Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.

Läs mer

Ett djupt andetag senare

Efter måndagens nästan chockartade uppgivenhet kom tisdagen med en välbehövlig syreinjektion. Om jag räknar rätt har Piratpartiet ett 100%-igt opinionsstöd.

87% håller med oss om att det är fel att avlyssna deras privata kommunikation utan att det finns en brottsmisstanke.

13% kan tänka sig att rösta på oss i nästa års EU-val.*

13+87=100!

Opinionsundersökning

Jag ska försöka lägga avancerad matte åt sidan en stund och vara allvarlig. Ett andetag och bröstkorgen fylld med försiktig optimism. Vad betyder detta?

13% som kan tänka sig att rösta på oss pirater är trevliga siffror. Men det betyder inte att en enda röst är inräknad. Val avgörs på valdagen. Det är långt från ”att kunna tänka sig” till att lägga en valsedel i valurnan.

87% däremot det är nära på alla. Eller hur? Nästan alla håller med oss piratpartister om att massövervakning av oskyldiga svenskars privata kommunikation via telefon, e-post och internet är fel.

Det är fantastiskt skönt för en utdefinierad rörelse som många tycks tro är historia att veta att vi har den överväldigande majoriteten på vår sida. Det är ett fantastiskt argument att kunna säga att nära på 90 procent av svenska folket håller med oss. Det ger ett enormt självförtroende att veta att vi har så många i ryggen. Det betyder att vi inte bara kämpar för oss själva. Vi kämpar för nästan allas önskan att slippa vara övervakade.

Siffran 87% leder också till den oundvikliga frågan hur det kommer sig att de allra flesta av dessa våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Men det är egentligen inte så märkligt. Det är inte märkligare än att jag som piratpartist inte kan tänka mig att rösta på Moderaterna, Miljöpartiet, Feminstiskt initiativ eller Centerpartiet trots att jag håller med dem alla i en rad frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tycker andra saker som sänkt skatt eller upprustad välfärd är viktigare.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror på tom retorik från andra partier som säger sig vara emot det för att sedan lägga sig platt när det införs på bred front.

De som tycker massövervakning är fel kanske inte håller med Piratpartiet i andra frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att Piratpartiet var en dagslända i EU-valet 2009 och att vi inte är ett gångbart alternativ längre.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att vi har svårt att komma in i EU-parlamentet och att en röst på Piratpartiet är en bortkastad röst.

Det kan finnas en mängd skäl till att våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Somliga goda och andra dåliga. Men det fantastiska är att idag är det åtta månader till EU-valet den 25 maj. Vi har åtta månader på oss att bevisa att vi finns, att vi kan komma in i EU-parlamentet igen, att vi har en politik för många av de 87% som håller med oss om massövervakningen. Det är bara att sätta igång. Men glöm inte att andas.

*Siffrorna kommer från en opinionsmätning som gjordes av Novus opinion uppdrag av Piratpartiet och Ung Pirat.

Läs mer

Jag har skrikit färdigt och bröstkorgen är tom…

rom_register

Här skulle jag klistra en vägg med länkar.

Här skulle jag komma på något genomtänkt att skriva. Något som fångade ilskan eller besvikelsen över hur långt det svenska samhället har gått längs vägen mot den totala dystopin.

Här skulle jag dra paralleller till 1984 eller Stasi eller bli ett levande bevis för Godwins lag. Du sköna nya värld.

Här skulle jag berätta att i Sverige 2013 kan polisen föra register över människor ur en etnisk minoritetsgrupp; register över barn som råkat födas av fel föräldrar.

Här skulle jag påminna om att vi alla hjälps åt att upprätthålla ordningen. Som vän av ordning eller genom vår tystnad som passiva åskådare.

Här skulle jag visa solidaritet med de som faktiskt drabbas av det register vi alla talar om idag.

Här skulle jag beklaga mig över att, när problemen är hyperaktuella är det många som ställer sig upp och visar sin avsky för övervakningen, registren och det sluttande planet, men i skarvarna mellan skandalerna, när vårt skydd mot staten inte är förstasidestoff, kan det ibland kännas ensamt och tjatigt att skrika för döva öron om utvecklingen. Vi har varit med om det igen och igen. Som när vår vän Jonas skrev brev till Beatrice Ask om profiling för ett drygt halvår sen.

