Cancer och arbetsförmåga

Det allra mest grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens så kallade arbetslinje är när goda föresatser möter verkligheten. I verkligheten skall nämligen de lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta förhållningsregler av den myndighet som har att genomföra besluten. I försäkringskassans fall, så pratar vi om en byråkrati som har en historia med ett flexibelt förhållande till rim och reson.

Försäkringskassan är kanske den enskilda byråkrati inför vilken allra flest människor känt sig ifrågasatta, rättslösa och förnedrade.

De har lurat i buskarna för att kontrollera att sjukskrivna människor ligger på rygg, och att de inte ägnar sig åt någon verksamhet mer ansträngande än att hämta en kopp kaffe.
De har ett helt system av så kallade förtroendeläkare som överprövar sina läkarkollegors utlåtanden — oftast utan att ens möta den människa de bedömer, eller ha en specialistkompetens i närheten av den läkare de överprövar.
Försäkringskassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig.
Försäkringskassan är obehagligt nog ökänd för en arbitraritet i bedömningarna. En situation där kunden/klienten är helt beroende av vem de får som handläggare, och vem den handläggarens chef är. Med lite otur kan man ställas på bar backe, medan andra med tveksamma behov åkt gräddbil i gräddfil genom systemet. Detta är alltså denna byråkrati som skall tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler.
Är det då att förvånas över att cancerpatienter i väntan på döden får uppmaningen att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande?

Observera att jag inte vill påstå att alla som arbetar på försäkringskassan är idioter. Däremot är systemet som sådan en slags idiot savant — en slags institutionernas motsvarighet till Rainman. Någon som kan räkna ut hur många tandpetare som ramlat på golvet bara genom att titta på högen, utan att därför förstå vad som är rätt och rimligt i ett större sammanhang.

Regeringens svaghet är inte att de vill skjuta av alla sjuka, utan att de inte förstå konsekvenserna av de riktlinjer de ger försäkringskassan. Deras svaghet är också att de inte följer upp och förtydligar regelverket när deras beslut tydligt tolkas helt uppåt väggarna. De överlämnar lite för okritiskt bedömningen till en organisation där myndighetsutövningen i dess negativa aspekt sitter i ryggmärgen.

Rent konkret borde några saker ske för att försäkringskassan skall fungera på det sätt vi som medborgare borde kunna kräva:

  • Avskaffa förtroendeläkarna, alternativt minska användningen rejält. I fall två så behöver krav ställas att f-kassans läkare, i varje enskilt fall där de kopplas in, möter den sjukskrivne och även diskuterar bedömningen med den sjukskrivnes ordinarie läkare.
  • Gör även systemet mindre fyrkantigt, så att en dialog kan föras med sjukskrivande läkare om det finns oklarheter i sjukskrivning eller blanketter. Idag dör systemet blankettdöden, och läkare ägnar oproportionerligt mycket energi till att fylla i papper och försöka undvika minsta misstag och kryphål i den information som f-kassan begärt.
  • Skapa ett ömsesidigt skadeståndsansvar, där inte bara den sjukskrivne kan bli skadeståndskyldig vid överträdelser, utan där även försäkringskassan får betala skadestånd när misstag begåtts, eller när de inte följer regler, riktlinjer eller ens sina egna utsatta löften.
  • Skapa en mer anpassningsbar metod för att räkna ut SGI, så att det fungerar även i de fall någon nyligen startat firma, eller där inkomsterna på ett eller annat sätt inte följer femtiotalsnormen om en heltidsanställning från examen till pensionen.
  • Skapa en motsvarighet till Lex Maria, där försäkringskassan är skyldiga att själva anmäla fel de gjort till en ansvarsnämnd.
  • Gör en rejäl insats med kompetensutveckling, så att handläggarna faktiskt förstår sina egna regler och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter.

Allt i syfte att göra handläggare och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv och väl i sina händer, och att ingen i organisationen står över kritik eller konsekvenser. Samt att i andra änden se till att de som råkar illa ut på grund av förseningar eller felbedömningar kan få rätt inte bara i sak, utan även i form av ersättning för skadan som uppstått.

Det skulle återupprätta deras heder, och visa att samhället tar sitt ansvar.

Antagligen är man livrädd för en sådan åtgärd, eftersom det snabbt skulle kunna bli väldigt dyrt. En sådan oro borde väl säga mer om problemets allvar än något annat?

Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.

Rör inte min dator

Att beslagta någons dator är inte som att beslagta deras bil, eller en verktygslåda. Det är mer som ett mellanting mellan ett beslag och en häktning. I min dator finns en stor del av mitt liv, vilket är skälet till att jag gör allt för att minimera min sårbarhet.

Dels gör jag löpande backup på allt personligt, men ännu viktigare på sikt är kanske att jag undan för undan flyttar ut det som går i molnet.

Men i vilken mån hjälper det? Skulle polisen av någon outgrundlig anledning få för sig att göra en razzia hemma hos mig, skulle inte bara min jobbdator ryka, utan även min stationära som funkar som reserv, min NAS där alla backups finns och antagligen även min netbook och min mobil.

I det läget skulle jag vara rökt.

PowerPan G4
En del av livet

Jag skulle vara rökt på så många plan så det är svårt att veta var man ens skall börja. Jag skulle vara rökt yrkesmässigt eftersom jag inte skulle kunna slutföra mina uppdrag. Jag skulle vara rökt i integritetshänseende då långt ifrån all kommunikation och långt ifrån alla filer på mina diskar är krypterade. Jag antar att jag nog borde göra något åt det. Jag skulle vara rökt socialt av samma skäl, eftersom min kommunikation faktiskt innebär att jag pratar med andra som därmed också blir alltför transparenta.

När Görans dator blev stulen tidigare i år, aktualiserades de här frågorna för mig, och jag blev en rejäl bit mer paranoid. Undan för undan försöker jag göra mig själv mindre sårbar, men än så länge är jag som ett nyfött barn bland vargarna.

Copyriot tar upp den viktiga frågan om hur beslag av datorer egentligen bör behandlas. För som saker fungerar nu jämställs det ungefär med att beslagta en bil, vilket helt nonchalerar att våra datorer numera är en så stor del av såväl vårt arbete som vårt privatliv.

Polisen tar sig rättigheter utan att reflektera över vad det innebär. FRA kopplas om några dagar in i våra kablar och plötsligt blir molnet bra mycket mer obehagligt, eftersom det om något är öppen ridå när vi flyttar data fram och tillbaka över våra gränser.

Det krävs en rejäl omvärdering av hur människors datorer och data hanteras. Det är inte rimligt att samhället skall kunna bereda sig tillgång till våra privatliv, våra yrkesliv och vårt sociala liv bara för att det är tekniskt möjligt. Rör inte min dator!