Till datalagringens försvar

Beatrice Ask nämnde det redan i sin första kommentar om EU-domstolens beslut kring datalagringen, och vi kommer få höra fler röster som hävdar att den är väsentlig för ett fungerande polisarbete. För batonghögern framstår det inte som orimligt att ge staten tillgång till var vi är, vem vi talar med, vilka vi gör affärer med bara det ger polisen lite mer verktyg i sin brottsbekämpning.

Beatrice Ask

Men jag tror ändå de inser att deras syn på saken inte delas av majoriteten av befolkningen. Därför undviker de att nämna det som fick EU-domstolen att förklara datalagringen olaglig: att den går att använda för brottslighet som inte är allvarlig nog för att meritera en så drakonisk kränkning av allas privatliv.

För att övertyga den osäkre medborgaren talar batonghögern helst om de riktigt skräckinjagande eller upprörande brotten. Därför är det alltid terrorism eller barnporr som dras fram som argument för behovet av privatlivsintrång.

Nu senast är det rikskrim som oroar sig över att de kan få sina utredningsmöjligheter begränsade (Svd):

– Mest bekymrade är vi när det gäller brott som rör barnpornografi, grooming, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för rikskriminalenheten på Rikskriminalpolisen.

(Låt oss bortse från ironin att han tar upp näthat och förtal.  Vi har redan ägnat oändliga mängder ord till att diskutera varför rättsväsendet är så maktlösa inför dessa brott det senaste året.)

Rikskrim bekymrar sig över effekterna av att Europas högsta juridiska instans satt ner foten vad gäller hur mycket övergrepp på folks privata sfär poliser proportionellt kan tillåta sig vid utredandet av brott. Jag trodde poliser skulle handla inom ramen för lagar och regler inte ägna sig åt lobbying för att påverka dem.

Tänk er att en polis i hög ställning sa sig vara bekymrad över att en domstol slagit fast att de inte får använda våldsamma förhörsmetoder för att de kommer att försvåra möjligheterna att klara upp vissa brott.

Och TT-telegrammet i SvD fortsätter:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att i efterhand rekonstruera vilka kontakter som tagits elektroniskt. Om data inte lagras försvinner möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Om vi gör et försök att översätta det till verkligheten utanför nätet så skulle stycket lyda ungefär så här:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att rekonstruera vilka kontakter som tagit fysiskt. Om inte allting överallt dokumenteras innan någon har möjlighet att städa bort bevis såsom fingeravtryck, hårstrån, klädfiber, försvinner den möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Visst behöver vi poliser. Visst behöver de tvångsmedel av olika slag för att kunna göra sitt arbete. Det här handlar om vilka tvångsmedel och hur stora inskränkningar vi medborgare måste acceptera.

Problemet vi har är tvådelat. För det första verkar det som att våra beslutsfattare inte förmår inse vad internet – att stora delar av befolkningen lever stora delar av sina liv där – och därför har en helt annan syn på att tillåta intrång i folks personliga sfär så fort det gäller nätet. Jag har svårt att se någon politiker stå upp för polisens rätt att registrera och lagra alla besökare i alla hem i landet, även om det skulle öka uppklarandet av vissa brott. Bara som exempel.

För det andra. Rädslan och avskyn för vissa specifika beteenden används för att övertyga oss om att det är bäst för oss själva att vara lite övervakade. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Därför är det alltid barnporr eller terrorism eller något liknande som anförs som argument när övervakningsstaten rullas ut.

Men EU-domstolen vände sig mot datalagringen för att den inte är specifikt inriktad mot de allvarliga brotten, för att det inte finns tillräckliga kontrollfunktioner som ser till att datalagringen används för rätt saker och för att det är orimligt att kränka allas privatliv utan ett mycket mer strikt regelverk.

Jag vet inte vad ni tycker, men vad mig anbelangar behöver Beatrice Ask och hennes polare på rikskrim komma med bättre argument än svepande formuleringar om allvarlig brottslighet. Om jag ska ge upp min frihet vill jag i alla fall veta hur mycket trygghet jag köpt för den Judaspengen.

En tillrättalagd rapport

Nu släpper Livbåten inspirerade av Springtime vår första rapport om hur eu-valet gör avtryck digitalt.

