Så här skrev jag på Google+ igår kväll och några minuter senare på fejan i något kortare form:

Idag ramlade jag över en ensam pappas blogg, något som verkar vara en kombination av att terapeutiskt skriva av sig och att ropa på hjälp. Karlens problem är i summor räknat inte enormt, men å andra sidan tycks det vara rätt akut.

Jag gav en liten summa, mindre än jag skulle ha velat, eftersom jag kände igen hans ångest och eftersom jag tror på den enskilda människans godhet som en verklig form av solidaritet. Kanske är jag naiv, men om någon är lika naiv som mig så kan ni kolla här…

LIVET SOM ENSAM PAPPA: Inga donationer alls =(

Att jag hittade bloggen ”Livet som ensam pappa” var mest en tillfällighet, men jag greps av kampen och ångesten över att inte räcka. Han har haft det tufft länge ”T” och klantat sig rätt rejält, med SMS-lån som främsta dumhet. Många reagerar säkert på en sådan berättelse med: ”Vafan, han har ju försatt sig i det här själv, vad gnäller han för?”

Det kanske är så att vi har svårt för nödrop? Att ropa på hjälp får man bara göra om man bor på gatan, svälter och hamnat i helvetet helt utan egen förskyllan. Jag vet att när jag själv cashade ut på allt arbete jag lagt på den här bloggen och bad om hjälp för ett år sedan, så fick jag dels helt otroliga vänliga reaktioner och ett otroligt stöd i form av hejarop och bidrag — men nog letade sig ett troll in och började tjafsa om lyxfällan, skattesmitare och vad jag kunde ha förmodats tjäna egentligen…

För egen del orkar jag inte moralisera över hur folk försätter sig i dumma situationer, istället väljer jag att se deras kamp och deras vilja att komma ur eländet de försatt sig i. Jag kan inte låta bli att drabbas av deras ångest och har svårt att förhålla mig kall och fördömande. Hur som helst så har jag gett den ensamma pappan ett litet bidrag.

Så vad är då det här? Skramlar jag med bössan i ansiktet på er?

Både ja och nej. Jag lägger mig inte alls i om ni väljer eller väljer bort att stödja en ensam pappa som har en troligen ganska tillfällig men jobbig svacka. Istället vill jag hänvisa till det jag skrev för sex år sedan: ”Att göra världen lite bättre”, eftersom jag vill påpeka att solidaritet kanske inte främst handlar om att komma överens sinsemellan att man inte skall jobba för skitlön som någon svartfot, utan att faktiskt se varandra och utan moralistiska floskler hjälpa varandra i det lilla.

Det jag försöker säga är att om vi tillsammans dödade tabut att be varandra om hjälp och om vi samtidigt insåg att vi inte är skyldiga att hjälpa, utan vill göra det om vi kan för att göra världen bättre — då skulle världen bli bättre. Inte en revolution i det stora, men en revolution i det lilla. Ett sätt att göra samhället vi lever i varmare, eftersom det befolkas av människor som bryr sig. En bra start skulle väl vara att se till att den ensamma pappan, eller någon annan i liknande situation, får en knuff ur rävsaxen?

”Investigative Rap Journalism” är vad Juicemedia kallar fenomenet ”The Juice News”. Det är politiska kommentarer framförda med den politiska stand-up komedins rakbladsskärpa.

MMN-o uppmärksammar deras video om WikiLeaks.

Själv gillar han inte musikstilen. Där skiljer vi oss, eftersom jag gillar hip-hop när den är smart och handlar om något annat än drive-by:s och lättklädda brudar. Hur som helst är Juicemedia underbart respektlösa och förtjänar uppmuntran.

Arrrrr!

Tyvärr gör sig inte piratsnack så bra på svenska, vi har inte traditionerna och jargongen.

Men hajbeten, vi tar guldet och krutet, skalka luckorna och darra mina timmer, döda män berättar inga historier, låt dem gå på plankan allihop.

Piratstory i fri översättning:

En pirat och hans papegoja drev omkring i en livbåt efter en dramatisk flykt från en tapper strid. Medan han rumsterar omkring bland båtens proviant och utrustning, snubblar piraten över en gammal lampa. Han gnider lampan kraftigt, medan han i all hemlighet hoppas att en ande skall uppenbara sig. Till de skeppsbrutnas stora förvåning dyker en ande faktiskt upp. Anden säger att han är en speciell ande som inte levererar de vanliga tre önskningarna utan bara en enda. Utan att tänka över saken säger piraten: ”Gör hela havet till rom!” Anden klappar händerna med en öronbedövande krasch, och omedelbart förvandlas havet till de finaste rom som någonsin smakats av dödliga. Samtidigt försvinner anden med en puff. Endast det milda skvalpet av rom bryter tystnaden kring de två skeppsbrutna i deras nya situation.

