLED

 Så gott som alla nya laptops har LED-skärm, vilket är bra eftersom det är lättare och strömsnålare. De flesta använder dock blåaktiga dioder, som sen försetts med ett gulfilter för att sprida ljuset jämnare över hela registret. Själva TFT-panelen däremot använder bara tre färger, så allt annat filtreras bort — vilket varken är energieffektivt eller gör några under för kontrast eller ljusstyrka. Dessutom är den ”jämnare” spridningen inte alls så jämn, så chansen att skärmen faktiskt kan återge någon större del av färgregistret är minimal — faktum är att de flesta inte ens täcker hela sRGB-färgskalan. En RGBLED-skärm däremot har dioder med de tre färger som används, vilket leder till minimalt spill och en ljusstarkare skärm, det gör det dessutom potentiellt mycket enklare att skapa en färgäkta skärm, vilket för någon som sysslar med grafik är ett smärre underverk.

HD-skärm på upp till fjorton tum

Mina ögon med glasögon på är bättre än 20/20, vilket gör att jag alls inte störs av småttig text. Däremot störs jag rejält av för liten arbetsyta. 1280×800 px är för lite för mina behov, 1366×768 är gränsfall, 1440×900 går an — men idealet är 1600×900, 1680×1050, 1920×1080 eller 1920×1200. Fortfarande vid 1366×768 är det ansträngande att jobba med mer än ett dokument i taget, men det går i alla fall. Jag skulle vara helnöjd med en skärm på fjorton tum och 1600×900, förutsatt att den är av bra kvalitet i övrigt. Just nu tycks det som om alla datortillverkare med få undantag fastnat i 1366×768-upplösning. En sådan upplösning kanske är ideal för gamers, men för den som faktiskt vill jobba med datorn är varje extra pixel guld värd. Det som stör mig är att det inte finns alternativ med mindre än att man går upp många smärtsamma tusenlappar och dessutom oftast accepterar ett större och tyngre schabrak till dator.

Matt skärm, eller åtminstone reflexbehandlad

Blanka skärmar är den moderna laptopens akilleshäl. Det är OK att den inte är av den gamla typen matt skärm, men i princip alla skärmar på marknaden är precis lagom blanka för att tillåta att man fixar håret framför dem utan spegel. När jag tittar på en skärm är det innehållet på skärmen jag är intresserad av, inte träden bakom cafébordet, min T-shirt, eller min fula nuna. De högblanka skärmarna innebär också att man får leka grott-troll om man verkligen vill att bild och färger skall vara vettiga, allt ljus starkare än klädkammarens innebär störningsmoment. Det är smått otroligt att det inte redan utvecklats bättre antireflexbehandlingar för skärmarna. En blank skärm ser bara fräck ut när datorn är avstängd och man står i butiken.

Ergonomi

Något av det mest eftersatta i laptopvärlden är ergonomin. Att besöka en datoraffär och försöka skriva på datorerna är mycket upplysande, även om det får personalen att se en aning konfunderad ut. Skillnaderna mellan de bästa och sämsta tangentborden är direkt kuslig. Det finns tangentbord som känns som lagom överkokt spaghetti, och så finns det sådana som Mac och Sony, som båda fattar att tangenterna är det man kommer använda mest av allt. Ergonomi innebär också att musplattan inte är stor som en femkrona och snett placerad så att man kommer åt den av misstag hela tiden. Ergonomi innebär att man låter bli en miljon touch-kontroller som öppnar applikationer man inte är intresserad av och som användaren garanterat kommer komma åt av misstag (ja HP, det är er jag menar). Ergonomi innebär, åtminstone för mig, att jag själv kan välja om jag vill ha ett numeriskt tangentbord på min laptop, eller om jag föredrar att faktiskt ha mitt primära tangentbord, musplatta etcetera centrerat.

Vettig byggkvalitet

Jag behöver inte en unibody, även om den idén är fullständigt otrolig. Inte heller behöver jag världens fräckaste design. Det jag behöver är en dator som inte samlar fingeravtryck bättre än polisens plastfilm, vars plast inte börjar knaka så fort man lyfter den, vars lock faktiskt skyddar skärmen, vars kylning faktiskt fungerar, vars interna design är uttänkt för att inte ha uppenbara inbyggda svaga punkter. Att öppna upp HP:ns lock i samband med haveriet var en verklig ögonöppnare, för något klenare konstruktionsmässigt får man leta efter. Som jämförelse har jag varit inne i en ASUS, och där fanns en helt annan eftertanke i designen trots att det inte var en premiummodell. Det skulle vara tacknämligt om man inte kallt måste räkna med en livslängd på mindre än tre år. Om inte annat så är det svårt underkänt ur miljösynvinkel, för vi har nått en tröskel i utvecklingen där en tre år gammal dator faktiskt fortfarande är användbar.

