Time will change me, but I can’t change time

En av mina största hjältar har gått ur tiden och släpper i princip samtidigt sitt sista album.

Bowie är kanske störst av dem alla i min värld. Jag har inte gillat allt han gjort, men ingen jag kan komma att tänka på har betytt mer. Bowies ”All The Madmen” var den första rocklåt som förflyttade mig från att vara ett litet barn till att bli en ungdom. Jag var nio år gammal och satt på pappas jobb på narkomanvårdskollektivet och lyssnade på stereon i lurar på alldeles för hög volym. Låten gick om och om igen i flera timmar, det var ett barns enlightenment – glättandet på förlåten till världen. Det var inte mammas och pappas musik, det var inte deras vänners musik, det var inte ett barns musik, men den var nu min.

När andras idoler hette Noise och Gyllene tider, var min idol en man med udda ögon, skarp näsa, alldeles för mycket smink och färgat hår. Bowie ledde mig in i punken, i att vara alternativ, senare in i svartrocken i samma anda och sedan till rocken och tillbaka till popen. Han gick inte att förutse, han gick sin egen väg. En musikalisk allätare, en kameleont, en sådan jag blev och ville vara. Vi var Major Tom ensamma i en plåtburk i universum, vi betraktade den bästsäljande showen med poliser som spöade upp fel person vi fick vår ensamhet i världen bekräftad och den var okay.

Ziggy spelade gitarr och jag förstod vad han gjorde och förklarade mig i hans narcissism. Tiden ändrade oss, medan vi inte kunde göra något åt tiden. Vi var hjältar, om så bara för en dag. Vi skulle dansa blues till musiken från radion, det var kommersiellt och ändå inte. Modet var ett anti-mode beep beep och även en tonårings hjälte kunde vara så låg i Berlin att hans musik nästan var suicidal i sin ton.

Tidvis var Bowie nästan trivial, tidvis nästan tråkig, men så glimtade briljansen till och man smälte till en liten pöl på golvet. När han briljerade på allvar, så var han så magisk att få kommer nå till hans stövelskaft. Vem skulle inte ha velat göra albumen ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust”? ”Hunky Dory”? ”Scary Monsters”? ”Aladdin Sane”? ”Heroes”? ”Station to Station”? Vem skulle inte vilja vara så egen att hans publik aldrig riktigt visste vem han skulle vara härnäst?

På sin ålders höst blev han tidvis nästan hemlig, som en populärmusikens Greta Garbo, sen dök han upp igen och det var som om han alltid funnits där. Ibland undrade man om åldern till slut tagit ut sin rätt, sedan stod han där lika ung som för trettio, fyrtio år sedan. Bowie kunde vara en diva, men oftast var han bara oerhört smart, karismatisk och med en väldig känsla för människans väsen, sin samtid och sin musik. Han har alltid funnits med mig och nu undrar jag varför jag blivit så gammal att jag måste inse att han är borta.

RIP Major Tom, maybe you didn’t sell the world, but you sure made an impression on it.

Läs mer

Langur_Monkey

Superapan och empatin

Hur upprätthåller man empati när man rent fysiskt är programmerad till till ett vi och dom tänkande?

Emma skrev nyligen om en mördad mamma och den lynchmobb av hatiska empatilösa människor som funnit en lekpark på ställen som 4chan och dylika. Första kommentaren var från Peter Banck och länken han delade är för bra för att missas. Den leder till en cracked.com-artikel: What is the Monkeysphere? som i sin tur baseras på något som kallas Dunbars tal.

Grunden är ett enkelt resonemang:

Du har ett husdjur: Den söta lilla apan Slappy, oftast utklädd till en liten pirat. Du har små äventyr tillsammans med din apa, du älskar den lilla krabaten. När han dör kommer du bli ledsen.

Tänk nu att du får fyra nya apor: Tito, Bubbles, Marcel och Shit-Tosser. Alla med sina egna personligheter och egenheter. En kanske är aggressiv, en kärvänlig, en mest tyst och en kastar gärna bajs omkring sig. Det spelar ingen roll, för du har en relation till dem alla och bryr dig.

Gör ett hopp till hundra apor. Inte lika lätt längre. Hur många apor krävs för att de skall förvandlas från personliga relationer till en grå massa. Hur många krävs för att en apas död inte längre skall framkalla samma sorg?

Det låter retoriskt, men när det gäller apor är svaret någonstans runt 50. Människor är mest som apor skrivet med VERSALER, så siffran för oss är någonstans runt 150. Allt fortfarande enligt antropologen Robin Dunbar.

I cracked.com-artikeln döper David Wong fenomenet till Monkeysphere, Apans sfär eller apsfären.

Om man antar att siffran 150 är korrekt, så får det vissa följder

Det förklarar till exempel hur människor kan med att slänga farligt avfall i hushållssoporna, utan att på allvar reflektera över den sophämtare som riskerar skära sig, sticka sig, bli förgiftad, sönderfrätt eller något annat otrevligt.