Papegojan tittar efter en stund äcklat på piraten och efter några spända ögonblick utbrister han: ”Nu har du verkligen ställt till det! Nu får vi ju kissa i båten!”

Gillar gojans attityd

PS Tack till Beelzebjörn för den briljanta bilden, klia honom på ryggen allihop vi behöver hans talang DS

Margareta Cederfelt har säkert haft roligare dagar än när hon fick en kommentar på sin blogg som gav en aning ”lustiga” associationer… När olycksfallet i tankearbetet fick ljuset på sig, var hon väldigt snabb med att ta bort hela posten, men naturligtvis inte snabbare än googles cache-maskin, ni vet den där som alla som stoppar foten i munnen tycks glömma existerar

Kommentaren i bilden är: ”Jag håller med 100%!! Arbete ger frihet! http://tinyurl.com/m57oat”.
Korturlen leder till googles bildsök, på ett snart sjuttio år gammalt tema. Så kan det gå när man inte riktigt låter huvudet hinna med när man skriver.

Stackars Margareta har inte haft det så lätt den senaste mandatperioden. Hon har haft jobbiga journalister som bråkat med henne, blivit ombedd att komma med raka svar på oroliga medborgares frågor, hon har helt lyckats missuppfatta vem som styr innehållet på WikiPedia.

För att vara tydlig så tror jag inte på något sätt att Margareta har en agenda som ens ligger i närheten av vad det framstår som i den kommentaren till hennes faux pas. Att säga att egen inkomst och eget deltagande på arbetsmarknaden gör det lättare att integreras och skapa sig en plats i den svenska tillvaron är näst intill en truism. Att vara inne är lättare än att stå utanför och den som är inne har lättare för att komma längre in.

Samtidigt ser jag en humor i klantigheten. För trots att jag själv har en fot i en borgerlig samhällsanalys, så irriteras jag av nyanslösheten och den nästan forcerade entusiasmen över arbetet, arbetet, arbetet, som om det var svaret på allt. Frihet för mig är inte arbetet som sådant, utan den situation av självförsörjande, oberoende och självstyre arbetet kan bidra till. Jag är själv rätt ofri just nu, trots att jag jobbar, för att ekonomin inte funkar och jag därför är beroende av andra för att få mitt liv att fungera.

Frihet är inte arbete, frihet är att ha förutsättningar att kunna styra över sitt eget liv, att inte ha någon som hänger en över axeln, att kunna lita på samhällets spelregler. Är det frihet moderaterna vill ha, så har de en bit kvar att fundera på hur man uppnår det målet.

Där har vi pirater många mils försprång på Margareta Cederfelt och hennes partikamrater.

Björk är en av mina husgudar, eller snarare gudinnor. Hennes ”Hyper-Ballad” är så stark att håren reser sig på kroppen när jag hör den.
Robyn är en av mina husgudar, eller snarare gudinnor. Att se henne sjunga ”Hyper-Ballad” fick håren att resa sig över hela kroppen.

I TV, har Björk något av ett stenansikte när hon sitter och lyssnar. Min första reaktion var: ”Hon gillar det inte”, min andra att hon försöker hålla tårarna tillbaka. Min undran fick sitt svar genom kommetarerna hos Mymlan. Det ledde mig vidare till Twitter och två kommentarer av Jan Gradvall, den första var:

Vet inte om det framgick i tv men Björk grät när Robyn sjöng ”Hyper-ballad”.

Så svaret var två, med andra ord. Två på flera sätt, eftersom båda tjejerna är sådana som utan pardon gått sina egna vägar. Ganska lika på många sätt:

Fint: Björk och Robyn är lika korta. Under middagen sitter de hukande mellan två bord och pratar som två av samma skrot och korn.

På något sätt har jag inte det minsta svårt att se den bilden framför mig och den får mig att bli alldeles full i skratt.

Vandrarhem är knappast något man brukar förknippa med en känsla av harmoni, estetik, lugn och till och med lyx. Det förknippas mer med stugbyar eller nedslitna gråa gemensamma utrymmen i värsta DDR-stil. Men det finns lysande undantag och ett sådant hittar man bara ett par kilometer utanför Köpingsvik på Öland.