Tillräcklig kräm i CPUn

Även om jag inte känner att en extra snabb processor är något automatiskt säljargument, så jobbar jag med många och tunga applikationer. Det betyder att en netbook går bort och att till och med CULV-processorer som SU7300 är gränsfall. En i3 skulle vara acceptabel men en i5 skulle vara riktigt godis, och gärna en lågvoltsvariant. Att jag föredrar en lågvolts i5 framför en vanlig i3 beror på att i5:an har en större spännvidd mellan tomgång och maxfart, att den kan blåsa på rejält när bara en kärna används och att den har en integrerad grafikkrets. När den inte behöver jobba så sparar den ström, men när den behöver jobba så jobbar den hårt. En i7 skulle naturligtvis vara ännu bättre, men det är faktiskt inte så noga.

Diskret grafik och växlingsbar grafik

Intels GMA är skräp, det är bara att konstatera. Den funkar bra för att spara ström och slösurfa, men varje försök att lägga lite tyngre last på GPUn innebär att intelgrafiken börjar hosta. Det innebär att till och med en så enkel uppgift som att titta på högupplöst video slukar den vanliga processorns kraft. Jag tänker inte spela spel annat än undantagsvis, så inte behöver jag något Radeon HD 5650/5850/5870 eller tyngre Geforce GTX. En Geforce 210M/310M eller motsvarande Radeon är fullt tillräckligt. Men det bör gå att växla mellan integrerad grafik och diskret, för att kunna spara ström när det är långt till närmaste kontakt.

Vettigt batteri

Batterier är stor humor när man skall köpa laptop. Visst finns det ultraportabla med vettigt batteri, men i de allra flesta fall tycks batteriet vara ett sätt att spara vikt. Så man skapar en ”multimediamaskin” med bra CPU och GPU och en ljusstark skärm, sen sätter man i ett batteri med fyra celler som innebär en batteritid så dålig att du inte ens kan skriva ett blogginlägg innan det är dags att koppla in strömmen. Det är fullständigt otroligt att man fortfarande på fullaste allvar säljer laptops som inte ens kan visa en hel förlängd hollywoodrulle utan strömurtag. Jag vill ha en batteritid på fyra timmar eller mer vid normal belastning. Reklam om 10-12 timmar låter jättebra, men stämmer i princip aldrig. Det skiter jag i, för får jag ut fyra eller fem timmar ur datorn utan strömpuck, så är jag nöjd.

Tror ni en sådan maskin jag beskriver går att uppbringa?

Svaret är ett rungande NJA!

Problem ett är priset, för visst kan man lägga dryga tjugofem papp på en VAIO-Z och få en trettontummare i kolfiber med en briljant HD-skärm, i7, diskret grafik, tangentbordet från mina våta drömmar och allt annat en människa kan önska sig. Men gudars, tjugofem lök för något som kommer tappa i snitt tusen kronor i värde per månad första året?
Eller så köper man en MacBook, vilket jag faktiskt funderade på. Då får jag byggkvaliteten. Men eftersom jag vill ha mer än 1280×800 i upplösning så får jag betala ordentligt för nöjet att bära omkring ett väldesignat aluminiumblock om knappa tre kilo. Det hade trots det varit givet med ett pris runt 70 % av det de faktiskt vrider ur plånboken på en, men det måste finnas ett mer rimligt alternativ som passar min för tillfället lite ansträngda ekonomi.

Jag har spanat och kommit fram till sex sju alternativ, av vilka inga egentligen är vad jag vill ha — men som jag kanske kan leva med:

Alternativ ett till tre är en ASUS UL30 i VT eller JT variant alternativt storebror UL80

Det som talar för är bra batteritid, hyfsad kylning med omvittnat svalt handlovsstöd, anständig pekplatta och tangentbord samt för storleken vettigt ljud även om högtalarna pratar med låren. Dessutom har den en alldeles utmärkt byggkvalitet och växlingsbar grafik som innebär fördelar både i strömspar och hastighet. Det som å andra sidan talar emot är att skärmen kunde vara bättre, eller för att tala klarspråk: varför skall jag gå från en skärm med kass kontrast till en annan, även om den är ljusare? Dessutom kanske de är i rätt prisklass, men de är ändå någon tusenlapp dyrare än andra märken trots att de inte är ett dyft snabbare. VTn är nog till och med på gränsen till för långsam för mina behov, medan JTn med en i5 520UM CPU är närmast idealisk ur just den synvinkeln — men går i gengäld lite varmare är lite ljudligare och kostar tretusen mer.

