Imorgon tas mangamålet mot Simon Lundström upp i HD. Lite oväntat reser sig då gruppledare från barnpornografigruppen på polisen upp och höjer rösten.

Björn Sellström, gruppledaren för barnporrjägarna vill bekämpa riktigt barnporrr, inte fjantigheter:

Om domen mot mangaexperten Simon Lundström står fast riskerar fokus att flyttas från bekämpande av bilder och filmer av verkliga övergrepp på barn till diskussioner om vi ska bedöma tecknande fantasifigurer som barnpornografi eller konst.

[... snip ...]

Jag är tveksam till hur en fällande dom ska gagna de barn som utsätts för riktiga övergrepp som dessutom dokumenteras. Frågan har ett högt principiellt värde för hur rättstillämpningen i fortsättningen ska föras.

Björn vill inte riktigt gå hela vägen och beteckna hela lagen om tecknad barnporr som nys, vilket kanske inte är så konstigt i hans position. Det gör också att delar av hans artikel tycks halta en aning.

Kontentan är dock rätt tydlig och stark, för Björn inser hur betydelseglidningen kommer öka antalet fall som blir liggande på skrivborden, vilket knappast gagnar de barn som utsatts för direkta, verkliga brott. Björn är också noga med att skilja på verkliga barn och fantasifoster, vilket beslutsfattare varit lite väl dåliga på:

När vi nu har en lag som ska skydda barn från att bli avbildade i pornografiska sammanhang, låt oss då inte glömma att det är just barnen vi ska värna och låt oss inte jämställa dem med fantasifigurer. De barn som utsätts för övergrepp vilka dokumenteras förtjänar bättre än att hamna i samma kategori som ”människoliknande varelser”.

En lag om barnpornografi som inte förmår göra skillnad på fantasi och verklighet är obehaglig på många sätt och dessutom lömsk. Den som på goda grunder försöker kritisera en sådan lag hamnar nämligen i riskzonen för att misstänkas bära på en dold agenda, att själv vilja konsumera barnpornografi.

Nu är det inte det saken handlar om. Det handlar inte ens om hur grovt något till synes är. Det handlar om att barnpornografi skildrar en sexuell/sexualiserad situation där den ena parten har ett uppenbart och totalt maktunderläge och därför i realiteten saknar eget val.

Det förutsätter faktiskt att ett verkligt barn drabbats, i annat fall dras mattan bort under fötterna på hela legitimiteten för det underliggande resonemanget. Dessutom blir det hopplöst att bedöma sådana brott utan offer, då kulturell kontext och konstnärlig frihet gör det omöjligt att bedöma vad som vad.

Vem kan gissa sig till att den som ser ut som ett barn i bilden, i själva verket är den tonåriga killens i högsta grad vuxna och dessutom högskoleutbildade lärare? (Serie: Umi No Misaki)

De flesta av oss köper resonemanget att barnporr måste vara olagligt helt enkelt för att barn ÄR ett specialfall. Det är speciella i så motto att vi som vuxna har ansvar för deras väl och ve. Vi är kulturellt och i det närmaste genetiskt betingade att skydda barn över alla andra.

I annat fall skulle vi snabbt kunna konstatera att det minsann är lagligt och helt trivialt att söka rätt på bilder som skildrar de patetiska resterna av vuxna människor som förolyckats eller utsatts för dödligt våld ^(*). Inte ens när det som blivit kvar kan skrapas upp med spatel slår lagen till och vill syna våra ”vurmer” — och så bör det vara, eftersom alternativet är ett mått av kontroll som i sig är väldigt destruktivt för vår frihet, dels på kort, men ännu mer på lång sikt.

Det Björn missar är med andra ord att det inte räcker med att HD frikänner Simon Lundström, som just nu är lagens aktuella offer. Ser man till lagens utformning, så är det inte alls självklart att tingsrätten eller hovrätten gjort fel. De som gjort fel är lagstiftarna som lagt fram och röstat igenom en sådan lag och nuvarande politiker som tar lagen i försvar. Lagen borde omedelbart skrivas om för att endast omfatta resultaten av verkliga övergrepp, för allt annat är orimligt.

Det är orimligt dels därför att varje undantag i grundläggande tryck- och yttrandefrihet bör hållas så snävt som möjligt och dels för att det tar fokus från de verkliga brotten. Det vi alltså måste inse är att önskan att få bort allt vi inte tycker om är farligt för vår frihet och motverkar sitt eget syfte.