Här skulle jag påminna om att vi har de politiker och makthavare vi förtjänar. Att det finns andra alternativ än att välja mellan olika smak och färgsättning på samma jämngråa välfärdsstat för dem med rent mjöl i påsen.

Men just idag orkar jag inte skrika för döva öron. Bröstkorgen är tom.

Läs mer

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

Läs mer

Varför ordet feminist?

En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.

Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.

Kvinnor i dataspel

Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.

Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.

Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.

Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.

Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.

Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.

Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.

Läs mer

Jag är feminist

Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktionSofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.

Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi  som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.

Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.

När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.

Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.

Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.

Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.

Jag är feminist.

Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.

Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.

Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.

Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …

Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:

Kvinnors utsatthet

Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.

Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.

Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!

Snäva könsroller

Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.

Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.

Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.

Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper  vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.

Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!

Män väljer män

När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?

sammanlagt kvinnor män
1 Janne Josefsson 11 8,4 12,9
2 Leif GW Persson 10 9,6 10,4
3 Lotta Bromé 5,3 10,1 1,7
4 André Pops 3,3 2,2 4,1
5 Claes Elfsberg 2,9 3,4 2,5
6 Peter Wolodarski 2,6 3,4 2,1
7 Anna Hedenmo 2,1 2,2 2,1
8 Samir Abu Eid 1,7 1,1 2,1
9 Robert Aschberg 1,7 2,2 1,1
10 Jan Guillou 1,7 1,1 2,1
11 Sverker Olofsson 1,4 1,1 1,7
12 Cecila Uddén 1,4 1,1 1,7
13 Hanne Kjöller 1,2 1,1 1,2
14 Mats Knutson 1,2 1,1 1,2
15 Bengt Magnusson 1,2 2,8 0,0

Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.

Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.

Till sist

Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.

Att växa.

Läs mer

Varför inte klippa kablarna?

Nu diskuteras pirateri och fildelning igen som en följd av Rättighetsanalysens hotfulla brev till styrelseledamöterna i Piratpartiet.  Min upplevelse är att det vi får se är en trött repris på huvudmatchen för några år sen. Tonläget är högt men rösterna lite trötta, som om man inser att frågan borde vara löst för länge sen. Men det är den ju inte. Samtidigt är en sak sig lik. Förenklingarna, avsaknaden av nyanser och oförmågan att se motpartens perspektiv. Fildelning eller piratkopiering är och förblir en svartvit frågeställning med oanade förmåga att mobilisera affekt.

Jag tänkte därför försöka mig på lite pigg gråskala.

The Hydra Bay

En sak som man hör folk säga eller ser folk skriva är att politiska partier inte ska bryta mot lagen. Att ett lagbrott inte kan förklaras med politisk övertygelse. Att vi piratpartister alltså bara är ett gäng tjuvaktiga typer som inte står för vad vi gör. Men lagbrott kan vara synnerligen politiska. Lagen får inte sin auktoritet från Gud utan från vår gemensamma acceptans av den. Både att ignorera lagar man finner orättfärdiga och att begå flagrant högljudda brott mot dem är alltså att driva fram politisk förändring av lagarna. Kanske inte på en sån nivå av hjältemod som Mahatma Gandhi eller Plogbillsrörelsen, men i det lilla. De två miljoner svenskar som somlig statistik hävdar ska fildela ägnar sig åt denna typ av lagbrott. Om tillräckligt många struntar i lagen kanske de som bestämmer inser att den är irrelevant till slut. Som när det avkriminaliserades att gå mot röd gubbe. När en politisk rörelse deltar i detta lagbrytande så sker det naturligtvis inte i det tysta, utan med lite mer buller och bång eftersom avsikten är att bedriva politik.

Men vad är det då som är fel på lagen? Hur kan det vara så viktigt med gratis filmnedladdning? Felet är inte behovet av att betala de som satsat ekonomiska resurser, kreativitet eller arbete i att skapa kulturella verk. Tvärtom egentligen. De flesta av oss aktiva fildelare och övertygade pirater älskar när vi på ett tydligt sätt kan betala till kulturskapare. Problemet har inte att göra med skapande eller relationen mellan artist och kulturnjutare.

Problemet handlar om distributionen och diverse omoderna och skadliga inlåsningseffekter, monopoltendenser och tankemönster ärvda  från medeltidens skråsystem. Vår lagstiftning, vårt allmänna rättsmedvetande och vår kultursektor har inte hängt med när en våldsam teknikutveckling har lett till en genomgripande beteendeförändring som ställer krav på omvälvande förändringar i affärsmodeller och verksamhetsinriktningar.