Prisläget är knappt sju- för VT och knappt tiotusen för JT. ASUS sparar pengar på skärmen, vilket får mig att vilja slita mitt hår (om jag hade något ).

Alternativ fyra och fem är ACER TimelineX 3820/4820TG

Det som talar för ACER-burkarna är prisläget och snabbheten. De kör på i5 430M/450M -processorer och växlingsbar 5470/5650-grafik, utan att för den skull sparka tasken av din plånbok. I realiteten är processorerna inte UM-varianten, så de är klockade högre och markant snabbare och hungrigare, dessutom är ATI-grafiken i princip dubbelt så snabb som nVidia-grafiken i ASUSen. De har också anständigt ljud för sin storlek. Nackdelarna är liksom för ASUS en kass skärm, om än fortfarande ljusstarkare än den jag har. Dessutom är tangentbordet distinkt mycket sämre, med någon slags friflytande chickletvariant. Det är instabilt och rena dammfällan. Byggkvaliteten verkar i övrigt fullständigt anständig, även om ACER inte ger samma omedelbara förtroende som ASUS eller VAIO. Priset är lika/något lägre än ASUS, vilket är tacknämligt, och batteritiden är förvånansvärt nog lika bra.

Prisläget är mellan åtta- och tiotusen. ACER sparar pengar på skärmen och tangentbordet, varför, varför, varför.

Alternativ sex är en VAIO ur E-serien

Sony har gjort en fjortontumsvariant på sin E-serie. Jag lär få välja svart eller vit om jag inte skall bli blind av färgchock, eftersom de andra varianterna är illturkos, illrosa eller illgrön. Den kör på en i3-processor som är alldeles utmärkt snabb och har ett 5145-kort för grafiken. Det är distinkt mycket sämre än ACER, men å andra sidan är det fullt tillräckligt för mina behov. Fördelarna är Sonys byggkvalitet som nog faktiskt till och med är snäppet bättre än ASUS. Fördelarna är också en bättre skärm, som är både ljusstarkare och har bättre upplösning. Det innebär inte att skärmen är bra, utan bara att den är anständig. Tangentbordet är en fröjd att skriva på och är stabilt som en berghäll. Touchpaden är lite si och så — typ OK, men det kanske är en smakfråga eftersom den är alldeles knottrig. Den har också sämre stöd för flerfingersgester. Ljudet är i tunnaste laget, och skärmen är WLED med för hög svartpunkt och därmed för dålig kontrast. Dessutom är i3 som processor som sagt inte bara långsammare utan har sämre funktioner för att bromsa och accelerera utifrån behov vilket gör att den inte är lika energieffektiv. Den har inte heller växlingsbar grafik, vilket sänker energieffektiviteten ytterligare. Sony snålar dessutom med batteriet, där de av två möjliga batterier säljer datorn med den sämre varianten, skillnaden är bortåt tjugo procent eller mer. Batteritiden blir därefter och får endast med stor tvekan godkänt.

Prisläget är runt niotusen. SONY sparar pengar på batteritiden (men hur smart är det egentligen?!)

Alternativ sju är att invänta nästa generation ENVY

Den nya fjorton och en halvtumsvarianten på HPs ENVY är tänkt att ersätta trettontummarna och har en skärm med över 300 nits och stort färgomfång. Maximal upplösning skall vara 1600×900. Den har också iCore-processor och växlingsbar grafik motsvarande TimelineX serien från Acer. Den har utmärkt batteritid om påstådda sju timmar och möjlighet till ett snap-on extrabatteri som ger lika mycket till. HP påstår att den nya generationen skall vara mer mogen och att de problem som funnits med de tidigare serierna skall vara borta.
Att köpa HP igen bär mig emot, än mer som ENVY ligger en prisklass över de andra. Å andra sidan har de ju en skärm värd namnet och byggkvaliteten har inte många klagat på, utan de flesta fel har handlat om dålig kylning och knepig mjukvara, men precis de sakerna skall vara förbättrade. Om batterierna håller ens sextio procent av vad de lovar under normal belastning så innebär extrabatteri åtta timmars normal användning, vilket är mycket bra. Dessutom har de ett utmärkt tangentbord även om musplattan fått skiftande kritik, främst för att det saknas traditionella knappar.

Pris har vi än så länge ingen aning om, men den blir dyrare. HP har världens högsta RTM siffror på sina datorer, vilket inte känns betryggande.