Snälla lagstiftare, låt oss ägna oss åt verkliga brott, med verkliga offer, så kanske vi kommer någonstans.

-

*) Tror ni mig inte om våldsbilderna, sök på ”bestgore” — men skyll inte på mig om ni blir gröna i ansiktet, jag har härmed varnat er.

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus Albrektson, VD för Park Lane. Tyvärr kan kanske inte alla läsa vad Magnus skriver så jag citerar hans beskrivning av händelseförloppet på den övervakningsfilm som finns från händelsen här:

Sanningen på filmen är:

Hur denna Mia står i kön, gång på gång tjafsar med vakten om att hon skall gå in, att hon anser att de är fel på kösystemet, vakten försöker vid upprepade tillfällen prata med henne. Vakten öppnar tillslut repen för att be henne avlägsna sig, han anser inte längre att hennes beteende lämpligt. De fortsätter prata, han ångrar sig, stänger repen, alltså ger henne ännu en chans, men hon ger sig inte utan fortsätter. Vakten tröttnar och öppnar åter igen repen och ber henne lämna kön, Mia vägrar och menar istället att hon skall stå där hela kvällen och hindra andra gäster från att ta sig in. Men tillslut tycks Mia själv inse att vakten inte tänker ge efter fler gånger och att kvällen är över…

Då på filmen, ser man plötsligt hur Mia (pang) slår ett rakt slag rätt upp i ansiktet på vakten och rusar ur kön, man ser inte ens på filmen att vakten rört henne innan detta slag utdelas? Otroligt! Naturligtvis rusar vakten efter Mia ut på Avenyn och fångar in henne. Det är gissningsvis här Mia anser sig bli illa behandlad, att något kan ha gjort ont när hon fångas in och förs tillbaka till entrén. Polis tillkallas, även de anser och påpekar för Mia om hennes beteende. Polis griper henne.

Man kan nämligen inte bara slå en vakt rätt i ansiktet och sedan till GP gömma sig bakom att man ..reagerade instinktivt och viftade till lite mot vakten..

Jag vet inte om Magnus beskrivning är sann eller om Mias och GP:s bild av händelsen är mer korrekt. Att jag läste Magnus först påverkar mig möjligen att vara mer kritisk när jag läser GP-artikeln.

Om ordet negroes i skolundervisning

Men detta fick mig att tänka på en händelse på barnens skola förra veckan som också gav upphov till en vinklad(?) GP-artikel. Mina barn går på Streteredsskolan, en skola som ligger precis intill Sagåsen, migrationsverkets anläggning i Kållered, där min fru arbetar. När GP gjorde en helsida om rasism på Streteredsskolan och intervjuade anställda på Sagåsen om detta reagerade vi i familjen som ni kan förstå. Det hela handlade om en stencil med övningsuppgifter i engelskan som innehöll ordet negroes.

Helsidan (eller snarare uppslaget) består av en stor bildyta med bild på skolan, på rektor Björn Blomgren och en faksimil den omtalade stencilen. Bilderna flankeras av tre artiklar. En intervju med rektor där han förklarar förekomsten av övningsmaterialet. Det handlar om kopierade extrauppgifter i engelska som några elever i sjuan fått. En artikel som innehåller upprörda reaktioner från skolverket och skolinspektionen. Den tredje artikeln är en intervju med migrationsverkets bemötandeombudsman. Artikeln finns inte i nätupplagan. Så jag citerar lite här:

– Jag blir helt förskräckt!
Migrationsverkets bemötandeombudsman Marina Bengtsson arbetar på Sagåsen – mitt emot Streteredsskolan. Hon låter närmast chockad över elevernas översättningsuppgifter
– Jag skulle aldrig kunnat tro att sådant förekom i Sverige. Det är ju termer och ord som man överhuvudtaget inte använder idag. Om det nu står i en gammal bok ska man ju inte använda den i undervisningen! säger hon och upprepar gång på gång ordet ofattbart.

Det var inte bara i GP händelsen uppmärksammades. Bland andra Expressen och Svenska Dagbladet skrev också om det. Centrum mot rasism reagerade starkt.