Jag tror de flesta är överens om principen att vi  i ett mindre och privat sammanhang har rätt att dela med oss av kultur. Oavsett om det handlar om att spela in ett teveprogram och se det med några som missade det när det sändes, att göra ett blandband till en kompis, att låna ut en spelregelbok för kopiering, att klistra ihop ett collage av bilder och ge bort i födelsedagspresent. Denna privata kulturdelning är principiellt ett ingrepp i upphovsrätten i de flesta fall, eftersom upphovsrätten skyddar rätten att mångfaldiga och sprida skyddade verk. Men dessa undantag är något vi oftast är överens om. De är delvis reglerade i lag – vi har citaträtt eller på engelska fair use och vi har rätten att göra kopior för personligt bruk. Delvis är de inte reglerade utan följden av sedvana. I vissa fall är de fortfarande olagliga, men allmänt accepterade som kopiering av enstaka exemplar av delar av en bok.

Exakt vilka gränser juridiken drar för dessa inskränkningar i den absoluta upphovsrätten tänker jag inte ge mig in på. Delvis därför att det är svår juridik som jag inte känner att jag behärskar, delvis för att det är lite vid sidan av min poäng. Vi kan nöja oss med att det finns ett sådant område, där vi har rätten att sprida kultur.

Ur upphovsrättsinnehavarnas (och deras förvaltares inom upphovsrättsindustrin) perspektiv var denna privata spridning av kultur förhållandevis oproblematisk på den tiden det var dyrt eller till och med omöjligt att göra perfekta kopior. Visst ville de ha ersättning för privat kopiering på kassettband, men min barndoms blandband var inget hot mot LP-skivorna eftersom kvaliteten var för dålig.

I och med digitaliseringen kan vi idag, utan tillgång till särskilt avancerad utrustning, göra kopior som är lika bra som originalet och i och med internet sprida dem till stora grupper. Denna förändring är teknisk och svår att göra något åt. Den katten får vi inte tillbaka in i påsen ens om vi vill. Dessutom är nyttan med de möjligheter tekniken ger så stora att jag har svårt att se att någon egentligen vill stoppa vår möjlighet att digitalisera och dela information globalt människa till människa.

Frågan är alltså om man ska reglera detta digitaliserande, kopierande och spridande och i så fall hur. Jag tycker inte det privata användandet utan kommersiella intressen ska regleras eftersom det är så värdefullt för samhället, för mänskligheten och för kulturen att vi kan dela och sprida information på detta sätt. Alla sätt att försöka reglera den kopiering och spridning som inkräktar på upphovsrättsinnehavares rätt kommer också att betyda att vi reglerar människors möjlighet att yttra sig, att samlas och att sprida kultur, tankar och idéer. Det kommer innebära att vi reglerar sönder det bästa verktyget för demokratisk utveckling som världen skådat.

Om man vill reglera de fall där någon drar kommersiell vinning av någon annans upphovsrätt, då är jag helt med däremot. Reglera på!

Så vad har då detta med The Pirate Bay att göra? Jo, enligt min mening finns det ingen avgörande skillnad mellan vad vi småskaliga fildelare ägnar oss åt och den lagliga analoga kulturdelning jag beskrev ovan. Vi delar kulturella upplevelser med en begränsad krets. Det som får det att se så storskaligt ut är att vi är så många som gör det samtidigt på samma ställe. Lite som om alla som gjorde blandband i Europa på 80-talet hade samlats i en lokal och gjort blandband åt varandra.

När jag använder The Pirate Bay för att leta upp en torrent och sen delar ut den med min torrentklient så påbörjas inte mer än något tiotal nedladdningar från andra som delar ut den torrenten. När min dator börjar ha delar av det material torrenten pekar på så startas också bara något tiotal uppladdningar till andra som är intresserade av filen. Jag får alltså filen av en liten grupp människor som hjälps åt att ge den till mig och jag hjälper samtidigt till att ge filen till en liten grupp människor. Skillnaden är att vi inte delar så mycket mer än intresset för just denna kulturprodukt. Blandbanden och kopieringen av rollspelsregler på 80-talet skedde i kretsar där man inte var riktigt lika anonyma och där man hade starkare band än bara delandet av kultur. Men det kunde fortfarande handla om att jag fick saker av en mindre grupp människor och gav till en mindre grupp människor.