Sverige är en avkrok

Med undantag för Acer, som faktiskt tycks vara på, så är vi här i Sverige världens avkrok ifråga om vad som finns att tillgå.
Sonys fjortontummare finns internationellt i en variant med i5, HD5650 och bättre batteri, men den finns inte i Sverige. De har även femtontummare med full 1080p som inte heller finns här. Överhuvudtaget finns ett stort djupt hål i deras sortiment mellan premiumdatorer som Z-serien och deras billigare modeller.
Asus har diverse högintressanta alternativ som kanske letar sig hit lagom till dess nästa generation datorer redan är på väg ut. Vare sig den nya Bamboo-serien, eller PL-serien (som är som UL, men för yrkesmänniskor) lär vi se innan konkurrenterna redan gjort dem överspelade.
Dell, detta företag som konkurrerar med HP om sämst status hos sina privatkunder, har en fjortontummare i Studioserien som har både antireflexbehandlad RGBLED-skärm, bra batteritid och bra hårdvara, men som naturligtvis inte finns i Sverige.

Vill man ha RGBLED, så är man hänvisad till de stora Mac:arna, Sonys premiummodeller, Lenovos premiummodeller eller Dells överhettade högblanka och problemförföljda plastmonster Studio XPS eller Precision. Hur kan man undgå att tänka tanken att det finns kunder som inte vill betala 25K, men som kan tänka sig att lägga ett par tusenlappar över 10K för att komma från consumer till prosumer?

Varför har ACER tangentbord som leker hela havet stormar? Varför har inte vare sig ACER eller ASUS bättre skärmar? Hur kan man egentligen få för sig att skärmarna blir bättre ju blankare de blir? Hur kan man släppa rena fartmonstren i miniformat och sen missa att häfta fast en skärm med åtminstone hyfsad ljusstyrka och kontrast? Inte för att jag kommer byta ut min stationära skärm som förstahandsvalet för färgkänsliga prylar, men det vore trevligt med en skärm som åtminstone kan återge sRGB utan att storkna.

Den bästa laptopskärmen jag har är i min lilla EEE901, som är ljusstark så in i helsike och har helt OK kontrast, färgstyrka och punkttäthet. Skulle jag kunna skala upp den från 9,1 tum till 13,3 eller 14 tum, skulle jag dansa jenka trots WLED. Med den kan jag sitta utomhus och läsa med god behållning.

Jag är försatt i valet mellan att köpa laptopen med bättre skärm och tangentbord men sämre batteritid.
Eller en blixtrande snabb dator med ett superbatteri, fast kass tangentbord och skärm.
Eller en dyrare som är något långsammare men som sånär som på skärmen känns mer gedigen än fartmonstret.

Jag är sugen på allihop och ingen alls — för de är alla fel men ändå rätt.

• Jag vill ha batteritiden från ASUS och ACER.
• Jag vill ha vettig kylning och en sval dator.
• Jag vill ha Sonys/ASUS tangentbord och ASUS/ACERns touchpad.
• Jag vill ha en i5/i7-processor – UM om det krävs för batteritid och temperatur.
• Jag vill ha diskret växlingsbar grafik med någorlunda prestanda.
• Jag vill ha anständigt ljud.
• Jag vill ha Sonyns 1600×900 upplösning med minst 220 nits, full sRGB som minimum och en svartpunkt under 1.
• Jag vill att skärmen är matt, eller åtminstone har en beläggning som dämpar reflexer alternativt så mycket ljusstyrka att det inte spelar någon roll…

Kan jag få allt detta i ett paket under 2,3 kilo/14 tum, som dessutom inte har några blanka fingeravtrycksfällor och som ligger under 12-13K i pris så är jag såld.
Är det ENVYn som kommer fylla mina önskemål? Och i så fall, kommer HP vara tillräckligt smarta för att verkligen introducera 1600×900 pixlarsvarianten i avkroken Sverige, eller kommer vi än en gång att få allt godis sist av alla?

Min förbaskade HP dv9575eo busar med mig igen. Den här gången är det det sjuhundra gånger förbannade tangentbordet som djävlas med mig. Bokstaven K har gått sönder, alltså, bokstavligen, tangenthelvetet är trasigt.

Rent mekaniskt är det själva ”tangenten”, det vill säga plastbiten man sätter fingret på som är problemet. En liten liten flisa i en av de tre infästningarna har gått av, vilket gör att tangenten är helt sjösjuk och minsta snedslag innebär att den ställer sig lite lätt trotsigt på ända.

