I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig 

Sex, kommunikation och juridik

Hög klubba

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.