Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Dags för en ny mitt i svensk politik?

Gästblogg av Mattias Bjärnemalm

Jag har redan tidigare argumenterat för en mer sansad vågmästarstrategi för Piratpartiet än den vi har idag, och jag är knappast ensam om den åsikten. Hemkommen från Almedalsveckan och fylld av intryck från de olika samtalen där så har jag blivit betydligt stärkt i min övertygelse om värdet av att överge en vågmästarstrategi som förespråkar att cyniskt spela ut blocken mot varandra till förmån för en strategi som tydligt tar ställning för en progressiv mittenregering. Och de diskussioner som fördes under förra helgens piratmöte i Västerås pekar enligt mig också i samma riktning. Det nuvarande ställningstagandet om att Piratpartiet ska vilja stå utanför regeringen även om vi erbjuds att ingå har för mig alltid varit svårgreppbart och för den enskilde väljaren är det nog inte bara okänt utan även oförståeligt. Och synen på blocken som något oundvikligt som man alltid måste förhålla sig till är både historielös och onödigt pessimistisk.

Man skulle kunna säga att vi har en strategi byggd för värsta tänkbara scenario. Två jämnstarka block som inget av dem hyser något direkt intresse för att inkludera oss i regeringsunderlaget och där kohandel blir vår enda utväg. Det är möjligt att det rent ut av är en rimlig förutsägelse av hur det kommer bli om vi skulle komma in i riksdagen, men personligen tvivlar jag på att så är fallet. Vidare så anser jag att även om läget skulle vara så dystert så gynnas vi ändå inte av att utgå från värsta tänkbara scenario när vi beslutar oss för vilken strategi vi helst vill agera efter vid ett riksdagsinträde. Målsättningen bör istället vara att ha en strategi som i första hand utgår ifrån bästa tänkbara scenario. Ett sådant scenario skulle enligt mig vara en bortgång från blockpolitikens stelhet och positionering och en övergång till en stark mittenregering med Piratpartiet som en självklar del av regeringsunderlaget.

Om inte vi själva tror på vår regeringsduglighet kommer ingen annan göra det. Och upplevs vi inte som regeringsdugliga kommer fyraprocentsspärren fortsätta att hägra i fjärran.

Men vad finns det då som talar för att vi skulle vara intressanta för de andra partierna att inkludera i en mittenregering? Och finns det något underlag för en sådan regering?

Den senare frågan är både central och svårbesvarad. Så länge blocken består kommer de som ingår givetvis säga sig vara nöjda med den rådande ordningen. Men Miljöpartiet har redan tydligt signalerat att man inte tänker vara fastbundet i ett rödgrönt block vid valet 2014, och när man lyssnade till språkrörens tal i Almedalen rördes inte ett ord om det gamla samarbetet. Från alliansens sida är det av förståeliga skäl tystare. Vem ifrågasätter den ordning som garanterar regeringsmakten? Men det finns en utbredd övertygelse om att alliansen riskerar att bli döden för de mindre partier som ingår, och det finns redan företrädare för centerpartiet som förordar att man ska överge den inslagna alliansvägen. Så nog börjar man se sprickorna även där.

Men kommer andra partier vara intresserade av att inkludera oss i regeringsunderlaget för en mittenregering? Om man bortser från den rent pragmatiska anledningen att vi vid ett riksdagsinträde kommer kunna bidra med våra röster i plenum så tror jag ändå att det finns skäl att tro att vi kommer vara eftertraktade. Dels för att vi inte har en bakgrund i något av blocken och därmed kan balansera upp en regeringskoalition så att den regeringsinterna majoriteten inte upplevs blockbunden men framför allt för vår sakkunskap och vårt engagemang för ett informationspolitiskt perspektiv som jag tycker mig se få ett allt bredare stöd även utanför Piratpartiet. Det enda som krävs är att vi har starka och kunniga företrädare som kan vinna förtroende även utanför den innersta kretsen partianhängare. Jag är övertygad om att vi redan idag har sådana företrädare, och vi kommer att ha ännu fler 2014!