Själva det fysiska felet är alltså en flisa på ett par tiondels millimeter. Orsaken är lika irriterande som fjantig, och handlar om en mikroskopisk bit suddgummi som hade letat sig in under tangenterna i tangentbordet, hamnat på precis fel plats och därmed skapat en hävstångseffekt när jag tryckte ner tangenten. Resultatet var ett litet klick och en sjösjuk tangent. Word to the wise: blås rent tangentbordet med tryckluft med jämna mellanrum.

Den felande tangenten

Problemet är nu att hitta en tangent ”K” som passar till en laptop i DV9000-serien.

Med det vanliga frustrerande resultatet gjorde jag ett besök på HPs supportweb — varför det nu kallas support när de enda reservdelarna man kan hitta är laddare och batteri! Det är tydligt att man inte skall serva sin dator själv, inte ens om det är ett sådant skitfel att jag skulle kunna fixa det med ena ögat förbundet om jag bara hade delen.

Så nu står jag i valet mellan att söka på Ebay, tradera, blocket, en eller annan skum reservdelssida med osäker leverans. Eller också är världen så förunderligt vist beskaffad att någon mot all förmodan sitter på en sådan tangent som de kan skicka till mig mot någon liten ersättning.

Om du har tangenten ”K” från en Pavilion i DV9000-serien eller motsvarande, tveka inte att kontakta mig.

Använd kontaktformuläret på kontaktsidan, så svarar jag ASAP. Jag skriver det här via blåtand, men har inte lust att springa omkring med ett externt tangentbord i ryggsäcken.

Under de senaste halvåret har min laptop mer och mer börjat bete sig som väl kyld sirap. Lampan som signalerar att min hårddisk arbetar har blinkat nästan konstant och att starta program tar evigheter. Hade jag inte varit så erbarmligt fattig efter skattesmällen, så hade jag troligen bytt laptop.

Jag har varit en aning konfunderad, eftersom jag inte har installerat något som direkt kan förklara varför allt plötsligt fastnat i flugpappret. Jag har försökt avinstallera teckensnitt, jag har avinstallerat mjukvara jag inte använder, jag har defragmenterat, filsystemskontrollerat, stängt av indexering och allt annat man kan tänkas göra för att snabba upp saker — no avail.

Jag blåser rent mina datorer med tryckluft med jämna mellanrum för att se till att kylningen fungerar, så den ökade temperaturen har inte med damm att göra. Dessutom är datorn snabb så länge det handlar om processorberäkningar eller grafik, så mer och mer har jag börjat misstänka hårddiskarna för att vara bovarna i dramat.

Så en dag i slutet av förra veckan så busade viloläget i min dator, och den fortsatte i all tysthet vara igång med stängt lock när jag ställde ifrån mig den på kvällen. På morgonen kunde jag mer eller mindre steka ägg på den, så jag stängde omedelbart av den och svor en lång ramsa över energisparlägen som inte fungerar.

När jag skulle sätta på den igen, så var allt som förgjort, fyra gånger i rad hängde sig datorn strax efter att allt startat upp och det var dags att arbeta. Kontroll av filsystemet visade att saker och ting vandrat söderut under natten, inte ovanligt om saker överhettar. Vad som värre var, var att reparation bara hjälpte en stund, sen uppstod nya fel — ett tydligt tecken på att hårddisken håller på att ta ut pension.

Vid det här laget började jag bli en aning kallsvettig, jag har inte råd att byta dator i nuläget, och jag är absolut beroende av en fungerande laptop. Så jag svalde förtreten över världens långsammaste processer och körde igång en kontroll och reparation av diskytan. Fjorton timmar senare var kontrollen klar, och det visade sig att inte mindre än fem sektorer på hårddisken var skadade bortom räddning.

Vid det här laget började jag klia mig i huvudet. För det första visade SMART-monitor inte på några fel alls, så det var en riktig ubåt jag råkat ut för — något som inte syns förrän det smäller. Sen uppstår inte fem fel bara sådär utan fysisk åverkan, och jag har inte tappat datorn eller gjort något exceptionellt som skulle kunna förklara situationen. Det som måste ha hänt var med andra ord att disken började bli gammal och sliten och att överhettningen varit det halmstrå som bröt kamelens rygg.

Det fanns inte mycket att välja på, jag måste köpa en ny disk. Uppstår fel som hagelsvärmar, så kommer nästa omgång fel som ett brev på posten inom kort — så antingen pyntar man upp för en ny disk direkt och sliter med att få över allt, eller också får man leva med ständiga stopp och instabilitet till dess man ger upp.