Om man ser till partierna som är representerade i EU-parlamentets närvaro i sociala medier kan man konstatera att Piratpartiet fortfarande är störst. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ökat antalet anhängare (det vill säga likes, följare och prenumeranter) på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube med mer än 10 procent på bara en månad. Alliansen har ökat med dryga 5 procent under samma period. Piratpartiet står fortfarande starka med 93600 anhängare.

Sverigedemokraterna presterade de mycket sämre än alla andra riksdagsparter I sociala medier under mars. Tillväxten för SD var knappt 3 procent till strax över 90 000, vilket innebär att S med sina knappt 87 000 anhängare bara ligger efter SD med 3000 anhängare och PP med 6 800 anhängare. Piratpartiet står som sagt fortfarande starka med 93600 anhängare.

Om utvecklingen fortsätter under april kommer S närma sig att bli det största partiet i sociala medier. Piratpartiets mobilisering i och med EU-valrörelsen borde räcka för att behålla förstaplatsen.

EU-partiernas följare i Sociala medier

PP  93 600
S  86 800
MP  57 400
M  51 300
V  45 500
FP  23 800
C  23 000
KD 18 000

Tack Aftonbladet för inspirationen.

Att bara nästan bli ignorerad

Ni vet när ni försöker skjuta in ett ord eller en kommentar som de andra kan vara nyfikna på, men det känns som ni är osynlig och ingen hör er.

Ni vet när ni har världens historia eller idé ni vill dela med de andra, men de är upptagna med att tala om sitt.

Ni vet när ni står där en dag och har sagt något fullständigt meningslöst och plötsligt har all deras uppmärksamhet.

Eller också vet ni inte …

See No Evil, Hear No Evil, Speak No Evil

Ni vet när ni står i utkanten på ett samtal och försöker delta.

Piratpartiet har i fem år arbetat mot integritetskränkande lagstiftning och för en reformerad upphovsrätt i EU. Våra EU-parlamentariker var med och stoppade ACTA-avtalet. Våra EU-parlamentariker har övertygat den gröna gruppen i EU att stödja vår syn på upphovsrätten. Våra EU-parlamentariker har varit med och försvarat nätneutraliteten. Senast i förra veckan röstade parlamentet mot ett förslag om att inskränka den.

Vi pirater kritiserade datalagringsdirektivet redan 2006. Här på Livbåten hittar jag de äldsta inläggen 2008-2009. Vi hävdade att det var ett intrång i våra mänskliga rättigheter att spara all trafikinformation från våra mobiltelefoner. Idag fick vi sällskap av den högsta auktoriteten på området. EU-domstolen.

Vi piratpartister är självklart nöjda med domstolens beslut och hoppas nu att lagstiftarna i Sverige och EU tar konsekvenserna av att den lag de antog är olaglig och river upp såväl direktivet i EU-parlamentet och den svenska lagen från 2012 som är vår tillämpning av det.

Samtidigt så är vår Justitieminister ute och missförstår relationer mellan rättskällor i vanlig ordning (fr SvD):

På TT:s fråga om vad som händer om en operatör med hänvisning till EU-domstolens beslut inte tänker följa datalagringsdirektivet svarar Beatrice Ask att ”svensk lagstiftning gäller i Sverige”.

Jo, det är sant att den svenska lagen om datalagring är en svensk lag som gäller i Sverige. Fast nu har ju EU-domstolen som prövar lagars överenstämmelse med EU:s fördragstexter sagt att den är olaglig. Vi kan naturligtvis vänta med att ändra vår version av lagen tills någon gör sak av det i svensk domstol och driver frågan till EU-domstolen, eller tills EU tar tag i saken och antar ett nytt direktiv. Under tiden fortsätter hårddiskarna att gå varma och lagra varenda rörelse du tar med din mobiltelefon i fickan, varenda nummer du ringer eller smsar.

Eller så kan vi göra det anständiga och se över den svenska lagstiftningen nu.  

Fast nu tappade jag nästan tråden i pur frustration …

Ni vet när man talar om viktiga saker och ingen hör och sen drar man ett prutskämt och då lyssnar alla …

I förra veckan så var Piratpartiet inblandade i att försvara nätneutraliteten.
I helgen hade Piratpartiet EU-valupptakt.
Idag fick Piratpartiet rätt om datalagringsdirektivet.