Själv använde jag händelsen som underlag för en diskussion om källkritik med mina barn. Båda verkade tycka att såväl tidningarnas som lärare och rektors reaktion var överdriven. Jag vet inte vad som skulle vara en proportionerlig reaktion i denna situation. Jag vet bara att det är en väl fungerande skola, med en rektor och ett kollegium som jag litar på. En skola som inte är värd att kokas ner till ett uppslag i GP om rasistiska skolmaterial.

En gammal stencil råkade innehålla ordet neger. Den har inte blivit utstädad eftersom den bara används med långa mellanrum som extramaterial. Det var en handfull elever i sjuan som fick göra den denna gång. Läraren ifråga arbetar i vanliga fall med att lyfta fram ord som fått förändrad klang eller betydelse, däribland ordet negro. Att detta leder till att myndigheter uttalar sig förfärat om skolan, att undervisningen avbryts för krismöten, att skolan omgående ska starta en genomgång av allt studiematerial, framstår åtminstone för mina barn som lite av en överreaktion.

Hur mycket sanning kan vi få

Hur var det med källkritiken då. Jo, den äldre sonen och jag hade ett intressant resonemang om hur man kan ställa frågor till en tjänsteman för att få den rätta upprörda reaktionen. Den yngre sonen ryckte mest på axlarna åt alltihop. Han hade missat en bildlektion utan vettig anledning. Min pappa som ofta kunde läsa om sitt jobb i tidningen, eftersom han var domare, sa till mig som barn: ”Varje gång du läser i tidningen om ett skeende som du själv varit inblandad i så känner du inte igen vad du läser.” Jag har många gånger noterat att denna princip stämmer. Den obehagliga följdslutsatsen av den är att inget som står i tidningen är riktigt sant. Det är alltid vinklat eller missförstått eller både och.

Jag hävdar inte att alla journalister alltid ljuger. Jag menar bara att det är en bra utgångspunkt att ha när man följer saker via medier. Vi bör alltid fråga oss om det vi läser är sant. Nu har mina barn också fått stifta bekantskap med denna princip. Jag hoppas bara att den kan hjälpa dem att navigera i en värld där förmågan att förhålla sig kritiskt till information kommer att bli allt viktigare, oavsett om det gäller dagstidningarna, teve, Wikipedia eller läroböcker.

Verkligheten är komplex och sanningen undflyende. Mia kan både vara ett offer för misshandel och själv ha orsakat händelsen. Mina barns lärare kan ha råkat använda ordet neger i sin undervisning utan att vara rasist. Oftast får vi nöja oss med att inte veta vad vi ska tro.

Jag hoppas också att detta är något som journalister, bloggare och andra opinionsbildare tar lärdom av och tar på allvar. Ibland tvivlar jag. Ett bättre exempel på detta än Twitterdrevet som Kjell Häglund beskrev i sin krönika En vädjan till alla journalister häromveckan kan inte jag komma på.

Tack Kjell för en fantastisk viktig påminnelse till alla oss som skriver, som uttalar oss och som sprider vidare. Var inte slö. Var nyfiken och kritisk eller håll fingrarna borta från publiceraknappen.

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Häromdagen fick jag ett paket i brevlådan som gjorde mig glad. Efter två års väntan höll jag i boken Kunskap Kommunikation Kontroll. Det betyder att min ungdomsdröm om att kunna kalla mig publicerad författare är infriad. Det är kanske inte så märkvärdigt att vara en av tre författare till en essä i en antologi. I dagens medielandskap kan man enkelt publicera sig på debattsajter och bloggar, nätupplagorna har breddat möjligheten att bli publicerad på de stora tidningarnas debattsidor (åtminstone nätutgåvans) och vem som helst kan i någon mening publicera sina tankar direkt från mobilen via kommentarsfält, Facebook, Twitter och en uppsjö andra alternativ.

Mitt provex av Kunskap Kommunikation Kontroll

Men på 80-talet, när jag drömde om att bli en publicerad skribent, var detta medielandskap inte ens science fiction. Därför är det faktum att någon tagit sig för att trycka en publikation med mina ord i något som betyder något för mig. Tack Klara för att du bad mig delta med en text och tack Torbjörn för att du sett till att få boken utgiven. Det kändes speciellt att hålla den i handen.

Idén till boken är Klara Tovhults som drog igång arbetet våren 2010 tror jag. När releasen för den första nätutgåvan av boken började närma sig sommaren 2010 blev jag involverad. Det var också i den vevan jag, Marcus Fridholm och Jacob Dexe skrev den text som blev vårt bidrag till boken. Sen dess har hela projektet glidit in i bakgrunden vad mig anbelangar. När jag fick höra att Torbjörn Wester börjat engagera sig och att boken skulle komma ut så att säga på riktigt hade jag nästan glömt bort vad det var jag var med och skrev för snart två år sen.

Men nu är det tydligen dags. Boken finns. Jag har den liggande på köksbordet bredvid mig. Den 19 mars är releasedatumet och förlaget är Experimentellt förlag. Både Klara och Torbjörn har i dagarna skrivit om den om den immateriella revolutionen med anledning av boken.

Om än det var längesen jag syntes till här på livbåten så betyder inte det att jag slutat tänka på den immateriella revolutionen, på konsekvenserna av ett samhälle i omdaning och på alla de politiska frågeställningar det reser. Jag har bara inte haft tiden och orken att delta i diskussionen ett tag. Kanske är detta inlägg början på en comeback?

Vi (Jag, Marcus och Jacob) skrev då en text om den digitala allmänningen, om hur värdefull den är. Vi tog vårt avstamp i Elinor Ostroms nobelprisvinnande tankar om ekonomisk organisation runt allmänningar. Människors förmåga att tillsammans vårda gemensamt skapade värden är för mig en av de viktigaste skälen att förundras över den självorganisering som sker på internet. Och en av de största anledningarna för mig att hävda att vad vi går igenom är en banbrytande samhällsförändring där vi tillsammans måste hitta nya regler, värderingar och förhållningssätt.

Jag arbetar med marknadsföring och kommunikation. Det är en bransch där den nya logiken redan börjar få ett avgörande inflytande. Vi kommunikatörer lever på många sätt redan i en ny värld – efter den immateriella revolutionen. Företag och organisationers informationskapacitet kan  inte längre konkurrera med den ihopsamlade informationskapacitet hos deras kunder och medlemmar, sympatisörer och motståndare. Informationskapacitet som är professionaliserad och bygger på köp av tid och tjänster kan aldrig konkurrera med informationskapaciteten hos en frivilligt mobiliserad svärm.

Bara den här helgen har jag sett tre exempel i det lilla på hur sant det är:

När Jörgen Brink var på väg i mål i Vasaloppet idag funderade jag på hur många som vunnit loppet tre gånger före honom. Bara sekunder efter målgången sökte jag därför på Vasaloppet på Wikipedia. Sidan var redan uppdaterad med Jörgen Brinks historiska tredje triumf och med hans vinnartid – det nya vasaloppsrekordet. Det tog nog inte ens 10 sekunder.

Senare på dagen tittade jag på introduktionen till dagens jaktstart för herrar i skidskytte-VM. De visade grafik med meriter och liknande för de svenska deltagarna. När skylten för Carl Johan Bergman visades var hans brons från gårdagens sprinttävling inte med i meritförteckningen. Vi kan lugnt utgå ifrån att informationen funnits på Wikipedia i åtskilliga timmar redan. Visst jag begriper att TV-grafiken producerades i god tid före VM av ett bolag som producerar snygg TV-grafik. Det är det som på sätt och vis är poängen.

Helgens tredje exempel kommer från Skavlans intervju av Spotifygrundaren Daniel Ek. Jag såg den inte i direktsändning utan på Svtplay under lördag förmiddag. Medan vi tittade undrade min fru vad det var för IT-företag som han blev förmögen på innan han startade Spotify. Wikipedia hade svaret även denna gång. Men inte nog med det. Där fanns ett kort referat av den TV-intervju jag just tittade på.

Alla mina exempel är från svenska Wikipedia och de inträffade inom loppet av två dagar. Det är svårt att inse hur mycket information som vi tillsammans produceras, samlar ihop, sorterar och tillgängliggör. Vi vårdar en allmänning och när vi gör det så skapar vi ofantliga värden utan att eftersträva någon annan avkastning än att vi kan använda dem. Och när vi gör det så konkurrerar vi ut organisationer som genom sina förmögenheter, sin samlade kompetens, sin organisation och sin särställning haft monopol på att skapa dessa värden och leva på avkastningen från dem.

Magnihasa har startat ett samtal om Cluetrain Manifestos 95 teser om ett förändrat samtal som företagen behöver anpassa sig till. Teserna hittar du i översättning här.