Det förklarar hur vi kan med att gå förbi den trasiga tiggaren som behöver femkronan som bränner i fickan så många gånger bättre än man själv.

De är utanför apsfären och därför inte riktigt verkliga för oss med våra hjärnors fysiska begränsning.

För vad skulle göra mest ont, att din bäste vän dör, eller att du får höra om 150 gruvarbetare som dött i en gasexplosion i Kina?

Det förklarar mer än så

Det förklarar hur någon kan sitta vid sitt skrivbord och besluta att en ung man nog egentligen är arton snarare än sjutton, så att han kan utvisas “hem” till Afghanistan. Trots att den bevisning som finns snarare pekar mot att han ännu inte är arton och utan att det finns någon där som kan ta emot honom.

Eller för att ta ett liknande fall: hur man kan besluta att någon är Kines snarare än Nordkorean baserat på sina egna felstavningar och att man därför inte kan hitta de orter personen berättat om. Så man utvisar till Kina, fast risken då är stor att slutdestination blir ett nordkoreanskt arbetsläger eller i förlängningen en AK-47 i nacken.

Det kan förklara hur sjukskrivna människor anses arbetsföra trots att deras läkare som vet något om deras tillstånd säger att så inte är fallet. Så kan de utförsäkras och skickas vidare till en oförstående arbetsförmedling för ytterligare förnedring.

Det kan förklara hur någon kan tycka att det är ett stort nöje att bomba seriösa diskussioner med trollande “4 the lulz”.

För ingen av de man bedömer, utdömer eller jävlas med tillhör de 150, ingen av dem tillhör apsfären, så i realiteten är det som att de är pappfigurer, manequins, statister i det egna livet.

Det krävs något mer för att man skall inse att de är lika verkliga som en själv, har samma längtan efter kärlek, är lika pissnödiga när de vaknar, har favoritmat, favoritfilmer, är nervösa i sammanhang där de inte känner att de har kontroll och allt annat som tillhör att vara mänsklig. Till och med dem man upplever är riktiga arslen som känns i det närmaste övertaliga i genpoolen.

So What?

Även de som är utanför apsfären är lika verkliga. Vi är nog rent krasst hårdkodade att inte känna det, men vi kan lära oss att agera som om den begränsningen inte fanns.

Vi är nästan alla sociopater till någon del, vilket syns obehagligt tydligt i situationer som krig, naturkatastrofer och andra pressade sammanhang där den sociala fernissan och den inlärda empatiska förmågan ofta krackelerar. Vi kan känna beundran för den som uppträder hjältemodigt i sådana situationer, men vi dömer sällan dem som bara skyddar sig själv och sina egna.

Ändå får vi inte upphöja sociopatin till normalitet och nedvärdera empati till naivitet. Att vi har cerebrala begränsningar innebär inte att vi har frikort att nonchalera det mänskliga innehållet i händelser utanför vår apsfär. Vi har inte ens frikort när vi har “moralen” på vår sida.

Det är därför ett program som “Trolljägarna” helt missar poängen, för man kan inte komma åt empatilöshet genom att själv bete sig utan empati.

Det är därför vi har ett ansvar när vi kritiserar, debatterar och propagerar. Ibland uttalar vi oss säkert för hårt för att vi är arga, det är inte något konstigt. Men till och med när man är nästan besinningslöst arg så måste man känna på sig var gränserna går, annars är man just besinningslös.

Någonstans kokar alltihop ner till att vi är rätt små apor allihop, både jag och du. Det finns inga superapor, alla lever med samma begränsningar. Det finns inga enkla sammanhang och inga enkla lösningar.

Däremot finns det ett enskilt ansvar att försöka vara mer än våra begränsningar, att se utanför sfären, att lära oss leva med och hantera problemet.

Att vilja vara empatisk är en bra början. Det kommer säkert gå åt fanders mer än en gång, men utan viljan finns ingenting.

Läs mer

Icke fungerande kommentarer

Ett dumt misstag har gjort att vårt kommentarssystem inte funkat sen uppgraderingen. Rent tekniskt har det varit en kollision mellan två system, ett för att kommentera och ett för att hålla bort skräpkommentarer.

Nu är det fixat.

Läs mer

Lite uppdateringar

Jag tvärledsnade på det träliga gamla temat. Inte så mycket för att det såg tråkigt ut, utan ännu mer för att det var så uråldrigt att jag gick och väntade på en hackerattack. Samtidigt har jag inte tid att bygga nytt, så jag hittade det här, ett rätt trevligt och hyfsat neutralt tema som går att bygga vidare på.

Så småningom skall vi flytta på bloggen till egen domän, men det har jag inte heller tid med än. Det här får bli ett mellansteg.

Läs mer

Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Läs mer

I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig 

Läs mer

Hög klubba

Sex, kommunikation och juridik

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Läs mer

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.

Läs mer

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Läs mer