Så hur får man över hela systemet och alla filer till en ny disk, utan att bli gråhårig på kuppen? Jag sitter inte på vare sig Ghost eller Acronis True Image. Som tur är går det att lösa, för Acronis säljer numera Acronis Migrate Easy för knappa fyrtio dollar, och du kan till och med köra det gratis utan problem i två veckor. Jag testade och konstaterade att Acronis är ett av de företag som skall få gräva lite i min plånbok, för även om det krävde två försök på grund av något märkligt fel (kan mycket väl bero på den trasiga disken) så sitter jag nu med ny systemdisk i maskinen utan att ha behövt föra över något manuellt.

När jag nu ändå bytte disk så bytte jag från en 160GB WD Scorpio Blue 5400 till en 320GB Scorpio Black 7200. Den nya disken slukar förvånansvärt nog inte mer ström, den är dessutom faktiskt svalare och åtminstone 30% snabbare — mer om man räknar in hur trött och sliten den gamla disken började bli. Jag upplever så stor skillnad att jag misstänker att felen på den gamla kanske inte bara uppstod när den överhettade, utan att de har legat och lurat länge med omläsningar som följd.

Fascinerande nog känns till och med Vista hyfsat snabbt, vilket med tanke på vilket rövsystem det är får ses som ett mindre underverk.

Annars är det Vista jag ger skulden för en stor del av problemet, för en av Vistas riktigt hopplösa egenskaper är att den aldrig lämnar systemdisken ifred. Det är långt mer extremt än i tidigare versioner av Windows, eller *nix system inklusive MacOS. Det är faktiskt ett av de stora skälen varför Vista är så hopplöst som laptop-system, det pågår ständigt strömslukande diskmanövrer. Är det inte virtuellt minne, så är det indexering, superfetch, automatisk defragmentering, defender eller något annat bus. På en sjutusentvåhundravarvare märks det inte fullt så mycket eftersom disken i sig är såpass snabb att det bara blinkar till. På en långsammare disk innebär det i det närmaste konstant aktivitet, så det är inte konstigt om hårdvaran går varm och slits.

Så med mindre än att du investerar i en svindyr SSD, så tycks hårddisken vara den stora flaskhalsen i de flesta Vistasystem. Trots att jag är ganska haj på hårdvara, så insåg jag nog inte precis hur mycket det betyder. Nu sitter jag på en dator som känns lika snabb eller snabbare än dagen då jag köpte den, trots en skillnad på ett antal tiotal Gigabyte mjukvara och filer.

Jag brukar inte göra reklam, men jag måste rekommendera Western Digitals Scorpio Black, som tillhör den nya generationen 7200-varvare — snabba, strömsnåla och svala. Jag tänker även slå ett slag för komplett.se som denna gång lyckades leverera på någon form av rekordtid, ordern var hämtklar på kruthusgatan ett dygn efter beställning. Slutligen vill jag verkligen rekommendera Acronis Migrate Easy, eller om du har råd den lite flådigare True Image. Den kan bespara dig en migränattack om du växer ur systemdisken, eller om systemdisken börjar visa tecken på skröplighet. Nu är det slutpluggat för andra människors produkter. Önskar jag fick betalt för besväret, men å andra sidan bjuder jag gärna på den reklamen efter att ha gjort en lång utandning av lättnad.

Det är något nästan unikt för politiken att man diskuterar individens rättigheter gentemot staten som om det gick att våldta någon lite lagom. Det kallas att balansera statens intressen mot individens rätt, men finns det verkligen en sådan balans och hur ser den ut?

Är denna ”realpolitik” verkligen möjlig eller värdig i en sant demokratisk stat? Är det bara ett uttryck för fega politiker när denna balans kommer på tal? Är det någonsin rätt att sätta individens rätt på undantag, och i så fall när och varför?

Ingen vågar stå för sådana undantag fullt ut. Istället får vi beslut som ingen riktigt förstår eller kan se konsekvenserna av. Det är en fara för demokratin.

Blå dunster

För tre decennier sedan hade vi folkomröstning om kärnkraft i det här landet. Kanske minns några det lite humoristiska och typiskt svenska i valet. En enkel fråga fanns på dagordningen, kärnkraft eller inte, men vi kunde helt enkelt inte svara ja eller nej. Istället blev resultatet ”nja, med förnuft”. När valet avgjorts trodde några att vi sagt ja, och andra att vi sagt nej. I praktiken fick vi den sämsta möjliga kombinationen av ja och nej. Idag, tre decennier senare, så är vi fortfarande minst lika beroende av kärnkraften – fast nu från kraftverk som är gräddan av sextiotalets teknologiska tänkande.