Att slå ner stenhårt på detta kulturdelande är alltså inte som många hävdar att återställa ordningen till som de var innan den hemska nya tekniken. Det handlar om att legalt minska våra möjligheter att dela kultur just när vi genomgår en revolution av möjligheterna att göra just det. Enligt mig är det fel väg att gå.

Men nu invänder kanske vän av ordning: ”The Pirate Bay då? Är inte det just ett exempel på att skapa kommersiell vinning med hjälp av upphovsskyddade verk? Är det inte dem vi borde sätta åt då?” Då måste vi titta på vad The Pirate Bay egentligen är idag 2013, inte vad människorna runt sajten och sajten i sig har kommit att bli symbol för. The Pirate Bay är idag en sökmotor. Den innehåller inga upphovsrättsligt skyddade verk för nedladdning. Den kopplar inte samman nedladdare med uppladdare. Den hjälper mig att hitta den torrentfil som jag behöver för att min dator ska kunna leta upp andra som vill dela kultur med mig. Att hitta sådana torrenter går utmärkt att göra med vilken sökmotor som helst. Prova att skriva ”Game of Thrones torrent” i din favoritsökmotor ska du få se.

Om du nyfiket klickade på länken till Game of Thrones ovan så fick du också läsa ett av många exempel på att de som skapar modern kultur ofta ser fildelningen som en hjälp att sprida sina alster och inte som en fiende. Tar man utöver det i beaktande att The Pirate Bay och andra liknande söktjänster hjälper oss att hitta kulturella alster som inte längre distribueras på kommersiell väg som gamla kultfilmer eller teveserier, böcker som är slut på förlaget eller musik som är för smal för att saluföras på CD så är frågan om The Pirate Bay skadar kulturlivet mer än den hjälper det. En annan sak som är viktig att komma ihåg är att mycket modern kommersiell och icke kommersiell kultur bejakar de nya informationsvägarna och använder fildelning och liknande som sin viktigaste distributionsplattform.

Att jaga The Pirate Bay och därmed hota politiskt aktiva med stämningar är mot denna bakgrund ett i allra högsta grad tveksamt beteende enligt min ringa mening. Men det sätter fingret på några viktiga politiska frågor för vår tid.

Vem ska bestämma vad vi får dela för information? Vilka principer är viktigare än fri information?

Piratpartister är inte alla blint religiösa informationsfrihetsivrare – vi delar uppfattningen att det behövs diskussion kring vilka principer som ska gälla. Vår åsikt är att den diskussionen bör leda till en förändring av vissa av de rådande principerna. Men långtifrån alla piratpartister är fundamentalister i fråga om hur denna förändring bör se ut.

Vi delar övertygelsen att internet är för viktigt för att förstöras av människor som inte förstår det, som försvarar lagar och rättsprinciper som inte passar det, och som går ärenden åt en industri som har allt att vinna på att det blir förstört.

  • Ett sätt är att bedriva politisk opinionsbildning med målet att ta plats i folkvalda församlingar.
  • Ett annat sätt är att övertyga andra politiska rörelser om vår syn på saken så att de kan påverka lagstiftningen från sina mandat.
  • Ett tredje sätt är att med ett amerikanskt uttryck ”put your money where your mouth is” genom att försvara rätten att dela information där den hotas – som till exempel på The Pirate Bay.

Piratpartiet gör som miljörörelsen gjorde när den växte fram, det vill säga alla tre sakerna. Därför var det helt rätt av det svenska Piratpartiet att förse The Pirate Bay med internetkoppling och jag är stolt att vara del av en politisk rörelse som fortsätter att säkra The Pirate Bays överlevnad via våra norska och katalanska kamrater.

Och det inte det allra minsta för att jag vill ha tillgång till gratis Hollywoodfilmer.

Läs mer

Någon bevakar varje steg vi tar

Marcus skrev om riksdagens beslut att utöka användningsområdet för FRA:s signalspaning i kabel härom veckan. Han nämnde då Mathias Sundins pedagogiska inlägg i riksdagsdebatten. Klart värt att se!