Solberga Gård - huvudbyggnadens entré

Matsalen i huvudbyggnaden

Köpingsvik präglas annars av enorma rader husvagnar och tält med billiga outlets eller prylmarknadshelveten. Få saker är så svåra att föreställa sig som att man utanför denna turistmetropol skall komma så långt ifrån ”vi hade i alla fall tur med vädret” som tänkas kan.

Uppfarten till huvudbyggnaden, solrosor, en trädgunga och lummighet

Solberga är en gammal herrgård som numera är både vandrarhem och levande jordbruk. Varje morgon klockan tio kan barnen för några kronor gå rundvandring bland djuren, mata kaninerna och hönsen, spruta ner grisarna med vattenslang och mata den enorma galten Miloseviç. Eller varför inte rida på en av gårdens hästar?

Restaurang och butik med kryddbänkar

Är du stadd vid kassa äter du på gårdens gourmetrestaurang, som inte sällan har verkliga guldkockar vid grytorna. Eller så handlar du äkta jordgubbssaft, gårdens pesto eller färska grönsaker och kryddor från de egna ekologiska odlingarna i affären. Är det sommar är det med lite god vilja gångavstånd till stranden, men gården hyr ut utmärkta cyklar, så varför gå? Är det höst bevistar du mästerskapet i pumpaodling och skördefesten.

Eller så sitter du bara under något träd med en billig deckare och låter all stress rinna av dig.

Det är knappt så jag vågar skriva det här, det är svårt nog att boka rum ändå — men å andra sidan förtjänar de allt beröm de kan få.

Som älskare av välskrivna manus och välberättade historier som får tid på sig att utvecklas fascineras jag av TV-serien Mad Men. Naturligtvis påverkas jag av att serien utspelar sig på mytomspunna Madison Avenue under de mytomspunna åren då vår tids reklambransch på sätt och vis uppstod. Jobbar man med marknadsföring är det svårt att att inte sugas in i den överdrivna dramatiseringen av våra vardagsaktiviteter: kreativa möten, pitchar, skrivkramp och nattjobb i jakt på en deadline.

Men för mig är serien lite mer än så. För mig är det historieberättandet; skiftet av perspektiv mellan olika personer, de långa berättelsetrådarna som löper över många avsnitt och de djupt tecknade karaktärerna; som är poängen.

Nu har väl kanske de flesta Livbåtsläsare redan sett Mad Men. Men ni som inte gjort det, ge den en chans.

Ni som redan sett serien kan läsa en intressant kritisk analys av kvinno- och mansrollen i serien på Salon.com.

Från debuten Caipirinha med Döden till den senaste jag läst Alltid hos dig har svenska författarinnan Maria Ernestam utvecklat och och finslipat sin alldeles personliga stil.

Jag älskar hennes böcker för att hon lyckas förena surrealistisk inslag på gränsen till det absurda, som att ha döden som förste älskare i en kärleksroman, med en hög grad av realism vad gäller personteckning, miljöer och händelser.

En vardag som kunde vara din eller min möter det okända, förbluffande eller vansinniga. Och ändå känns det helt sant.

Läs henne!

Foto: © Richard Ryan

Med tanke på gårdagens inlägg om serieteckningar och pornografi blir dagens tips två erotiskt intresserade serietecknare.

Jag konsumerade stora mängder vuxenserier via Horst Schröders publikationer Epix, Pox, Tung metall m fl när det begav sig. Jag minns mycket väl tryckfrihetsstriden som han var inblandad i. Då gällde rätten att ge ut material som av somliga ansågs anstötligt. Idag gäller det vår rätt att äga det. Då vann tryckfriheten, häromveckan förlorade den konstnärliga friheten.

Horst Schröders utgivning ledde mig in i ett intresse för andra serier och serieskapare än de som var mainstream. Jag älskade till exempel  Ralf Königs Skräckkondomen. En annan favorit var Klick av Milo Manara, där en ung pojke med hjälp av liten dosa kåtar upp en vacker kvinna. Barnporr?

Helt självgott tipsar jag om min egen debattartikel i Svenska Dagbladet.

Avslutningen:

Jag tror att ni läsare om ni tänker efter kan dra er till minnes exempel på alla de sju ovanstående härskarteknikerna, när de utövats mot små partier från Kristdemokrater på 70-talet via Miljöpartister på 80-talet till Feminister, Piratpartister och Sverigedemokrater i nutid.

Jag talar inte bara i egen sak i egenskap av Piratpartist här. Vi har bestämt oss för att ta oss över tröskeln. Vi hämtar styrka ur vår underdog-position. Vi citerar Ghandi och tror på framgång: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”