Tyvärr tycks ganska många känsliga beslut fattas genom linje 2:ande. Visste jag inte bättre, och det gör jag inte, skulle det vara ganska lätt att få för sig att det är ett sätt att kunna fatta känsliga beslut utan att behöva stå för dem fullt ut. Titta till exempel på den aktuella ”balanserade” varianten av FRA. Genom en så kallad ”kompromiss” har man lyckats göra sina värsta motståndare till nyttiga idioter. När de väl fattar att de blivit blåsta, så kan de inte backa utan att förlora stora mängder prestige.

Den goda staten

Svensken tror på den goda staten, och säger att staten det är vi. Problemet är att den utsagan inte är sannare för oss medborgare idag än när Ludwig den XIV påstods ha uttalat att ”staten, det är jag”. Staten i sin allra bredaste bemärkelse kanske är en synonym för nationen och dess innevånare, men mer relevant är att se den som den samhälleliga överbyggnad vi lever i. Den är det maskineri som vi satt att förvalta samhället och överse nationens intressen internt och externt. Ett maskineri som befolkas av individer med egna önskningar och egna agendor. Den kan vara god när den styrs av goda människor och goda principer, eller ond när den styrs av vettvillingar – men oftast befinner den sig någonstans mittemellan.

Eftersom de flesta människor varken är helt goda eller helt onda, så krävs det goda principer för att staten inte i sig självt skall bli en vettvilling som våldför sig på folket. En av de goda principerna är att staten inte skall lägga sig i människors liv i onödan. En annan av de goda principerna är att individers rätt till en privat sfär skall respekteras. Ytterligare goda principer ligger bakom såväl åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.

Eller för att citera Juristens funderingar:

Man läser numera nästan dagligen om nya och tydligt integritetskränkande lagar som är helt oproportionerliga och knappast förenliga med grundläggande principer i ett demokratiskt samhälle. Och varje dag frågar jag mig; ”Hur fick våra folkvalda politiker uppfattningen att de har rätt att spela Gud?”

Principer, ideologi och realpolitik

Gamle Fälldin ville inte dagtinga med sitt samvete, men för att ha ett samvete som politiker måste man ha en ideologisk kompass. Det tycks vara en egenskap lika ovanlig som hår på ägg.

Låt mig få skriva på näsan vad som saknas:

Friheten och integritet kommer alltid först, annars vet man inte ens när man gör undantag. De beslut som fattas måste vara klara och tydliga, så att alla förstår deras orsaker och konsekvenser — även när konsekvenserna är obekväma.

I princip alla moderna samhällen har någon gång befunnit sig i situationen att inte helt kunna tillfredsställa individernas rätt till frihet och integritet. Det kan röra sig om heta eller kalla krig, akuta hot eller katastrofsituationer. Det är det som kallas realpolitik, när principer får stå tillbaka för realiteter. Problemet är egentligen inte att hitta situationer där det skulle kunna vara motiverat att göra undantag – problemet är snarare att sätta gränserna mot dessa situationer, så att de inte blir någon slags självunderhållande perpetuum mobile.

Det är faktiskt alldeles för lätt att hitta anledningar att göra undantag. Snart sagt varenda människa skulle utan vidare kunna hitta en eller annan fråga som de tycker är tillräckligt viktigt för att göra undantag. Antingen är det organiserad brottslighet man vill åt, eller kanske trafficking, eller barnporr och pedofiler, knark, smugglare, miljöförstöring, eller så är det ekonomisk brottslighet, eller rädsla för islamistiska extremister eller… svårt är det i alla fall inte.

Inte heller är det svårt att hitta politiker som vill göra undantag just för sina ”hjärtefrågor”. Det är tyvärr alldeles för lätt, för det är enkla och populistiska ställningstaganden att göra. Tyvärr har syndarna innefattat åtminstone ett par justitieministrar med suddigt begrepp om individens rätt gentemot staten. Tyvärr är inte heller tjänstemän, jurister eller andra politiker immuna.

Det sluttande planet av syftesglidningar

PKU är ett prima exempel på både syftesglidning och det sluttande planet. En genetisk bank där så gott som varenda människa född under det senaste dryga kvartsseklet finns registrerad. De har registrerats under föregivelsen att det endast handlar om medicinsk forskning.

Så kom mordet på Anna Lindh och PKU användes för att få rätt på Mihailo Mihailovic, vilket i sak egentligen innebar att någon gjorde sig skyldig till tjänstefel. Sedan dörren väl blivit inslagen har det dykt upp åtminstone ett par förslag att ”öppna” genbanken för polisen för att lösa ”allvarliga brottsfall”. De som lägger sådana förslag nonchalerar gladeligen att man i så fall sviker så gott som alla föräldrar som fått barn de senaste decennierna, och naturligtvis även så gott som alla under trettio.