Mathias hänvisar i detta till den tyska politikern Malte Spitz som krävde ut det data som fanns lagrat om hans liv hos hans mobiloperatör. 35000 gånger på sex månader hade hans mobiltelefon registrerat information om hans liv som lagrats i enlighet med EUs datalagringsdirektiv.

Jag har så många gånger fått höra att vi piratpartister och våra allierade integritetsvänner överdriver farorna med övervakningssamhället. I vissa fall är det ganska nyanserade invändningar mot vår tendens att prioritera detta över andra viktiga politiska frågor. I andra fall blir vi mer eller mindre kallade konspirationsteoretiker och propellerskallar som målar upp en helt missvisande bild av massavlyssning och privatlivskränkningar.

Ibland när det har varit människor jag respekterat som kommit med dessa invändningar har jag till och med börjat undra över min egen position. Är den överdriven? Har jag fastnat i ett ”groupthink” av överdrifter och hetsande mot inbillade fiender?

Efter att ha sett på den simulering av Malte Spitz mobila trafikdata sammanfogat med öppen data om honom som Zeit Online har gjort försvann mycket av mitt tvivel. Det vi kan se i simuleringen är inte i närheten av vad staten och vissa myndigheter kan se. Till skillnad från Zeit Online har dessa myndigheter tillgång till samma data om alla andra också, vilket betyder att de kan använda hur flera människor beter sig och har kontakt med varandra som tolkningsrymd. Dessutom har de tillgång till vilka vi har kontakt med via telefonsamtal, sms och internet, vilket inte finns med i de data som Zeit Onlines simulering bygger på.

Vi har genom våra politiker gett statliga myndigheter tillgång varenda steg vi tar, vilka vi träffar, talar med. De kan, som Mathias Sundin, sa i riksdagen med hjälp av sociogram enkelt sluta sig till vår politiska tillhörighet, vår sexuella läggning mm.

Utöver detta ska nu polisen och säkerhetspolisen få tillgång till innehållet i stora delar av vår kommunikation via FRA-s spaningsinsatser. Där det faktiskt är omöjligt att veta vad av allt det vi skickar och tar emot i mejl, i chattar, i video och röstsamtal, på forum och i sociala medier, som kan fastna i ett av FRA:s filter.

Vi är med stor sannolikhet världens mest övervakade folk. För även om det finns hemska diktaturer som har högre ambitionsnivåer med sin övervakning, så har dessa inte tillgång till världens största bredbands- och mobilpenetration.

Den viktiga frågan är – vill vi vara världens mest övervakade folk?

Titta gärna på Malte Spitz TED-föreläsning, där han själv förklarar sin aktion.

Läs mer

Guide till fjärde voteringsomgången på PPs höstmöte

Nu är de tunga voteringspassen över på Piratpartiets höstmöte. I det fjärde pass, som nu börjar, är det bara en handfull frågor att ta ställning till. Här kommer en kort personlig guide till dem:

Presstöd och Public Service

Ett förslag (B01-Y01) om att avskaffa presstödet, och ett annat (B01-Y03) om att ställa sig bakom Public Service finansierad av en avgift som samlas in över skattsedeln men hanteras oberoende av statens budgetprocess. Jag röstar avslag på B01-Y01 och bifall till B01-Y03. Rösta här!

Förändrad rösträttsålder?

Ett förslag om att sänka rösträttsåldern så den harmoniseras med straffmyndighet (som nu är 15 år) ställs mot avslag. Jag röstar bifall till P32-Y06. Rösta här!

Republik?

Ett förslag om att anse att Sverige ska införa republik, men först folkomrösta om saken. Jag röstar bifall till B20-Y02 + B20-Y06. Rösta här!

Avdragsgiltiga tjänsteköp mm

En motion som ursprungligen handlade om ökade möjligheter till avdrag för tjänsteköp har efter tre voteringsomgångar kastat fram ett förslag om att avskaffa RUT och ROT  för att få enhetliga nivåer på skatter och arbetsgivaravgifter. Även om jag stödjer principen om enhetliga skatter tror jag inte det är ett klokt krav just nu, och röstar därför avslag på B42-Y03. Rösta här!

Digital infrastruktur.

Ett antal ställningstaganden om digital infrastruktur står mot avslag. Huvudsakligen handlar det om att bekräfta ställningstaganden vi redan tidigare tagit, men som inte finns emd i det nya principprogrammet. Jag röstar bifall till alla yrkanden som nu behandlas under proposition P07. Rösta här!