Men detta supervalår då det tycks som alla medier har supit bort ett av valen och förgäves försöker komma ihåg datumet för valdagen (den 25 maj), och med en drunken dåres envishet talar om vad som ska hända i september. Så är det ingen av dessa politiskt anknutna saker som jag läser om på SVTs portal om supervalåret.

Jag läser om en partiledare som blir inlåst på toaletten av en katt.

Bra jobbat med nyhetsvärderingen SVT. Tack för att ni visar att ni vet att vi finns.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Igår hade Piratpartiet EU-valupptakt. I kampanjmaterialet används sloganen ”I soffan kan ingen höra dig skrika”. I kväll ska jag fota mig själv skrikande hemma i soffan så jag kan byta ut Skriet i bilden nedan.

Skriet eller i soffan kan ingen höra dig skrika.

Vill du göra en egen soffskrikande bild så utgå från den nedan och klistra in dig själv istället för den vita rutan.

I soffan ...

Om någon som kan med programmering har lust att bygga en hemsida eller app där man kan ta en bild och ladda upp den och automatiskt få den instoppad i den vita rutan, så vore det inte någon dum idé. Är du sugen på att prova, hör av dig till mig så kan du få de grafiska element du behöver.

 

Vårt demokratiska samtal under hot

När jag jämförde EU med Europa och Sverige med Michigan häromdagen så sparade jag en del av jämförelsen till ett senare inlägg, för att inte texten skulle bli för lång.

Låt oss för en stund tänka oss att vårt EU-parlamentsval motsvarar de federala valen till president och kongress i USA och att vårt svenska riksdagsval motsvaras av Michigans val till guvernör, delstatssenat och delstatsrepresentanthus. Låt oss för ett ögonblick också bortse från att de politiska systemen är väldigt olika – vi har majoritetsval, ett system som ger ett flertal partier och inget direktval till den exekutiva makten bara för att ta de tydligaste exemplen.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Tänk er nu att det är valår i USA. Det ska väljas president och utses senatorer och kongressmän. Det är också val på delstatsnivå till delstatens lagstiftande församlingar. I Michigans tidningar och tevekanaler pågår en intensiv supervalårsaktivitet. Det görs opinionsundersökningar, politiker intervjuas, politiska manifestationer, möten och utspel bevakas.

Allt fokuserar på ledarna för partierna i delstatssenaten och Michigans representanthus. Vi får se utfrågningar och TV-debatter som fokuserar på Michigans politiska utmaningar. Någon gång ibland som ett specialområde berör man frågor som har med hela unionen USA att göra. Det anordnas några få specialiserade debatter kring presidentvalet och med kandidaterna till representanthus och senat där borta i Washington. 

De flesta medborgare och många journalister har ingen större aning om vad politiken i Washington handlar om, de kan inte peka ut centrala personer som delstatens senatorer eller kongressmän. Vilka frågor som hanteras av Washington och vilka som hanteras i Lansing är de flesta ganska oklara över.

I detaljerna är det en omöjlig jämförelse. Statsbildningarna för olika. USA är en federal stat. Europa är en konfederation eller möjligen en pseudofederation. Den amerikanska konstitutionen är tydlig och baserad på maktdelning,. Den Europeiska är ett lapptäcke av regleringar, som är obegripligt till och med för de insatta, med otydlig maktdelning mellan tjänstemän, regeringar och EU:s folkvalda.

I några viktiga avseenden är den enligt mig en klockren jämförelse – och viktig. USA har ett tydligare konstitutionellt skydd för delstaternas självbestämmande. USA har en levande debatt om avgränsningen av den federala makutövningen. USA har i realiteten mycket större möjligheter för delstatligt självbestämmande. Allt detta har de för att det finns kunskap om, fokus på och debatt kring den högsta politiska nivån. Vad den används till och vad den borde användas till.

Sverige är inte Michigan. Vi har inget av detta. Vår demokrati är hotad för att vårt demokratiska samtal glömmer bort, undviker eller rent av ignorerar Europafrågorna.