De har i så fall gått med på att låta sina barn registrerats under vad som visar sig vara falska förespeglingar. Så lätt är det att tappa fotfästet och göra principlösheten till ett moraliskt imperativ.

Skall man fortsätta på temat syftesglidningar så är det lätt att komma tillbaka till FRA. Deras signalspaning kom till i en annan tid, en tid av först hett och sedan kallt krig. Den hade mycket specifika syften: att avlyssna och avkoda en möjlig fiendes radiotrafik och elektroniska signaler. Man ville skaffa sig ett begrepp om vad som pågick på andra sidan gränsen, så att man kunde göra vettiga bedömningar av säkerhetsläget – och möjligen fånga en och annan spion.

Signalspaning som vi känner den från det kalla kriget är en kraftigt krympande verksamhet. Nog för att man fortfarande kan spana på vapensystem och snabbtransmissioner under främmande makts krigsövningar. Så gott som alla annan trafik har däremot flyttat in i kabel, helt enkelt för att det internationella kabelnätverket idag är det snabbaste och säkraste sättet att kommunicera.

Så vi hade plötsligt en hel gren av underrättelsetjänsten som satt och lyssnade på nästan ingenting. En hel myndighet som såg sitt existensberättigande få vingar och avlägsna sig mot horisonten. Det ligger dock inte i myndigheters natur att avskaffa sig själva, så FRA valde istället att flytta in i kabel. Där mötte man på något man hittills inte kommit i kontakt med annat än marginellt: civila kommunikationer.

I samma kablar man nu ville flytta in i hade även i praktiken posten, telefonerna och en hel del av folks fritidssysselsättningar och annat privatliv flyttat in. Man hade bytt ut sina väldigt specifika signalspaningsmöjligheter mot möjligheten att ta reda på allt. Lämna det så och du har skapat fröet till ett framtida STASI, en myndighet som vet allt om alla.

Eftersom man inte ville avskaffa sig själv, så lobbade man istället för att situationen skulle legaliseras, så att man hade mandat att göra det man ändå ville göra – fortsätta ”signalspaningen” trots att det saknades signaler att spana på. Möjligheten hade blivit mandatet och resten var en transportsträcka där man uppfann orsaker till att det måste fortsätta vara så. I praktiken skyddar man oss mot väderkvarnar, ungefär av samma modegenre som en viss spansk Don i Cervantes saga.

Det har vissa nackdelar att göra på det sättet. Förutom att det kostar vansinniga mängder pengar, så bryter det samhällskontraktet som i ett demokratiskt samhälle bygger på den princip jag skisserat ovan. Man kan limma på hur många lager plåster på det trasiga förslaget som helst, men man har ändå förbrutit sig mot rätten att kommunicera privat. Det är den moderna motsvarigheten till att öppna brev, lyssna på telefonsamtal, avlyssna rum och låta säkerhetstjänsten skugga människor utan brottsmisstanke.

Där ligger problemen med FRA-lagen, men också med datalagringsdirektivet och i förlängningen IPRED, buggningslagar och allsköns annan skit som stuckit upp huvudet de senaste åren. Det ligger implicit i samhällskontraktet i en demokrati att folket inte skall behöva titta sig över axeln – och den principen gäller även om axeln är elektronisk.

I SvD kan man läsa om den tyska implementationen av datalagringsdirektivet:

Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.

–Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.

Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.

–Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

Linje 2 i demokratifrågan

Den mentala letargi som låter oss sätta likhetstecknet mellan oss och staten gör att vi glömmer att staten företräds av individer. Det som skyddar oss mot individer i detta maskineri som inte är fullt så goda eller samvetsgranna som de vill göra sken av är principer.

Den kanske viktigaste principen är att medborgarnas rätt att styra sina egna liv, utan moraliska pekpinnar och utan statlig insyn, inte får komma på undantag utan att det finns oerhört goda skäl till detta. Dessa skäl kan bara utgöras av lagar som riktar sig mot direkta brott, och endast mot de som är skäligen misstänkta – eller situationer av direkt och omedelbar fara som till exempel vid krig eller krigshot.

Inte ens då skall man gå en millimeter längre i sina inskränkningar av den personliga friheten och integriteten än vad som absolut krävs. Det blir särdeles viktigt när den tekniska utvecklingen gått så långt att man i princip kan göra privatlivet till ett minne på historiens sophög, då måste man vara extra försiktig.

En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

Vi behöver inte en linje 2 i demokratifrågan, den är alltför viktig för att vi skall låta oss luras av ett förslag som säger ”demokrati, men med förnuft”.