Medlemsomröstning om valsedlar till riksdagen

Under voteringspasset som varit upptäcktes en formellt allvarlig bugg i voteringsordningen i detta ärende, vilket ledde till att presidiet avbrutit den votering som påbörjades under förra passet.

Nu finns två frågor som ska tas ställning till.

Den ena är ifall det förslag som vaskats fram att vi ska ha en central lista som ska tas fram i en medlemsomröstning där rangordningen spelar roll ska kompletteras med en möjlighet för lokala föreningar att ta fram lokala listor, där de själva får avgöra hur listan ska tas fram. De som tycker att vi bara ska ha en central lista röstar P39-Y02. De som tycker att lokala föreningar därtill ska få ta fram lokala listor och att de då själva får välja metod att ta fram listan röstar P39-Y02 + P39-Y05. Jag tycker att OM vi ska ha lokala listor ska processen för att ta fram dem vara lika över hela landet, och fastslås av medlemsmötet, och sådana förslag har redan tidigare röstats bort. Jag röstar därför på P39-Y02.

För det andra ska vi ta ställning till när processen med nomineringar och provval ska äga rum.  Styrelsen föreslår en tidsplan där listorna tidigast är klara andra halvan i april. Jag har istället lagt ett förslag (P39-Y08) där processen kan vara färdig före årsskiftet. Detta eftersom EU-valet äger rum i juni och riksdagsval äger rum i september. (1) De som inte lyckats lika bra som de hoppats i omröstningen måste få tid att slicka såren innan de kavlar upp ärmarna för valrörelsen. (2) I februari och mars måste våra duktigaste krafter använda sin tid åt osynligt internt arbete med att producera valmaterial och planera valkampanj. Inte åt att positionera sig och kampanja internt. (3) I april kommer själva valrörelsen att vara i full gång. Då ska vi inte samtidigt ha vårt provval. Då ska vi sedan länge veta vilka våra kandidater är, så vi kunnat planera turnéer och valkampanjer med dem! Jag röstar därför bifall till P39-Yo8.

Rösta här!

Läs mer

Guide till tredje voteringspasset på PPs höstmöte

Framme vid det tredje voteringspasset på Piratpartiets höstmöte är det allra mesta av väljandet mellan alternativa formuleringar gjort. Istället finns nu rader av förslag till att bifalla eller avslå. I denna personliga guide visar jag vägen till några av de i mitt tycke viktigaste områdena man kan rösta om.

Informationsfrihet

Eftersom vårt nya principprogram inte går in i detaljer på samma sätt som det gamla finns en rad förslag till ställningstaganden, som i de flesta fall liknar sådana vi haft tidigare.  Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P04. Rösta här!

Medier och journalistik

Kring medier och journalistik har styrelsen föreslagit att man justerar både inställningen till fotograferingsfrihet, och till regelverk för att skydda bloggande. Jag tror de förändringarna är vettiga och röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P04 utom P04-Y13. Rösta här!

Patent och varumärkesskydd

Sista klubbandet av en hög ställningstaganden kring patent och varumärkesskydd. Sista striden för detta möte om patentens vara eller icke vara: Bifall till P10-Y10 om man vill att partiet ska kräva att patentsystemet avskaffas. Annars avslag. Själv tror jag att yrkandet är väl kategoriskt, så jag röstar avslag till den punkten, men bifall till alla andra ställningstaganden som nu behandlas under proposition P10. Rösta här!

Vård och omsorg på vetenskaplig grund

Några förslag om att sjukvården måste bli ännu bättre på att utnyttja vetenskapliga och tekniska framsteg.  Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P12. Rösta här!

Innovation, utveckling och jobb

En serie ställningstaganden som enligt min mening ger en tydlig grund för hur partiet ser på innovation, utveckling och vad som behövs för att vi ska få framtidens jobb. Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P19. Rösta här!

Utbildning och kompetensutveckling mot arbetslöshet

För ett kunskapsparti är det en självklar tanke att satsa på utbildning och kompetensutveckling i tider av arbetslöshet. Utbildning inte bara av arbstelösa, utan också av anställda, som kan ersättas av en arbetslös under utbildningen. Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P21.  Rösta här!