Gästbloggare: Mattias Bjärnemalm

Mattias ”Mab” Bjärnemalm har gjort en av de mer spektakulära gästbloggsturnéerna  jag sett bland olika piratbloggare. Han började sin turné hos allas vår Emma Opassande och hoppade sedan vidare till Jacob Dexe, Anna Troberg, Klara Tovhult, Sandra ”Terobi” Grosse, Fredrik Holmbom, Tess ”Tsim” Lindholm, Björn Felten, Mikael Hedberg, Mikael Nilsson, Victoria Westberg, Hanna Dönsberg, 2022, Johanna Julén, Emil Isberg,  Sophia ”Dexion” Blomqvist, Piraten Anders, Stefan Flod och Rick Falkvinge.

Därefter var det en liten paus. Nu är det dags igen och vi är nästa blogg till rakning.

So, with no more ado, let’s get ready to RUMBLE!…

Ett förslag till vågmästarstrategi 2.0

Piratpartiet har haft sin vågmästarstrategi mer eller mindre oförändrad sedan partiet grundades 2006. Själv har jag aldrig gillat den, även om den givetvis har sina goda sidor. Nu när vi befinner oss i en självrannsakansperiod tänkte jag därför lansera ett förslag på hur vi kan förändra vår vågmästarstrategi för att göra den mer mänsklig och mindre spelteoretisk.

Jag vet inte hur många som har läst vår nuvarande vågmästarstrategi, men om du ska få ut något av det här inlägget rekomenderar jag att du börjar med att läsa den.

Texten hittar du här: http://www.piratpartiet.se/vagmastarstallning

Om jag tillåts raljera så säger den ungefär såhär: ”vi ska utnyttja vår position som vågmästare i riksdagen till att maximera vårt inflytande genom att bete oss som skitstövlar och spela ut blocken mot varandra”. Normalt rättfärdigas det med en retorik om att det ”ändå inte är någon större skillnad på blocken. Vem bryr sig om lite procent hit eller dit”.

Problemet jag har med vår strategi, utöver bristen på förståelse för att samarbete (även när det sker över partigränser i riksdagen) fungerar bäst om man lyckas bygga upp ett ömsesidigt förtroende, är att den tar blockpolitiken för given. Det gör inte jag.

Jag har aldrig sett tjusningen med trenden mot allt starkare blockpolitik i Sverige. Visst blir det enklare för media att skapa dramaturgi kring två sidor som ställs emot varandra, men om priset är att nyanserna i politiken suddas ut är det ett pris som är för högt att betala. Och då ska inte vi pirater stärka den blockpolitiska dikotomin genom att ta blocken för givna.

Politik handlar om att vilja, och därmed bör vi fundera på vilken sorts regering vi vill se, och sedan sträva efter en sådan istället för att köpa blockpolitikspaketet med hull och håll.

Jag skulle därför vilja slänga fram ett utkast till en vågmästarstrategi 2.0, och hoppas att det kan leda till att andra tar vid och utvecklar mitt förslag vidare så att vi får ett eller flera genomarbetade förslag som partiet sedan kan ta ställning till.

Så här kommer därmed mitt utkast, som alltså är tänkt att ersätta den nuvarande vågmästarstrategin i sin helhet:

Piratpartiet i vågmästarställning

Piratpartiet bygger inte våra ställningtaganden utifrån den förlegade uppdelningen i höger/vänster, utan vill istället tillföra ett informationspolitiskt perspektiv på politiken. Det vi är intresserade av är ett öppet samhälle där kulturen och kunskapen släppts fri och där marschen mot kontrollsamhället avbrutits.

Vårt mål är att komma in i riksdagen för att där kunna bidra med ett nytt perspektiv som saknas hos de partier som sitter där idag och vår förhoppning är att vi når ett brett stöd för våra frågor hos de övriga partierna och därigenom lyckas få igenom vår politik.

Eftersom blockpolitiken visat sig förödande för inte bara utvecklingen inom de frågor som vi driver utan även för politiken i Sverige i allmänhet så ser vi helst en riksdag där regeringsmakten inte avgörs utifrån blockpolitik. Istället tror vi att det bästa för våra frågor är om en minoritetsregering bestående av mittenpartier leder landet. Vi kommer stödja alla försök att bilda en sådan regering så länge vi upplever att den lyssnar till våra krav och tar till sig vårt informationspolitiska perspektiv.

Vi har inga ambitioner på att ingå i ett regeringsunderlag under den kommande mandatperioden, utan tror att vi har störst möjlighet att få gehör för vår politik som ett stödparti till en blocköverskridande minoritetsregering.