Den elfte tesen handlar om den sortens digitala allmänningar som skapar, samlar ihop och sorterar information åt oss som medborgare och konsumenter. Den lyder:

People in networked markets have figured out that they get far better information and support from one another than from vendors. So much for corporate rhetoric about adding value to commoditized products.

PÅ SVENSKA: Människor på nätverkande marknader har upptäckt att de får långt bättre information och support från varandra än från försäljarna. Vilket omintetgör företagens retorik om att de ger ”mervärde” till standardvaror.

I samhället efter den immateriella revolutionen kommer information som får sitt värde ur att den låses in bakom betalmurar aldrig kunna vara lika värdefull som information som byggs och utvecklas gemensamt av stora grupper människor. Det förändrar allt!

Läs Kunskap Kommunikation Kontroll för en inblick i den diskussion som några av oss har börjat föra om samhället efter den immateriella revolutionen. Eller följ diskussionen om Cluetrain Manifestos 95 teser.

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

Min relation till Åsa Lindeborgs texter och ställningstaganden i framför allt Aftonbladet har inte precis varit oproblematiska genom åren. Även om jag själv växt upp i vänsterrörelsen, så omprövade jag mina ståndpunkter och kom till en helt annan och till och med för mig själv tidvis förvånande slutsats. Världen har blivit på en gång enklare och mer komplex.

Oavsett allt detta, så har jag en djup grundläggande respekt för henne. Jag har nämligen inte alls svårt att se skillnad på den makeup av åsikter folk håller sig med och personen bakom masken. För mig är Åsa en person som tycks ha hjärtat på rätt ställe, alldeles oavsett att hennes åsikter i sakfrågor alltsom oftast går helt på tvärs med mina.

Den här gången lyser hon klart i en artikel om yttrandefrihet. Hon sätter fingret på vad jag anser är en av vår tids största utmaningar: att inte förväxla vår egen moraliska och politiska förträfflighet med de principer som bör styra ett fritt och demokratiskt samhälle. Var och en av oss som under någon del av sitt liv upplevt utanförskap på något sätt, borde vara vaccinerad  mot sådana dumheter. Ändå ser man tid efter annan hur folk faller till föga för frestelsen att försöka pressa in resten av världen i sin egen ram.

I grunden kan en vettig syn på yttrandefrihet sammanfattas på det sätt Evelyn Beatrice Hall sammanfattade Voltaires ståndpunkt:

“I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”

Det har blivit i det närmaste en plattityd, något folk säger utan att på allvar fundera på konsekvenserna av utsagan. För det har sagts många gånger: om du bara försvarar rätten att säga det som du själv finner acceptabelt, så försvarar du egentligen inte yttrandefriheten överhuvudtaget.

Med sann yttrandefrihet, så måste även dumheter som Åke Greens yttringar om homosexualitet försvaras. Inte så att han har rätt att slippa löje och brutal kritik, men han har rätt att uttrycka sina övertygelser. Detsamma gäller för övrigt djupt sjuka politiska yttringar som en viss massmördares ”politiska manifest” eller en viss sajts försök att rehabilitera, förklara och försvara sexuella handlingar som i grund och botten bygger på övergrepp.

Till och med sådana uttryck måste försvaras. I annat fall försvarar vi inget alls annat än vår egen rätt att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen, vilket är helt ofarligt, utan tillstymmelse till utmaning — och därför inte handlar om yttrandefrihet alls.

Det är svårt att uttrycka det bättre än Åsa själv:

Men det finns också författare som grumlar vyerna, som sprider lögner och fördomar, som skändar och kränker. Säger vi att varje fri penna ökar friheten för miljoner människor kan vi inte bara mena de pennor som utmanar diktaturer. Vi måste också inbegripa dem som stångar pannan blodig för påståenden som majoriteten i en demokrati inte accepterar i sak. PEN:s stolta paroll blir till jolm om vi inte inser att även en förintelseförnekare som David Irving har fängslats på grund av sina, för oss, förhatliga ord.

Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Om såna som Irving inte får publicera sig, tvingas vi aldrig vässa våra argument. Kunskapen om det allra viktigaste förslappas, fördunklas.

Vi har de senaste årtiondena sett alldeles för mycket av tillrättaläggande där man ”av godhet”, eller vad det nu kan vara fråga om, försöker att indirekt förbjuda det som är obekvämt. Vi har sett nog av ”samariter” som alla anser att just deras behjärtansvärda agenda förtjänar särbehandling och ytterligare ett undantag i grundläggande friheter.

I grund och botten stödjer sig alla sådana ”goda insatser” på samma principer som en gång i tiden det amerikanska ”Moral Majority”. Det vill säga det faktum att så många av oss reagerar med reptilhjärnan när vi stöter på något vi inte tycker är acceptabelt. Vi har så svårt att se skillnaden mellan att känna aversion emot något och argumentera mot det, eller att förbjuda det.

Jag kan säga att jag skäms över svenskar som rackar ner på minoriteter eller försvarar övergrepp. Förbud skapar dock bara tystnad och inget annat. Förbud sopar skräpet under mattan, sminkar över verkligheten och låter den polerade ytan få vårt moraliska övermod att gå i spinn.

Jag förvånas över att vi är så duktiga på att slå oss för bröstet när det gäller yttrandefrihet, för rent krasst är vi inte några stjärnor. Att jämföra sig med uppenbart slutna och repressiva samhället är inte något att yvas över. Skulle vi inte framstå som klassens ljus i jämförelse med dessa, så skulle stöveltrampen inte vara långt borta. Men det är inte detta som skall vara vår standard, för då har vi lagt ribban i tröskelhöjd och där hör den inte hemma.

Bra så Åsa.

Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges Radio, Aftonbladet, Svenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Seriöst. Det finns bara två saker med Juholts hyreshärva som verkligen sticker i ögonen på mig.

Det ena är att hans eget parti (liksom de andra sju riksdagspartierna) inte precis sprungit man ur huse för att göra något åt absurda hyresbidragsregler. Om kreti och pleti skall förväntas ha järnkoll på alla regler, så bör ansvariga politiker ha det. Vi medborgare kan inte skylla på att vi inte visste, så det bör inte heller funka som ursäkt för en partiledare.

Det andra är att han gjort allt han förmår för att dra upp stöveln ur lerpölen han trampat ner i. Som ordspråket går, så låter det värre när man drar upp stöveln än när man trampar i klaveret. Med andra ord är misstanken om att han far med osanning värre än att han klantade sig i första rummet. För att inte tala om eventuella offerlamm, konspirationsteorier och annat larv. Har man gjort fel, så är det bara att säga att det var korkat, att det inte var uppsåtligen, men att man naturligtvis tänker ta ansvar för det — upp till och inkluderande att avgå om situationen så kräver.

Men nog om den förbannade hyran, som i sak är en piss i oceanen till och med jämfört med riksdagens löpande interna kostnader. Visst det är allvarligt, men det är småpotatis i jämförelse med något annat som seglat upp på horisonten.

Värre är nämligen misstanken att Juholt ställt sig bakom Reepalus förslag om halvkvädesmedborgarskap. Som idé är det som att säga att nytt medborgarskap i Sverige skall kunna jämföras med när en artonåring tar körkort och kan bli av med det för minsta förseelse de första åren. Det är inte så att jag inte förstår resonemanget om den tänkta problematiken med att folk håller sig i skinnet till att de fått medborgarskap. Jag har svårt att tänka mig att det är ett stort och utbrett problem som verkligen kräver någon slags abrovinker för att komma till rätta med — men OK, jag förstår hur man fått idén.

Vad jag däremot inte förstår är hur man på fullaste allvar kan tycka att det är en bra lösning på ett sådant eventuellt problem att villkora medborgarskapet? A- och B-medborgare liksom, är det verkligen så jävla lyckat? För mig låter det mer som ett förslag med avsändare valfritt parti av det mer främlingsskräckslagna slaget. Det låter i alla fall inte som den socialdemokrati jag har respekt för, även om jag inte själv är eller har varit sosse någonsin.

Om Juholt verkligen stod bakom förslaget och sedan lämnade Morgan Johansson att bära hundhuvudet efter den skarpa kritiken, då har han faktiskt inte på partiledarpositionen för socialdemokraterna att göra. Det är med nöd och näppe ovanför manet ifråga om ryggradslöshet, men strax under snigel.

Jag säger om, eftersom det inte är klarlagt bortom allt tvivel.

Det lämnar hur som helst en fadd smak i munnen, vilket är mindre lyckat eftersom den nuvarande regeringen verkligen behöver en stark och fungerande opposition.