Grundsyn på diskriminering

En serie viktiga ställningstaganden som dels uttrycker vår syn på lika rättigheter, och dels anger några viktiga strategier för att motverka diskriminering och särbehandling, och istället främja mångfald.  Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P23. Rösta här!

Rättsäkerhet

En rad ställningstaganden som mejslar fram en politik för rättsäkerhet. Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P26. Rösta här!

Brottsbekämpning

En rad ställningstaganden, som försöker återställa balansen mellan statens (polisens och åklagarnas) maktmedel och medborgarna/invånarna. Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P27 utom P27-Y31 och P27-Y29. Rösta här!

Konstitution

En rad ställningstaganden, som tillsammans mejslar ut en tydlig syn på konstitutionella frågor. Jag röstar bifall till alla ställningstaganden som nu behandlas under proposition P32. Rösta här!

Rösträttsålder

Styrelsen föreslår att vi ska harminisera röträttsålder med myndighetsålder (yrkande P32-Y06). Ett motförslag säger att man ska få rösträtt vid myndighetsåldern (yrkande B16-Y03). Jag röstar på sänkt rösträttsålder P32-Y06.  Rösta här!

Republik eller valkungadöme?

Vill vi att Sverige ska bli republik (yrkande B20-Y02 + B20-Y06) eller valkungadöme (yrkande B31-Y01)? Jag vädjar att medlemsmötet inte bifaller B20-Y08 om att skicka frågan till styrelsen, för den kommer att ha mycket andra viktiga saker att pyssla med! Rösta här!

Terminsavgifter och arbetstillstånd för gäststudenter

Här kan man ge slutligt stöd åt två förslag jag tycker är riktigt bra: Att terminsavgifterna slopas på universitet och högskola (B36-Y01), och att utländska studenter får arbetstillstånd så de kan stanna i Sverige och söka jobb efter examen (B36-Y04).  Rösta här!

Nordisk förbundsstat?

Vill vi att de nordiska länderna ska förenas till en förbundsstat av federal modell? I så fall röstar man bifall till B38-Y02. Personligen tänker jag rösta avslag. Rösta här!

Frihandel

Äntligen har nu två i mina ögon utmärkta förslag till ställningstaganden med stöd för frihandel och motstånd mot tullar kommit till den sista omröstning där de ställs mot avslag. Jag röstar för B40-Y01 och B40-Y02. Rösta här!

Provval för riksdagsvalsedlar

Under denna punkt finns nu två viktiga frågor.

Dels hur själva valet ska gå till. Ett av de fyra alternativa genomarbetade förslag styrelsen lade har nu röstats fram: Att vi bara ska ha en lista i hela landet, och att den ska tas fram med en valmetod (kallad Schultze) där de röstandes rangordning av kandidaterna (och inte bara antal röster) påverkar i vilken ordning kandidaterna hamnar på listan. Mot detta står ett yrkande att man ska tillåta lokala listor där de lokala organsiationerna själva får välja hur de tas fram. Av dem röstar jag på en enhetlig lista (P39-Y02).

Dessutom ska vi ta ställning till när nomineringar och provval ska ske. I styrelsens förslag står att processen ska starta tidigast i februari 2014, vilket gör att den tidigast blir klar vid mitten av april samma år.  EU-val hålls sedan i juni, och resten av valen i september. Jag tror att det är en tokig timing, och har istället föreslagit att processen ska starta i november 2013, så den kan vara avslutad till julhelgen. Detta därför att jag tror att styrelsens förslag skulle göra:

(1) Att de som blir besvikna över resultatet inte får tid att slicka såren innan det är dags att kavla upp ärmarna för valrörelsen. (2) Att de som vill kandidera får incitament att ägna februari och mars åt att synas så mycket som möjligt, men inte åt att producera kampanjmaterial och planera valrörelsen. (3) Själva det interna valet kommer att hamna mitt under en period då vi helhjärtat borde fokusera på valkampanj. Därför röstar jag bifall till P39-Y09.

Rösta här!

Antal styrelseledamöter

Ett förslag ligger om att minska antalet styrelseledamöter till 12 genom att fr o m nästa styrelseval bara välja fyra personer åt gången till treåriga mandat (A04-Y01 + A04-Y03). Jag stödjer  förslaget eftersom jag tycker det idag går för många mantimmar i partiet till styrelsearbete, som skulle kunnat användas till lokalt organsiationsarbete och verksamhet.  Rösta här!

 

 

 

Läs mer