Det ordnas TV-debatt tre dagar före vallokalen öppnar som inte ska handla om det val som just ska påbörjas. Jag tittar SVT:s valbevakning på nätet och hittar bara texter med inriktning på riksdagspolitik, längst ner en sammanställning om riksdagens partiledare. Tre av fyra svenskar vet inte vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet.

Politiker och journalister har inte kunnat och kommer inte heller i framtiden kunna lösa detta problem. Det är vi väljare som måste göra det. Vi väljare måste inse att EU-politik är riktig politik. Vi väljare måste sätta oss in i vilka beslut som fattas i Bryssel, hur det går till och hur vi kan påverka dem.

Det är bara vi väljare som genom att ställa frågor och bilda opinion kan få våra politiska partier och våra politiska journalister att ta EU-valet på allvar. Och det är bråttom! 

Den 25 maj går vi till val. Jag tänker rösta på ett parti som tar EU-valet på allvar. Jag hoppas att du som läser också tänker göra det.

Demokrati på många nivåer

Vi klagar ofta på demokratiska brister i vårt stora grannland i väster – USA. Vi klagar på ett politiskt system där pengar tillåts spela stor roll, där den lagstiftande församling fastnat i partitaktiska låsningar som gör det svårt att fatta beslut och där valdeltagandet är relativt lågt såväl i presidentval (58% 2012) som i andra val (41% 2010, mellanvalsårsiffra som kan gälla kongress eller guvernörsval).

Men när vi drar sådana slutsatser så jämför vi storsvenskt Sverige med hela USA. en mer rättvis jämförelse vore att jämför Sverige med en liten liberal industrialiserad stat i USA – typ Michigan, (som till klimat och natur är ganska likt också).

EU-parlamentet I den jämförelsen motsvaras de federala valen i USA av vårt EU-parlamentsval. Då är skillnaden i politiskt intresse och valdeltagande inte lika stor. För att slutföra jämförelsen behöver man titta på statistik på den statliga och den kommunala beslutsnivån. Detta är ett svårresearchat ämne för den statistiken finns inte samlad för USA:s stater. Intresset kretsar kring federal politik i nyhetsbevakning och diskussion om amerikansk politik. Det lilla jag kollat såg jag att på den statliga nivån är valdeltagandet i Michigan avsevärt lägre än i Sverige, men eftersom det handlar om två väsensskilda politiska system vad gäller elektorprocesser, partisystem och annat är det kanske inte meningsfullt att jämföra enda ner i detaljerna.

Min poäng  är ändå följande. Om vi tittar på vår ”federala nivå”, så har vi verkligen inte så mycket att slå oss för bröstet över.

När jag säger det menar jag inte bara det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet i Sverige och andra Europeiska länder. Jag syftar också på resten av de politiska systemet och kanske framförallt på hur ”den federala nivån” hanteras av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

Under de senaste decennierna har alltmer av de politiska besluten flyttats till mellanstatliga samarbeten eller överstatligt beslutsfattande inom EU. Den demokratiska kontrollen har därmed försvagats av flera skäl.

  1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommisionen.
  2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
  3. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
  4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
  5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är ganska lågt.
  6. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
  7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

Om jag tillåter mig en jämförelse med USA igen, så är en av de viktigaste motkrafterna det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Dvs EU ska lämna nationella frågor i fred, och riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: som skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Detta är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad ska de göra.

För Piratpartiet är EU-valet det viktigaste valet inte bara för att vi sitter i EU-parlamentet, utan också för att om vi ska försvara den Europeiska demokratin, så är det där slaget står. En fungerande demokrati i medlemsstaterna kommer snabbt urholkas om EU tillåts fortsätta med ett demokratiskt underskott.

Det mest hoppfulla i situationen är att den största förändringen kan du och jag och vi alla fixa själva. Det handlar nämligen om något så enkelt som insikten att Europas politik är vår politik, att Europas val är vårt val, att den 25 maj är vår dag.

Det är vi folket som avgör om detta val blir den trötta politiska teater som medier och riksdagspartier tycks ha enats om eller om det blir en manifestation för demokratin. Läs på, påverka och rösta den 25 maj!

Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig