Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

En tillrättalagd rapport

Nu släpper Livbåten inspirerade av Springtime vår första rapport om hur eu-valet gör avtryck digitalt.

Om man ser till partierna som är representerade i EU-parlamentets närvaro i sociala medier kan man konstatera att Piratpartiet fortfarande är störst. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ökat antalet anhängare (det vill säga likes, följare och prenumeranter) på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube med mer än 10 procent på bara en månad. Alliansen har ökat med dryga 5 procent under samma period. Piratpartiet står fortfarande starka med 93600 anhängare.

Sverigedemokraterna presterade de mycket sämre än alla andra riksdagsparter I sociala medier under mars. Tillväxten för SD var knappt 3 procent till strax över 90 000, vilket innebär att S med sina knappt 87 000 anhängare bara ligger efter SD med 3000 anhängare och PP med 6 800 anhängare. Piratpartiet står som sagt fortfarande starka med 93600 anhängare.

Om utvecklingen fortsätter under april kommer S närma sig att bli det största partiet i sociala medier. Piratpartiets mobilisering i och med EU-valrörelsen borde räcka för att behålla förstaplatsen.

EU-partiernas följare i Sociala medier

PP  93 600
S  86 800
MP  57 400
M  51 300
V  45 500
FP  23 800
C  23 000
KD 18 000

Tack Aftonbladet för inspirationen.

Att bara nästan bli ignorerad

Ni vet när ni försöker skjuta in ett ord eller en kommentar som de andra kan vara nyfikna på, men det känns som ni är osynlig och ingen hör er.

Ni vet när ni har världens historia eller idé ni vill dela med de andra, men de är upptagna med att tala om sitt.

Ni vet när ni står där en dag och har sagt något fullständigt meningslöst och plötsligt har all deras uppmärksamhet.

Eller också vet ni inte …

See No Evil, Hear No Evil, Speak No Evil

Ni vet när ni står i utkanten på ett samtal och försöker delta.

Piratpartiet har i fem år arbetat mot integritetskränkande lagstiftning och för en reformerad upphovsrätt i EU. Våra EU-parlamentariker var med och stoppade ACTA-avtalet. Våra EU-parlamentariker har övertygat den gröna gruppen i EU att stödja vår syn på upphovsrätten. Våra EU-parlamentariker har varit med och försvarat nätneutraliteten. Senast i förra veckan röstade parlamentet mot ett förslag om att inskränka den.

Vi pirater kritiserade datalagringsdirektivet redan 2006. Här på Livbåten hittar jag de äldsta inläggen 2008-2009. Vi hävdade att det var ett intrång i våra mänskliga rättigheter att spara all trafikinformation från våra mobiltelefoner. Idag fick vi sällskap av den högsta auktoriteten på området. EU-domstolen.

Vi piratpartister är självklart nöjda med domstolens beslut och hoppas nu att lagstiftarna i Sverige och EU tar konsekvenserna av att den lag de antog är olaglig och river upp såväl direktivet i EU-parlamentet och den svenska lagen från 2012 som är vår tillämpning av det.

Samtidigt så är vår Justitieminister ute och missförstår relationer mellan rättskällor i vanlig ordning (fr SvD):

På TT:s fråga om vad som händer om en operatör med hänvisning till EU-domstolens beslut inte tänker följa datalagringsdirektivet svarar Beatrice Ask att ”svensk lagstiftning gäller i Sverige”.

Jo, det är sant att den svenska lagen om datalagring är en svensk lag som gäller i Sverige. Fast nu har ju EU-domstolen som prövar lagars överenstämmelse med EU:s fördragstexter sagt att den är olaglig. Vi kan naturligtvis vänta med att ändra vår version av lagen tills någon gör sak av det i svensk domstol och driver frågan till EU-domstolen, eller tills EU tar tag i saken och antar ett nytt direktiv. Under tiden fortsätter hårddiskarna att gå varma och lagra varenda rörelse du tar med din mobiltelefon i fickan, varenda nummer du ringer eller smsar.

Eller så kan vi göra det anständiga och se över den svenska lagstiftningen nu.  

Fast nu tappade jag nästan tråden i pur frustration …

Ni vet när man talar om viktiga saker och ingen hör och sen drar man ett prutskämt och då lyssnar alla …

I förra veckan så var Piratpartiet inblandade i att försvara nätneutraliteten.
I helgen hade Piratpartiet EU-valupptakt.
Idag fick Piratpartiet rätt om datalagringsdirektivet.

Men detta supervalår då det tycks som alla medier har supit bort ett av valen och förgäves försöker komma ihåg datumet för valdagen (den 25 maj), och med en drunken dåres envishet talar om vad som ska hända i september. Så är det ingen av dessa politiskt anknutna saker som jag läser om på SVTs portal om supervalåret.

Jag läser om en partiledare som blir inlåst på toaletten av en katt.

Bra jobbat med nyhetsvärderingen SVT. Tack för att ni visar att ni vet att vi finns.

Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig 

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.

Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.